20 januari 2019

Den tionde 7-årsperioden - att tömma hyllorna



Jag är ingen stor anhängare av att planera och sätta upp framtida mål för mitt personliga liv. Det kan kanske vara bra om man saknar tillit till vardagens inneboende möjligheter och tror att man ständigt måste sätta upp mål för att komma någon vart livet. Jag tänker snarare att redan när man föds sätter livsprocesserna igång av sig själv och sedan rullar de på resten av livet.

Jag har i en tidigare blogg skrivit om livets 7-årsperioder. Det betyder att man kan dela upp livet i cykler på sju år där varje period sammanfaller med de flesta människors utvecklingsschema, i varje fall hur det gestaltas i vår del av världen. Det finns, i generella termer, ett utvecklingsschema som ligger som en osynlig matris och påverkar våra individuella liv, från födelsen till döden.

Det tar sju år att gå från nyfödd till skolmogen, sju år att gå från skolstart till tonåring, sju år att gå från tonåring till att flytta hemifrån, sju år att skaffa sig utbildning och komma ut på arbetsmarknaden, sju år att etablera en familj och få barn och så vidare resten av livet. Varje period avslutas med att du förhoppningsvis uppnår "målet" med varje period, dess slutpunkt, till exempel att ha klarat slutbetyg i grundskolan eller fått ett jobb  i det yrke du valt. Det betyder inte att alla följer denna bana, och ibland kan oförutsedda händelser i livet göra att vi hamnar utanför spåret. (Läs mer i i min blogg Straffrundor i livet)

Jag lever just nu i min tionde 7-årsperiod, den som börjar vid 63 år och avslutas vid 70 år. I den ingår kanske den största "avslutningen" i livet, vid sidan om döden, det vill säga pensionen, avslutningen av yrkeslivet. Det kan av många uppfattas som något enbart positivt, att du efter många år av ofrihet bunden av 40 timmarsvecka och stämpelklockor, krav och deadlines, dåliga chefer och dysfunktionella organisationer, äntligen släpps ut på grönbete som en yster ko på våren.

Och visst kan det vara en stor lättnad att slippa ut ur "grottekvarnen" och jag har träffat flera som gått i pension med den positiva föreställningen framför ögonen. Men efter ett tag kommer lätt insikten att den totala friheten också kan vara en fruktansvärd pålaga. Genom att man större delen av livet varit tvungen att dagligen gå till ett arbete och sköta sina åtaganden, har man också fått hjälp med att hantera svåra frågor som meningen med livet och vad man själv vill göra av det. Arbetet har gett mening, struktur, dagliga rutiner och sociala sammanhang som arbetskamrater, arbetsgrupper och fikaraster. Nu plötsligt blir pensionären lämnad med allt detta i sitt knä, hemma vid köksbordet en mörk och kall morgon i november då almanackan är lika tom som känslan inombords.

Jag fyllde 63 år i mars 2018 men började redan övergången till den nya perioden förra julen. Jag fick då en tom låda i julklapp av min äldste son Anders. Syftet var att han och jag skulle hjälpas åt att fylla den med saker, kläder, papper, kvitton, elektronik etc. som jag inte längre behövde och inte ville ha kvar. Saker som jag samlat på mig under åratal och som nu fyllde lådor, kartonger i garderober, klädkammare och förråd i hela huset och som jag aldrig använde. Tanken var att rensa bort kvarlåtenskapen av mina tidigare livsperioder, de 7-årsperioder som jag hittills genomlevt, för att därigenom ge plats för något nytt.

Det jag inte tänkte på då var att det var första steget i en slags döstädning, att börja minska bagaget inför den sista resan. Men julklappen fick mig att börja ifrågasätta nästan allt i mitt hittillsvarande liv. Vad vill jag? Vad ger mig mening i livet? Svaren på frågorna kom efterhand. Jag är ju lyckligt lottad eftersom jag har ett fritidsintresse i form av akvarellmålning och redan i september bestämde jag mig  för att gå i halvtidspension och prioritera den konstnärliga delen av mitt liv. Och nu i december, ett år efter den tomma lådan, bestämde jag mig för att gå helt i pension vid 64 års ålder. Jag har nu mindre än tre månader kvar att arbeta på socialkontoret.

För att avsluta en sjuårig livsperiod behöver man sörja den, för att det ska blir möjligt att gå vidare till nästa. Jag tror att lådan med saker som jag slängde (eller skickade till återvinningen) förra året innehöll en stor andel sorg. Det är svårt att sörja och ta avsked av det gamla och det är lätt att fastna bland sina "saker" i ett slags nostalgiskt beroende, där sakerna blir till sänken som hindrar en att gå framåt. En människa har inte bara ha starka relationer till andra människor utan även till materiella ting och separationen från en ägodel med stort affektionsvärde kan skapa starka reaktioner av förlust.

Det är därför många av oss gamla människor har förråden fulla av saker som vi inte längre behöver. Vi är rädda för att slänga dem så att hyllorna ska stå tomma och påminna oss om ålderdomen, de stora förlusternas tid. Men det tänker inte jag väja för. Den stora rensningen är påbörjad, både mina inre hyllor och de yttre ska rensas de närmsta åren.

Allt för att jag ska kunna upptäcka den tionde 7-årsperiodens eventuella - och mot förmodan - nya möjligheter.

****

2 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Välkommen med dina frågor. Kan jag, så besvarar jag dem.

Sign. 70 i år.
😎

Sven Teglund sa...

Bert: Det känns tryggt!