8 december 2018

Klimatångesten



Jag lider av klimatångest. Det är en alldeles ny sjukdom och läkarvetenskapen har ännu inte hittat någon bot. Varje dag när jag läser tidningarna finns artiklar och krönikor, än från den ene än från den andre om klimatkrisen. Björn Wiman har fyllt en hel bok med sådan krönikor.

Vissa pekar ut sådana som mig som skyldiga, jag som äter kött och flög till Kanarieöarna 2017. Andra pekar ut kapitalismen i stort, och menar på att det är hela systemet det är fel på. De flesta säger att det är för sent att göra något. Många dystopiker i min sällskapskrets delar varje dag artiklar om jordens undergång, det verkar nästan som de känner en viss tillfredställelse över att äntligen ha fått rätt. Medan Greta Thunberg säger kloka saker och tar saken i egna händer tror Norrbotten Kurirens ledarsida att allt kommer att lösa sig bara vi får ökad tillväxt. Och den tron gäller tragiskt nog även många politiker.

När jag kollade hur mycket koldioxid min flygresa till Kanarieöarna släppte ut så ökade mitt blodtryck. Jag har nämligen en egen blodtrycksmätare så jag alltid får siffror på vad jag blir upprörd över. Mina känslor litar jag inte på, först när övertrycket i apparaten går över en gräns vet jag hur det står till med mig. Ungefär som det är inom stat och kommun numera, det är först som man har en siffra som ligger över standardkostnaden som man vet att det finns ett problem, även om man aldrig kommer att förstå vilket problemet egentligen är.

Så då bestämde jag mig, jag måste sänka mina utsläpp. Jag började med köttet, slutade äta nöt, fläsk och kyckling. Jag tänkte att det var ju verkligen en insats och stor uppoffring, en insats för miljön. Men eftersom jag dessutom följer LCHF var det inte så lätt. Jag äter inte rotsaker, potatis, bönor, linser, inga baljväxter överhuvudtaget.  Och jag äter inte heller spannmål, så allt med mjöl faller bort det vill säga bröd, pasta och pizza. Och allt som innehåller tillsatt socker ingår inte....ja, det vill säga, nästan allt, kubbar och småkakor är undantagna.

Däremot fortsatte jag att äta mejeriprodukter och ägg, men fick veta att hårdost ger dubbelt så mycket utsläpp som fläsk. Ja se goddag, så var det med det. Men då är inte grisens foder inräknat,  och i fodret finns det mycket soja som odlas på marker där regnskogen skövlats i Amazonas. Så det är svårt att säga, om man räknar in utsläppen från soja är nog grisen ändå lite värre än en ostbit.

Så numera har jag inte bara klimatångest, jag lider svårt av den s.k matinköpsångesten. Jag irrar runt med telefonen i hand och googlar på klimatkollen och Naturskyddsföreningens hemsida och jag läser siffror på utsläpp, och försöker tyda vad alla märkningar betyder, Krav, ekologisk, MSC, Svanen och Bra miljöval.  Jag kan inte längre bara slänga ner en falukorv i matkorgen.

Den märkligaste nyheten som jag har googlat fram, är att närproducerad mat inte alltid är lösningen. Att ta bilen och köra tre kilometer för att köpa ett svenskt äpple ger mer utsläpp än att till affären och köpa ett äpple från Nya Zeeland.

En dag träffade jag två ungdomar på ICA. Jag berättade för dem om min belägenhet, att nästan ingenting i  affären ingår i det jag kan äta, på grund av dieten och klimatet. Då sa den ene av dem, vet du om att två googlingar på mobilen drar lika mycket energi som att värma en liter vatten!

Och så var den dagen förstörd.

*****

2 kommentarer:

Cecilia N sa...

Man kan ju köpa mer än ett enda äpple när man ändå är på affären.
Och att använda hela kon måste ju vara bäst. Både mjölken, köttet, inälvorna, benen, huden och gödslet.

Det där med att en tredjedel av det som produceras inte når munnen har gett mig skoskav i hjärnan just nu.

Eva Nygren sa...

Det är hemskt, det här. Det måste bli så att problemet lyftes till en högre instans än din och min. Samtidigt som man ju kan vara återhållsam med flygandet och bilkörandet (lättare sagt för en skåning). Det enda goda med situationen är att folk har blivit medvetna om att det krävs icke förnybara resurser för så mycket vi tar för givet. Medvetenhet är bra!