Promenader och utflykter

Skyll på den enskilde

2012-01-25T20:09:00.001+01:00

Vi äter för mycket mat och blir alldeles för feta. Men samtidigt får vi kritik när vi slänger överbliven mat. Hur ska ni ha det egentligen?

Allt ansvar ligger numera på oss individer, och hur vi än gör, så gör vi fel.

Borde det inte vara mycket enklare om det vore fel att sälja för mycket mat? Att ICA hade en våg vid ingången där man blir vägd, och sedan har man bara rätt att köpa ett visst antal kilo mat per vecka, då vore frågan löst. Nej, istället så använder man reklam så att vi ska köpa så mycket mat som möjligt, mat som vi inte behöver och som vi inte hinner äta upp. Sedan, får vi hård kritik när vi fyller soporna med rester som vi inte orkat äta upp.

Jag läste i en undersökning att hushållen slänger cirka 56 kilo fullt ätliga livsmedel per person och år. Och jag frågar mig, var väger dom den mat jag slänger i soporna. Är det på soptippen eller finns det en våg i själva sopbilen?

Så är det med det personliga friheten som staten är så förtjust i nuförtiden. Vid källan låter man det flöda fritt, sedan när det gått snett för oss alla görs det till ett personligt, gärna moraliskt problem.

Fyll affärerna med flaskor med vatten - kritisera oss när vi köper flaskvatten.
Fyll alla livsmedel med så mycket socker som möjligt - kritisera oss för att vi äter för mycket söta saker och får diabetes.
Tillåt alkohol på alla möjliga och omöjliga ställen - kritisera oss för att att vi dricker alkohol i tid och otid.
Producera bilar med stora motorer som kan köra 300 kilometer i timmen - bötfäll oss när vi kör för fort.
Bygg stora affärsområden utanför städerna - kritisera oss när vi inte handlar i småaffärer i centrala stan.
Bygg stora affärsområden utanför städerna - kritisera oss för att vi åker för mycket bil.
Låt bankerna låna ut pengar till bostäder utan säkerhet - kritisera oss för att vi lånar för mycket.
Kräv ständig ekonomisk tillväxt - skyll klimatkrisen på de som inte sköter sopsorteringen.

UPPDATERING 26/1

Sveriges näst mest jagade man

2012-01-20T22:43:00.004+01:00

Sveriges näst mest jagade man genom tiderna, har åkt till Oskarshamn för att vila upp sig. Journalisterna som stått utanför Sveavägen 68 i två dagar, och väntat på att någon ska hända som inte hände, har åkt hem till sina redaktioner och fortsatt sina spekulationer. Man har haft två frågor, har du förtroende för Juholt? och Kommer han att avgå? Högt uppsatta källor från mötet twittrar direkt till journalister och säljer ut partiet; om han inte avgår nu så avgår han vid ett senare tillfälle.

Under tiden är det många frågor som inte ställs.

Har du förtroende för Carl Bildt? När ska han avgå?

Hela det här handlar naturligtvis inte om Juholt. Lika lite som det handlade om Sahlin när hon fick gå. Partiet har förlorat sin samlande funktion, en gemensam idé som de kan bygga sin politik på. Och den utvecklingen har pågått sedan 1986, då jakten på Sveriges mest jagade man, Palmes mördare, inleddes. Palme var under lång tid utsatt för hat inom många kretsar och den borgerliga pressen spädde på. Hans krokiga näsa var sinnebilden för hans ondska och det fanns människor i Sverige som helt seriöst var rädda för honom, som såg honom som en rysk infiltratör. Stämningen mot Palme var tidvis mycket hätsk men mordet på honom gjorde att det öppna hatet tystnade.

Idag pågår ett av Sveriges största mediadrev någonsin. Det leds av några framstående (?) journalister, Niklas Svensson Expressen och Lena Mellin Aftonbladet. Det finns folk som uttrycker direkt hat mot Juholt och denna gång är det inte näsan utan mustaschen som påminner om hotet från öster.

Massmedia skapar en väldigt negativ bild av Juholt, sedan frågar de svenska folket om de har förtroende för honom. Och svenska folket har naturligtvis inte det, med tanke vad som står i tidningarna. Sen skriver tidningarna att svenska folket har ett lågt förtroende för honom. I min värld kallas det cirkelbevis.

Han har naturligtvis gjort flera egna misstag. Men problemet är inte det, problemet för socialdemokraterna är att det inte finns någon person som kan representera det längre. Sahlin stöddes av feminist/mångfaldssidan i partiet, som ville att partiet ska bli modernt, jämställt och bryta upp från den patriarkala strukturen. Juholt stöds av den gamla strukturens vänstra flygel, medan den högra ligger i skyttegravarna. Vem skulle kunna ena dessa motsatser?

Jag är övertygad om att det pågår en maktstrid mellan dessa olika falanger. Och det Juholt representerar, den patriarkala strukturens vänstra sida, är förlegad och tillhör nostalgins värld. Därför tror jag att det faktum att Mona Sahlin avsattes var ett stort misstag.

Jag hoppas att nästa partiledare blir Lena Sommestad.

Flödvatten

2012-01-13T22:32:00.000+01:00

Jag har alltid varit fascinerad av flödvatten. När isen ligger på havet och det på grund av blåst, tö eller högvatten tränger upp vatten runt stränderna. Efter någon dag så fryser vattnet och bildar blankis, och senare sjok av is som spricker sönder och bildar block som sticker upp. I slutet av vintern stabiliseras det och snön täcker över det hela och havet rör sig inte längre. Inte förrän våren kommer och börjar bryta upp isen igen, och rörelsen återvänder.

Rörelse, stillhet och återigen rörelse.

Det är stilla när det är mycket kallt. Det är därför jag tycker så mycket om vintern.

Indoor-springing

2012-01-07T19:40:00.000+01:00

Folk lever länge nuförtiden, eller rättare sagt det är många kvinnor som blir väldigt gamla. I våra äldreboenden finns många över nittio år som fortfarande är pigga och raska. Från statlig håll finns prognoser om att det kommer att krävas en väldigt stor utbyggnad av äldreomsorgen i framtiden pga av att befolkningen bara blir äldre och äldre. Men jag tror inte det, det hela är övergående. Och det beror på antalet våningar i villor och egnahem.

Min mamma blev 91 år och hon bodde hela sitt liv i ett tvåplanshus med källare. Det var mycket vanligt för den generationen som byggde egnahem på 30, 40 och 50-talen. Det fanns en källartrappa, ofta smal och med lågt i tak som man tvungen att huka sig när man gick ner den, och så en lång trapp upp till övervåningen. Ibland också en tredjevind med en trapp som man fällde ner från taket och som man öppnade ibland för att hämta en kartong, kanske julgransljusen en gång om året.

På övervåningen fanns det lakan, handdukar och de flesta garderober med allehanda kläder. I källaren fanns matkällaren (svalen) där mycket av maten, sylten, brödet och svagdrickan förvarades. En dag i min mammas hemmafruliv innebar ett enormt springande i dessa trappor. Först ner i källaren för att hämta sylten, lägga in ved eller koks i pannan, sätta på tvättmaskinen och sedan springa upp igen för att kolla gröten och sedan upp på övervåningen för att hämta näsdukar eller handdukar och sedan ner igen till källaren för att hänga tvätten. Idag kallas det indoor-walking och praktiseras företrädesvis i olika gymlokaler, men passen räcker bara ca 45 minuter medan min mamma höll på minst 12 timmar varje dag och det var inte direkt walking utan snarare indoor-springing.

För det var verkligen springning det handlade om. En slö man och ständiga kaffegäster krävde ständig uppassning och kakorna fanns ju som sagt nere i källaren, och det var viktigt att ingen behövde vänta. De som satt runt köksbordet och väntade på serveringen var oftast av det manliga könet, och de flesta hann inte belasta äldreomsorgen särskilt länge innan de uppsökte de sälla jaktmarkerna. De saknade helt enkelt den trappträning som kvinnorna genomförde varja dag.

Min pappa brukade beklaga när min mamma tvingades springa i källartrappen för hundraelfte gången, genom att säga, vi borde ha haft en enplansvilla! Och tydligen var det många som tänkte som han, från och med 60-talet byggdes det allt fler enplanshus och numera finns det nästan inga villor med källare. Så redan från slutet av femtiotalet och framåt har trappor både till källare och övervåningar försvunnit och med dem, en av de mest folkhälsobringande redskapet i sveriges historia.

Så därför kan vi vara lugna. Den stora gruppen vältränade åldringar som lever länge är av övergående natur. Ingen springer 12 timmar per dag i trappor längre.

Vintersolens tittutlek

2011-12-30T20:50:00.000+01:00

Vi tog bilen och åkte ut på E4:an söderut. Svängde vänster i Ersnäs och åkte ut mot havet utanför Mörön. Det var småvägar och kringelkrokar, men Micke hade varit där förut och och kände vägen. En parkering vid vägen, vi stannade och tog på oss skidorna, följde en skoterled och plötsligt befann vi oss på havet, den is och snötäckta Bottenviken.

Om man åker ut i naturen i Norrbotten mitt i vintern så gäller det att vara på plats när solen en kort stund kikar upp över horisonten. Den leker en evig tittutlek med oss nordbor, så fort vi säger titta där! så är den med ens borta igen. Men himlens rödgula färg talar om för oss att den trots allt finns, det är bara jorden som skymmer den.

Landskapet är mäktigt. Det slutar inte vid strandkanten, utan sträcker sig långt, långt ut, vissa vintrar ända till Finland om kylan står oss bi. Micke och jag står där och tittar på isblocken som tornat upp sig på stranden, de blå öppna stråken och så denna oändliga oändlighet.

Vintern är på många sätt besvärlig. Snöskottning, snöstorm och kyla. Men den får oss också att inse att det behövs motstånd i tillvaron, och att det ger oss starkare upplevelser av närvaro och välbefinnande. Blandningen av kärvhet, ljusbrist och kyla höjer livsintensiteten, något som en ständig vandring i solen sällan kan uppnå. Bristen är alltid en komponent i ett skapande liv, vare sig den är personlig eller ligger i det landskap som omger oss.

När vi stod där Micke och jag, kände vi ingen saknad efter den sandstrand som nu låg under det djupa täcket. Luften var klar och vi hade kommit dit i tid för att hinna se dagens norrbottniska ljus, som genom sin kortvariga uppenbarelse är lika exklusiv som en sällsynt metall.

Just nu, är det som bäst

2011-12-28T16:21:00.001+01:00

Min första jul som varande farfar har förflutit i ett leende barns ansikte. I ett par stora blå ögon som intresserat granskat mig som en representant för en okänd omvärld, men som överraskande snabbt gjort mig igenkänd och delaktig. Två små händer som med ett raskt grepp fört allt till munnen för en oral besiktning, de första krypande framstegen på ekparketten på jakt efter färgglada leksaker som i 15 år varit lagrade i familjen Teglunds historiska samling.

De nyblivna föräldrarnas imponerande gehör för barnbarnets alla små signaler, som gör henne till världens nöjdaste och gladaste. En pappa som kliver upp på morgonen och låter modern sova efter den obligatoriska amningen i ottan, när inte ens tomten är vaken. Farmor och farfar som nervöst blir barnvakter när föräldrar förvandlas till hemvändare och tvingas gå ut och möta gamla kompisar som de inte längre har något gemensamt med. Söner som förvandlats till lekande farbröder som tillbringar halva dagen på golvet i de intensiva försöken att få henne att kikna av skratt. Långa middagar med alla runt bordet och den rimmade lammfiolen som räcker till både lunch och middag. Sonens nya flickvän som för första gången beträder främmande mark och vi försöker lära känna varandra, först trevande sedan mera säkert och vant. Hon verkar väldigt trevlig, lättsam och naturlig. Hoppas hon har överseende med mig.

Julens rutiner börjar stabilisera sig det vill säga det finns inga rutiner. Under förmiddagen fyra frukostar då par efter par kommer in i köket på olika tider. Den fjärde frukosten sammanfaller med min lunch, sedan följer luncherna efter varandra hela eftermiddagen medan några tar en tupplur på soffan och andra vandrar omkring på Porsön med broddar på skorna. Vid middagen samlas alla igen och samtalsämnena rör sig på ett övergripande plan, det pratas mera om organisationsfrågor inom kommun och landsting än om vem som vann Idol. Ingen förutom mig har sett Böda camping. Eller Starke man.

Husets alla rum, som vanligtvis gapar tomma efter den stora utflyttningen fylls åter med de främsta symbolerna för ungdomligt liv; öppnade väskor på golvet och högar av kläder. Det är lika trångt vid köksbordet som det alltid varit och besökande kompisar avlöser varandra vid kaffebordets lussekatter och kakor, och skrattsalvorna ekar mellan väggar som för länge sedan borde ha fått nya tapeter. Och jag tänker på att nu är det som bäst. Just nu, är det som bäst.

Till alla snöälskare

2011-12-23T22:34:00.001+01:00

God Jul och Gott Nytt År önskar Promenader och utflykter!

Utan att man märker det

2011-12-19T22:32:00.000+01:00

Det är som om åldern smyger sig på oss som är äldre, att åren inte riktigt märks utan bara plussas på lite så där i hemlighet. Att man plötsligt ibland upptäcker sin ålder och att årens antal blivit ansenliga, utan att man direkt varit aktiv på nåt sätt. Att åldras är väl en av de få saker som sköter sig själv, utan större insats av den drabbade.

I och för sig finns det alltid de som har det värre. Min äldre bror fyller 64 idag, och det är ju betydligt mer än vad jag är. En av de stora förändringarna med att vara lillebror i vuxen ålder, är att det som var nackdelar när vi var små, nu vänts till en betydande fördel. Åldersskillnaden kommer aldrig att jämnas ut, ja, inte i varje fall så länge vi lever.

När man är barn så är åldersskillnaden väldigt viktig. Allt bygger på årsklasser och ingen vill umgås med någon som är yngre, bara med jämnåriga. Drömmen är att få vara med äldre, men det är få förunnat. Efter tonårstiden så jämnas det ut, äldre och yngre kan umgås tillsammans. Mina söner som alla är mellan 20-30 år, där är inte åldern särskilt betydelsefull, det är snarare intresse och personlighet som har den stora betydelsen.

Och egentligen säger den yttre åldern väldigt lite. Det är naturligtvis det som snurrar inne i huvudet som har betydelse. Och stigande ålder brukar ofta sammankopplas med stagnation på flera sätt; trygghetssökande, ökande rädsla och ett bristande energi. Men det behöver inte vara så. Min bror är ett bra exempel. Han återupptog sitt musicerande i 60-årsåldern som legat nere sedan han var tonåring, köpte ett nytt trumset och nu spelar han i flera band i Umeå, som turnerar runt på olika evenemang. Han ser verkligen till att ha roligt trots en stigande ålder.

Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig ålderdom.
Sven, köp en elgitarr!

Deportees i Kulturens hus

2011-12-17T23:17:00.001+01:00

Ikväll gick jag och sonen Lars på konsert i Kulturens hus. I stora salen lyssnade en ålderstigen publik på Glenn Miller-musik, medan vi gick till lilla salen och Deportees konsert. Salen var fullsatt, mest ungdomar men några också i min ålder, så jag behövde inte känna mig obekväm. Min kompis Björn kom också med. Han är den store musikälskaren i vårt sällskap men hade aldrig lyssnat på Deportees tidigare och hade en liten skeptisk inställning. Han var rädd att det skulle vara lite för popigt i hans smak.

Men oj, oj vilken konsert vi fick uppleva! Deportees har en mäktig blandning av en slags symfonisk rock eller melodisk pop som kombineras med ett otroligt tungt och avancerat trumspel, vilket lyfter det hela till oanade höjder. Och när det lyfter inträder något nästan övernaturligt, det blir svårt att förstå att musikerna på scenen kan åstadkomma ett sådant tryck. I kväll drev de publiken nästan till fullkomlig extas med låtar från den hyllade Islands and shores, och från den förra, min favorit, Under the pavement - The Beach. Thomas Hedlund på trummor, som också spelar i Cult of Luna, imponerade otroligt på oss.

Efteråt sa Björn att han fällt en tår precis som han brukar göra när han lyssnar på Beethovens nia. Han var helt tagen och det var länge sedan jag sett honom så berörd. Han till och med citerade Nietzsche: "Utan musiken vore livet ett misstag".

Under en veckas tid har Kulturens hus gett mig många upplevelser. I lördags vernissage, med den engelske fotografen Philip Townsend, Mr Sixties som han kallas. Han var fotografen som förevigade Beatles, Stones, Twiggy, Marlon Brandon, Elisabeth Taylor, klädmodet, ja, allt som hände i Swinging London under 60-talet. Townsend fanns med och kunde berätta hisnande historier till varje bild. Till exempel var han den förste som fotograferade The Rolling Stones när de blev signade 1963.

Vid samma vernissage fick vi också se en utställning om proggtiden i Luleå på 70- talet. Mycket nostalgi för de som var med (vilket inte jag var). Där fanns bilder av Erik Holmstedt, gamla reportage bilder från möten och demonstrationer på den tiden. När jag såg hans bilder och kunde jämföra med andras, så insåg jag hans storhet som fotograf. I varje bild finns en genomtänkt komposition, med perfekt förhållande mellan ljus, form och perspektiv. Erik har verkligen en konstnärlig blick, som naturligt leder honom rätt även när bilden är ett snapshot i en folksamling.

Efter vernissagen samlades vi några i fiket och tog en kaffe med wienerbröd. Vi satt i ett par timmar och resonerade om konsten, kulturen och intressanta författarskap. Märkligt att ett sådant rikt kulturellt liv kan levas i Luleå nuförtiden, det som en gång bara handlade om kallt stål.

Tack Kulturens hus för att du finns! Och tack Deportees för att ni spelade för oss ikväll!

Man måste hjälpas åt

2011-12-13T20:30:00.001+01:00

Min fru bakar saffransbrödet och pepparkakorna, hon gör godiset och lagar all mat till julbordet. Men det som verkligen är svårt, och som kräver lite expertkunnande, det tar jag hand om. Det gäller t.ex. att grava laxen, griljera skinkan och göra en stek i ugnen. Det är invecklade saker och det kräver sin man att klara sådana uppgifter.

När man gravar lax då måste man blanda salt och socker till en rätt blandning. Det är svårt, dessutom ska grovstött vitpeppar läggas till i lämplig mängd. Att gör en stek i ugn kräver att en termometer sticks in i köttstycket och man måste ta ut steken vid exakt rätt temperatur för att det ska bli perfekt. Det gäller att inte slarva.

Jovisst, nu höll jag på att glömma, jag hugger också julgranen. Då används en såg eller yxa och det är vassa redskap, så man måste vara väldigt försiktig. Att välja granen i skogen kräver sin man.

Ja, det är ungefär vad jag bidrar med.

När julaftonen är här brukar jag, med allt rätt, få mycket beröm. Laxen var ovanligt god i år, du har verkligen lyckats, brukar det heta. Och steken, saftig och god! Och vilken ovanligt snygg gran ni har i år.

Jag brukar säga, det är tur att det finns en man i huset, som tar hand om det svåra och komplicerade sakerna i hemmet. I ett jämställt äktenskap måste man hjälpas åt.

Moderna drycker

2011-12-08T21:52:00.001+01:00

Jag var i Kalix förra helgen och gick på Drugstoren för att köpa en flaska vatten, Loka eller Ramlösa, det var egalt vilken. Men när jag kom till kyldisken så fanns där nio olika flaskor med nio olika smaker. Det var päron, mango, äpple, citron, ananas och så vidare. Ingen naturell, med smak av vatten.

Så jag frågade kassörskan som sa att det kanske finns på lagret och så hon gick för att titta efter, och mycket riktigt så kom hon tillbaka med två naturella flaskor, en Ramlösa och en Loka. Vilken vill du ha, frågade hon och jag tvekade en stund och så tog jag Loka. Jag vet inte varför jag tog just Loka, kanske var det någon reklamsnutt som låg i mitt undermedvetna och styrde mitt handlande.

Hur kom det sig att de började tillsätta mer eller mindre obehagliga smaker i vattnet? Jag menar ananas, vad har det i vatten att göra överhuvudtaget? Vad är nästa steg; korvsmak? Grillad kyckling?

Dessutom är det inte smaker, det är kemikalier. Som rimmar på fekalier. De är tillverkade i ett laboratorium, av galna vetenskapsmän med håret på ända och tjocka glasögon. Provrör som ryker av vit rök och där forskaren på kvällen förvandlas till en hårig best som far omkring och dödar människor på stadens gator. Det är på sådana ställen de kommit på den vansinniga idén att låta vatten smaka allt utom vatten.

Snart kommer nog de anrika brunnarna Ramlösa och Loka, att tvingas uppfinna en smak som de kallar "källvattensmak"och som är en kemikalie som de blandar i vattnet för att påminna om ett vatten som numera bara finns på lagret.

Kassörskan på Drugstoren i Kalix frågade mig om jag istället inte ville ha en energidryck som "bränner kalorier". Jag hade aldrig hört talas om det förut så hon visade den speciella drycken som fanns i små runda metallburkar och som alltså innehöll en energidryck som inte gav energi utan istället tog energi från kroppen. Hon sa att det var perfekt när man tränade, då ökade fettförbränningen betydligt.

Flaskorna kostade 27 kronor styck och dessutom fanns det fyra olika smaker.

Vad är nästa steg tänkte jag i mitt stilla sinne. Mat som varken ger näring eller kalorier utan istället äter upp oss inifrån? Att äta ihjäl sig blir i såfall ett begrepp som får flera betydelser i framtiden.

Nollvision istället för religion

2011-12-03T16:14:00.000+01:00

I Sverige har vi nu infört nollvision inom snart alla områden. Det började med trafiken, där ingen i fortsättningen ska dö eller skadas. Sedan har vi nollvision när det gäller barn, inget barn ska fara illa i hemmet, ej heller i familjehem eller på institution. Inom skolan får inget barn mobbas av andra barn, det är nollvision då det gäller både verbala angrepp samt knuffar och stötar.

Det är naturligtvis en bra och vacker tanke att ha en nollvision när det gäller mänskligt lidande. Men det blir problematiskt när man lovar något som inte är möjligt. Talmannen Westerberg stod senast på ceremonin för vanvårdade barn och lovade Aldrig mer! Ett löfte som jag är säker på redan är brutit.

Den senaste nollvisionen gäller döden. Ingen ska dö, varken som barn, vuxen eller gammal. Jag tror att det kan bli svårt att uppnå den visionen full ut. Om någon mot förmodan dör så är det i så fall någon som gjort något fel eller misstag, och som har själva skulden. Antingen är det sköterskan som tog emot larmet, eller så är det ambulansföraren som körde för sakta, eller så gjorde sköterskan på akuten en felbedömning eller så lyckades inte läkaren stoppa en blödning. För att utröna vem som orsakat den oförmodade döden så åtalar vi alla i en domstol.

Domstolen har tagit över Guds roll i vårt sekulariserade samhälle. Förr hade Gud allt ansvar för vem som skulle dö eller inte och vem som skulle utsättas för lidande och plåga. Vi hade byggt upp ett helt system som förklarade för oss varför människor gör misstag, att det händer olyckor, naturkatastrofer, oförutsedda händelser och att det kan drabba vem som helst. Om ett elände drabbade någon så berodde det på att Gud hade bestämt det så. Det var inte alltid lätt att förstå varför han valt just den personen att gå en för tidig död till mötes men vi accepterade det "för herrens vägar äro outgrundliga".

I och med att vi hade Gud och att han kunde skyllas för det mesta, kunde vi människor slippa undan och försonas med våra öden. Att förlora en nära anhörig kunde sörjas och bearbetas. Numera kopplas sorgen istället till straffet och hämnden. När SOS-sköterskan frikändes nyligen var de anhöriga djupt "besvikna". Det har nästan blivit så att varje död behöver en straffad person, den skyldige.

I och för sig fanns en koppling mellan synd och straff även under Guds era, men den var mycket mera diffus och svårfångad. En domstol är mer tydlig; antingen har någon brutit mot rutinerna eller så fanns det inga rutiner!

Om det saknas aktuella rutiner då är det myndighetens, företagets eller sjukhusets fel. Men fanns det rutiner som någon inte följde, ja, då är det den personens fel. Alla känner sig nöjda om straffet för ett sådant mänskligt misstag blir hårt och skoningslöst. En hård dom känns som ett viktigt steg mot nollvisionen mot död och lidande.

Under tiden, för undvikande av skuld, skrivs rutiner på löpande band inom socialtjänsten, skolan, vårdföretag och sjukvård. För all verksamhet måste det finnas en plan, tajmat och klart in i minsta detalj.

Synd bara att det ska vara så svårt att ta bort den mänskliga faktorn.

Akvarell

2011-11-28T22:42:00.000+01:00

Ett motiv från stranden i maj månad, sista resterna av isen är på väg att försvinna. Sedan dess har jag inte kunnat måla. Sommaren är för stark, på alla sätt.

Men nu är det väl dags att sätta igång igen, årets isläggning pågår för fullt. Idag var det otroligt vackert, när isen lade i Norra hamn.

Ett vitt tunt lager snö ligger på marken. Jag är en vintermänniska.

*******
Andra bloggare om Akvarell

Tre tomma hus

2011-11-27T22:23:00.000+01:00

Att gå till kyrkan idag är som att besöka Folkhemmet; glest i bänkarna och de flesta är födda före femtiotalet. Jag gissar att det är som att besöka ett Socialdemokratiskt möte i dagsläget, lika glest och ålderdomligt. Det ekar tomt i Folkhemmet.

Retoriken i kyrkan är tvåtusen år gammal och det känns verkligen. Vem bryr sig om att någon åker på en åsna idag eller går på vatten. Vi åker ju till månen, landar och kan ändå komma tillbaka. Om det hade hänt i Mellanöstern för två tusen år sedan, ja, då hade det varit imponerande. Men att gå på vatten, det kan säkert Joe Labero ordna. Eller en riktig köldknäpp.

Jag är väldigt imponerad av alla de människor som kan få ut någon som helst livsvisdom i den kristna läran. Bara det här med att Gud, Jesus och Helig ande är tre olika väsen, men ändå egentligen samma sak. Ungefär som att socialdemokraterna är för solidaritet och gemensamt ansvar men ändå privatiserat flera statliga företag. Numera är det lika svårt att veta skillnaden mellan Gud, Jesus och Helig Ande som att veta vem som äger Tågen, Spåren och Tågstationerna. Det gäller att studera texterna noga för att förstå hur det hänger ihop.

I dagens predikan i Porsökyrkan ville prästen vara lite modern. Han jämförde Wikileaks frisläppande av hemliga dokument med Matteusevangeliets "nyhet" om att Jesus är Messias. Jag tycker att det var ett rätt bra grepp. Men han nämnde inte Assange. Han som är under utredning för misstänkt våldtäkt. Borde inte en predikan innehålla saker som är aktuella för oss? Vi har faktiskt redan hört om Jesus i tvåtusen år, det är ingen stor hemlighet som nu släppts första advent. Att prata om våldtäkt, sexuella övergrepp och våld mot kvinnor, det hade varit en bra inledning på det nya kyrkoåret.

Folkhemmet. Kyrkan. Det socialdemokratiska partiet.
Tre hus med retorik från svunna tider.

Om män, Hjulavdrag och HBT-frågor

2011-11-20T16:05:00.000+01:00

Idag har jag bytt däck på bilen, satt på de dubbade vinterdäcken. Det finns ju numera många män som lämnar bort bilen för ett sådant byte; s.k Hjulavdrag. Personligen tycker jag det är fel med Hjulavdrag. Varför ska vi män lämna bort en sådan manlig syssla till andra män, och sedan betala för att dom ska göra det. Det måste ju kännas förnedrande för alla på däckverkstäderna som måste byta till vinterdäck på bilar där männen själva kunde klara skitgörat, men som helt enkelt är för lata för att böja ryggen ute på en kall garageuppfart.

Det är ju bara de som har gott om pengar som har råd att betala för Hjulavdraget. Jag är säker på att det finns ingen man på rikemansområdena Björkskatan och Bergnäset som längre byter däck själva. Men här på Porsön är det bara någon enstaka procent som utnyttjar Hjulavdraget. Så skapas ett ojämlikt samhälle!

Och inte bara det. Jag vet att många män låter däcken vara kvar på däckfirmorna över vintern, s.k Hjulvinterboende eller HVB-hem som vi säger i vardagslag. Personligen är jag emot att dessa HVB-hem drivs i privat regi och att de tjänar pengar på vanliga däck. Det är ju absolut ingen vård det handlar om utan enbart förvaring.

Samhällsutvecklingen inom det här området är skrämmande. Folk köper sig fria och överlåter skötseln av det som traditionellt varit en av männens viktigaste uppgifter. Varje vår och höst har man hört det karaktäristiska plinget av fälgkors mot asfalten när männen har samlat sig på parkeringar över hela landet, och med glädje och tillförsikt skiftat från odubbat till dubbat och tillbaka igen. Nu breder sig tystnaden ut sig, och männen har förlorat en självklar plats för sin yttrande- och meddelarfrihet, långt från kvinnornas domäner. Det blir snävare och snävare och de naturliga mötesplatserna för män försvinner i och med privatiseringen av männens familjeuppgifter.

Snart har vi bara sopstationerna kvar där vi kan träffas avskilt. Att gå ut med soppåsen; en av de få manliga uppgifterna som finns kvar. Eller då vi på lördagarna åker till Kronans återvinningsstation med det stora skräpet som vi samlat i släpvagnar under veckan och där vi sorterar brännbart från plast och metall. Men jag skulle inte bli förvånad om någon snart startar ett HBT-företag, Hjälp med Bortagande av Trash AB, så att männen på Björkskatan och Bergnäset slipper helt ifrån också denna skituppgift, och bara låter en firma hämta direkt från tomten. Det finns bara ett ord för sådant: diskriminerande!

Nej!

2011-11-18T20:22:00.001+01:00

Jag röstade nej till euron. Vid omröstningen var det många experter som sa att det skulle gå åt helvete för Sverige om vi inte gick med. Men det blev tvärtom, de var de länder som gick med som fick ett elände.

Alla partier, utom vänsterpartiet, har varit för utförsäljningar av skola, äldreomsorg och sjukvård. Partierna och ekonomerna har varit överens om att vi måste privatisera för att få en effektiv vård. Men det visade sig vara tvärtom. Våra skattepengar rinner ut ur landet och gamla vanvårdas.

Det var socialdemokraterna som började privatisera SJ, och dela upp företaget i smådelar som sedan såldes åt olika håll. Det ansågs modernt och fint och skulle ge bättre tågtrafik. Men det blev tvärtom.

Under många år så ansågs det privata näringslivet fungera för kundernas och medborgarnas bästa. Kunden i centrum blev ett sådant kraftigt mantra att till och med kommunerna kallar vårdtagarna för kunder. Men det är egentligen tvärtom. Privata näringslivet har naturligtvis vinsten i centrum och de drar sig inte för att kunden/vårdtagaren drabbas för att de ska tjäna mer pengar.

Som ni förstår så finns det en slutsats som vi kan dra av detta. Om etablissemanget - politiker, experter, privata näringslivet, media - alla driver en gemensam tes, vare sig det gäller kärnkraft, ekonomi eller samhällsprognoser, då kan man vara säker på att det är tvärtom.

Det finns bara ett parti som hela tiden sagt nej oberoende vart vinden blåst, och det är vänsterpartiet... nejsägarnas främsta intresseförening. Och märkligt nog, ju längre tiden går desto mer rätt blir det att säga: Nej, nu får det vara nog!

Dirigenten

2011-11-16T22:41:00.002+01:00

Fjärilen dirigerar Beethoven.

Icke-valsåldern

2011-11-12T20:53:00.001+01:00

Vi är i stugan, det årliga besöket i november. Jag läser Knausgårds Min kamp 3, som just kommit ut. Och Björn läser Proust, på spaning efter den tid som flytt. För vilken gång i ordningen är svårt att säga. Det finns likheter i Knausgårds romanserie på 6 böcker och 3000 sidor och Proust sju romaner. Båda handlar om författarnas subjektiva tillvaro, som i detalj beskrivs på ett sätt som stimulerar läsarens egna fantasier och låter ens tidiga minnen komma upp till ytan. Det är märkligt hur det subjektiva ändå är så allmängiltigt.

Knausgård. Proust. Och Vilhelm Moberg, vars Din stund på jorden, avslutade igår kväll. Den boken beskriver väl inte Mobergs personliga upplevelser vad jag vet, men berättelsen handlar ändå om en man som utvandrade till Amerika i ungdomen och nu sitter på ett hotellrum på västkusten och ser tillbaka på sitt eget liv, självbiografiskt. I den boken finns beskrivet den svåra saken att lämna sitt hembygd, sin familj och försöken att skapa ett eget hem på en ny plats. Tidens gång och det faktum att vi ha bara en chans i detta korta liv. Och hur våra val i tidig ålder präglar hur livet gestaltar sig.

Jag själv är ingen samlare, varken på saker eller minnen. Mitt liv är episodiskt, jag engagerar mig starkt i något under en period för att sedan tappa intresset helt. Och sedan töms mitt minne och mitt känsloliv för att bereda plats för något nytt som engagerar mig. Däremot lever jag strikt rituellt i yttre mening. Jag reser sällan till nya platser och söker inte nya bekantskaper. Överhuvudtaget undviker jag att vidga mina gränser; "att pröva nya saker" är vår tida mantra och jag har inget behov av det. Det räcker med det som redan är.

Just nu är jag i icke-valsåldern. Jag behöver inte välja någonting alls; inte dagis eller skola för mina barn, inte linje på gymnasiet till mina ungdomar, inte fru, inte det hus jag ska bo i eller vilket fil som jag ska äta till frukost. Jag behöver inte välja elbolag, teleoperatör eller försäkringsbolag. Allt är klart och färdigvalt i mitt liv. Nästa gång jag behöver välja är det väl vilket äldreboende som jag ska flytta till, och jag hoppas att det dröjer ett tag.

Ai och kreativa frön.

2011-11-06T14:08:00.000+01:00

Efter projektet Efter arton, som blev två konstutställningar och en bok, lever jag i mellanmjölkens land. Allt känns lika grått som vädret utanför och trots att jag dagligen försöker måla nya akvareller slutar alla i papperskorgen. För mig är måleriet något som måste springa ur en passionerad upplevelse av ett motiv, en plötslig och överraskande syn av något som jag tidigare helt negligerat. Därför känns projektet Efter arton och alla hus och platser på Porsön som jag dokumenterat, inte bara som ett avslutat kapitel utan som ett tvåårigt kärleksförhållande som nu tagit slut. Och vi har gått skilda vägar utan bitterhet eller förhoppning om återförening. När jag ibland återser henne förstår jag inte riktigt vad jag såg hos henne.

Jag förstår att många konstnärer lever sina liv med samma motiv och uttryck. De upprepar det som publiken en gång gillade. Precis som långvariga äktenskap ger det trygghet och försörjning men där passionen är svår att upprätthålla och till slut blir bilderna tama som pliktskyldiga samlag en gång i månaden. Det syns när konstnärskap blivit manierade, där samma bilder upprepas i 20-30 år samtidigt som de töms på innehåll och visar att kärleksbrist råder.

Och så finns de verkligt kreativa människorna som har en ofattbar produktion under hela livet. Deras källa verkar outsinlig som en källåder med kontakt med underjordens rikaste vattensamlingar. Jag såg dokumentären om den kinesiske konstnären Ai Wei Wei. Det är han som suttit fängslad i Kina i flera månader i år, men som nu är släppt. För honom handlar det nog inte bara om en passion, utan om en livsnödvändighet där källan är Kinas blodiga historia. Hans pappa kallades förrädare för en dikt han skrivit under kulturrevolutionen och hela familjen förvisades till fattigdom i utkanterna av ett ökenområde. Allt Wei Wei gör har historiska kopplingar och politiskt är han hårt bevakad av regimen. I detta hårda klimat producerar han mest fantastiska saker.

På Tate museum i London ställde han ut 100 miljoner (!) solrosfrön, gjorda av keramik enligt samma metoder som gamla Ming-vaser gjordes, och där varje frö är handmålad (!) och det med en sådan precision att det inte går att skilja från en naturligt frö. En hel by med 1600 innevånare var engagerade i arbetet under två år för att tillverka allt dessa. I stora hallen på Tate ligger fröna och täcker hela golvet och besökarna går omkring eller ligger där som om det vore sandstrand.

Varför gjorde han detta konstverk? Han berättar att solrosor har en stark betydelse i den kinesiska kulturen och bilder på Mao innehöll ofta solrosor som vände sig mot hans ansikte som riktiga rosor vänder sig mot solen. Och under kulturrevolutionen var det sådan fattigdom att barn och ungdomar alltid hade solrosfrön i fickan som de knaprade på, eftersom de gick att få tag på till skillnad mot mat eller godsaker. Wei Wei väver ihop sina personliga erfarenheter, från ungdomens solrosfrö i fickan, till fattigdomen och plågan under Mao , till Kinas ärorika tradition att tillverka keramik av högsta kvalitet.

Det är väl det som kan kallas kreativt. Att använda en tanke, idé, föremål eller personlig upplevelse och skapa en symbolisk avbildning som öppnar för oändliga tolkningar, upplevelser och känslor hos de som betraktar det hela.

******

Andra bloggare om Ai Wei Wei, konst, kreativitet

Facebook på Porsön ingen överraskning.

2011-10-29T19:13:00.001+02:00

Nu är det klart att Facebook etablerar sig i Luleå med serverhallar som är så stora att ingen vet om det går att jämföra med 12 fotbollsplaner eller 19 hockeyplaner. Det är i och för sig typiskt att storleken jämförs med sportarenor och inte med ett vanligt dagis. Det ryms kanske 14 dagis-baracker i en hall, eller 8 äldreboenden. Bara så att vi får ett grepp hur stort det är, för oss som sällan går på sport men har barnbarn och snart är gamla.

Det här är ingen överraskning för oss Porsöbor. Vi har vetat att vårt hörn av världen är väldigt speciellt, och bara gått och väntat på något stort. Vi Teglunds har till och med haft två konstutställningar och gett ut en bok om Porsön, men det är osäkert om det var det som avgjorde det hela och fick Facebook att komma hit. Vad jag minns pratade ingen besökare på utställningen engelska eller hade snygg kostym.

Nej, det hela är nog Kalle Petersens förtjänst, våran borgmästare. Jag har ju skrivit en hyllning till honom tidigare, som ni kan läsa här. På ett sätt är Facebook en upprättelse för Kalle, sedan han förlorade IKEA. Bucht från Haparanda åkte till Kamprad och blev kompis med honom och IKEA körde förbi Luleå mitt framför våra ögon. Jag förstår att det har varit ett horn i sidan sedan dess, så nu tog Kalle och åkte till Kalifornien istället och kom hem med Facebook. Det var bra gjort. IKEA är inte lika stort, det motsvarar bara 8 dagisbaracker.

Kalle har nu lyckats förära Luleå både ett stort och fint Kulturhus och Facebook. Det skulle ingen socialdemokrat ha kunnat göra! Nu kanske ni hajade till, för Kalle är ju faktiskt ett socialdemokratisk kommunalråd. Ja, men egentligen är han liberal som huvudsakligen samarbetar med det privata näringslivet. Denna dubbla roll har gjort att han kunnat hålla de konservativa ståldemokraterna stången inom partiet, de som ältade kulturhuset i 25 år och aldrig kom till skott förrän Kalle tog över. Om ståldemokraterna hade haft makten nu skulle de säkert ha tackat nej till Facebook eftersom serverhallarna inte är större än ett halvt järnverk.

Om man ska åstadkomma något, så är det en framgångsfaktor att utge sig vara något men i faktiskt handlande bete sig helt annorlunda. Ett bra exempel är Moderaterna som utger sig vara ett arbetarparti, och som håller socialdemokratiska värderingar högt, och genom det kunnat hålla vänstern stången samtidigt som man genomför den högerpolitik som man alltid vela genomföra. Och partiet går bara bättre och bättre liksom Sveriges ekonomi, i varje fall för de besuttna.

Ett annat exempel är Bodens kommun där Moderaterna och Vänsterpartiet ledde en ohelig allians i flera år. Vänsterpartiet kunde hålla kommunisterna stången och Moderaterna hålla tillbaka sin egen högerfalang, samtidigt som Bosse och Olle samarbetade med det privata näringslivet. Boden blomstrade, ekonomin gick bra och befolkningen ökade. Men nu är socialdemokraterna tillbaka och ekonomin är raserad och nedskärningar i vården pågår.

Slutsatsen när det gäller politik är att du aldrig ska vara den du utger dig för att vara, för då åstadkommer du ingenting. Därför har jag stora förhoppningar på Juholt. När han håller sina tal så låter han som en ståldemokrat från 70-talet som fortfarande håller de röda fanorna högt, och folk får tårar i ögonen över den fantastiska palmelika retoriken. Men i verkligheten beter han sig som Torsten Flinck; ingen ordning och struktur och ingen speciell politisk uppfattning. En konstnärsnatur som improviserar sig fram i tillvaron.

Därför tror jag på Juholt. Idag går det inte att stå för något för då finns det risk att man förlorar väljare.

******
andra bloggare om Juholt, Facebook, Luleå, Petersen

Ljusshow på Norrbottens museum!

2011-10-26T18:11:00.000+02:00

I måndags kväll var vi och såg ljusshowen som visas mot Norrbottens museums fasad. Väldigt häftigt och mysig stämning. Pågår denna vecka varje kväll från kl 19.00. Gå och se!

Martin, en v e r k l i g hjälte!

2011-10-24T21:46:00.000+02:00

Varje kväll är det naturprogram på TV från BBC, Animal planet eller liknade. Och vilka naturprogram sen! Närbilder på vilda lejon och tigrar, som dödar gnuer och zebrar, allt så nära att man ser lejonen i ögonvrån och blodet droppar ur deras munnar. Och vi får åka ner i haven och se fantastiska varelser, fiskar och valar och ibland är vi ovanför ytan och ibland nere på stora djup. Sen åker vi till Grönland och får följa eskimåer som åker hundspann på isen och de gör ett stort hål i isen och släpper ner ett bete för att fånga en val och vi får naturligtvis se allt underifrån istäcket, när den stor valen fastnar på kroken.

Allt sker i fantastiska färger, helt onaturligt vackert som om hela världen vore photoshoppad och förvandlad till en film av Disney. Det är en exceptionell förvanskning av verkligheten och naturprogrammen är på god väg att förändra hela vår syn på naturen. Ingen vill längre gå ut i en vanlig skog, det är enkelt för tråkigt, färglöst och ointressant.

Som tur är finns det en stark motbild på SVT, nämligen Mitt i naturen med Martin Emtenäs. Hans program handlar om verkliga naturupplevelser. Ofta ska han ut för att se något speciellt djur, en räv, utter eller helt vanliga fåglar som kajor. Och när han kommer ut i skogen träffar han en duktig naturvårdare som ska hjälpa till att hitta det speciella djuret. Sedan åker de bil, båt, skoter eller vandrar med apostlahästarna. Det är ofta helt fel väder, regn eller dimma så chansen att få se djuret är litet.

Ibland så dyker djuret upp men det är på så långt håll att det är bara naturvårdaren som med sitt tränade öga och en kraftig kikare kan se det, och när Martin så filmar i samma riktning så kanske man ser två svarta prickar på andra sidan dalen som visar sig vara öronen på en räv, men lika gärna kunde varit två stenar. Men naturvårdaren lovar, det där är en räv. Eller älg. Eller björn. Eller vilket djur det nu handlar om.

Vid dessa tillfällen när de lyckas filma två öron på långt håll som lika gärna kunde vara två stenar, då blir Martin väldigt lycklig, och beskriver det hela som ett stort äventyr, ett magisk tillfälle. Men många gånger misslyckas det hela och han är tvungen, som enda tekniska hjälpmedel, sätta ut en kamera i närheten av grytet eller idet, som filmar något dygn. Och så lyckas man fånga några sekunder då man ser en svans åka förbi framför kameran.

Martin är fantastisk på att förmedla den spänning det är att vara ute i naturen. Ofta i dåligt väder, och nio av tio gånger när man inte ser något intressant alls, men ständigt denna längtan efter den tionde gången då man plötsligt får se det man önskat. Siluetten av en rovfågel som flyger högt däruppe blir en slags lotterivinst, efter alla dessa otaliga nitlotter.

Martins program handlar om naturen, som den verkligen är. Grå, tråkig, blöt men samtidigt ett ställe där det magiska kan ske. I varje fall på långt håll.

*********

Andra bloggare om Martin Emtenäs, Mitt i naturen, SVT

Björn Åkerstrand släpper diktsamling!

2011-10-19T20:18:00.001+02:00

Min kompis Björn har skrivit dagböcker och dikter sedan han var barn. En period på 90-talet var han tjänstledig för att skriva men det blev inget utgivet den gången. Sedan dess har han samlat sina texter i de otaliga skrivböckerna som han alltid släpat omkring med.

Jag, Björn och Johan har i 15 års tid tillbringat två långhelger per år i min stuga i Ryssbält. Där har vi ätit gott, njutit av naturen och naturligtvis sysslat med kultur i alla former; läsande, måleri, musik och ett intensivt skrivande. Tillsammans startade vi bloggen The Ryssbält tapes 2006 och där skrev vi tillsammans under gemensamt flagg. 2008 så gick vi skilda håll, jag startade den här bloggen och Johan sin egen Nordlig utpost. Björn som publicerade ett antal dikter under dessa år förlorade därigenom ett forum att komma ut med sina texter.

Jag visste att Björns dikter hade väldigt hög kvalitet och att han behövde en lite puff att göra något av dem. Så mina söner Anders och Jonas och deras förlag Teg publishing tog tag i frågan och har sedan samarbetat med honom för att ta fram en bok, en diktsamling.

Och nu är den äntligen klar, en vacker liten bok med det underbara namnet "Rörd över detta orörda vita". Och den har redan blivit uppmärksammad, Åsa Petersen har skrivit en fin krönika om den i NSD och i tisdags skrev Eva Åström en artikel om Björn på kultursidan i Kuriren.

Boken släpps nu på lördag på Bok och Bild, Kulturens hus, där Teg Publishing har ett bokbord. Välkommen dit på lördag kl 11.30 för boksläpp!.

Poesi är en långsam och försiktig konstform, den förhäver sig inte. Många har aldrig sett en poet i arbete, men här får ni chansen. Björn skapar i stugan i Ryssbält, den improviserade jazzen flödar i rummet.

Ta ställning...mot något.

2011-10-18T22:25:00.006+02:00

Ser ni den stora blå skylten som hänger där i taket. Det är IOGT-NTO som uppmanar oss att Ta ställning! Det framgår inte vilket område som avses men det går ju att förutsätta att det har något med alkohol att göra, med tanke på vilken förening det är som kostat på den blå skylten. Vi får väl också förutsätta att vi ska ta ställning mot alkohol, med tanke på vilken förening det är som satt upp den blå skylten.

Jag stod ett tag vid ringen där i centralhallen i Stockholm och tittade på alla människor som satt där och väntade på något. Med tanke på vilken lokal som det handlar om så får vi väl förutsätta att det är tåg som folk väntar på. Men någon enstaka kanske väntar på en kamrat, vän eller make. Det vet jag ingenting om.

Klart är att jag såg ingen som stod och tittade på skylten. Förutom jag då, naturligtvis. Jag försökte på alla vis bli inspirerad att ta ställning, men kände inte direkt varken vilja eller beslutsamhet i någon riktning, varken att avstå från alkohol eller att minska min konsumtion. Istället kom jag osökt att tänka på goda viner, öl och barer som Bishop Arms.

Jag funderade en stund om jag skulle kontakta IOGT-NTO och säga att skylten fungerade inte riktigt på mig, trots att jag kanske var den ende som tittade på den. Snarare fick den mig lite mer sugen på ett vinglas i gott sällskap. Kanske skulle jag föreslå en lite mer vågat formulering så att den uppmärksammades lite mer: "Ta ställning mot något!"Eller varför inte:"Ta ställning, nu eller aldrig!"

Men att nämna ordet alkohol, det skulle naturligtvis vara att gå alldeles för långt!

Många ville att Juholt skulle avgå

2011-10-17T17:57:00.010+02:00

Tomas Bodström skriver idag i Aftonbladet att han varnat för att det fanns risk att välja Håkan Juholt till partiordförande eftersom han kom från en av två stridande falanger inom partiet. I samband med tillträdet petades samtidigt såväl rutinerade krafter som yngre framtidslöften. Detta väckte ont blod hos många andra socialdemokrater och det fanns vissa som bara väntade på en chans att få ge sig på den nye partiordföranden.

När Håkan Juholt nu hudflängs i media är det framför allt socialdemokrater som matar media med uppgifter – vissa korrekta, andra direkt felaktiga. Att det är ett förräderi inom det egna partiet som ligger bakom en affär gör det mycket värre, skriver Boström.

Programmet Medierna på P1 intervjuade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i lördags. När reporten väntar på honom råkar han höra ett samtal mellan Helin och en kollega, där de är överens om Juholt "förhoppningvis avgår i dag". Lyssna på Jan Helins slingande svar här.

Andra bloggare om Juholt, Boström, Helin

Det är Aftonbladet som fuskat!

2011-10-14T22:27:00.006+02:00

Det är helt fantastiskt. Aftonbladet sätter igång ett enorm mediadrev mot Juholt och påstår att han fuskat och lurat till sig fullt hyresbidrag trots att han är sammanboende. Han har brutit mot reglerna och i flera dagar pågår en debatt där anonyma källor påstår att han känt till reglerna i flera år men ändå "ansökt" om fullt bidrag. Juholt gör en pudel, går ut och säger att han gjort fel och att reglerna är "glasklara" därför betalar han tillbaka det han fått för mycket.

Alla tidningar och tv-program hänger på; Expressen, DN, Kuriren. S.k "rakryggade" socialdemokrater går ut och kritiserar hans handlande och vissa kräver hans avgång. Han polisanmäls och en förundersökning sätts igång.

Hela svenska folket vänds mot en man, och svarta rubriker kallar honom fuskare och bedragare.

Och så plötsligt skriver bloggaren Viktor Tullgren på sin blogg att Aftonbladet har byggt hela sitt scope på en lögn. Det finns inga regler kring sammanboende andel av hyreskostnaden. I den blankett som man skall fylla i står det; Min hyra är för närvarande:.... och Juholt har fyllt i det helt sanningsenligt. Dessutom har han bifogat hyreskontraktet där det står att han delar på lägenheten med sin sambo. Riksdagens förvaltning har fått helt riktiga uppgifter och det har inte förekommit något fusk över huvudtaget. Problemet har varit att det inte funnits några klara regler.

Det är i och för sig helt fel att riksdagsmän både har förmåner och höga löner men det är en helt annat sak. Här har en man hängts ut som bedragare och fuskare helt utan grund.

Men det intressanta är att journalister har ett sådant enormt flockbeteende att ingen kollar upp basala fakta utan alla hänger på drevet utan att själva tänka eller reflektera. Var har den "fria" pressen tagit vägen? Och riktigt otrevligt blir det om det är så att Aftonbladet utnyttjats av krafter inom socialdemokratin för att fälla sin ordförande. Det anser Dan Josefsson, som verkar vara den enda journalisten som går sin egen väg och genomskådat kuppförsöket mot Juholt.

Idag har jag förstått den betydelse som en bloggare kan ha. En människa kan med fakta dra undan benen på den stora draken Aftonbladet så att chefredaktören Helin stammar i radio. Han vet att han gjort fel men han erkänner det inte. För han vet att en mediaperson aldrig behöver göra en pudel, de slutar bara att skriva om det och låtsas som ingenting hänt. Ingen annan media kommer att kritisera dem, de är alltid skyddade.

Det är därför gammelmedia kommer att gå i graven. De är inte fria längre. Och rubrikerna i Aftonbladet denna vecka är större och svartare och betydligt värre än i de värsta kommentatorsfälten på nätet; fulla av hat.

*********

Andra bloggare om Juholt, Tullgren

Bibliotecia

2011-10-11T19:44:00.001+02:00

Min son Anders har många järn i elden, som det heter. Nu har han gjort ett radioprogram, Bibliotecia, som sändes i P3 i söndags.

Bibliotecia handlar om ett privatiserat bibliotek, där det är viktigt att kunderna kan "använda" böckerna för olika syften, och naturligtvis betala för det. Det är en härlig drift bl.a med självhjälpsböcker, privatiseringar och oärlig marknadsföring.

För mig påminner programmet om Lasse O Månssons absurda humor från 60-talet.Det är underfundigt och med många bottnar. Här får vi höra om sociala självmord (att gå ur Facebook!) och kvinnan som vill träffa den rätte, som är någon i jaktlaget.

Lyssna här!

Det luktar fabriken

2011-10-04T22:22:00.001+02:00

Husum, där jag växte upp domineras av pappersmassafabriken. Den ligger mitt i samhället och i stort sett alla jobbar där. Det är en sulfatfabrik, den sprider alltså den karaktäristiska skitlukten som man också kan känna när man kör förbi t.ex. Piteå. Men på den tiden, 50 år sedan, då fanns ingen som helst rening så lukten var utomordentligt stark. Allt luktade sulfat. Husen, människorna, djuren, källarna, verktygen, lakanen, möblerna, kläderna, ja, allt luktade "fabriken".

Men den lukten kände inte vi som bodde där. Ni vet, ungefär som familjelukter, alla andra känner den men man känner inte sin egen. Visserligen, om man åkte bort ett längre tag på semester eller så, då kanske man kunde känna husumlukten när man återvände, men det fick jag aldrig uppleva. Vi åkte nämligen aldrig på semester.

När min mor tvättade lakanen, så kunde jag känna att det doftade annorlunda, av tvättmedlet. Hette det Via? Sedan hängde hon ut dem för att torka på tvättlinan, och där föll fabriksröken ner på dem igen och de återtog sin trygga doft, husumlukten. Ibland föll också sot så att de blev helt svarta, men det tillhörde ändå undantagen.

Konstigt nog, trots att allt och alla var inpyrda av fabrikslukten, så hade alla familjer ändå sin karaktäristiska egenlukt. Den doft som man känner så fort man kliver in i hallen hos en annan familj. Den finns där alltid, oberoende om det är nystädat eller dammigt. En familjelukt består väl av alla familjemedlemmars kollektiva DNA, och varje familj har sin egen blandning. Det är rätt obehagligt att tänka på att alla som besöker våran familj känner vår speciella familjelukt, men inte vi som bor här.

I och för sig, så är det med mycket. Att man är blind för sitt eget sätt att handla medan alla andra vet hur man beter sig. Det gäller både lukter och personligheter.

Hela min uppväxt var jag tät i näsan. Röken från fabriksskorstenen innehöll inte bara dålig lukt utan också andra kemikalier och gaser. Alla Husumbor var tät i näsan och näsdukstätheten var en av de högsta i landet. Det var som att leva med ständig syrebrist, snoren rann och man var glad om varje fall en näsborre hade ett litet lufthål.

Nu i vuxen ålder kan jag fortfarande förundra mig över att jag kan dra in luft i näsan utan större motstånd, och jag behöver inte inleda varje morgon med en omfattande snytrutin. Jag har överhuvudtaget ingen näsduk i fickan längre.

Se nu hur det blev!

2011-10-02T21:53:00.001+02:00

Ett löv som lämnat sin björk och av vinden och regnet tryckts fast vid vårt köksfönster. Det känns som om det vore jag! Som ett offer för regnperioden som vi befunnit oss i över en månad. Och jag är säker på att det är straffet för att vi hade en fin sommar, Luleå vann solligan och vi var stolta över det, somliga skröt om det, utan att ta hänsyn till förhävandets konsekvenser.

Det fanns ingen Noak som i somras byggde en ark på Mjölkuddsberget, och förebådade det som komma skulle. Det borde han ha gjort. Han borde ha stått där och sagt, förhäv Er icke!

Då kanske man hade varit lite mer ödmjuk i somras, och om någon sagt att det är fint väder, så skulle man ha sagt - ja, NU ja, men vänta bara! Vi borde ha följt den typiska norrbottniska attityden som vi odlat i så många hundra år, den pessimistiska. För den är det enda som kan fungera här uppe i denna gudsförgätna plats.

Men nu får vi vad vi tål. Vi kommer alla att tryckas ner i de blötmyrar som nu breder ut sig över hela vårt län. Vattnet kommer att fylla alla djupa diken, och när kylan kommer så fryser det en tjäle som blir djupare än i mannaminne. Och vintern kommer att bli den kallaste på hundra år. Och så vidare.

Jag tror att vi alla har ett personligt väder. Vi rår för vårt väder. Det gäller att sköta sig, inte skryta och tro sig vara någon speciell, för då är det bara att köpa ett bra paraply, och riktiga gummistövlar.

Den där jävla solligan. Varför skulle vi gå och vinna den för! Nästa år måste vi hålla oss lite mer anonyma, lite mer i mitten. Norrbotten ska inte utmärka sig, i varje fall inte när det gäller positiva framgångar.

Nästa sommar får vi be Kallax att fuska med apparaterna. Skriv ner antalet timmar! För det här orkar vi inte med. Jag och lövet på vårt fönster.

Besiktningstips

2011-09-22T21:15:00.000+02:00

Igår kom jag på att jag ska besikta bilen på fredag. Två dagar innan alltså. Så jag for till Mekonomen och köpte lampor, det var två som var trasiga. Jag bytte dem men när jag skulle åka hem igen kom jag på att jag inte hade någon handbroms, den har inte fungerat det senaste halvåret. Och nu var det för sent att lämna in till reparation.

En handbroms har en slags mekanism som spänner den, ju mer man använder den. Så jag tänkte, jag prövar och så körde jag hundra meter och tvärdrog in handbromsen med fullt utslag, och det hände ingenting. Men efter tre, fyra gångers upprepning kunde jag märka en viss inbromsning. Så jag fortsatte hela vägen hem till Porsön, körde hundra meter och drog i handbromsen, lossade den och körde vidare ytterligare hundra meter för att igen dra i handbromsen, om och om igen. Det var tur att det inte var rusningstrafik.

När jag kom fram till Porsösundet, och våran nuvarande grusväg, fungerade bromsen perfekt! Tvärnit direkt.

Jag gillar sådana fel som man kan laga själv.

På väg till besiktningen brukar jag hålla ner fotbromsen litegrann samtidigt som jag kör. På så sätt slipar jag till alla bromsar så att de tar jämt överallt, och rost på skivorna försvinner. Och sedan kör jag bilen länge på tomgång så att koldioxidvärderna ska blir bättre när motorn är riktigt varm.

Tyvärr har jag en varning som lyser rött på instrumentbrädan. Den betyder att det är fel på airbagen. Och det får man inte ha, så det finns risk att jag får en anmärkning. Men jag har i kväll kommit på att ta en svart tejp och tejpa på glaset, så att varningslampan inte syns. Hoppas att det kommer att fungera, att de inte lägger märke till tejpbiten.

Om man har många fel på bilen är det bättre att bara köra den till besiktningen, det kostar 300 kronor. Då får man vet vad man måste laga. För om man istället lämnar in bilen till en verkstad kostar det 1000 kronor bara för en enkel felsökning.

Sedan om man bara vill ha anmärkningar i form av ettor, inte de hemska tvåorna så får man vara lite knepig. Här i norrbotten är det bra att lägga in ett fiskespö i bilen, då blir besiktningsmannen oftast intresserad och vi kan prata fiskehistorier tillsammans, skratta och drömma oss bort från den hemska vardagen ut till en porlande bäck. Efter ett sådant samtal blir det bara ettor.

Men det behöver inte vara fiskespön, det kan också vara ett klickgolv i ekparkett, en stor burk Falurött, en skruvdragare eller tio paket vita kakelplattor. Särskilt nu på hösten när alla har renoverat hela sommaren kan det hjälpa upp bedömningen av bilen mot ett positivt håll.

Om du har en riktigt dålig bil, med stora rostskador som inte går att dölja med sprayfärg, hjälper det varken med fiskespön eller ekparkett. Då är det bara att ta till det sista, och bästa knepet: frun får åka. Gärna klädd lite utmanande men samtidigt med en slags hjälplös touch: jag-vill-bli-omhändertagen - looken. Det finns ingen kvinna som inte vet vad jag menar.

Plånboken i centrum

2011-09-19T21:18:00.000+02:00

Inom äldreomsorgen så kallas de äldre för kunder. Följaktligen är kommunen en affär som säljer tjänster. Men konstigt nog, ju fler kunderna blir desto sämre går affären!

Ja, tänk vad ett lite ord - kund - kan dölja verkligheten!

Jag förstår varför man bestämde sig för att använda kundbegreppet. Man tänkte sig att inom privata näringslivet är "kunden alltid i centrum", och därför, om man betraktar alla äldre för kunder så blir det både bättre effektivitet och bemötande.

Men det bygger på en missuppfattning. Det är inte kunden som är i centrum inom det privata näringslivet utan det är själva affären, eller snarare, affärsinnehavarens egen plånbok! Det där märker man om man går på en affär som t.ex. Elgiganten. De vill sälja speciella platttv-apparater till mig, som de köpt in i stora mängder, och de är egentligen inte intresserad av vad just jag vill ha. Om det vore så behövdes inte all reklam.

Och om Ingvar Kamprad satte kunderna i centrum skulle han inte undanhålla 100 miljarder från skatt, utan gladeligen betalat den skatt som kunde gå till våra äldre kunder, de som behöver vård och omsorg.

Precis som inom skolan är äldreomsorgen på väg att privatiseras, och kundbegreppet har berett marken. Privatskolorna har naturligtvis börjat med reklam, för att sälja något som vi inte har behov av, precis om Elgiganten. Snart är det äldreomsorgens tur att försöka få fler och fler kunder.

Men ju fler kunder de privata utförarna får, ännu sämre går det för själva affären, det vill säga kommunen. Och det beror på att det är de privata utförarna som ska göra vinsten på hela denna transaktion, inte själva affären, det vill säga kommunen, ej heller kunderna, det vill säga de äldre, ej heller skattebetalarna, det vill säga medborgarna.

Flyktbeteenden

2011-09-18T21:19:00.003+02:00

Det var länge sedan jag tog en promenad, trots att jag bloggar om promenader och utflykter. Och när jag ser tillbaka vad jag skrivit om det senaste halvåret är det nog mera tankemässiga utflykter än verkliga.

Att ta bilen och åka till stugan i Ryssbält, vilket jag gör varje helg, kan man nog knappast kalla en utflykt. En utflykt bör nog innehålla någon slags flykt från vardagen, till ett annat ställe, där man ser något nytt och spännande; det kan till exempel vara ett gammalt kulturhus, en kvarn eller en stor fors. Där utflyktar man sig en stund och dricker sedan medhaft kaffe med smörgås.

Stugan är inget utflyktsställe. Det är snarare en tillflyktsort. Dit man kan åka regelbundet, inte för att finna någonting nytt och spännande, utan för att finna sig själv. Och jag själv är sannerligen ingenting nytt och spännande, utan samma gamla vanliga visa: oro, tankar om egna brister och rädslor för det som komma skall. Ja, det är kanske det som är den stora skillnaden; att göra en utflykt är ett försök att komma ifrån sig själv medan att uppsöka en tillflyktsort mera handlar om att upptäcka det man redan har, inom sig.

En tillflyktsort är synonymt med fristad, det vill säga ett ställe där man kan känna sig fri, uppleva frid. Och vägen dit är nog inåt, att möta de känslor av skörhet och brister som vi bär på, men som vi gärna stressar förbi. Vi möter dem nog helst i närheten av naturen, där skogen, havet eller älven helar oss sakta men osäkert.

Promenaden kan fylla samma syfte, ett återfinnande av något genuint som kan kallas frid. Men då får man nog försöka undvika tankeflykten.

Smörupproret

2011-09-12T22:01:00.001+02:00

Plötsligt är smöret slut i affärerna och mejerierna har svårt att hinna med att producera. Likadant är det med den feta grädden där hyllorna gapar tomma. Det pågår en revolution i Sverige som liknar den nordafrikanska, och det är vi vanliga människorna som står bakom den. Folk tar saken i egna händer och vägrar att följa makten och den vetenskapliga expertisen.

Vetenskapsmän, dietister och läkare hävdar att diabetiker ska äta kolhydrater, lite kalorier och undvika fett. Så har man påstått i 30 år, vilket inneburit att diabetesen bara ökat i samhället, samtidigt som fetman breder ut sig. Och allt ska sedan lösas med mediciner från läkemedelsbolag som står bakom de dyra studier som allt grundar sig på.

I kvällens Vetenskapens värld framkommer med all tydlighet, att det finns ett mycket svagt stöd för dagens kostråd. Samtidigt blir det fler och fler personer som bevisligen går ner i vikt och får sluta med insulin efter att ha gått över till Lchf, dvs lite kolhydrater och mycket fett. Och det finns inget stöd för att den feta kosten skulle ge farliga blodfetter, för även om de kan öka, så ökar även det goda kolestrolet.

Under tiden sitter de gamla härskarna kvar på sina troner, de som byggt sina vetenskapliga karriärer på kolhydraterna, brödet, grynet, pastan och lightprodukterna. Men deras bastioner blir mer och mer inringade och deras flyktvägar allt snävare och snävare. Snart är det bara öknen kvar.

I programmet medverkar en kvinna som vägde över hundra kilo och hade svår diabetes och orkade ingenting. Precis som i nordafrika använde hon sig av internet, kollade upp amerikanska studier om diabetes och upptäckte fettkosten. Hon började äta den och gick ner till normalvikt och kunde visa extrem positiv förändring på blodsockret. Hon är nu frisk, välmående och har god kondition.

Det är bara en tidsfråga innan regimen faller. När folket reser sig med internets hjälp, då kan ingen hindra kraften. Livsmedelsverket kommer snart att tvingas backa. Undrar om inte kostexperterna redan är på väg mot Niger.

Men skulle inte folket kunna göra revolution på flera sätt?
Vägra privatiseringar inom vård och omsorg.
Störta hela pensionssystemet och ta tillbaka våra pengar från börsmäklarna.
Se bostäder som en social rättighet - igen.

Japaner

2011-09-06T21:51:00.000+02:00

Japaner är ett märkligt folk. De är absolut inte känslomässiga eller spontana, de lever enkelt och bugar även om de blir utskällda. De tar aldrig i varann och kan sitta tysta hur länge som helst. De är också väldigt noga med sånt som andra ofta bara gör i förbifarten som t.ex att dricka en kopp te. Det finns tusenåriga traditioner kring hur man ska tillaga och dricka teet på det mest ultimata sättet. Och det tar flera timmar innan man fått i sig en kopp på det rätta sättet.

Samtidigt som de avsätter timmar på att bara sitta still och dricka te så jobbar de som attan på sitt jobb. De stressar ihjäl sig, och jag tror att det finns något som heter plötslig vuxendöd, när de bara faller ihop på gatan och tvärdör. Hela samhället är en extrem blandning mellan gamla, levande traditioner och ett tekniskt avancerad supermodernitet. Och där emellan finns människorna.

Japaner är ett mysterium och det har jag tyckt länge. Just nu är jag inne i en Murakami-period och slukar hans böcker en efter en. I boken "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" beskriver han sig själv, en slags självbiografi mot fonden av sitt ständiga deltagande i allehanda maratontävlingar. Det var i den boken som jag började känna igen mig i det han berättade om sig själv. En förkärlek för upprepningar och dagliga rutiner. Alltid lägga sig kl 10.00 och sova till 06.00. Enkelhet i livsföringen, och fokusering på projekt. Beskrivningar av behovet att springa (även om det för mig handlar om promenader). På punkt efter punkt känner jag ett slags släktskap; behovet av att vara ifred, ointresse för ständiga sociala kontakter.

Med hjälp av Murakami har jag börjat förstå att i mig finns en inneboende japan. En person som inte klagar på dålig service på restauranger, som aldrig gör något överilat eller beter sig aggressivt. Som gärna mediterar men som kan arbeta fort när det behövs.

När jag började få dessa tankar om mig själv, om mitt kynnes släktskap till det japanska, började jag läsa hans senast bok 1Q84. Det är en bok som handlar om två personer, en man och en kvinna, och där varannat kapitel handlar om mannen och varannat om kvinnan. De har först inget med varandra att göra, man kan uppleva det som två helt olika berättelser, men ju längre man läser desto fler trådar spinns ihop och tvinnar ihop de två historierna. Allt har ett nästan övernaturligt samband och man dras sakta men säkert in i en ny värld där saker och ting ständigt får nya betydelser.

Jag blev mycket förvånad när jag upptäckte att en av huvudberättelserna i boken handlar om en verksamhet för våldsutsatta kvinnor, ett skyddat boende. Det påminner om det jag själv hållit på med det senaste halvåret här i Luleå, att starta en verksamhet för våldsutsatta kvinnor och barn. Det är ett märkligt samband men det har naturligtvis ingen annan betydelse än att slumpen spelat ett spratt, även om det skett på ett rätt uppseendeväckande sätt.

Men verksamheten i boken skiljer sig avsevärt i ett avseende. De nöjer sig inte bara med att skydda kvinnorna från de våldsutövande männen, utan de ser också till att männen försvinner för gott. På ett genialiskt sätt mördas de utan att det går att upptäcka någon åverkan på kroppen. Det ser ut som de dött av en plötslig hjärtattack.

Det kanske är därför det är så vanligt med plötslig vuxendöd i Japan. Man tror att det beror på stress men det är egentligen något helt annat, att någon röjer dem ur vägen.

Det är en märklig värld vi lever i. I varje fall är den det för oss japaner.

Bitterheten

2011-09-04T17:14:00.000+02:00

Jag kom att tänka på depressiva människor, de som ser mörkt på tillvaron och är nedstämda till sinnet. Det är ju rätt vanligt tillstånd hos många av oss, ibland tillfälligt, ibland under längre tider. Och det är skillnad på en deprimerad och bitter människa. En bitter människa är en som är deprimerad men som lägger skulden för sitt tillstånd på omgivningen, andra omständigheter eller andra människor. Den bittre är den drabbade människan medan den deprimerade skyller endast sig själv.

Vanligtvis när folk möter deprimerade människor så vill man uppmuntra, försöka lätta upp stämningen och visa på att det finns mycket att glädja sig åt. Tänk på allt bra som du har! Barnen, en trevlig partner och ett bra jobb.....se det positiva i ditt liv! Men det är dömt att misslyckas. Att uppmuntra en depressiv person är detsamma som att inte bekräfta honom eller henne, och det leder bara till en förstärkning av dennes negativa syn på sig själv.

Om man vill hjälpa en deprimerad människa måste man istället bekräfta den personens upplevelse av livets negativa sidor, tröstlösheten, känsla av hopplöshet och oron för framtiden. För det är först när någon vågar gå in i det mörka och finnas där tillsammans, som en förändring är möjlig. Att våga sitta med en deprimerad människa, utan att försöka skydda sig själv genom tröstande ord eller glada tillrop, är därför det enda som krävs.

Men när man möter den bittre och känner den underliggande aggressiviteten är det lätt att själv känna irritation. Vilken gnällspik, som bara ser sig själv som offer och som skyller på alla andra! Bittra människor drar därför på sig mycket ilska och negativitet från omgivningen, och får ständigt ny bekräftelse på att deras syn på tillvaron är riktig. De lever verkligen i en ond spiral.

Därför är det betydligt svårare att möta en bitter människa. Den bittre ser sig själv som oskyldig och det finns därför inget behov av egen förändring, bollen ligger alltid hos andra. Det gör det utomordentligt svårt att sitta med en sådan människa.

Hissen

2011-09-01T19:50:00.004+02:00

Jag lyssnar ibland på Ring P1 och dit ringer många och ondgör sig över mångfalden i samhället, de klagar på invandrare och skyller dem för allehanda problem. Det verkar som om de helst skulle vilja behålla Sverige som ett slags Skansen-reservat med Carl Larsson på väggarna, och där det bara ryms en berättelse om landet.

Jag blev därför väldigt glad över en dokumentär som nu ligger på Svtplay och som heter Hissen. Det var Jimmy som uppmärksammade mig på denna underbara film. En filmare har ställt sig i hissen med sin kamera i ett engelskt höghus, och sedan filmar han alla som bor i huset och som dagligen åker upp eller ned. Under filmens gång skapas en kontakt genom att filmaren ställer frågor till personerna i hissen; vad drömde du om i natt? är du religiös? vad tänker du på idag? Med dessa enkla och samtidigt djupa frågor börjar människorna att berätta, sin unika och personliga historia.

Och det är alla typer av människor, olika etniska grupper, svarta och vita, unga och gamla, sjuka och friska. Det är otroligt starkt och jag blir upptagen av den fantastiska mångfalden som ryms bara i ett enda hus, i en enda hiss, i en av världens städer. Den alkoholiserade mannen som berättar om sitt bästa barndomsminne, att han en gång såg en kungsörn. Mannen som blev psykiskt sjuk när båda föräldrarna dog inom två månaders tid. Eller mannen som hela tiden kommer in och bjuder på mat av olika sorter.

Det hela är otroligt rörande och jag känner den enorma kraften i människans mångfald och betydelsen av att vi är olika. Och att det är synd att det vanligtvis är helt tyst i hissar och därför ofta spirar en rädsla mellan människor, bara för att vi inte tar kontakt utan bara ser till varandras yttre. Vi upptäcker därför sällan Ekelöfs mest kloka ord, att det som är botten i dig, är också botten i andra.

Händelser i hemmet

2011-08-29T22:25:00.003+02:00

Jag hade en gång en fru. Men så skaffade hon en Iphone och sedan dess är vi särbo fast vi fortfarande lever ihop i samma hus. Hon står på olika ställen i huset med telefonen, ibland här, ibland där, med sitt pekfinger tryckande på skärmen. Hon har vita sladdar i öronen, ser lite ut som ett fornordisk gudinna med tentakler hängande från huvudet, och ibland skrattar hon omotiverat. Vad är det frågan om, brukar jag tänka men jag säger ingenting.

Ibland vaknar jag mitt i natten av att det lyser i sovrummet ett konstigt sken, och jag kan först bli rädd och tänka att en kulblixt har tagit sig in genom det öppna fönstret och nu svävar över oss och snart kommer att utplåna resterna av vår familj, innan jag kommer till sans och ser att min fru ligger i sängen och ser på svtplay. Ett naturprogram om elefanter som går omkring på savannen och bilden har högre upplösningen än vår tjocktv i vardagsrummet. Ibland är det tigrar och lejon, ibland undervattensfilmer med exotiska fiskar i rött och orange. Jag vänder mig om i sängen, blundar och somnar om.

De senaste dagarna har hon spelat ett spel med sönerna, det heter något på F men är egentligen alfapet. Hon lägger ett ord och så kanske Anders lägger ett ord i Göteborg, Jonas ett i Stockholm och Lars ett här hemma i Luleå. En kväll låg Lars på soffan och lade ord och så ropade han till henne, hon med Iphonen, som satt i köket: din tur!

När vi åkte bil från stugan i söndags så var det hon som körde. Det är ju hennes bil så det är naturligt. Innan vi for iväg så kopplade hon in de vita kablarna och la telefonen i det fack som finns mellan stolarna. Strax före Töre, på efyran, så plingade det i telefonen. Det var inte någon som ringde, kanske en påminnelse eller så var det någon som lade ett ord i Göteborg, Stockholm eller i Luleå. Och så tog hon upp telefonen för att titta på skärmen och bilen vinglade till och jag var tvungen att säga till, att jag trodde att det kunde vara bra att vila sig från phonen i varje fall under bilkörning. Tydligen var det ett larm av något slag, en påminnelse. Vad den påminde om frågade jag aldrig.

Idag läste jag om iphone-rynkan i Aftonbladet. Sedan någon gång i vintras har antalet människor som har ganska grova linjer mellan ögonen ökat dramatiskt. När man tittar på något litet så veckar de flesta området mellan ögonen och sitter man fyra fem timmar per dag så blir det lätt en kronisk rynka. Men det finns hjälp att få, man kan till exempel försöka att tänka på att hålla pannan så slät som möjligt. Men då kanske det blir svårt att koncentrera sig på elefanterna.

Nu när jag skrivit det här så vet alla att jag egentligen är avundsjuk. Jag har ingen iphone och kan inte se tv på nätterna, spela alfapet med sönerna eller lyssna på sommarens alla sommar på podradio. Lars brukar fråga, när jag också ska skaffa en. Och jag vet inte vad jag ska svara, helst skulle jag säga i morgon men jag kan ju inte erkänna det, bara så där rakt av. Men tack vare Aftonbladet har jag nu fått ett nytt svepskäl - jag måste tänka på mitt utseende, vem vill ha en rynka mellan ögonen!

Nazister och rotfyllningar

2011-08-25T18:04:00.001+02:00

När jag var mellan tio och sexton år hade jag många hål i tänderna. I vår familj levde vi på mjöl och sockermat och tandborstning var inte särskilt viktigt i en arbetarfamilj på den tiden. På folktandvården jobbade en tandläkare som härstammade från Tyskland, och som kommit till Sverige efter kriget. Vi barn var övertygade om att han hade jobbat med tortyr i koncentrationslägren, men att han lyckades komma undan och fly i sista stund och nu bedrev ungefär samma verksamhet i Husum.

Av någon anledning lagade han inte mindre hål utan bestämde sig alltid för att rotfylla direkt. Han litade tydligen mer på kvicksilvermaterialets motståndskraft än den naturliga emaljen. En av hans specialiteter var att utföra dessa rotfyllningar helt utan bedövningar och mänsklig empati. Det enda ord som han uttalade, förutom små karaktäristiska harklingar, var "Gaapa" eller "Gaapa stoort", med samma tyska brytning som alla nazister sedan dess haft i allehanda undermåliga krigsfilmer.

Jag kom att tänka på detta barndomsminne i veckan när jag varit i Ryssbält för att spika panel på den nya sovstugan. När man spikar panel står man på en stege, håller fast sig med vänster hand och spikar med hammaren i höger hand. Det är då väldigt praktiskt att sätta några spikar i munnen, istället för att varje gång hämta upp en ny spik från fickan. Men spikarna är galvaniserade och tillsammans med allt kvicksilver som jag har i tänderna uppstår ett slags galvaniskt element i munnen, där saliven fungerar som elektrolyt. Munnen blir helt enkelt ett batteri när jonerna börjar strömma från tänderna till spiken, och den elektriska strömmen, okänt hur många volt, känner jag som en pirrning i gommen. Det är svårt att beskriva känslan av att förvandlas till ett batteri, men jag kan säga att det på nåt sätt liknar den pirrning som kan uppstå i magtrakten vid plötslig förälskelse eller stark nervositet.

Det är konstigt med livet. Det som hände i ungdomen kommer ofta tillbaka i någon form, om det inte är riktigt sanerat. Kvicksilvret som finns där är stabilt och kommer att följa mig resten av livet, det såg den tyske tandläkaren till. Precis som Kamprad, en annan nazist, som inte heller verkar ha sanerat munnen från sin ungdom utan fortsätter att upprepa att Engdahl var en stor människa. Frågan är om det bara sitter i munnen eller om det fortfarande är hans grundläggande åsikt.

*********

Andra bloggare om Kamprad

Motgång blir framgång med tiden.

2011-08-19T15:24:00.000+02:00

Hur tar man en motgång? Ska man bli upprörd, känna ilska, oro och förtvivlan? "Jag drabbas då alltid av elände och det är typiskt! just jag! naturligtvis med min otur! "

Motgången får ens självkänsla att krypa ner till nollstrecket samtidigt som man ser alla andra lyckliga människor runt sig, som alltid verkar åka omkring på en räkmacka. Och när humöret är i botten och självförebråelserna står som spön i backen, då blir man naturligtvis en måltavla för nya motgångar och svårigheter. Att tveka och misströsta om sin egen förmåga är som en sockerbit som lockar till sig nya motgångar.

Jag anser att det är bättre att sätta in motgången i ett större sammanhang. Att se den som något som har hänt nu men som under ett längre tidsperspektiv inte ens behöver vara en motgång, utan snarare en framgång. Genom att föra in detta längre tidsperspektiv, behöver man inte bli nedslagen och deprimerad, utan kan istället i lugn och ro invänta händelsens verkliga betydelse.

Idag skulle jag äta lunch med Johan och Björn. Tyvärr blev jag försenad och när jag kom till restaurangen hade de redan betalat i kassan, beställ maten och satt sig vid ett bord. Jag hamnade i en lång kö av matgäster vilket gjorde mig ännu mer försenad. Och jag beställde min mat, dagens, det fanns två rätter att välja på.

När jag satte mig vid bordet visade sig att Björn och Johan hade beställt pasta medan jag tagit fläskytterfilé. Deras mat var inte god, så det fanns en chans att min rätt skulle vara godare. Men eftersom att jag satt mig vid ett bord där två personer redan fått sin mat blev det ett missförstånd i köket. Min mat missades och jag väntade och väntade, ingen kom med min tallrik.

Vi pratade om mina motgångar. Först blir jag försenad, hamnar i en lång kö och sedan får jag inte min mat. Varför drabbas just jag av detta idag, när det dessutom regnat hela dagen? Till slut, tvingades jag gå till kassan och säga till, att jag var bortglömd. Tjejen som jobbade där regerade blixtsnabbt, ordnade fram min tallrik, samtidigt som hon gav igen mina 85 kronor som jag betalat. Hon bjöd på maten pga av missödet!

När jag så smakade på min fläskytterfile´var den underbart god, fräsch och helt enligt den Lchf-modell som jag numera följer. Förseningen till restaurangen, i kön, väntan på maten, ja, allt vändes till sin motsats, en väldigt framgång: en gratis och mycket god lunch!

Ponera att jag drabbats av ilska och frustration över att ha blivit bortglömd och jag med bultande hjärta och rödbrusigt ansikte gått till personalen och med hög röst klagat på dem, vad hade då hänt? Troligtvis hade jag inte fått igen pengarna och maten hade inte smakat gott pga av min överaktiverade magsyra.

För alltid in tidsaspekten i motgången. Det tjänar man på. De flesta personer med en framgångsrik karriär inom musik, film eller litteratur, har många motgångar och fiaskon som kantat vägen fram fram till det slutliga genombrottet. Det är h u r man tar motgångar och misslyckanden, som avgör om man kan nå framgång inom ett område.

Första klass och rädslan

2011-08-18T22:28:00.000+02:00

Det har regnat hela dagen, till och med katten ligger inne. Det är Klass 1-varning i Norra Norrland idag. Jag vet inte riktigt vad det betyder, vad varningen är till för egentligen. Vad ska jag göra när jag får den varningen på radio, klass 1? Jag förstår ju att det kommer att regna väldigt, väldigt mycket, så dum är jag inte. Men hur ska jag förbereda mig inför det hemska som kan hända?

Jag har regnkläder och stövlar, där är jag väl utrustad. Plåttaket på huset har sina skavanker, det är mer än 30 år gammalt nu, och det finns säkert glipor som behöver täppas till, men i stort sett klarar det nog en eller två dagars hällregn. Hoppas jag.

Kommer att tänka på mina föräldrars främsta uppfostringstaktik när jag var liten: skämseltaktiken. Tydligen hade föräldrar inte så mycket tid att vara med sina barn på 50-60 talet utan vi barn släpptes ut i princip vind för våg. Vi for omkring i grupper och gjorde farliga saker som att klättra i höga träd, bygga flottar och åka ut på havet eller elda torrt gräs och sätta igång skogsbränder. För att vi skulle ha någon liten chans att överleva så skrämdes alla barn tidigt för det som var farligt: vatten, bryggor, källare och mörker. Å-gubben låg under bryggorna och väntade på barn som han sedan drog ner och dränkte. Källar-gubben fanns nedanför källartrappen så man vågade inte gå ner där ensam. I mörkret fanns Spöket som gärna kunde äta upp små barn. Världen blev en farlig plats så man blev försiktig och rädd. Det var denna obestämda rädsla för den yttre världen som planterades i oss som skulle skydda oss från olyckor och dumdristighet, inte tillsyn från föräldrarna.

Det fanns vissa barn som inte blev rädda och där taktiken inte fungerade. Det var säkert barn som hade Adhd men som på den tiden inte hade fått diagnosen. Dessa barn drunknade, körde ihjäl sig på motorcyklar, eller sprängde sig till döds med hemmagjorda fyrverkerier. Det är säkert förklaringen till att det inte fanns så många Adhd-barn på den tiden, de dog helt enkelt i tidig ålder. Numera är chanserna till överlevnad betydligt bättre, när föräldrarna verkligen har tillsyn och är med sina barn betydligt mer.

Den obestämda känslan av rädsla som jag burit med mig sedan uppväxten finns fortfarande kvar, och aktualiseras av uttrycket Klass 1-varning. Jag kastas tillbaka till första klass i skolan, då jag som 7-åring gick dit för bevista min första skoldag. Jag var rädd och orolig för att något hemskt kunde hända men jag visste inte vad det var. Eller hur jag skulle förbereda mig.

Hur förbereder man sig för ett häftigt regn? För första skoldagen? För livets motgångar överhuvudtaget? Kanske inte rädsla och oro är bästa metoden. Självförtroende och självkänsla är nog bättre redskap vid en Klass 1-varning. Och det får man av närvarande föräldrar.

Om livsnjutare

2011-08-09T20:51:00.005+02:00

Läste om Plura i DN, han fyller 60 år och kallas i artikeln för "livsnjutaren". En annan person som brukar få samma epitet är Steffo Törnqvist. Det finns vissa gemensamma drag för dessa s.k livsnjutare; de dricker mycket sprit, äter kopiöst och röker gärna cigarrer och cigaretter. Och kanske lite kokain däremellan. Det är människor som låter lustcentrum få fritt spelrum och som inte sätter gränser för sina omedelbara behov. Sedan odlar de en myt om att de är finsmakare; de dricker fin whisky, gärna dyr och ovanlig, de lagar god mat av riktiga råvaror och provar gärna cigarrer av mycket dyra sorter.

Nykterister däremot, och folk som håller sin kropp i form och undviker giftiga ämnen, äter lagomt och går i naturmaterial, de kallas tråkmånsar. De bejakar inte livets goda som livsnjutarna gör, utan betraktas som avvisande, torra och osociala. De är personer som sätter gränser för sina omedelbara kroppsliga behov och möter tillvaron utvilad och nykter.

Man kan fråga sig vilka som egentligen njuter av själva livet. Den som är nykter, har full uppmärksamhet och kan fokusera på alla sina sinnen, eller den som är halvfull, psykiskt frånvarande och mest upptagen av sig själv. Den som har luktsinnen i behåll och kan känna doften av en blomma eller den som har tonsillerna förstörda av femton cigarrillos.

I helgen har det varit Lulekalaset, Luleås stadsfestival. Här har vi ett liknande fenomen, en slags kommunal livsnjutarfest, där vi förväntas dricka massor av öl och äta kopiösa mängder med mat sent på kvällen, ja, mitt i natten kan man sätta i sig en souvaskebab, eller kanske två när man ändå håller på. Och så lite musik till, men endast som bakgrund till en rejäl fylla.

Lulekalaset är ett uttryck för en önskan om njuta av livet och sommaren, men det till ett högt pris. Efter varje sådan fest är många oroliga för det tilltagande ungdomsfylleriet. Jag förstår inte hur man tänker där. Lulekalaset handlar ju precis om det, att äta och supa. Varför skulle inte ungdomarna då passa på, de som kanske har svårast med att sätta gränser för sig själv och leva livet med måtta.

Tacka vet jag Musikens makt, Luleås nyktra gratisfestival. Där handlar det om Livets goda; samvaron med andra livsnjutare, känna doften från Gultzauddens gräs och luleälvens vatten, och lyssna på Musiken; den kraft som kan hjälpa alla tråkiga människor att bli passionerade, lyftas upp från vardagens rutiner och göromål, och känna att vi verkligen lever, med alla våra sinnen. Den nyktra människan.

******

Andra bloggare om Musikens makt, Plura, Lulekalaset

Samtal till supporten

2011-08-03T19:37:00.000+02:00

Välkommen till IT-supporten. Just nu är det många (ingen) som ringer till oss (och vi sitter och dricker kaffe) så vi ställer dig i kö (så länge). Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan (orkar)
------
Vi är fortfortfarande upptagna (med att sitta och fika) men du behåller din plats i kön och vi tar strax (när vi behagar) emot ditt samtal. Du har plats nummer ett i kön (ingen är före dig)
------
Vi är fortfarande upptagna (med att spela dataspel) men du behåller din plats i kön (där du står först) och vi tar strax (när vi spelat färdigt) emot ditt samtal. Du har plats nummer ett i kön (hoppas att du lägger på snart)
-------
Vi är fortfarande upptagna men du behåller din plats i kön (som bara består av dig) och vi tar strax (inte) emot ditt samtal. Du har plats nummer två i kön (känn på den du!)
-------
Vi har telefontid mellan klockan 09-11 mån till onsdag ojämna veckor och 08-10 tors till fredag jämna veckor, så vi kan tyvärr inte ta ditt samtal nu. Var vänlig och återkom på telefontid eller lämna ett meddelande (som vi kommer att fullständigt skita i !)

Listor

2011-08-01T21:52:00.004+02:00

Sten, min svåger, han är bra på att skriva listor. Han har alltid en bläckpenna av märket Parker i bröstfickan. Han har alltid skjortor med bröstfickor.

Det är väldigt viktigt att skriva en lista innan man ska åka och handla, så att minnet får det stöd som det behöver för att komma ihåg det som saknas i förråden och som är svårt att erinra sig på plats i affären. Sten har alltid ett vitt papper liggande på köksbordet där saker som behöver inhandlas kan skrivas ner. Så när det blir dags för ett besök till centrala stadens affärskvarter finns alltid en lista färdig att verkställa.

Det kan stå till exempel mjölk, fil och ost på listan. Men även sällan-saker som tejp och häftklammer. Med hjälp av sina listor har Sten alltid tejp, snören och omslagspapper i hemmet. Och clips till plastpåsarna.

Jag är väldigt imponerad av Stens förmåga att med hjälp av listor hålla kontroll på inköpen till hemmet. Själv skriver jag också listor innan jag åker till affären men glömmer dem ofta kvar på köksbordet. Eller så har jag med mig listan men slarvläser den och missar ändå några punkter längst ner. Vitlök. Te. Ett paket glass. Ja, det kan vara vad som helst som jag glömmer.

Ibland funderar jag på att köpa skjortor med bröstfickor, där jag alltid kan ha en penna.

Sommar!

2011-07-07T10:05:00.003+02:00

På väg

2011-06-27T14:05:00.001+02:00

På Arlanda äter jag en hamburgare på Max. Den smakar exakt som den brukar smaka i Luleå.

Karin däremot äter på ett annat ställe. Hon vill uppleva nya saker.

Ett par. Två olika förhållningssätt till livet.

Vart pengarna går

2011-06-22T22:35:00.001+02:00

Uppdrag granskning medförde att de demenssjuka i Piteå fick en betydligt otryggare tillvaro. Så går det när media rycker in. Inte konstigt att regeringen lägger miljoner på sin mediaträning. Enbart socialdepartementet la ut 20 miljoner till kommunikationskonsulter. De pengarna hade kunnat gå till personal inom äldreomsorgen istället.

Men det är därför staten i stort sett alltid klarar sig idag och all skuld hamnar på kommunerna. Regering och departement lägger otroligt mycket pengar på att kontrollera mediabilden, hur saker uppfattas. Tyvärr har inte kommunerna de resurserna. De får sitta där i rutan och svettas medan ministrar och socialstyrelsen helt kommer undan.

Om den tränande människan

2011-06-20T15:32:00.001+02:00

En gång i tiden levde vi i Kalahari, som samlare och jägare. Vi var nomader och levde på det som vi samlade in under dagen, eller de djur som vi kunde fånga och äta upp. Så levde vi i miljoner år och man kan säga, efter att ha läst Lasse Berg, att det är vårt mänskliga grundtillstånd. Det är relativt nyligen i mänsklighetens historia som vi blivit bofasta i och med jordbrukets intåg, och det skedde för mindre än 10 000 år sedan. Det är väl troligt att vår kropp fortfarande är genetiskt konstruerad för att leva på savannen.

Dessa urmänniskor var otroligt smala och lätta i kroppen, de kunde springa långa sträckor och de hade inget överskottsfett. Först i och med jordbruket med dess spannmål och överskott på mat började vårt BMI att stiga i höjden. Och nu behövde man också, för första gången i historien, starka muskler. Om ni ser en jordbrukare så har de grova armar, kraftiga kroppar och de kan lyfta tunga stenar, hålla fast en häst och gräva långa diken genom otillgängliga marker. Och bära timmerstockar på axeln för att timra stora hus. Det var först i och med jordbruket som man behövde muskler, det var helt onödigt så länge vi åt det som fanns på marken eller växte i träden.

Nu när de flesta av oss slipper vara jordbrukare, och aldrig behöver lyfta något tungt, då plötslig ska alla träna sina muskler. Nu är det olika träningsföretag som påstår att om man vill bli smal och smärt, räcker det inte att bara äta rätt, utan man måste också träna musklerna. De påstår att om man får större muskler då förbrukar de mycket energi och sedan går man ner i vikt. Jag har aldrig förstått hur det där går ihop. Om man får större muskler så blir man väl egentligen tyngre. Paradoxalt nog. Men därför har företagen tagit fram en speciell våg som inte mäter hur mycket man väger utan fettmängden i kroppen. Så man kan bli tyngre och tyngre men man håller ändå på att gå ner i vikt. Smart affärsidé.

När så folk har tränat i gymmen och fått större muskler, och blivit ännu tyngre så rekommenderas alla att springa, antingen ute på asfalten eller på speciella band. Och det kan ju kännas naturligt eftersom även stenåldersmänniskan kunde springa långa sträckor i samband med jakt. Men på den tiden var en människas kropp smal och tunn, utan stora muskler och bestod nästan bara av senor. Om vi skulle se en sådan människa idag skulle vi genast ringa efter en anorexisköterska. Numera är i stort sett alla människor över 18 år för tunga för att springa.

Trots att vi genom felaktig kost och träning av muskler på gym har blivit alltför tunga för att springa, så springer folk ändå för att de tror att de är bra motion. Och det går nästan inte att hitta en löpare utan ont i ett knä, fot eller höft. I princip alla får skador förr eller senare.

Ingen borde springa och ingen borde träna musklerna på gym. Men ändå, allt fler lägger ner tusentals kronor varje år på de dyra gymkorten, hur kan det komma sig? Jo, det beror på skuldkänslorna. När en överviktig människa tränat en period och varit "duktig" känns det efter ett tag lite jobbigt. Det ger ju faktiskt nästan inget resultat eftersom det inte går att gå ner i vikt genom att träna musklerna eller att springa, som gymföretagen påstår. Man tappar energin ett tag och uteblir från träningslokalen några veckor, och under tiden känner man sig "dålig" som fuskar med den "nödvändiga" träningen. De flesta som tränar på gym för en ojämn kamp mellan skönhetsideal, bilringar på magen och dåligt samvete.

Den starka skuldkänslan, "jag borde ha varit och tränat igår" skapar en otroligt bra grogrund för företagens marknadsföring. Många är beredda att betala väldigt mycket för ett träningskort; det är ok för den som syndat att det svider i plånboken. Att det är dyrt känns nästan skönt. Som om det vore ett sätt att förhindra att man i fortsättningen också slarvar och uteblir. Vilket man naturligtvis kommer att göra. I den evinnerliga kedjan; missnöje med kroppen - träning - man blir tyngre och får ont i knäna - man smiter från träningen - skuldkänsla - tröstätande - missnöje med kroppen- inköp av nytt årskort för fyra tusen kronor.

Ny design

2011-06-19T21:15:00.011+02:00

Nu har jag bytt design på bloggen. Jag blev less på hur det såg ut. Kände behov av förändring och utveckling i mitt liv. Och eftersom mitt liv numera är digitaliserat så..... ja en ny mall gör att jag känner mig fräsch på nåt sätt. Som ny-duschad.

Nu ska jag torka mig resten av kvällen. Ni får gärna kritisera resultatet av det hela.

Senare samma kväll.....

Nu ångrar jag mig - trots att det nästan är ingen skillnad alls.

Jag är en klassisk tvångsneurotiker.

Varför lät jag inte allt bara vara som vanligt.

Ny singel med Mattias Alkberg

2011-06-13T22:06:00.004+02:00

Idag släpper Teg Publishing en ny singel med Mattias Alkberg som heter Asterism & Obelisk. Den går att lyssna på i sin helhet Här!

Och den 21 september släpps Mattias Alkbergs nya album Anarkist som inte bara är ett album utan även en bok.

Kreativiteten flödar som vanligt mellan Luleå och Göteborg!

Under ytan

2011-06-11T18:35:00.007+02:00

Nära ytan

2011-05-30T14:20:00.005+02:00

********

Andra bloggare om Luleå, bilder, natur

Nära träd

2011-05-23T20:07:00.003+02:00

Om tid och rum

2011-05-15T20:43:00.008+02:00

Kundvagnsparkeringen IKEA

Som människa är jag begränsad av tiden; jag har bara min dag och min livslängd att spela med. Så det gäller att ta tillvara det man har, till exempel genom att underhålla kroppen, hålla den i gott skick, träna den och ge den bra och näringsrika livsmedel. Och skydda den mot allt för stark kyla och för hög värme och se till att kroppen får vila och återhämta sig på nätterna. Allt för att det ska bli ett långt och lyckligt liv.

Men det finns så mycket annat man kan göra. Idag är det ju väldigt populärt att effektivisera sin tillvaro, så att det går åt mindre tid till olika vardagliga aktiviteter. Det finns teknik som kan öka hastigheten vid förflyttningar som till exempel paddel, åra, båt, cykel, bil, tåg och flyg. Det finns tekniska apparater som kan ge tidsvinster i vardagen t.ex. diskmaskiner, grävmaskiner, hushållsassistenter och skruvdragare.

Alla som går fortare och tar mindre tid kallar vi för tekniska landvinningar, framsteg, utveckling, tillväxt. Vi tänker oss att vi därigenom tjänar tid så att vi får tid över till annat.

Men gå det verkligen att tjäna in tid, att förlänga den? Nej, jag tror inte det, i varje fall inte om man ser det hela ur ett globalt perspektiv. Det enda som är möjligt är att förflytta tid från ett ställe till ett annat.

Förra sommaren lejde jag Pelle med traktorn, som kom och grävde på min stugtomt, tog bort jord och stenar och sedan fyllde med fyllnadsmassa och plattade till. På det stället ska nu byggas en sovstuga. För mig var det en otrolig tidsvinst jämfört med om jag hade skottat det själv med en spade. Men totalt sett, ur ett mänskligt perspektiv, blev det ingen tidsvinst.

För det första är traktorn gjord av järn som kommer av malm som finns i Malmbergsgruvan. Där har många arbetare jobbat nere i gruvan säkert i flera dagar för att få upp malmen och till anrikningsverket. Och där använder folk arbetstid i treskift för att få klar pellets som sedan skickas i tågvagnar till Luleå. Sedan kommer pellets fram till järnverket där arbetare jobbar i femskift för att tillverka järn och stål, som sedan går vidare - med järnväg - till Traktorfabriken i södra Sverige där traktorn byggs av arbetare som satsar flera dagar av sin begränsade livstid.

Hur många timmar mänsklig arbetstid som är inblandade i en traktor, det går inte att uppskatta. Ej heller hur många soltimmar som bearbetat jordskorpans växtlighet för miljoner år sedan och som sedan bildat olika kolföreningar som genom högt tryck bildat den olja som traktorn behöver för att överhuvudtaget kunna lyfta skopan. Och hur många arbetstimmar som använts på borrtorn i Mellanöstern innan oljan kommit upp till ytan, det har jag också svårt att beräkna.

Alla tekniska framsteg, och det vi kallar tillväxt bygger på en ojämlik förflyttning av tid från andra, oftast fattiga delar av världen och hit till västvärlden. Det har alltid varit så. Romarriket skulle aldrig ha blivit ett stort imperium utan miljoner slavar vars tid ackumulerades i byggnader och viadukter. Och om vi idag inte utnyttjade den billiga arbetstiden i asiatiska fabriker skulle vi inte ha råd att köpa en mobiltelefon.

Därför, tro inte på någon som påstår att det med teknik går att få ett hållbart samhälle. Nej, det enda sättet att få en rättvis värld är att vi återgår till vår egen muskelkraft. Den är faktiskt mest effektiv av alla resurser, trots att vi tror tvärtom. När en människa äter livsmedel så kan hon omvandla 20 % till ren energi, det vill säga muskelkraft. En häst ger bara 10 % och en maskin betydligt lägre, om man räknar tid- och resurskostnader som ligger bakom tillverkning och drift. Maskiner är alltså mycket mindre effektiva än en människa eller en häst.

Så det gäller att börja vänja sig och inordna sig i den begränsade tiden och rummet igen. Att låta dagen räcka till och inte stjäla tid från någon annan.

Och låta tyngdkraften bestämma vart man befinner sig.

Jag har en app

2011-05-11T16:10:00.003+02:00

Jag har en app i min telefon som kopplar upp mig på en satellit när jag går ut och promenerar eller tar en cykeltur. Då får jag veta exakt hur långt jag gått/cyklat, vilken väg jag har tagit och hur många kalorier som jag blivit av med. Jag får också en karta över hela min promenad, genomsnittshastighet och hur länge jag var ute.

Idag cyklade jag till jobbet och det var inte 7 kilometer som jag alltid trott utan det var bara 6,23 km. Jag blev nästan besviken. När jag åkte hem så tog jag exakt samma väg tillbaka och då blev det bara 6,03 km. Jag gick länge och grubblade på vad det kunde bero på tills jag kom på att jag faktiskt hade genat lite på hemvägen. Men sen glömt bort det. Och det kan ju vara förlåtligt, både att gena på hemvägen som att glömma bort det.

Min granne är orolig för att jag blir registrerad på det här sättet. Kanske främmande makter kan vara intresserade av vad jag har för mig och då kan de gå in på nätet och fullständigt kartlägga mina vanor. Jag tror att de kommer att bli överraskade över mina vanor; cykla till jobbet och sen cykla hem. Dag ut och dag in. Ibland en promenad runt Björsbyn, lilla rundan eller den långa, det beror på vädret.

Om man vill kan man koppla ett band runt bröstet och då får man en mätning av pulsen också. Hög puls är bra när man rör på sig, dåligt när man sitter still och vilar. Jag skulle kunna få kurvor över hur min puls slår över dagen och i förhållande till olika aktiviteter. Undrar hur en sån kurva skulle se ut. Möten=hög puls. Ensam på rummet framför datorn=låg puls.

Min granne kanske skulle vara orolig för att min arbetsgivare fick tag i den kurvan. Allt för låg puls hela dagen kanske skulle märkas i lönekuvertet. Och på kartan skulle det synas hur många gånger per dag jag gått till kaffeautomaten eller uppsökt toaletten. Äntligen kunde man ha lönekriterier med lite fakta bakom: högst två gånger till kaffeautomaten per dag!

Kanske man kunde effektivisera arbetet genom att ta fram kartor på hur alla anställda rör sig i byggnaden under dagen. Onödiga promenader mellan tjänsterummen borde kunna minimeras och flödena mellan våningarna kunde stramas upp. En sådan här app är egentligen perfekt för oss idag, nu när vi alla ingår i processer och inte i arbetsgrupper som förr i tiden. Att varje dag få en aktuell processkarta över hela personalen, tänk vilken enorm kvalitetsförbättring.

Vi börjar få ett samhälle där inga hemligheter längre går att hålla. Snart är vi inte bara ständigt nåbara utan vi vet var alla befinner sig och vad alla gjort under dagen. Och vi vet allt om de som inte följt den breda vägen utan gjort avstickare till ställen där de inte borde ha befunnit sig ur moralisk synvinkel. Snart vet vi allt om vår vänners liv och leverne.

Precis som vi en gång gjorde i den lilla byn. När vi kände alla och visste allt om varandra. För världen går runt, runt och vi återkommer alltid till utgångspunkten. Men för varje gång vi passerar den, gör vi det på en aning högre nivå.

På resa

2011-05-09T20:55:00.002+02:00

Jag åker genom Ångermanland, från Sollefteå till Örnsköldsvik. Vägen går över Gålsjöskogen, denna vackra trakt med de djupa dalarna och de blånande bergen. Stora gårdar som ligger underbart vackert på de högsta punkterna med åkrarna slingrande nerför sluttningarna. Det är vår och grönskan är på god väg med hjälp av musöronen på björkarna.

Jag sitter i min egna tankar, några andras finns inte tillgängliga. Man kan alltid fascineras av att en människa kan utföra en sådan komplicerad sak som att köra bil, växla, bromsa, kolla skyltar och fartkameror, undvika andra bilar, samtidigt som han lyssnar på filosofiska rummet på P1 om hur vänskap förändras idag i och med facebook. Vad är det för skillnad mellan en vän i verkligheten och en vän på facebook, eller är det samma sak. Det är tre kvinnor som diskuterar, eller snarare, samtalar, för de håller hela tiden med varandra trots att två av dem är vetenskapsmän som forskat inom området och den tredje verkar vara en vanlig tjej som har mest erfarenhet av nätet.

Jag lyssnar på programmet samtidigt som jag med rattens hjälp styr en SAAB av 1998 års modell genom de Ångermanländska kurvorna. Jag behöver inte använda mitt medvetna sinne för att köra bilen utan överlämnar istället den exekutiva makten till min ryggmärg. Sedan försvinner jag igen, bort från kvinnornas samtal vars ljud tystnar i mitt huvud och ersätts av egenproducerat material.

Jag tänker på allt jag upplevt under helgen. Mitt sinne förflyttas till Torvalla by och händelserna som jag upplevt spelas upp i mitt inre, människors ansikten, förflugna ord, berättelser, platser, bilder, ljud......och minnen från Sollefteå där jag gjorde lumpen 1974 aktualiseras och jag tänker på min bror i Övik, om han är hemma och kan bjuda på kaffe när jag kommer fram dit.

Och plötslig ser jag en brandbil på vägen och en brandman som står där och vinkar till mig att stanna upp. Min tankemässiga frånvaro upphör och jag sitter åter i bilen, håller i ratten och sätter högra foten på bromsen och saktar in, men brandmannen vinkar att jag kan kör förbi, och jag ser att det är en olycksplats. En singelolycka där en bil girat plötsligt och kört av vägen och rakt in i i ett träd. Ambulanspersonal och brandmän håller på med en person som ligger på marken, och det känns obehagligt en kort stund. Tankar på en olycka är aldrig långt borta när man kör bil. Denna gång inte jag.

Redan efter några mil har jag glömt påminnelsen om vår dödlighet och byter kanal till P3 och musik fyller bilen. Det börjar bli varmt i bilen och jag förbannar att AC:n gått sönder, öppnar bakrutorna lite grann för att få lite svalka men är orolig för att få nackspärr. Närmar mig Sidensjö. Bestämmer mig för att åka in i Övik och hälsa på min bror. Men jag ringer inte i förväg. Det gör vi aldrig i vår familj, vi dyker bara upp helt plötsligt och ringer på dörren. Så har vi alltid gjort.

Att njuta av musik

2011-05-02T21:16:00.002+02:00

Vi var i kyrkan för en tid sedan; jag, min fru Karin och kompisen Björn. Vi lyssnade på en konsert med Luleå domkyrkas vokalensemble och den eminente Markus Wargh på orgel. Ur programmet Arvo Pärt - Berlinermässan.

Att gå till kyrkan och lyssna på musik är något som inte nog går att uppskatta. Kyrkorummet; med dess historiska bilder, Jesus hängande på korset, den enorma takhöjden, publiken som till större delen tillhör skaran statsanställda över 65 år, den hårda bänken, minnena från barndomens skräckblandade begravningar och konfirmationer; allt talar till mig på ett sätt som övergår mitt förstånd. Det är som om mina försvar bryts ner av den kyrkliga miljön och istället öppnas dörrarna till mitt inre; min sköra själ visar sig hudlöst, och när som helst kan något magiskt inträffa: blixtar och dunder som de kristna fick uppleva när de vandrade genom gamla testamentet.

Jag kan till och med få svårt att ta till mig den vackra musiken; den blir alldeles för överväldigande i den sakrala miljön och det känns nästan som den istället för att gå via öronen tar vägen direkt in genom ögonen för att med hjälp av vibrationer öppna de stängda tårkanalerna. Jag hör ingen musik men jag känner tårarna rinna nerför kinderna.

Till slut - efter en viss känslomässig behärskning - stiger de första tonerna från orgelns basregister och överröstar det visuella och jag blir återställd: jag sitter i en kyrkbänk och hör verkligen Berlinermässan av Arvo Pärt.

Jag vänder mig om och ser Björn sitta där lyssnande. Han blundar. Kanske han precis som jag försöker förhindra att musiken tränger direkt in i ögonen, och vidare in i den skyddslösa själen.

1 maj

2011-05-01T18:41:00.001+02:00

*****

Andra bloggare om 1 maj, Luleå, Socialdemokraterna

Med kavaj på toaletten

2011-04-29T20:49:00.004+02:00

Ibland har jag kavaj på mig på jobbet. Men bara ibland, i huvudsak är jag en tröj-man, som går omkring i bomullströja i svart med en skjorta innanför. Jag trivs bäst så. När jag har kavaj så är det något speciellt, kanske utbildningsdag eller ett möte med politiska nämnden. En period försökte jag ha kavaj varje dag eftersom jag uppnått en viss ställning i organisationen där kavaj vore att föredra, men jag lyckades inte med det.

För när jag har kavaj på mig så blir jag helt upptagen av att tänka på att jag har kavaj på mig. Jag tänker på om jag ska den öppen, inga knappar knäppta eller om hur det ser ut om jag har nedersta knappen knäppt eller om jag har ena handen i fickan och om det ser bra ut eller kanske ser dumt ut, om den egentligen är för liten så det syns att den är köpt på rea eller om andra förstår att jag gör mig till just idag efter som jag oftast bara har tröja.

Så om jag sitter en hel dag - med kavaj på mig - på en utbildning med intressanta föreläsningar så kommer jag inte ihåg någonting av vad alla sagt eftersom jag hela tiden bara tänkt på att jag har kavaj på mig. Och hur jag uppfattats utifrån denna kavaj i förhållande till den tröja som jag vanligtvis bär.

Men jag behöver inte egentligen oroa mig, det vet jag. Ingen tänker på mig, hur jag artar mig i kavaj, hur passformen är på den eller hur jag håller händerna, för alla andra tänker också på hur de ser ut, i andras ögon.

Jag tycker inte om affärer, barer eller bensinstationer där man måste låna en nyckel för att besöka toaletten. Eller då man måste gå till en reception eller kassan och be dem öppna toalettdörren genom ett tryck på det elektriska låset. Ta till exempel Kvantum, när man kommer dit och ska handla och så blir man kissnödig och kan inte hålla sig tills man kommer hem då måste man gå till kassan för korv, godis och spel och be dem öppna toadörren. Alla som står i kön får veta att just jag inom en kort stund kommer att dra ner gylfen, ta ut det onämnbara och tömma blåsan. Det är ju inte roligt för någon, särskilt om man står i kön för att köpa korv för fem kronor, och det luktar nybakat bröd från disken.

På en del ställen där man måste hämta en nyckel, så finns det en stor metallklump eller bräda hängande på den. På brädan står det med stora bokstäver TOA, så att ingen i rummet kan missta sig på mina avsikter eller så är metall klumpen så stor att nyckeln inte kan gömmas diskret i handen utan alla måste kunna se vad mitt mål är.

Jag brukar tänka på att syftet med att uppmärksamma oss kissnödiga i offentliga miljöer är en slags kollektivt straff som vi måste bära för alla som kissar bredvid toalettstolen. För om alla vet att just jag är på toaletten måste jag sköta mig.

Och när jag står där och kissar efter att ha ropat till receptionen att öppna toadörren, eller gått omkring med en oformligt stor bräda med en liten nyckel hängande i ett snöre, så tänker jag att alla bara tänker på mig. Han som just nu befinner sig på den offentliga toaletten och gör sina behov. Han som hade kavajen på sig.

Staten som en svartsjuk man

2011-04-21T16:21:00.010+02:00

Henrik Berggren skriver i DN om utvecklingen i samhället, där vi gått från tillit till kontroll och där ökad granskning har kommit att bli den självklara lösningen på alla samhällets problem. Om skolorna är undermåliga måste de utvärderas ännu mer, om lärarna är dåliga måste vi införa en lärarlegitimation, om tågen inte går i tid måste det göras fler besiktningar, om sjukvården är ineffektiv måste tydligare resultatmål formuleras.

Jag har tidigare bloggat i ämnet här och här. Roligt att Berggren nu lyfter frågan på ett så intressant och givande sätt.

Berggren tar hjälp av Proust roman "På spaning efter den tid som flytt", och kallar den för världshistoriens första roman om farorna med kvalitetssäkring och evidensbaserad kunskap. Här finns beskrivet mannens svartsjuka, hur den gör kontrollen av kvinnan till sin huvuduppgift och som till slut förstör all tillit mellan paret.

Jag tycker att det är en bra beskrivning att staten idag, att den beter sig som en svartsjuk man och att kommunerna genomgår en normaliseringsprocess. Kommunerna blir mer och mer vana med ord som kvalitetsindikatorer, riktlinjer och statliga föreskrifter. Den som inte troget följer dessa regler blir utsatt för en statlig tillsynsapparat som bara växer och skapar nya lagar i rask takt.

Till slut kommer vi att känna till alla exempel då det gått snett. Den svartsjuke mannen känner till all otrohet som skett i lönndom och han försöker hela tiden utöka sin kontroll. Men ingen har längre något förtroende för de som skall hjälpa oss i en svår stund, tilliten i samhället har urholkats. Vi lever då i misstänksamhetens land, där jag som kund kanske kan välja en annan utförare men där jag som medborgare saknar alla rättigheter.

Straffrundor i livet

2011-04-17T17:58:00.003+02:00

När Björn Ferry missar ett skott i skidskyttet får han åka en straffrunda, innan han får komma ut på banan igen. Om han missar två skott blir det två straffrundor.

Så är det här i livet också. Om allt går bra så följer man sin livsbana; från barndomen genom den jobbiga tonårstiden, vidare genom den glada ungdomstiden till den mogna medelåldern, och vidare till ålderdomens eftertänksamhet och tillbakablickande. Men det är få av oss som klarar hela banan utan att göra misstag, eller drabbas av svårigheter som slår oss till marken och får oss att tappa fotfästet.

Vid dessa tillfällen stannar livet upp och vi tappar vår riktning och vi vet inte längre var vi är, eller vart vi skall hän. Då får vi likt Ferry ge oss ut på en extra runda, en straffrunda som i bästa fall får oss att hitta tillbaka till oss själva, att hitta lösningar på våra svårigheter och göra oss färdiga att ge oss ut i livet igen.

En straffrunda kan av slumpen utdömas till oss redan när vi är barn när något traumatiskt händer, med oss själva eller våra föräldrar. Eller som tonåring när vi inte längre vet vem vi är och inte hittat något som är meningsfullt. Eller som medelålders då kärleken dör ut och vi bryter långvariga relationer samtidigt som barnen flyttar ut från hemmet. Vi vet aldrig när vi missar skottet, när olyckan är framme, och vi drabbas av den stagnerande energin, den kraft som håller oss kvar i en tidsålder.

När jag lyssnar på Staffan Westerberg när han läser ur sin bok Elvaåringen, fångas jag av den centrala händelsen i hans liv, när hans 9-årige bror blev ihjälkörd i Svartöstan på Mors dag, då Staffan själv var fem år. Livet blev sig aldrig mera likt och det känns som om att Staffan sedan den gången under hela livet åkt runt, runt på en livslång straffrunda som aldrig kommer att ta slut. Och som han bearbetat om och om igen, i teaterföreställningar, tv-serier, texter och nu, i en bok. Barndomen har funnits där hela tiden, som grund för allt hans fantastiska skapande som gett oss andra så mycket genom åren. Men jag kan önska att han någon gång fick känna sinnesfriden, och kunna åka tillbaka upp på banan igen, befriad och renad, och med full fart framåt.

Av någon konstig anledning finns det många män som i ungdomstiden drabbas av straffrundor som räcker under hela livet. Ett vanligt symtom är samlarbeteendet. Att stanna i en viss ålder, säg 17 år, och sedan samla på sig saker som man just var populärt i den åldern, vare sig det gäller musiken, mopeder eller bilmodeller. Man kan se grupper av vuxna män åka runt tillsammans med samma mopeder som de hade som tonåring och de fortsätter att samlas och meka med förgasare, trottlar och bensinslangar. Alltid denna kvarvarande doft av bensin och olja.

Hela den manlig kulturen är fylld av samlare som lever 30-40 år efter sin tid. Ibland undrar jag hur många skott som de missade i sin ungdom. Men troligtvis handlar det om att vi män har svårt att sörja; att erkänna förluster, stanna upp i den svåra känslan och sedan, efter att sorgen förändrat oss, gå vidare som mognare människor. Istället samlar vi prylar från den tiden förlusten skedde, i en alltmer uppdämt rädsla för en kumulativ sorg, över ett liv som flytt.

I den ålder jag själv befinner mig, snart på tröskeln till åderdomen, känns det tragisk om man fortfarande håller drömmar levande från ungdomens tid, saker som aldrig blev av men där hoppet ännu inte släckts. Att släppa drömmar är bland det svåraste man gör, men kanske också det viktigaste. Att befria sig från drömmar är som att skjuta full pott på stående skyttet strax innan upploppet. Inga fler straffrundor.

*******

Andra bloggare om Staffan Westerberg, elvaåringen, skidskytte

När forskningen har fel

2011-04-11T19:05:00.006+02:00

Det är något som är konstigt med vetenskaplig forskning. Under flera decennier kan hela forskaretablissemanget vara överens om en sak, och sedan visar det sig att alla hade helt fel. Ofta är det en person som först börjar ifrågasätta den gängse uppfattningen och som naturligtvis blir hårt fördömd, för att sedan få upprättelse och visa sig ha helt rätt.

Mitt första exempel handlar om fettets farlighet. Redan på 50-talet i USA började några forskare påstå att fettet hade kopplingar till hjärt- och kärlsjukdomar. Ganska snart visade det sig vara fel men då preciserade de sig och nu var det det mättade fettet som var boven. Det fanns inte någon grund för deras påståenden, och de använde också fusk för att bevisa det hela. Men det fick ett enormt genomslag i västvärlden. Och sedan vet vi vad som hände här i Sverige, vi fick tallriksmodell och nyckelhålsmärkning, vi skulle äta fettnålt , fibrer och 6 -8 bröd om dagen. Och efter det blev vi både i USA och i Sverige allt fetare och fetare, det blev en s.k fetmaepedemi.

Först på 2000- talet började en läkare ifrågasätta denna etablerade sanning. Hon blev hårt angripen, anmäld till Socialstyrelsen och utsedd till "årets förvillare". Men det fanns bara ett problem, hon hade rätt! Socialstyrelsen har godkänt hennes metod vid diabetes och fler och fler forskare ansluter sig till den nya läran. En fjärdedel av Sveriges befolkning äter nu fettrik kost med lite eller inga kolhydrater. Fortfarande kämpar etablissemanget emot med dietister, forskare och Livsmedelsverket i släptåg men det är bara en tidsfråga inan de måste ge sig.

Mitt andra exempel är skolan. I Maciej Zarembas artikelserie i DN framkommer att den pedagogiska forskningen ända sedan 70-talet hävdat att barn lär sig bäst genom grupparbeten och genom att själv ta reda på kunskap och inte genom katederundervisning. Det har varit inne med tema och forskning ända från lågstadiet och faktainlärning av den gamla skolan har varit tabu. Ingen har ifrågasatt det hela bland forskarna på Lärarhögskolorna trots att resultaten i svenska skolan blivit sämre och sämre. Numera är det katastrofalt.

Zaremba beskriver Hans Jansson som jobbar på Tegskolan under 90-talet och som går emot den gängse uppfattningen och börjar satsa på ordningsregler, katederundervisning och faktakunskap. Han blir avskedad men startar en friskola 2001, Minervaskolan i Umeå. Redan efter tre år har Minervaskolan länets bästa skolresultat, men det möts med tystnad från skolchefen och folk från Lärarhögskolan. Det har visat sig att Hans Jansson har rätt och att han kommer att få rätt mot hela det pedagogiska forskningseliten. (Kanske t.om. skolminister Björklund har haft rätt i mycket, trots att jag häcklat honom ofta på den här bloggen)

Mitt tredje exempel är Christopher Gillberg som var den som lanserade DAMP-begreppet på 1980-talet, vilket fick stort genomslag i Sverige och övriga Skandinavien. Hans var den stora experten och hade en långtidsstudie av barn i Göteborg som han grundade sina antaganden på. Utifrån hans forskning skapades hela vår bild av barn med ADHD, och som har medfört ett utredningshysteri och sättande av diagnos på allt fler barn. Men när några andra forskare ville se på hans grundmaterial vägrade han och när Kammarrätten tvingade honom att lämna ut dokumenten körde han allt i en dokumentförstörare i källaren till Göteborgs universitet. Det tog en hel helg och han lyckades utplåna alla bevis. Bevis på vad? Troligtvis forskningsfusk om ni frågar mig.

Min slutsats måste bli att vetenskaplig forskning har samma värde som tron. Det är bara en annan form av religiös verksamhet, där Guden inte är i himlen utan består av forskningsbidrag, prestige, avundsjuka och karriärer.

Själv håller jag på att forska om vad som är bästa att ha på sig när man åker skidor: superunderställ, microfleece, Brynja, Merinoull, Ullmax, bomull eller vadmal? Vad säger forskningen?

*******

PS. Minervaskolans hemsida är gjord av Anders och Jonas Teglund.

Wikipedia avslöjar!

2011-04-10T14:41:00.006+02:00

Snö är nederbörd i form av iskristaller, enstaka eller sammanfogade, som faller från ett moln men kan även referera till snö som ligger på marken. Snöfall betecknar specifikt nederbörden och snötäcke betecknar snö på marken. Snö som virvlar upp från marken av tillräckligt kraftig och byig vind kallas snödrev. Snö är vanligast på vintern, men kan förekomma andra årstider om temperaturen medger detta. De nedfallande iskristallerna kallas snöstjärnor och i de fall de klumpas ihop blir det snöflingor. Dessa är ett granulärt material och har därmed en mjuk struktur, men snömassor blir mer kompakta om de pressas samman.
När utomhustemperaturen är över 0 °C brukar snö som ligger på marken normalt smälta.

Vår är inom tempererat klimat en av de fyra årstiderna, som på norra halvklotet enligt årets kalenderindelning brukar omfatta månaderna mars, april och maj, och på södra halvklotet brukar våren enligt kalender omfatta månaderna september, oktober och november.
Våren är en årstid som ses som positiv av många, vilket till exempel givit namn åt Pragvåren 1968, då Tjeckoslovakien försökte införa en ökad liberalisering av det dåvarande politiska systemet.

På skidor genom minnet

2011-04-03T19:46:00.006+02:00

Jag kanske var 6 - 7 år gammal och åkte skidor ensam i spåret som gick runt Dombäcksön. Det började hos Bylunds, gick förbi vårat hus och vidare bakom Sandströms hus till skogen på Udden. Sedan genom skogen förbi Uddstugan och bakom Torges hus vände det tillbaka, för att avslutas nerför den sluttning som kallades Teglundsbacken. Och när jag i min ensamhet gled fram i spåret fantiserade jag om att det var en stor tävling och att jag precis som Assar Rönnlund var på väg att vinna, och folks stod i mängder efter spåret och hurrade; heja, heja, friskt humör, det är du som susen gör.

Och vid vissa av dessa tillfällen kom jag in i ett speciellt tillstånd som var obehagligt men också lockande på något sätt. Det var som om jag plötsligt lämnade min kropp och började sväva högt över mig själv, så att jag utifrån, rakt uppifrån, kunde se mig själv åka skidor i spåret. Upplevelserna var plötsliga och kortvariga men det gjorde mig rädd att jag aldrig mer skulle hitta tillbaka till mig själv. Men genom att tänka på något annat än den pågående inbillade skidtävlingen, kunde jag komma till sans igen och jaget föll tillbaka ner i min kropp. Allt detta skedde när jag var barn då gränsen mellan verklighet och fantasi fortfarande är vag, och det följde mig aldrig vidare i livet.

Jag kom att tänka på dessa minnen igår när jag ensam åkte skidor på Törefjärdens snöbelagda is. De vita vidderna miltals runt omkring mig skapade en speciell känsla som kanske påminde om barndomens ensamhet och den utsatthet som det innebär att vara barn. Men nu fantiserar jag inte längre om att jag medverkar i en tävling, jag ser mig inte längre utifrån och behöver inte tänka på hur andra uppfattar mig eller vad de tycker om mig.

Nu upplever jag istället glädjen i själva rörelsen, i att skjuta fram det ena benet och sedan det andra, och med stavarnas hjälp glida fram i spåret samtidigt som lungorna tar in luften och syresätter blodet så att jag orkar ta mig fram kilometer efter kilometer. Lagomt andfådd med solen i ansiktet är jag nöjd med att allt fortfarande fungerar och jag känner att mitt Jag förnöjsamt rusar omkring i min kropp . Men numera släpper jag inte ut det på egna utflykter i omgivningarna.

I nära relationer

2011-04-02T11:10:00.003+02:00

Vi pratar om kärleken i nära relationer. Inte om kärleken till alla; människokärleken eller kärleken till nästan.

Vi pratar om kärleken till kvinnan som vi lever med. Hur ska man undvika konkurrensen mellan de två viljorna som ska sammanjämkas till det gemensamma beslutet. Från det stora beslutet, köpet av huset eller stugan, till det lilla i vardagen, vem ska ta disken. Och vi är bundna till de platser där vi har våra rötter och vi vill ständigt återvända till orten där vi växte upp, och två rotsystem placerade på miltals avstånd ifrån varandra har svårt att växa ihop till ett gemensamt lövverk. Och vi bär i våra familjer en splittring mellan dina och mina, mellan våra erfarenheten och de egoistiska önskningarna. Du vill resa söderut och jag vill resa norrut.

Kärlek är en önskan att göra allt för en annan människas andliga utveckling. Jag tycker det är en bra definition. Den utesluter så många missuppfattningar som vi ständigt omger oss av. Att vi blandar ihop kärlek med bindningen, och förväntan om att någon annan ska finnas till för vår egen skull. Med en sådan definition finns inte försakelse, bara glädjen över att ge stödet, omsorgen, och den välvilliga tolkningen. Där finns inte kravet på ständig närvaro, istället givmildhet och tillräckligt personligt utrymme. Och där finns glädjen över den andres framgångar som om de vore mina egna.

Därför är det nog inte så att förälskelse övergår i kärlek. Efter förälskelsen glider man isär igen och upptäcker den andres brister och tillkortakommanden. En lång period tar vid, man kanske kunde kalla den för ekvivaleringsperioden, då vi försöker utplåna skillnaderna mellan mig och dig, i ett tafatt försöka att hålla kvar förälskelsens psykiska sammansmältning. Till slut inser man att det kommer inte att gå, och man tvingas in i en acceptans av den andres sätt att vara, bete sig, tycka och vilja. Det är första steget till en framväxande kärlek.

******

Avslöjande hårväxt

2011-03-30T22:09:00.002+02:00

För ett tag sedan analyserade jag utseendet hos olika politiska företrädare. Och om Juholt kunde jag konstatera, med tanke på hans mustasch, att han med säkerhet hade problem i sin relation.

Och det visade sig naturligtvis också vara på det sättet. Frun hade förskingrat pengar på sitt jobb.

Stadsvandring på Porsön

2011-03-28T16:40:00.002+02:00

Söndag eftermiddag var det då dags för stadsvandringen på Porsön. Anders hade förberett sig väl inför uppdraget, men när vi åkte dit var vi oroliga om hur många som egentligen skulle dyka upp, men till vår stora glädje blev vi sammanlagt 25 personer! Det var alltså ett stort intresse och många som kom hade bott på Porsön större delen av sina liv och hade mycket intressant att berätta om bl.a. hur det var innan bebyggelsen kom dit.

Vi startade vid ICA Porsön, sedan till skolan, kyrkan, cykelbron, hus och garage vid professorsvägen, och avslutade vi huset längst ner mot vattnet där öppna förskolan låg. Anders guidade oss genom området utifrån sin egen erfarenhet av att växa upp här, gå i skola och sina efterforskningar om hur man tänkte när man byggde området på 70-talet.

LÄS mera och se bilder på Ulrika Vallgårdas blogg HÄR!

Folkligt, festligt och fullsatt på Norrbottens museum!

2011-03-26T19:27:00.005+01:00

Äntligen var det då dags för vernissagen! Och så roligt det blev! Det kom 70 besökare under dagen, vilket visade sig nästan vara ett rekord för museet en solig lördag på vårvinter. Vänner, släktingar, arbetskamrater och Porsöbor, och vi fick ta emot blommor och presenter från många håll. Tack alla ni som kom idag!

Den här gången var det inte bara en akvarellutställning utan den bestod också av texter av sonen Anders från boken Efter arton. Han höll under vernissagen en fantastisk föreläsning om bostadsmarknadens utveckling från 70-talet, då man byggde med ett socialt tänkande, till idag då bostäder bara är en marknad som skall locka köpstarka och rika människor utifrån. Många med mig fick säker flera tankeställare över hans intressanta analyser. Och jag som far stod där och var mäkta imponerad över hans förmåga att föreläsa, det var faktiskt första gången jag hörde det. Riktigt mäktigt var det, överväldigande!

Mycket folk och många vänner!

Utställningen hängdes av Ulf Renlund från museet på ett mycket proffsigt sätt!

En av Anders texter.

Och imorgon Söndag kl 13.00. Stadsvandring på Porsön med Anders. Samling: ICA Porsön. Varmt välkomna!

*****

Andra bloggare om Porsön, Luleå, Norrbottens museum

Vernissage igen!

2011-03-20T19:18:00.003+01:00

Välkommen till vernissage Lördag den 26 mars kl. 13.00 på Norrbottens museum.

Vi visar "Efter Arton" - en utställning om Porsön.
Den består av mina akvareller och texter av sonen Anders. Han kommer att hålla ett föredrag vid vernissagen kl.13.15, och dagen efter, söndag den 27:e, blir det en stadsvandring på Porsön. Samling 13.00 vid Ica Porsön.

Utställningen pågår fram till den 6:e juni.

Äntligen bomull igen

2011-03-19T18:56:00.002+01:00

Jag har i många år försökt lära mig hur man klär sig när man sportar. Vilka kläder som är bäst när man åker skidor på isen, i skogen eller långfärdsskridskor på isbanan. Det finns superställ, microunderställ, ullunderkläder, marinoull och lager 1, 2 , 3 och fleece och microfleece, helly hansen och så vanliga bomullslångkalsonger. Och sedan finns det skaljackor utan foder och goretex med ett tunt foder eller med foder som går att ta bort och anoraker i vind- och vattentätt material och så vanliga anoraker i bomullstyg. Dessutom finns det tröjor i microfleece, vanlig fleece, windstoppermaterial, dun, ylle och i vanlig bomull.

Länge försökte jag söka mig fram till det optimala underkläderna som kan bäras vid sysselsättningar där svett kan tränga ur kroppen och måste tas hand om. Bomull mot kroppen är inte bra, det suger upp svetten och sedan blir man kall och frusen när man skall fika sitt medhavda kaffe med mjuk spisbrödmacka och ost. Nej, man måste ha specialunderställ som släpper igenom fukten och sedan ska den sugas upp av lager 2 och utanpå detta ett lager som värmer och skyddar mot vinden. Sedan en skaljacka med goretexmaterial som inte släpper igenom blåsten och samtidigt tål regn 1000 mm per centimeter.

Den första kompromissen blev skaljackan. Det är ju bara att ta fram jackan, vända prislappen i handen så att siffrorna blir tydliga för att man skall förstå att detta är inte något för mig. En jacka utan något som helst foder, bara tomt tyg, kan kosta fem tusen kronor. Samtidigt är färgen så stark att den skulle upplysa hela storgatan att han som går där, han har gott ställt. Och det vill man ju inte direkt skylta med.

Superunderställen är inte heller billiga. Ej heller marinoullen. Så därför brukar jag uppsöka outlet-utförsäljningar som dyker upp någon gång då och då i staden, i underliga lokaler hyrda för en liten summa av fastighetsägare som just nu saknar hyresgäster. Där säljs plötsligt superunderställ, marinoull och skaljackor till priser som ligger på en fantastiskt låg nivå men där det ser ut som om det vore riktigt. Sådant brukar jag köpa.

I flera vintrar har jag använt dessa specialkläder på mina skidturer, lager 1, 2, 3 men det har aldrig fungerat. Jag har svettats och frusit som om jag aldrig gjort annat. Förra helg upptäckte jag att när jag satt på mig microunderstället så började jag svettas bara av att tyget kom i kontakt med huden, som om jag led av en allergi. Och då bestämde jag mig: Nu får det vara nog!

Nu har jag gått tillbaka till 60-talets sätt att klä sig vid utflykter. Långkalsonger och undertröja i bomull. Skjorta och tröja. Utanpå detta anorak och skidbyxor, fortfarande i bomull. En ylletröja i ryggsäcken som jag tar på mig när det är dags för att stanna och fika.

Och om jag blir svettig på ryggen när jag skidrar så tar jag på mig ylletröjan när jag sätter mig ner och dricker kaffet. När jag kommer hem så tar jag av mig kläderna och duschar varmt. Det är hela saken.

Om katastrofer

2011-03-16T21:35:00.004+01:00

Jag ser nyheterna på TV. Tsunami i Japan, kärnkraftverk med härdsmälta, kamp i Libyen mot en diktator, Egypten, Tunisien. Folk dör och lider över hela jordklotet. Jag själv sitter i soffan, dricker kaffe med kanelbulle, har sköna tofflor på mig och katten sover i andra soffhörnet. Och jag skäms över mig själv, över min privilegierade situation. Det känns som om jag skulle behöva känna mer empati, bli mer upprörd, och lida mer med människorna som jag ser i tv-rutan, de som lever i en fruktansvärd situation.

Men det är svårt. Vi är sedan urminnes tider indelade i små vän- och släktskapsgrupper som inte är större än 20-30 personer. Så har det varit sedan vi gick omkring på savannen i Kalahari. Det är i våra nära relationer vi kan känna verklig empati, det tunnas ut ju längre ifrån oss människorna befinner sig. Tänk om du får veta om en bilolycka som skett på E4:an mellan Luleå och Kalix och någon i din familj är på resa just då på den vägen, vilken ångest och oro. Jämför med om du på nyheterna får veta om en olycka med dödlig utgång i Skåne, du noterar det, men inte desto mer. En bilolycka i Danmark nämns inte ens på nyheterna.

Därför blir det så att olyckor som rapporteras från andra länder är bara de stora olyckorna, där många människor dör. Det gör det nästan svårare att leva sig in i när det handlar om tusentals döda, det blir än mer ofattbart. Hur ska man reagera när 10 000 människor dött på andra sidan jordklotet. För vem ska man gråta? Ofta blir vi mest intresserade av om det funnits någon svensk där, då har vi lite lättare att identifiera oss. En svensk som dör i en stor olycka i Japan blir därför mycket mer uppmärksammad av allmänheten än en som dör i en bilolycka i Skåne. Men det gäller naturligtvis inte för den personens närmaste släkt och vänkrets.

En konsekvens av det hela är att vi lätt förfaller till svartvitt tänkande. Vi sitter i soffhörnan och dömer mänskligheten.Vi pekar ut vilka som är goda och vilka som är onda. Och det är ju självklart att vi kan bedöma det bäst efter som vi har utifrån-perspektiv. Jag tror att vår självsäkerhet egentligen är ett utslag av vår egen känsla av oförmåga, att vi upplever att vi inte kan bidraga med något vettigt.

Allt det här pratade Tomas Brytting om i morse i P1, Tankar för dagen. Han formulerar hela den här problematiken så fint och genomtänkt. Och slutar med att vi inte kanske varken behöver fly eller fäkta, eftersom vi inte befinner oss mitt i katastrofen. Vi har tid att tänka efter och analysera det som hänt lugnt och metodiskt. Och tro på att det goda är möjligt.

*******

Andra bloggare om Japan, Libyen

Utseendet säger allt

2011-03-15T16:27:00.007+01:00

Jag har omoderna glasögon, det syns att det kanske är 8 år sedan jag skaffade dem. Glasögonmodet har säkert bytt stil ett par-tre gånger under den tiden. Ett tag hade alla stora svarta plastbågar á la 50-tal och nu är det inne med metallbågar och breda skalmar med olika mönster. Att ha omoderna glasögon säger mycket om den personens förhållande till tiden. Om jag får en rynka så beror det på tidens gång som jag inte kan göra så mycket åt, men gamla glasögon visar på en speciell slapphet, ovilja att följa med tiden, en viss förändringsobenägenhet. Och som i mitt fall, även direkt snålhet.

Valet till ny partiordförande i socialdemokraterna har ju stort sett handlat om utseende och yttre attribut. Vilket är konstigt med tanke på att de nu enbart handlat om män, det är ju vanligtvis kvinnor som brukar bedömas utifrån sitt yttre. Göran Persson hade väldigt länge för stora glasögon, långt in i sin partiledargärning. Han hade en ledarstil som innebar långa föreläsningar om sin egen förträfflighet och alla runt omkring honom fick sitta tysta och lyssna. Att han hade omoderna glasögon alltför länge speglade bara hans oförmåga att ta till sig omgivningens reaktioner. Det ledde till att många begåvade socialdemokrater försvann från arenan och gör att det än idag saknas vettiga kandidater till ledarposter.

När Mona blev partiledare så bedömde inte Göran hennes utseende utan hennes tänkande. Men det var nog inget utslag av jämlikhetssträvande från hans sida.

Östros tror jag förlorade sina möjligheter att bli partiledare på sina glasögon. De är för små för hans ansikte och den halvrunda formen påminner om de som skollärare hade på 40-talet när de fortfarande hade rätt att aga eleverna. När man ser honom så blir man rädd att få ett rapp av pekpinnen över händerna. Konstigt nog har Anders Borg nästan exakt samma glasögon men på honom ger de en touch av intelligent kamrer, och tillsammans med hårsvansen blir det en betydligt mjukare framtoning.

Juholts mustasch har senaste veckan varit mer omtalad än hans eventuella politiska åsikter. Min son sa för ett tag sedan att män som skaffar sig mustasch har problem i sin relation. Jag vet inte om han tänkte på mig när han sa det, för jag har haft mustasch under hela hans uppväxt. Men numera har jag istället ett skägg begränsat runt munnen, så min relation till Karin har förbättrats betydligt kan man säga. I och för sig tror jag att han har rätt: problem i relation = mustasch, separation/blivit bedragen = helskägg, renrakad = nyförälskad. Det skägg som jag nu har är väl mera mittemellan, det vill säga jag har varit med om allt, men det är över nu.

Så allt man kan säga om Juholt idag, med all säkerhet, är att han har problem i sin relation. Han verkar inte bära glasögon men jag har sett en bild där han har läsglasögon. Och de var faktiskt riktigt moderna. Det bådar gott inför framtiden.

*******

Andra bloggare om Juholt, glasögon, utseende

Inget behov av ett stort torg

2011-03-09T21:38:00.003+01:00

Revolutionerna i Tunisien och Egypten har haft två viktiga förutsättningar: Facebook och Ett stort torg. Tänk om vi skulle starta en revolution här i Luleå, var ska vi då samlas? Facebook har vi ju redan men inget riktigt stort torg. Köpmantorget?.... nej, alldeles för litet. Torget vid Åhlens?....nej, det är inget torg, det är en vägkorsning.

Vi får nog vara lite kreativ och ta till parkeringen på Coop Arena. Den är väl tillräckligt stor kanske.....men då får vi välja en dag då inte Luleå spelar kvartsfinal.

I och för sig, vi har ju ingen anledning att göra revolution. För vi har ju Kalle i ledningen, som ser till att saker och ting ordnar sig till det bästa. Man blir ju mäkta imponerad av hur han lyfte frågan om Lulebos pensioner, och såg till att tvinga styrelsen att backa från sitt tidigare halv-hemliga avtal. I vanliga fall brukar maktens män hålla varann om ryggen, men det gör inte Kalle. Så egentligen behöver vi inte något stort torg i Luleå, i varje fall inte denna mandatperiod.

Och när på året skulle vi samlas på torget och befinna oss där i flera veckor? Ja, inte på vintern i alla fall. Ingen gör revolution när det är 30 grader kallt. Efter en halvtimme skulle de flesta gå hem för att komma in i värmen, hur stor orättvisan än kunde vara.

På sommaren vore det också omöjligt. Då är ju alla Lulebor i sin stuga eller ute med båten. Och Tornedalingarna har farit till hemgården för att hålla på med potatisen. Vi som är kvar skulle inte ens räcka till ett litet mini-uppror.

Vi har det verkligen bra häruppe. Kalle i ledningen. Inget behov av ett stort torg. Och på Facebook kan vi fortsätta skriva skryt-uppdateringar typ: "Idag har jag haft det väldigt, väldigt bra och jag har upplevt mycket, mycket positivt. Det är underbart".

Om att vara gubbe

2011-03-07T18:55:00.002+01:00

Det är tråkigt att vara gubbe. Plötsligt är man en sådan som är besvärlig i alla sammanhang. Inte så spontan och positiv till förändringar längre, utan mer misstänksam och oflexibel.

Idag var det några grader varmt på dan, och min vana trogen hade jag på mig täckbyxor, vinterjacka, mössa och handskar. Jag svettades på bussen, blev alldeles blöt på ryggen och förbannade min förändringsobenägenhet. I min ålder är det väldigt svårt att ställa om när årstiderna växlar. Man har ju med ålderns rätt anammat en enorm tröghet och det kan gå långt in i våren innan jag fattar att det "plötsligt" blivit varmt.

Med ungdomar är det tvärtom. Så fort kvicksilvret höjer sig ett par grader över noll så kastas kläderna av och de springer omkring med sommarkläder, tygskor och bara hudpartier.

Min son Lars som jobbar med att sälja försäkringar per telefon, menar att jag är den typ som man inom företaget kallar "gubben", någon som är helt omöjlig att övertala att han behöver en ny försäkring. Om den inte blir helt gratis förstås.

Däremot måste vi byta bil. Förut har det varit lätt, eftersom jag ända sedan 70-talet kört Saab. Men nu vågar jag inte köpa den bilen längre, den drar för mycket bensin och företaget kan ju när som helst gå i konkurs. Så jag måste byta märke, en stor ansträngning för mig. Jag har snart provat alla modeller som finns och alla har något fel, stort eller litet. Idag provade vi en Skoda och den var väldigt fin..... tills jag kände att den skålade förarstolen tryckte på ischiasnerven. Redan efter tre kilometer började ena skinkan att domna och jag for tillbaka med bilen innan jag dragit på mig ett allvarligt ryggskott. Bilförsäljaren förklarade för mig att alla stolar är skålade numera, förutom på Saab och Volvo....så de flesta bredarslade måste hålla sig till de svenska märkena.

Jag är en bilförsäljares mardröm. Helt utan spontanitet och inget behov av en bil som penisförlängare eller självförtroendeförstärkare. Jag är en typisk Volvo-gubbe men som inte vill ha en Volvo. Flera unga bilförsäljare har tappat humöret och en påstod att det inte skulle komma in några bilar som passade mig. Och det hade han fullständigt rätt i. Jag fortsätter att köra min gamla Saab så länge.

En organisation som där jag jobbar, inom kommunen, består till stor del av gubbar och tanter i betydande ålder. Vi har ju suttit där de senaste trettio åren och vi kommer att sitta där till pensionen. Men vi har bra kontorstolar, de är ergonomisk utformade och inte skålade som i en Skoda. Mera som volvo och saabstolar faktiskt, där man kan sitta länge.

Stanna upp

2011-03-06T08:54:00.003+01:00

Man har ju känslor, det är ofrånkomligt. De finns någonstans därinne i kroppen och påverkar hjärta och andning, muskler och hud och de får oss att uppleva.

Många av känslorna är positiva, till exempel glädje och intresse. Andra är egoistiska: ilskan som gärna blommar upp för att skydda den egna åsikten, egendomen eller rätten att vara först.

Lycka däremot, är ingen känsla utan ett tillstånd. Man kan säga att lycka snarare är frånvaron av känslor, en slags tillfredställande nöjdhet. Varken mätt eller hungrig. Varken trött eller pigg. Utan det där som finns mittemellan och som nästan inte märks, och som ligger där som en bakgrund till vårt pågående liv.

Många tror att lycka handlar om att uppleva starka känslor som glädje och passion. Det är en missuppfattning och leder till den enorma jakt på starka positiva upplevelser, som kännetecknar vår tid. Vid varje tillfälle någon känner stark glädje eller eufori, och tänker att detta är lyckan, då skapas med nödvändighet ett begär efter nya upplevelser. Känslorna har nämligen den egenskapen att de är flyktiga. När en känsla intagit kroppen stannar den bara en kort stund innan den lämnar oss med saknad, för att följas av andra känslor, ibland helt motsatta.

Lyckan är ett tillstånd som alltid finns där och som är möjligt att upptäcka i mellanrummen mellan våra positiva och negativa känslor. Lyckan finns aldrig någon annanstans, och måste inte sökas. Den finns alltid på den plats jag är, då jag accepterat den platsen som den plats som jag just nu vill tillbringa min tid på. Och den finns hos mig, då jag accepterat mig själv och min nuvarande situation.

Det är därför det är så svårt. Vi vill gärna se framåt. Drömma oss bort till en bättre plats, ett annat tillstånd. Den moderna människan är ofta på flykt från sin egen lycka.

Hur saker hänger ihop

2011-03-03T20:39:00.003+01:00

Som människa vill man gärna veta hur saker hänger ihop. Vad som är orsak och vad som är verkan. Vi ser mönster i det som händer och gör våra tolkningar och får så en viss ordning på tillvaron.

Själv funderar jag ofta kring vad olika händelser betyder och vilket samband de har till varandra. Jag försöker förstå hur det ligger till. Och jag vill varken ha en ideologi eller religion, det vill säga färdiga lösningar på hur det verkligen är; något som någon annan tänkt ut. Min största skräck är att vara bokstavstroende, antingen politisk eller religiöst. Jag tror på den ensamma människan, som Gunnar Ekelöf uttrycker det. Gå den inre vägen.

De senaste dagarna har jag funderat på några aktuella företeelser som hänt här i Luleå och som det skrivs om i lokaltidningarna. Och jag har en känsla av att händelserna har ett samband, men jag kan inte formulera det riktigt. Det hänger ihop, men hur?

1. Höghusen på Lulsundsberget som Riksbyggen har byggt har 16 våningar.
2. Räddningstjänstens stegbilar når bara upp till 8 våningar.
3. Riksbyggens vd Anders Sandberg har börjat tänka på sin pension.
4. Mickelsson är ordförande men det är vd:n som bestämmer.
5. "Alla" vill bygga höghus i stan, på minst fem ställen.
6. Tre forskare protesterar mot planerna.
7. Kommunen är passiv, men har ändå en vision för 2050.

Jag har tidigare skrivit om att vi identifierar oss med hur vi bor idag. Bostaden visar vår status mer än yrket, och ju högre upp och närmare vatten vi bor desto bättre. Kanske det även gäller en stad. Ligger inte Lule väl lågt?.... jo, men ändå nära vatten. Höga hus vid strandkanten blir en bra lösning. Stärker varumärket.

När man bygger ett höghus så bortser man från alla andra människor som inte kommer att bo där. Jag ser höghusen på Lulsundsberget när jag går ut på Porsöfjärdens is och jag anser att det är en form av landskapsmässig miljöförstöring. Jag vill inte varje gång påminnas om ett monument byggt av en man som snart ska gå i förtida pension.

Smart strategi

2011-02-28T17:10:00.004+01:00

Det är ju egentligen jävligt smart! Att förändra samhället från grunden utan att det märks för oss som har jobb, är medelålders och har en god ekonomisk standard. Vi får stora skattesänkningar som ökar vår disponibla inkomst och som gör att vi kan fortsätta som om ingenting hänt, som om välfärden inte håller på att rustas ner. Det är inte jobbskatteavdrag, det är en muta med medföljande munkavle.

Försämringen sker istället i andra änden av arbetslivet, för ungdomarna, de som ännu inte kommit in och fått fotfäste på arbetsmarknaden. Ingen politiker, varken opposition eller alliansregering bryr sig om att göra någonting åt detta, för de har alla sitt på det torra.

Genom friskolorna skiljs numera barnen upp i olika grupper, de som går privat och de som går kommunalt. Precis som i USA. De som får sämre utbildning genom denna segregering ska erbjudas en B-arbetsmarknad främst inom service, handel och liknande yrken. Där erbjuds man lärlingsjobb, kortare anställningar med låga löner, lägre än på den övriga arbetsmarknaden. Och ingen anställningstrygghet, man kan när som helst avskedas från hamburgerbaren om man inte är lojal och jobbar gratis övertid. Chefer har full frihet att syssla med bestraffningar och utfrysningar utan att den unge har något fackligt skydd.

Och för att motivera det hela sprids uppfattningen att ungdomar av i dag är lata, att de inte vill jobba och slita som "vi" alltid har fått göra. Man påstår till och med att ungdomsarbetslösheten är deras eget fel; "det finns jobb för dom som vill arbeta".

Genom att låta dagens ungdomar stängas ute från den arbetsmarknad som vi är van vid, kommer de att bli stilbildande för framtiden. De äldre generationerna fasas sakta ut och inom en 20-årsperiod är det nya samhället här och vi har knappt märkt något. Vi som levt under den goda eran behöver inte drabbas. För visst ville socialdemokraterna ge pensionärerna 17 miljarder om de hade vunnit valet? Ungdomarna däremot, de har inte varit med om något annat, för dem är usla förhållanden en självklarhet.

Ingen kommer därför att protestera vid denna stora samhällsomvandling. Inte ens socialdemokraternas nya partiledare kommer att göra det, eftersom han redan har flint, grått skägg och en tryggad anställning. Så ska en slipsten dras.

Det är som om en reklambyrå kommit på hela strategin. Precis lika smart som att SJ genom reklamfilmer skojar med att ingen längre vill erkänna att de arbetar vid SJ. Det är folkets inställning som måste manipuleras, inte spårens snöröjning. Och så länge vi verkligen tror att ungdomar är lata, så finns alibi för den fortsatta försämringen.

*******

Andra bloggare om ungdomar, generation utanför

Kylan

2011-02-17T18:30:00.004+01:00

Jag går av från bussen på Smedjan och följer Storgatan på väg till jobbet. Det är 32 grader kallt och den stränga kylan har legat över oss minst en vecka.

När jag möter människorna på gatan så ser jag något nytt i deras ögon. Det finns en förvånansvärd öppenhet mot mig och det känns inte längre som vi är främlingar för varandra. När som helst verkar någon kunna tilltala mig och vid varje möte ligger jag på gränsen till en hälsningsfras, trots att vi aldrig träffats förr.

Äntligen har vi Lulebor fått något gemensamt, ett yttre hot mot hela vår existens: kylan. Den kan döda oss vid minsta misstag; om bilen stannar på en enslig väg eller vi vrickar foten på en promenad på kvällen kan allt sluta med att vi fryser ihjäl i en snödriva, hjälplöst förlorade i den obarmhärtiga naturens grepp. Därför blir vi plötsligt varse vårt beroende av medmänniskorna, att vi i en svår situation kan behöva en hjälpande hand. Det skapar en ödmjukhet hos oss alla där egoism och självupptagenheten får ge vika för en mer solidariska sida. Vi signalerar till varandra på Storgatan: om du hamnar i knipa så hjälper jag dig, och om jag håller på att frysa ihjäl så tar du mig in i värmen.

Vi upplever kylans påtaglighet, i våra ansikten och kroppar och i varje andetag när vi fyller lungorna med den kalla luften. Och samtidigt som det påminner om vår mänskliga skörhet och kroppens dödlighet, skapar den en större närhet till själva livet. Vi kommer närmare det ursprungliga tillstånd då vi för varje dag fick kämpa för överlevnaden.

Jag är säker på att om denna kyla fick fortsätta en månad till, skulle den tvinga hela samhället att lämna det individualistiska tänkandet. Vi skulle igen börja bygga ett samhälle som bygger på samarbete och solidaritet. Ingen skulle längre lämnas ute i kylan.

*******

Andra bloggare om kylan, Luleå

Om de ovanliga

2011-02-11T18:32:00.002+01:00

Jag har haft en diskussion på Facebook med Mats Hillblom om serien Dansbanan i Täfteå. Frågan är om det är ok att driva med original och udda personer, som dom gör i programmet. Jag som f.d Husumbo kan inte ge ett bra svar. Istället publicerar jag en repris på en text som jag skrev som ett inlägg i bloggen Ryssbält tapes.

Husum, en klassisk bruksort vid Ångermanlandskusten, med en stor och mäktig massa-och pappersfabrik. Där växte jag upp på 50- och 60 talen.

Det var så att nästan alla män jobbade i fabriken medan kvinnorna var hemmafruar eller hade deltidsarbete på en affär eller på posten. Organisationen i fabriken var den klassiskt hierarkiska och präglade hela samhället. Högts upp disponenten och sedan i en fallande skala; ingenjörerna, basarna, skiftarbetarna, dagtiderna och diversearbetarna.

Disponentvillan låg högst upp på berget, ingenjörsvillorna nedanför på sluttningen och sedan längst ner egnahemsområdena för arbetarna. Och så Gränna närmast fabriken, arbetarbostäder för dom som hyrde. Det var som om till och med topografin var anpassad efter den uppgjorda klassordningen.

Vid födseln så placerades man in i den klassmässiga hierarkin beroende på föräldrarnas ställning. Och där skulle man helst befinna sig resten av livet.

Men många otrivdes i sina förutbestämda roller.
De hade tankar om ett annat liv och kanske t.o.m. en önskan om att flytta ifrån Husum.Och genom Hermodskurser och folhögskolor kunde några ta sig ur sin fabriksarbetarroll och bryta det sociala arvet. Men det var under stora våndor och med stort motstånd från alla andra. Mina föräldrar var inte så glada när min äldre bror bestämde sig för att börja läsa på folkhögskolan Hampnäs.

I Husum fanns en utbredd längtan att bli fri och ta sig utanför de fasta ramarna. Jag tror att det var därför det fanns en slags barnslig förtjusning över de udda människorna; originalen och byfånarna. Original som vägrar att inordna sig är egentligen de enda fria människorna. De är precis som de är, oavsett om deras beteende upplevs som udda eller inte. Husumborna älskar sina original och de roliga historierna om dem berättas om och om igen. De är allas stora idoler!

Originalen vägrar ju helt enkelt att underordna sig disponenten, ingenjörerna och basarna och de gör bara precis som dom själva vill. Inte så konstigt att Eilert Pilarm kom från Husum och sedan blev hyllad över hela landet!

Men när alla älskar dem för deras underliga beteenden, sina talfel och roliga uttal, bristande intellekt och sociala oförmåga, då fastnar också de ovanliga människorna i samma bindande nät. De får krav på sig att alltid vara avvikande. Kom inte här och bli normal, försök inte bryta föreställningen!

För vi behöver våra clowner att skratta åt. Men det är alltid åt oss själva som vi skrattar.Vi skrattar åt vår egen längtan att våga vara precis som vi är och inte som andra vill att vi skall vara. Vi vill gärna slippa våra förutbestämda roller.

De roller som vi blev tilldelade när vi föddes av föräldrar, som bodde i arbetarkvarteren och som gav oss våra namn.

*****

Andra bloggare om Dansbanan i Täfteå

Svenska företag

2011-02-07T19:19:00.003+01:00

Vi människor är inte längre bara människor, vi är också varor på en marknad. I och för sig, det har vi varit länge, alla måste vi sälja vår arbetskraft på arbetsmarknaden. Men numera verkar det som om var och en inte bara är en vara, utan vi har alla blivit företag; en-mans-företag. Mitt företag heter Sven. Och mitt lager av varor som jag har att erbjuda är klädstil, utbildning, kompetens, utseende, erfarenhet och förändringsbenägenhet. Jag har en hemsida på Facebook, där alla kan se vad just mitt företag har för tjänster att erbjuda.

I DN i söndags upptas flera sidor av livscoachen Tiina Bruno och hennes förslag på hur vi skall förändra våra liv. Det finns bl.a. ett 6-stegs program hur man kan gå till väga för att förändra sitt liv på 5 veckor:
Beskriv din situation. Gör en karta över mål och visioner. Vad vill du? Gör en lista var du skall börja. Skriv en handlingsplan. Uppföljning.

Så nu är det inte bara olika myndigheter som måste skriva handlingsplaner utan det gäller alla företag, även mig själv. Jag måste skaffa mig värdegrunder. Och jag kan nog inte längre bara vara nöjd med mig själv utan måste ständigt förbättra mig.

Jag måste erkänna att jag ännu inte skrivit min verksamhetsberättelse över mitt liv 2010. Det finns säkert förbättringsområden. Jag får väl höra med min fru, hon är min personliga revisor. Hon har redan låtit påskina att jag borde förbättra mig när det gäller varuområdet kläder. Det behövs investeringar i mer tidsenliga plagg som bättre svarar mot de behov som företaget kan ha inför 2011. Då det gäller utseendet är väl det ett kapital som inte går att göra så mycket åt, det är ju rätt stora avskrivningar inom det området varje år.

Jag behöver nog också förbättra mitt styrstem över vissa delar av organisationen. Livscoachen i DN påpekar följande områden: Vardagen, Maten, Träningen, Det mentala välbefinnandet. Jag erkänner att då det gäller maten och träningen, har ledningen brustit i sitt ansvar under 2010 och det finns risk att aktieägarna (barnen=arvtagarna) kommer att ta upp det på nästa bolagsstämma. Det mentala välbefinnandet har dock utvecklats under året och det finns en viss stigande tendens, som förhoppningsvis håller i sig. Om nu inte räntan börjar stiga igen. Då kanske jag flyttar till Liechtenstein.

Om vardagen

2011-02-04T20:52:00.004+01:00

Ibland så snurrar tankarna i huvudet. Om någon givit mig en nedsättande kommentar och jag, som vanligt, inte hunnit försvara mig, och därför går hem med en liten tagg i sidan, då fylls mitt huvud av grämelse över det som hänt. Att jag inte sa ifrån!....och så kommer jag på en massa argument som jag borde ha sagt men inte sa.

Men ingenting av allt detta tänkande förbättrar situationen. Det som har hänt har hänt och går inte att få ogjort. Men ändå så fortsätter det mala på, som om det fanns en inre röst som tagit över och på alla sätt håller mig kvar i den negativa känslan som uppstod på grund av den nedsättande kommentaren.

Vanligtvis fyller vardagen ständigt på vårt tänkande med nya oförrätter; nedsättande kommentarer, kritik, oförskämdheter, konkurrens, elaka blickar, ilska osv. Allt samlas i en malström som sänker vårt medvetande om omgivningen och gör oss inåtvända och självupptagna.

Men även det positiva fastnar. Om vi gjort en väldigt bra grej och fått beröm så är det lätt att ständigt tänka på hur roligt det var och vi tänker på berömmet, och fantiserar om att vi kommer att göra stor succé och så dagdrömmer vi om den fantastiska framtiden som nu ligger framför oss.

Och sen går vi omkring och tänker och missar det som finns mitt framför oss. Vi ser inte de vackra träden, snödrivorna, hyreshusen, skyltarna, hundarna, bilarna eller de andra som promenerar. Vi går i vår egen värld och lyssnar bara på den inre rösten.

Snart slutar vi uppleva. Vi lever bara i huvudet och vi förlorar kontakten med livets sinnliga sida. Vi går promenaden till affären och vi ser inget nytt, det är en autopilot som styr oss, precis som när vi sätter oss i bilen och kör ända fram utan att vi veta vilken väg vi tog.

Det är därför vi reser till nya länder hela tiden. När vi ser det nya stället återfår vi förmågan att uppleva, det är spännande att se nya miljöer och äntligen tar de fem sinnena över från tankeströmmen. Att resa är att få kontakt med kroppen igen.

Ett annat sätt, lite billigare och något som man kan göra oftare är att supa sig full. I varje fall i början av berusningen så slutar man tänka och börjar uppleva igen, känner den egna kroppen och kanske till och med börjar sukta efter andras kroppar. Och dagen efter är ju perfekt, illamående och bakfull lever man ju bara med en tanke i huvudet: aldrig mer! Många kombinerar resande med supande, det får så att säga, dubbel effekt.

Men det bästa sättet att slippa ifrån vardagens grå ritualer och känsla av missmod är nog att slötitta på tv. Teven sänker medvetandegraden en aning och vi slutar helt enkelt att tänka. Särskilt när vi är stressade och huvudet snurrar med tankar om allt vi måste göra, kan teven ge en fantastisk lindring. Vi blir passiva konsumenter. Och det är väldigt svårt att stänga av.

Teven har nog lika stor betydelse som alkoholen för att vi ska orka med vardagslivet. I varje fall så länge vi inte lyckas få kontakt med det genuina hos oss själva och kan uppleva varje morgon som vi fäller upp persiennerna, precis som det egentligen är: ett av livets största under.

Jobbigt först och sen skönt.

2011-01-29T22:13:00.010+01:00

Det är söndag och solen skiner, perfekt för en utflykt. 15 minusgrader, jag tycker det verkar för kallt för skidor eller skridskor och väljer en promenad på isvägen istället. Tar bussen till stan och lyssnar på Klingan, programmet i P2 med världsmusiken. Njuter av rytmerna som ackompanjerar människorna som kliver in eller ut ur bussen. Att ha musik i öronen förvandlar verkligheten till film och idag tycker jag att repertoaren på folkets bio är rätt bra.

Kommer att tänka på en sak som jag läste på Twitter: "Idag betalade jag räkningarna, det var vidrigt under tiden, med skönt efteråt. Precis som onani fast tvärtom". Jag tycker att det var en rolig kommentar. Undrar om inte det mesta i livet är på det sättet tänker jag, medan musiken försvinner allt mer i bakgrunden och tankarna tar över. Först jobbigt sedan skönt, eller så tvärtom, först skönt sedan jobbigt.

Fjällvandring: jobbigt, tungt och besvärligt under tiden men skönt när man kommer fram till stugan. Att duscha: vidrigt att stå naken just innan man ställt sig i den heta strålen, skönt när man äntligen står där. Hemskt att kliva upp när väckaren ringer på morgonen, och skönt när man får gå och lägga sig på kvällen.

Jobbigt att böja sig när man klipper tånaglarna, skönt efteråt och färre hål i strumporna. Svårt att be om förlåt när man gjort någon illa, skönt när man äntligen gjort det.

När jag kommer fram till Smedjan nollställer jag stegräknaren. Jag är ju ändå man, om det går att räkna på något så gör jag det. Det är jobbigt att gå långt men skönt när man ser hur många steg det blivit.

Nere på isen är det underbart fint, solen skiner bakom ett tunt dis vilket gör det lättare för mig att släppa tanken på att jag glömt solglasögonen. Att promenera lagomt fort och vara precis rätt klädd så att man bli varm men inte svettig, får högre puls men inte blir andfådd, går fortare än äldre kvinnor, och inte har ett veck på strumpan i skon som gör att man bara tänker på att det gör lite ont under hålfoten; det är jag bra på. En av mina stora begåvningar om jag får säga det själv.

Framme vi Gråsjälören är det mycket folk. Från skoterungdomar till pensionärer med sparkstöttingar. Jag blir väldigt glad när jag ser att Lions säljer varmkorv, våfflor och kaffe i en stuga på ön. Köper en varmkorv och dricker kaffe och nöjdheten sprider sig i min kropp så att jag - mot mina principer - tilltalar en främmande man. Jag berömmer hans spark som är en ny sort där man kan justera höjden på handtaget, väldigt fin, finns att köpa för 995 kronor. Men sedan börjar han prata om hockey, var Luleå ligger i tabellen och vad det beror på . Jag håller som vanligt med utan att veta vad han pratar om. Det är roligt att prata med folk först, sedan blir det tråkigt.

Jag vänder hemåt på isvägen och jag ser Luleå ligga framför mig i panorama, i det underbara solskenet. Det är få saker här i livet som både är skönt före, under och efter. Men en sådan här promenad på isen, en söndag i januari, det är ett sådant tillfälle. Även om jag känner mig en aning svettig på ryggen.

*******

Andra bloggare om Luleå, Gråsjälören, Lions, Isvägen

En man med optimerad skattestruktur

2011-01-27T19:52:00.006+01:00

Ingvar Kamprad. Tar emot 140 000 kr till sin cancerfond, pengar som personalen samlat in. Samtidigt har han 100 miljarder undanstoppade i skatteparadiset Liechtenstein. Pengar som han inte betalat skatt för.

I många år har han hävdat att han gett bort allt han äger till en stiftelse i Holland. Och skapat en image där han lever enkelt och åker omkring i en gammal Volvo. Allt för att dölja sin geniala strategi.

I ett uttalande skriver Kamprad att han betraktar skatt som en "kostnad" vilken som helst. Det vill säga kostnader som företagare måste undvika. Eller som han själv så fint uttrycker det : "En optimerad skattestruktur ger oss flexibilitet att använda våra medel".

När jag ser Uppdrag granskning blir jag först arg. Över att han stulit Svenskheten och utnyttjat den till max, satt munkavle på all personal och lagt ut dimridåer för att dölja avancerad skatteplanering.

Men sedan blir jag ledsen över den egoistiska människan, den ras som jag själv också tillhör. Att vårt ego ofta skapar en girighet som inte har någon botten, där samlandet av framgångar och rikedomar blir ett sätt att försöka betvinga vår egen dödlighet. Det är därför inte så konstigt att Ingvar Kamprad skriver att fonderna skall tillförsäkra att Ikea "lever för evigt". Det Ikea som består av hans personliga initialer. Även i stiftelserna finns han med: Inter Ikea och Inter Ikea Holding SA. Och den hemligaste av dem alla, som inte ens Ikeas vd känt till, heter Interogo Foundation. Ingvar finns trots allt med där också.

Jag tror att det är samma drivkrafter som finns även för andra skapande människor, till exempel Ingmar Bergman. Han var tvungen att hela tiden arbeta för att hålla demonerna borta, rädslan för döden, och han skapade mästerverk som kommer att leva för evigt. Men som person var han oförmögen att leva ett drägligt familjeliv, och sveken var många.

När jag lyssnar till Bengt Göransson som skrivit boken Tankar om politik, berättar han om ett tal som Olof Palme en gång höll. Det handlade om att frihet, jämlikhet och broderskap är grunden för socialdemokratin. Kamprad står inte för något av de begreppen. Hans idé är snarare valfrihet: att välja en vara på en marknad, ojämlikhet: vissa blir snuskigt rika och istället för broderskap; brödraskap, de som stänger ute.

*******

Andra bloggare om Ingvar Kamprad, Ikea, Uppdrag granskning

Den första isen

2011-01-26T16:49:00.003+01:00

Isen lägger sig i Ryssbält. Det är mitten av november 2010, i början av den kallaste vintern på 150 år.

*******

Andra bloggare om Vinter, is, Ryssbält

Rapport från skuggsidan

2011-01-23T15:53:00.013+01:00

Jag bor jag på Porsösundet och det ligger på skuggsidan av Berget. Särskilt nu när solen ligger lågt så blir det uppenbart att solstrålarna stannar på bergetbornas husfasader, även om vi kan se ljuset om vi lyfter våra huvuden och tittar på de höga granarnas toppar. Vi på sundet vandrar i skuggans dal så här mitt i vintern.

Nu är det söndag och ikväll visas andra avsnittet av Solsidan, som inte handlar om folk som lever i skuggan direkt, utan i Saltsjöbaden i Stockholm. Om man ser det programmet får man se en glimt av moderaternas Sverige. Det skriver Uje Brandelius i ett inlägg i Aftonbladet och kallar Mickan och Fredde för de nya moderaterna: 2,5 miljoner människor såg säsongspremiären av ”Solsidan" förra söndagen. Det är fler än vad som röstade på Mona Sahlin i förra höstens riksdagsval. Nu funderar sossarnas skarpaste hjärnor som bäst på hur dom ska få Mickan och Fredde att rösta på dom nästa gång. Stockholm måste vinnas tillbaka. Jag säger: lycka till.

Kommer osökt att tänka på Svenska hjärtan, tv serien som gick från 1987 och fram till 1998. Serien utspelas i ett idylliskt radhusområde, ja ungefär som Porsösundet. Under den tid serien sändes så hann den bli mycket populär med över två miljoner tittare per avsnitt. De som bodde i radhuslängan tillhörde den nya tjänstemannagruppen som växt fram under 60 och 70-talen. De var materiellt trygga och fasaderna var välputsade, en sinnebild av det goda livet. Men bakom fasaderna fanns de mänskliga problemen, som alltid.

Men nu har fokus flyttats i samhället, det handlar inte längre om radhusområden, de ligger numera i skuggan. Vi är istället intresserade av de som är mest framgångsrika och som redan lyckats. På dem som solen lyser på. De som skrapat triss i TV4. De som lagat den godaste maten. Idolerna. Den bästa filmen, musiken eller mest upplysta stjärnan på skådespelarhimlen. Eller på idrottsplatsen.

Det är ingen slump att Solsidan handlar om en fondmäklare som gör rutavdrag för en barnpiga och hotar barnen med att skicka dem till en kommunal skola, om de inte sköter sig. Det är roligt, inte för att vi känner igen oss, utan för att vi gärna identifierar oss med den framgångsrika medelklassen i Stockholm. De som röstar på moderaterna.

Andra bloggare om solsidan, moderaterna, Svenska hjärtan.

Om att äta mask

2011-01-18T13:33:00.005+01:00

I Per Olov Enquists roman ”Musikanternas uttåg” beskrivs den socialistiske agitatorn Johan Sanfrid Elmblad som kommit från Stockholm till Westerbotten för att organisera sågverksarbetarna. Det är i början av framväxten av fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. Men han är inte välkommen bland det religiösa och bolagsvänliga arbetarna. Att protestera och kräva rättvisa anses vara syndigt. Man skall arbeta och göra rätt för sig, inte vara stor på sig och komma med en massa krav. För det är att förhäva sig, och att förhäva sig är synd.

En uppretad grupp sågverksarbetare binder agitator Elmblad vid ett träd i skogen och de tvingar honom att äta mask. På andra ställen i landet är det polisen och bolagslakejerna som ställer till bekymmer för agitatorn, här är det arbetarna själva.

Ja, så var det naturligtvis. Det tog många år med hårt motstånd, inte bara från borgerligheten, innan arbetarrörelsen blev så stora att den kunde komma till makten och börja förändra landet mot ett mer rättvist och jämlikt samhälle.

Det gick i följande steg: upplevelse av orättvisa - idéer om lösningar - politisk kamp/agitation- organisering.

Men det var långt före opinionsmätningarna. Numera vill inte partierna nåt speciellt utan kedjan börjar i andra änden. Först har man en en politisk organisation, t ex socialdemokratin, och den vill man skall vara så stor som möjligt och sitta i regeringen, sedan undersöker man vad de flesta väljare tycker och sen tycker man så. Till det lägger man ett språk som skall gör att så många som möjlig kan hålla med. Om det behövs ordet "orättvisa" så använder man det och om det behövs orden "arbete skall löna sig" så använder man det istället. Sedan agiterar man med de ord man bestämt skall dra till sig de stora väljargrupperna och låta dem förstå att det här partiet tycker som ni.

I dagens DN skriver t.ex. Anna-Greta Leijon i en väldigt tunn eftervalsanalys att socialdemokraterna måste visa varför dom behövs. Ja, så tänker man idag, vi har en organisation, hur ska vi kunna behålla den. Och eftersom vi förlorade valet, så måste vi släppa alla åsikter vi hade som folk inte tyckte om, och anamma nya åsikter som folk håller med om. Mona Sahlin gjorde ju i ett berömt tal en fantastisk kovändning: det som vi kämpat för i valrörelsen var tydligen fel eftersom vi inte fick tillräckligt med röster och därför måste vi nu byta åsikt.

Jag tänker, hur långt är vi inte från agitatorn Elmblad! Han som blev bunden vid ett träd för sina åsikter skull och tvingades äta mask. Tänk om han den gången 1903 i Bure, gjort som Mona Sahlin, gett upp sina åsikter bara för att väljarkåren i den inre av Westerbotten hade en annan uppfattning!

Andra bloggare om valanalys, socialdemokraterna, PO Enquist

Lars blogg

2011-01-17T18:19:00.004+01:00

Min son Lars har numera en egen blogg på Kuriren.nu, som jag verkligen kan rekommendera. Han skriver och reflekterar utifrån sitt 20-åriga perspektiv. Det är ju roligt att jag som pappa kan gå in där och få veta vad han håller på med nuförtiden. Och sen kan han gå in och läsa här vad jag funderar på just nu. Det blir på nåt sätt som en lagom distans på det sättet.

Vi lever ju mycket via nätet och även vi äldre är nu med på Facebook. Gå in här och läs Lars reflektioner kring det!

Lars blogg finns också nu i min länklista i högerspalten.

Om mediala gränser

2011-01-12T19:21:00.005+01:00

Min bloggranne skriver om sina försök att ge barnen goda vanor, och att försöka styra över deras intresse från dataspel till musicerande, sport och utevistelser. Hon har gått från direkta förbud till ett sinnrikt system, föräldrakontroll, där en uteaktivitet ger rätt till en timmes dataspel. Jag tycker att det faktiskt verkar vara en bra modell, en kompromiss där alla vinner.

När våra barn växte upp var det inte direkt dataspel som är problemet, det var snarare videovåld och kommersiell kabelteve. Sedan kom naturligtvis internet och allt som följde med det. Men vi valde en annan väg, och lämnade allt så fritt som möjligt. Jag installerade kabelteve som en av de första bland våra vänner, och vi lät kommersiell tv i alla former strömma in i huset. Vi har aldrig haft begränsningar då det gäller att se film, spela dataspel eller vara ute på internet. Ja, med en viss reservation: när vi hade modem fick varje familjemedlem ett antal timmar ute på nätet per vecka, men bara för att begränsa kostnaderna.Vi var nog ganska ensamma om denna öppenhet, några av våra vänner skaffade aldrig kabelteve eller video för att inte barnen skulle vänja sig vid negativa vanor.

Jag tror att det att det finns risker med bägge systemen. När föräldrarna kontrollerar allt för mycket och begränsar tillgången, då skapas ibland ett stort behov hos barnet efter det förbjudna. En del barn blir nästan fixerade vid att göra allt som de inte får göra hemma, särskilt när de blir äldre och föräldrakontrollen inte längre fungerar.

Samtidigt finns ju en stor risk om allt är fritt, att barnen fastnar i dåliga vanor med ständigt dataspel, eller att de aldrig är ute, blir osociala, och inte skaffar sig några andra intressen. Särskilt stor är risken om föräldrarna inte är tillgängliga, utan barnen får sköta sig själva.

Det fanns en tanke bakom vår öppna strategi. Jag tror inte att det går att skydda barnen mot omvärlden hemma i huset genom att stänga tillförseln. Förr eller senare står de där öga mot öga med det förbjudna och måste själva ta ställning. Däremot, om barnen är hemma när de möter all världens elände, har man möjlighet som förälder att diskutera och prata om det. Jag tror att man måste stärka deras mediala immunförsvar genom att utsätta dem för allt möjligt skräp som finns och lära dem urskilja vad som är god kvalitet. Så länge man har dom hemma.

Men det gäller ju inte alla barn naturligtvis. Vissa verkar ha en tendens att snabbt bli beroende av t.ex. dataspel och utan begränsningar så går det illa. Och så är det nog alltid, man måste tänka individuellt, varje barn har sina behov och dessa behov präglas av vilka föräldrar dom har.

Men som min granne frågar sig, hur ska man då få barnen intresserade av musik, sport eller att vara ute och röra på sig? Min uppfattning är att det ska man inte. Man ska inte försöka få barnen att göra något som jag som förälder vill att dom skall göra. Hur många barn har inte fått sitt musikintresse förstört av pianolektioner påtvingade från en intresserad förälder? Nej, jag tror att det bästa sättet är att som förälder själv utveckla sina egna intressen och visa en stark passion när man utövar dem. Det är själva passionen som skall gå i arv, inte intresset. Även om det ibland blir både och.

Mycket av bra uppfostran handlar paradoxalt nog om att fokusera på sig själv och inte på barnen. Det räcker om barnen är som dom är. Det är jag som förälder som måste utvecklas.

Dagens nya myndighet

2011-01-10T17:49:00.008+01:00

Jag skrev i ett tidigare inlägg, den 1 januari, att det pågår en stor statlig centralisering just nu, där alla problem löses med nya regler och riktlinjer uppifrån och sedan skall efterlevnaden kontrolleras av staten. Man har inom alla områden en övertro på att felsökning och kontroll är den väg vi skall gå för att få ett bättre samhälle.

Anna Ekström, ordförande för Delegationen för en jämställd skola, föreslår idag att det måste tillskapas ett statligt organ som utvärderar skolans jämställdhetsarbete. "En ny myndighet det kan man skaffa på ett år, det är inte svårt eller dyrt" säger hon till Ekot. Och ministern Nyamko Sabuni håller med och är positiv till en ny myndighet som granskar skolan. Anledningen till att tillsynen behöver öka är att jämställdhetsarbetet i skolan ännu inte lyckats utplåna skillnaderna mellan pojkar och flickor.

I Anna Ekströms utredning finns väldigt kloka saker nedskrivna. Man ska göra så och inte si. Och om bara skolans personal kunde förstå problemet, ha mer kunskaper och fokusera bättre, så skulle allt ordna sig. Men det gör dom tydligen inte än.

Så därför måste nog varje skola skriva en handlingsplan i frågan, som sedan den nya myndigheten kan följa upp. Jag har skrivit om handlingsplaner tidigare.

Man kan ju undra hur billig en ny tillsynsmyndighet kommer att bli. Minst 20 tjänster behövs nog. Vad säger ni om att förlägga den i Stockholm, vore det inte mest praktiskt.

Läs andra bloggare om Delegationen för en jämställd skola, myndigheter, skola

Om saker och minnen

2011-01-07T22:30:00.007+01:00

Jag åkte skidor efter bäcken, den som sträcker sig från fjärden upp till fågelviken och vidare till Gammelstad. En gång i tiden var bäcken en del av havet och stora båtar åkte förbi, till det som då var stadens centrum. Det är svårt att föreställa sig nuförtiden, när en kanot är det största skepp som kan ta sig fram utefter vattendraget. Men nu är det vinter och snön ligger tung över träden, inga kanoter idag, endast skotern är vaken.

Jag har överhuvudtaget svårt att föreställa mig det förflutna, den jag en gång varit och det som hänt mig under livets gång. Sven 20 år är en gåta, en person som jag inte längre känner och mina minnen av det jag varit med om kan lika gärna vara en gammal film som jag en gång sett, och som jag nästan glömt bort. Jag håller med Torgny Lindgren när han skriver att vi verkar ha ett behov av historia och gamla berättelser, och därför har vi uppfunnit minnet. Men i minnet finns ingen sanning.

Vi bär alla en ryggsäck av ackumulerat lidande som vi samlat på oss sedan barndomen. Där finns känslorna av skuld, frustration, ilska och bitterhet. Alla dessa situationer som kränkt oss och skapat själsliga sår och taggar, och som har en tendens att spricka upp och varas om och om igen.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är onödigt! Det bästa vore om vi kunde släppa allt som vi bär med oss, alla samlade saker som bara ligger där och påminner oss om att människor har dött, relationer har brutits och att barndomen är slut för länge sedan. Och inse att det känslomässiga godset bara ligger där i vår hjärna och tar plats från det dagliga livet.

Rensa bordet och städa undan. Töm hyllorna och skicka sakerna till återvinningen. Och börja varje dag med en liten minnesförlust.

Vattnets värld

2011-01-03T18:18:00.005+01:00

Hans Månsson, kusin till Karin, gick en promenad vid en fjällbäck förra våren. Med en digitalkamera började han fotografera vattnets rörelser och mönster, på nära håll och med kameran under ytan. Det blev fantastiska bilder som han sedan tryckte upp i stort format på canvas-duk.

Sedan har det rullat på. Han har hållit föredrag med hjälp av sina bilder, i maj blir det en utställning i Östersund, en bok kommer att ges ut och det blir seminarium kring frågan om hur vi tar hand om vattnet, lokalt och globalt. Mitt i planeringen av utställningen uppstod parasitproblemen i Östersund, vilket gjorde Hans frågeställningar rykande aktuellt.

Det är fantastiskt vad som går att göra om man lyckas ta tillvara slumpen och ge den sin rätta betydelse. Läs om Hans och se bilderna på bloggen VattenVärld.

Det måste böjas tillbaka

2011-01-01T12:47:00.007+01:00

När socialtjänstlagen kom 1982 så var den en ramlag. Politikerna satte ramarna och man litade på att tjänstemännen sedan skulle göra sitt bästa för klienterna. Man ansåg inte att allt behövde detaljregleras, utan man visste att det överallt arbetade professionella människor som hade folks bästa för ögonen och som skulle arbeta för att tillfredsställa folks behov. Likadant var det inom skolan, sjukvården och bankväsendet. Överallt arbetade människor som hade frihet att lägga upp arbetet på sitt eget sätt, med empati, medmänsklighet och en god moral som grund.

Jag vet inte när Sverige bytte system, kanske någon gång på 90-talet. Nu skulle allt regleras i detalj, med hjälp av föreskrifter och centrala riktlinjer. Man kunde inte längre lita på de arbetande tjänstemännen i våra institutioner. Och alla de nya detaljerade regler som upprättades måste kontrolleras. Varför tror ni att regeringskansliet och socialstyrelsen växer så det knakar, och nya myndigheter tillskapas i en allt snabbare takt? Jo, tillsynen och kontrollen måste öka för att se till att alla följer riktlinjerna och reglerna som staten upprättat.

Den här utvecklingen har skapat ett samhälle där ingen längre tar ett medmänskligt ansvar, alla försöker bara följa reglerna. Se på Försäkringskassan, tjänstemännen där följer sina regler trots att det drabbar den enskilde. Reglerna går före en professionell och mänsklig bedömning, bara man gör "rätt" så att man kan undvika kritik uppifrån.

Och allt mer behöver kontrolleras i och med privatiseringarna. De nya Apoteken har ofta inte medicin på lager så nu måste det sättas upp regler för detta, och kanske en myndighet som sköter tillsynen. Privatskolorna gör vinst på skattepengarna men det borde de inte göra, så nu måste vi sätta upp regler för detta och sedan skapa en tillsyn av att reglerna efterföljs. Ett problem inducerar en ny regel och sedan en tillsynsmyndighet i en allt ondare cirkel.

Den här utvecklingen är fel, och mycket farlig. Vi håller på att skapa ett ögontjänarsamhälle där ingen tar personligt ansvar, där tjänstemannakåren förlorat sina grundläggande principer och bara utgår från att följa regler och riktlinjer, och själva klara sig undan. En enorm centralisering pågår medan vi sysslar med annat.

Redan Aristoteles menade att regler ibland måste böjas för att inte skapa ett omänskligt samhälle. Jag tycker att vi under 2011 borde böja tillbaka hela det här samhället och vrida det ur Jan Björklunds händer.

*******

Läs andras åsikter om Samhälle, politik, Aristoteles

Trädgårdar och senapskorn.

2010-12-30T21:36:00.006+01:00

I helgen såg vi Peter Sellers film från 1979 "Being There". Den hette "Goodbye Mr Chance" när den gick på svenska biografer.

Den handlar om en medelålders man, mr Chance, som är trädgårdsmästare i ett stort hus. Han har levt hela sitt liv i detta hus, och har arbetat för den gamle mannen som äger huset. Men nu är den gamle mannen död och en advokat kommer dit för att sälja huset. Advokaten upptäcker att Chance bor där och det finns inga uppgifter om honom och han finns inte registrerad hos myndigheterna. Chance har aldrig någonsin varit utanför huset och aldrig sett andra människor än den gamle mannen och hans hushållerska. Han kan inte läsa och skriva, och har mycket begränsade fattningsförmågor. Det enda han gjort är att arbeta i trädgården och se på TV.

Advokaten berättar för honom att han måste försvinna därifrån. Tidigt på morgonen därefter tar Chance sin väska och lämnar huset. För första gången i sitt liv går han ute och promenerar genom stan.

Efter ett tag kliver han ut i gatan, och en bil träffar honom. Han skadar sitt ben, och kvinnan i bilen tar honom till sitt hus. Hon vill att han ska stanna där, eftersom hon hörde av hans berättelse att han var ensam och hon är också rädd för att bli stämd för olyckan.

Hennes man, en viktig ekonomisk rådgivare till presidenten, blir mycket förtjust i Chauncey Gardener (som de kallar honom) och vill att han ska träffa presidenten. Presidenten blir mycket imponerad av Chauncey eftersom han ger en perfekt beskrivning av den finansiella depressionen i USA. Chauncey vet ingenting om ekonomin, men beskriver sin trädgård: "under hösten och vintern är trädgårdens växter bladlösa men på våren och sommaren kommer allt att bli bra i trädgården, förutsatt att rötterna inte är avskurna"

Chauncey pratar helt utifrån sin konkreta verklighet medan presidenten tolkar det som metaforer och med ett djupt innehåll. Chauncey blir berömd, han får vara med i TV och ge intervjuer, träffar viktiga personer och blir en hjälte i amerikanska medier. Men han förstår själv ingenting av vad som händer, det är omgivningen som tolkar hans enkla ord och gör dem till stora sanningar.

Filmen slutar i en scen där Chauncey vandrar i en park och sedan, helt överraskande, går på vattnet. En tydlig hänvisning till Jesus. Och tänk om det var på samma sätt med Jesus liknelser, att han bara beskrev sin konkreta verklighet och att det är vi andra som lagt in det religiösa innehållet!

Jesus sade att "senapskorn, det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd" . Kanske det inte var himmelriket han beskrev, utan bara ett senapskorn.

God Jul

2010-12-23T23:41:00.001+01:00

Promenader och utflykter önskar alla läsare God Jul med denna film från Höga kusten-bron. Det är sonen Lars som filmade när han åkte söderut nu i höstas. Vi är alla i vår familj fascinerade av denna bro, den är så enormt stor och väldigt vacker. Filmen passar bra tycker jag som en julhälsning, eftersom den är från mina hemtrakter Ångermanland.

Kvittot från Coop

2010-12-22T21:38:00.008+01:00

Kvitto från Coop, 59 cm långt.

Idag handlade vi julmaten på Coop Forum. Vi har inte varit där på mer än tio år, ända sedan de gjorde om affären och vi inte kände igen oss. Men nu har de återställt affären i sitt gamla skick och återinfört återbäringen så vi tänkte att vi handlar där i år.

När jag tittade mig omkring i affären så slog det mig att alla kunder var över 50 år, och jag bedömde medelåldern till ca 65 år. Inga ungdomar eller barnfamiljer, bara gamla kooperatörer som handlat där hela sitt liv. Det var en märklig upplevelse att se skillnaden gentemot Kvantum, ICA MAxi och Willys. Det finns en uppenbar ålderssegregation inom affärsvärlden.

När vi handlat färdigt fick vi ett kvitto som var 59 cm långt. Kassörskan sa att det var hennes matrekord hittills. Min fru trodde att det berodde på att hon var vikarie och inte hade jobbat där så länge, medan jag var mera inne på att det nu bara är pensionärer som handlar på Coop, och de är ju inte så stora i maten.

Det är ju svårt att glädja sig över att man har mycket mat nuförtiden. Eftersom vi ofta äter alldeles för mycket hela året så blir julbordet snarare en påminnelse om att vi borde äta mindre. Frosseriet mitt i vintern har ju förlorat mycket av sin funktion, det var skillnad när vi hade det fattigt och levde på tunnbrödet, palten och kornmjölsgröten. Att leva på svältgränsen hela året det vore väl det bästa sättet att få en riktigt god jul.

I ett tidigare inlägg så hyllade jag det traditionella julfirandet med många och bra julklappar. Men jag måste polemisera lite mot mig själv. Det vi saknar idag är ju inte saker och prylar, nej, tid verkar vara den stora bristvaran. Tid för eftertanke, umgänge eller att inte göra någonting alls. Vi borde kanske slå in paket som är helt tomma, som vi ger till varandra, och när man öppnar dem så förstår alla att man fått det bästa som går att få: utrymme, tomhet och tystnad.

Fri och bunden

2010-12-15T16:06:00.004+01:00

Jag känner mig fri idag, som en fågel, lätt och flyktig. Det är bra att vara fri. Till exempel skolorna finns nu i två varianter, den fria skolan, kallad friskolan, och så finns det den bundna skolan, den kommunala. De föräldrar som är fria, oberoende, har god ekonomi och kunskaper över genomsnittet, de väljer den fria skolan för sina barn.

Men de föräldrar som är bundna av amorteringar, kampen att få pengarna att räcka till räkningarna, av besökstiderna på Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan, att skriva överklagningar pga indragen sjukpenning, de har ingen tid eller ork att välja. Så de blir kvar i den kommunala skolan: skolan för masochisterna, de som gillar att vara bundna.

Numera kan man i Norrbotten också välja var man vill vårdas. De människor som är fria, de som inte har de svåraste sjukdomarna, de väljer Hermelinens privata vårdcentral, där de samtidigt kan träna musklerna på Helix på nedre plan. Men de människor som är bundna av svåra sjukdomar, som knapp orkar öppna kuverten med valblanketterna, de blir kvar inom den bundna vården, den som drivs av landstinget och nu måste skära ner på personalen för att friheten skall öka för några.

Och tågen är inte längre bundna till SJ, utan de är konkurrens-utsatta och man är inte längre tvungen att ha plog på loken så att de kan forcera snön på vintern. Ingen vet snart om det är SJ, Trafikverket eller någon annan som har ansvaret för skotta snön på spåret eller på bangården. Allt är fritt, liberalt och borgerligt. Inte längre bundet, stalinistiskt och byråkratiskt. Numera kan man var helt säker på att man kommer fram. I varje fall på sommaren.

I Nacka ska man privatisera biblioteken och frigöra den potential som idag är bunden. Man har redan kommit på ett sätt att få till stånd höga utlåningssiffror; den som har en skuld pga av försenad återlämning kan kvitta det mot att låna fem böcker. Och de behöver inte läsa böckerna utan kan lämna igen dem direkt. På så sätt får man bra siffror. Inom den fria sjukvården i Stockholm gör man på liknande sätt; man tar in folk som bara är lite förkylda till mottagningen för att få höga besökssiffror.

Samtidigt hävdar man att konkurrens är bra, att allt blir billigare. Jag börjar misstänka att det blir billigare för vissa, och dyrare för de flesta av oss.

Glädjande nog gick Porsö vårdcentral mot strömmen i det fria vårdvalet. De ökade antalet patienter med 800 stycken, trots att det är en bunden vårdcentral! Trots att den är bunden av läkare, sköterskor och övrig personal som inte alls är fria utan varit vårdcentralen trogen i 20-tal år och som utvecklat en vårdmodell som gör att patienterna söker sig dit, trots att väntrummet inte har de senaste möblemanget. Som inte behöver göra reklam med helsidesannonser i tidningen, utan bara har ett gott rykte.

Porsö vårdcentral är det första tecknet på att allt kommer att vända snart. Vi är snart less på all s.k frihet som bara ökar ojämlikheten mellan olika grupper. Vi som gillar det bundna, inbundna, det förutbestämda, det trygga, det jämlika..... vår tid är snart här. Låt bara tågen köra fast i snön några gånger till.

*******

Läs om Porsö vårdcentral, Fria vårdvalet, Friskolan

Vem jag är beror på hur andra är

2010-12-13T16:21:00.004+01:00

När jag går genom stan på gågatan så upptäcker jag att jag går sakta bara om det är folk som går om mig. Om det är kväll och folktomt så tycker jag inte att jag går sakta....snarare tvärtom.....som om jag hade normal hastighet. Det är samma sak när jag åker skidor i spåret, så länge som jag åker helt ensam så tycker jag att det går fort, det är först när folk, både kvinnor och äldre män, susar förbi som jag blir varse hur saktfärdig jag är på skidor.

Det är så mycket som man inte vet om sig själv, förrän man träffar andra.

Om jag sitter i en lokal och fryser och tycker det är kallt och så frågar jag dom andra som också sitter där, om det inte är väldigt kallt, och de svarar att det är det inte, snarare varmt, då förstår jag ju att det är jag som har dålig energi i kroppen. Och om de håller med mig.... ja, det är faktiskt kallt här i rummet...då vet jag att det verkligen är kallt och min kropp är fullt normal. Men först då.

I och för sig kan man byta ut andra människor mot olika apparater, som hastighetsmätare, stegmätare och termometer och då kan man i alla fall få ett hum om hur tillvaron är just nu, det vill säga om jag går sakta eller om det verkligen är kallt i rummet som vi sitter. Men det blir inte lika exakt som att ha andra omkring sig eftersom man med elektroniska mätare ändå måste bestämma vart gränsen går; vad är fort? vad är kallt?

Om jag hör musik första gången så brukar jag ha svårt att veta om det är bra eller dåligt. Men om någon annan frågar mig om jag har hört just den artisten eller den låten, och denne person rekommenderar detta, och det är en person som jag litar på när det gäller musik, och sen lyssnar jag igen, då plötsligt kan jag tycka att det är bra. Mycket bra till och med.

Och när andra upptäcker att jag går sakta eftersom de går om mig på gågatan, så hjälper jag samtidigt dessa att förstå att de går med ganska hög hastighet. Och när någon fått mig begeistrad i en viss musik och så berättar jag det för en tredje person då kan denne person vara säker på att det är riktigt bra, eftersom jag har sagt att jag tycker det.

Men om det är väldigt många personer som tycker samma sak, till exempel gillar samma sorts musik, då blir jag skeptisk och drar mig undan. Jag skulle aldrig lyssna på Idol och den musik som produceras där, trots att det är musik som de flesta svenskar verkar gilla. Jag skulle aldrig åka vasaloppet trots att det är tusentals som gör det varje år. Jag undviker badhus eftersom det är för många människor i bassängen och jag tittar aldrig på sport trots att nästan alla svenskar tycker att det är det bästa som finns.

Jag är väl rädd för att försvinna i mängden. Om många människor tycker samma sak då försöker jag hitta en annan uppfattning, för samtidigt som vi behöver andra för att veta hur vi är, finns det risk att vi blir som alla andra och förlorar oss i den stora gemensamma strömmen.

Det känns som om livet ständigt är en balansgång mellan att vara normal och onormal. Och vad jag är av dessa två, det beror hela tiden på er andra; ni som går fort på gågatan eller tycker att rummet är varmt fast jag upplever att det är ganska kallt.

Jag är som jag bor

2010-12-06T15:51:00.006+01:00

Förr så hade vi telefonkataloger, och där stod inte bara vårt namn utan även yrke och titel. Vi byggde vår identitet på vad vi jobbade med och det gick ju bra så länge vi hade samma yrke hela livet. Men numera så är det projektanställningar över hela linjen och ständiga byten av arbeten, ingen är längre på samma plats mer än några år. Vår identiteter kan inte längre bygga på vårt yrke, det är förlegat. Ja, vi behöver inte ens telefonkatalogerna längre, trots att de fortfarande kommer med posten.

Numera bygger vi vår identitet istället på bostaden, hur och var vi bor, och hur heminredningen ser ut. Det är vårt boende som skapar den berättelse som vi vill förmedla om oss själva. Och precis som yrkena var klassindelade; arbetare, tjänstemän och direktörer, så är bostäderna indelade i olika nivåer. Sämst är det att bo i hyresrätt. Det var en gång perfekt att bo i hyresrätt, samhället subventionerade och stödde och de flesta av oss kunde få en bostad, även centralt i städerna. Men nu görs hyresrätter om till bostadsrätter och därigenom höjs de ett snäpp på statusstegen.

Om man sedan renoverar lägenheten, slår ut en vägg så att det blir öppen planlösning och så målar man allt med brutet vitt, då är lyckan total, och en annan klass strömmar till; de som har god inkomst, går i märkeskläder och bakar surdegsbröd. Stockholms innerstad har snart bara sådana människor i centrum, de andra, hyresrättsfolket, tvingas iväg ut i förorterna.

Bäst är att bo så högt som möjligt, i ett högt hus med utsikt eller i en takvåning med flera terasser. Men det gäller inte i miljonprogrammets höghus, där är det dåligt.

I Luleå vill man inte vara sämre, nu byggs det höghus på Kronan och det finns förslag på höghus på flera ställen i stan. Ju högre desto bättre, verkar vi tänka när vi skapar våra identiteter där vi berättar om vilken status vi har i samhället. Där jag växte upp, i Husum som var ett brukssamhälle, fanns samma tänkande. Lägst bodde arbetarna, högre upp på berget bodde tjänstemännen och högst upp, på Husums högsta punkt, fanns disponentvillan. Skiktningen var tydlig och nu är vi på väg att hitta nya former på ojämlikheten; högst upp i höghusen finns den största lägenheten, med den öppnaste planlösningen, med den bästa utsikten och med den finaste uteplatsen. Där bor den rikaste.

Även egnahem har olika statusnivåer; radhus, parhus, villor i villaområden, villa med stor tomt, med havsutsikt osv.

Jag tycker att idén med Porsön, som byggdes på 70-talet, är rätt så genomtänkt. Mest är det hyresrätter, i långa längor som kan svälja mycket folk. Sedan finns några radhus, parhus och fristående villor och höghusen för studenterna. Men sedan har vi naturligtvis Berget, där de finaste bor eftersom det är Porsöns högsta punkt.

På gravstenarna stod det förr, Ingenjören, Fabriksarbetaren, Direktören. Numera skriver vi inte in yrket där heller. Men vi kanske skulle börja skriva in hur vi har bott; Bostadsrättsinnehavaren på 14:e våningen, Radhusboende med 140 kvadrat, Hyresrättsinnehavaren, Villaägaren med dubbelgarage. Har flyttat till himmelen.

Lyckan är att tänka på det man gör

2010-11-29T18:52:00.004+01:00

I en nyligen publicerad studie i Science, ville forskarna Killingsworth och Gilbert ta reda på om vishetslärornas budskap stämmer, som säger att vi är lyckligast när vi gör en sak och samtidigt tänker precis på det vi gör.

Enkel, vardaglig lycka är svåra att studera i labbet, men det finns en metod som kallas ESP, experience sampling. Tanken bakom den är enkel. Man avbryter människor på oförutsägbara mellanrum och frågar dem vad de gör, och vad de tänker på och hur lycklig de känner sig. Om det är många människor med i undersökningen så kan man hitta större mönster och tendenser i mänskligt tänkande och beteende. Man kan hitta samband mellan stunder av lycka och särskilda typer av tankar och handlingar.

För att testa våra inre liv, utvecklades en iPhone app som regelbundet tillfrågade deltagande människor om deras tankar och verksamhet, vid slumpmässiga tidpunkter under dagen. Om försökspersonerna verkligen tänkte på något annat, rapporterade de om dessa tankar var trevliga, neutrala, eller obehagliga. Sedan fick de skatta sin lycka på en skala 1-100.

Forskarna upptäckte att en stor del av våra tankar - nästan hälften - inte är relaterade till vad vi gör. Överraskande nog tenderade tankarna vara någon annanstans, även när vi gjorde vanliga och förmodligen roliga aktiviteter, som att titta på TV eller ha en konversation.

Och studien visade tydligt att vi är lyckligast när vi tänker på vad vi gör. Men om vi istället tänker på annat, så är naturligtvis trevliga alternativ att föredra än att att föreställa oss obehagliga sådana, men det lyckligaste scenariot är ändå att inte föreställa sig något alls. En person som stryker en skjorta och tänker på strykning är lyckligare än en person som stryker och tänker på en solig semester!

Men har det någon betydelse vad vi gör då? Är den som festar hårt och reser världen runt lyckligare än den lugna, tysta typen som stannar hemma och går och lägger sig tidigt? Inte nödvändigtvis. Enligt undersökningen så har det speciella sätt du spenderar din dag inte mycket att göra med om hur lycklig du är. Mental närvaro - matchningen av tanke till handling - är en mycket bättre prediktor av lycka.

Så är det alltså vetenskapligt bevisat! Nu ska jag sammanfatta hela undersökningen i en mening, så håll i er!

Man kan bli lika lycklig genom att ta en promenad i Norrbotten, i 20 graders kyla och i mörker, som att vandra på en varm strand i Grekland, förutsatt att man tänker på att man går i Norrbotten, i 20 graders kyla och i mörker, och inte drömmer sig bort till en varm strand i Grekland!

Kölden är mjuk

2010-11-26T16:04:00.008+01:00

Denna november har varit helt fantastiskt, vintern kom tidigt och lade ett vitt snötäcke över allt det gråa och dystra, parkerade ett högtryck som sedan låtit solen skina varje dag nästan hela månaden. Den senaste veckan har en underbar fullmåne tagit nattskiftet sedan solen klivit av sin tjänstgöring. Jag hoppas inte att solen fått för många övertidstimmar så att den måste ta kompledigt över julhelgen.

Många idag pratar hela tiden illa om julen; det är alla fel på den. Den är alltför kommersiell, det skapar stress, den skapar överdrivna förväntningar osv. En del reser till och med utomlands för att slippa hela eländet.

Så bra har vi alltså fått det att även det som är till för att vi ska ha det trevligt och roligt nästan har blivit en plåga. Det pågår nu en negativ kamp vem som gör minst; den som skiter i att baka, låter bli att smycka hemmet med ljusstakar och nya gardiner, inte köper julklappar och äter vanlig mat istället för skinka, dom vinner. Allt skall bort, för att vi skall slippa förberedelserna.

Det gäller inte mig. Jag tycker att man skall äta billigt och dåligt under resten av året så att man verkligen kan slå till och lyxa till sig på julafton med ett överdådigt julbord. Och att man inte köper nåt nytt till hemmet eller till varann under 11 månader för att på julafton fylla golvet under julgranen med massor av julklappar. Och jag tycker att man ska undvika att gå i kyrkan hela året, för det är väldigt tråkigt, men under december kan man gå, då är det fin julmusik och prästerna är lite mildare i tonen och man bjuder på glögg och pepparkakor.

Jag tycker att julklapparna ska var onyttiga, så att man blir väldigt överraskad och glad, och att det är saker som man aldrig själv skulle ha råd med att köpa. Inte vardagsvaror som man behöver, typ långkalsonger, strumpor eller ett paket plastpåsar 3 L. Det köper man ju ändå hela året och vad är det för roligt att öppna ett paket inslaget med fint julpapper och med snören runt omkring och sedan när man förväntansfullt öppnar så är bara, ja, skit. Det är inte så lätt att spela glad och överraskad när man egentligen är riktigt besviken.

Det bästa med julaftonen är naturligtvis innan allt har börjat, det vill säga direkt på morgonen då man äter frukosten tillsammans. Vi brukar duka fint, ta fram löjrom och rullströmming, lägga en stor pepparkaka med namnet på vid varje kopp. Allt bakat och tillverkat av Karin, kvinnan i huset.

Och så har vi en morgonklapp. Den får vara enkel och ska bara göra en sugen på resten av dagen, när de riktiga julklapparna ska öppnas. Jag har de senaste 20 åren fått tidningen Kronblom till morgonklapp och det är skönt att veta att det är just den, för man kan aldrig bli besviken på Kronblom eftersom han aldrig egentligen varit bra, och det vet jag redan innan jag öppnar. En perfekt morgonklapp är den som inte är bra men ändå inte gör en besviken, och som får ens längtan till kvällens julklappsutdelning att dämpas en aning.

Julen är rolig. Och jag tycker att den ska så ska förbli.

Nytt från Studentvägen!

2010-11-22T22:39:00.003+01:00

Min bloggranne Ulrika Vallgårda släpper snart sin nya diktbok, som heter "Blommor längs dikesrenen". Boksläpp med glögg och pepparkakor den 5 december kl. 14 på Kvinnobiblioteket i Björkskatans centrum, Luleå.

Läs mer här!