18 mars 2018

Konst och katt



Eftersom jag är konstnär har jag en katt. Det känns som naturligt. Jag vet inte, men författare har ofta hundar, konstnärer har katt. Jag tror det beror på att författare i sina romaner styr och ställer i en fiktiv värld, de är envåldshärskare i ett eget påhittat universum, och där passar hundens kynne bättre in. Hundar älskar att bli styrda och behärskade av människor.

Katten, däremot, vill inte underkasta sig. Den är självständig och omöjlig att ge kommandon. Den ser till att få det som den själv vill.

Jag tänker att katten därvidlag påminner om akvarellmåleriet. Även om det naturligtvis är så att ju mer man målar, desto bättre kontroll får man över vattnet, färgerna och papperet, men det är en bräcklig säkerhet. Vattnets utbredning på papperet har en egen agenda, som faktiskt gör att målaren ofta blir mer styrd än att han/hon själv styr över resultatet. Varje gång jag börjar med en målning känner jag mig i princip helt okunnig, som om det vore första gången. Att det är bara ett försök som jag inte vet utgången av, en diffus känsla av att det kan bli något, men att det också kan misslyckas. Att aldrig kunna vara riktigt säker.

Mitt förhållande till katten är lite på samma sätt. Det går aldrig att veta om han kommer att gå ut när jag öppnar ytterdörren. Ibland springer han ut, ofta står han bara kvar. Han jamar och vill ha mat, jag lägger upp mat i skålen, men plötsligt duger den inte. Han vägrar äta i två dagar tills jag köper en annan variant. Jag vet nästan aldrig vad han vill, även om jag ofta gissar rätt. Denna känsla att aldrig vara säker. Jag gillar den.

Kommunikationen med min katt bygger alltid på en hög portion av inkännande, ett ständigt undersökande av relationen mellan honom och mig, fylld av osäkerhet och oklarhet. Mötet med ett djur sker på språkets tröskel, som Martin Buber uttrycker det så fint. Endast ibland når vi fram till varandra, till något som liknar en gemensam förståelse. Ungefär som relationen till akvarellpapperet, ett ständigt försökande som plötsligt kan ge ett lyckat resultat.

Kreativitet måste alltid vara byggd på osäkerhet. Konstnär är man bara när en målning blivit klar och är bra, nästa minut står man där på noll igen. För att klara den påfrestningen så är jag vid sidan om allt skapande, en person som lever ett mycket inrutat liv. Jag vill att dagarna ska vara exakt lika utan större variation. Kliva upp samma tid, arbeta, äta, måla eller skriva en timme, promenera 40 minuter, sedan gå i säng exakt samma tid varje dag. Så har jag byggt mitt liv i många år.

Och det märkliga är att mitt inrutade liv är det enda sätt som hittills på något avgörande sätt påverkat min katt. Utifrån mina upprepningar har han koordinerat sitt liv till mitt, i varje fall nu på vintern när han mest är inne.

När jag ska gå och lägga mig, göra kvällstoalett och klä av mig, ligger han utanför sovrummet och väntar. När jag är klar och lägger mig i sängen är klockan 22.30, då kommer han springande och lägger sig med huvudet på min kudde. Vi somnar så tillsammans. Under natten lämnar han sängen och går och lägger sig på fönsterbrädan i ett fönster, där han sover resten av natten.

När min telefon väcker mig 06.40 kliver jag upp, antingen direkt eller snoozar en kvart. Men det är först när jag sätter mina fötter i golvet som jag hör ta-tam, precis då, hoppar han ner från fönsterbrädet. Sen går vi tillsammans till badrummet. Jag sätter mig på toaletten samtidigt som han går in i kattlådan och sen gör vi våra behov. Sedan sitter han på mattan och tvättar sig samtidigt som jag tvättar mig, men det är bara jag som borstar tänderna. Sedan går vi tillsammans ner för trappen till köket och äter frukost. Jag vid bordet, han på golvet.

Det känns som min katt hela tiden lär mig saker. Att osäkerhet och känslan av att inte veta, är nödvändig för att kunna upptäcka omgivningen. På något sätt hjälper han mig att förstå måleriets magi, att det går att överbrygga barriären mellan jag och du, även om man saknar ett gemensamt språk.

****

4 kommentarer:

Steel City Anna sa...

Så fint skrivet!

Sven Teglund sa...

Tack!

Elisabet. sa...

Ja, jag har ju under många år skrivit/sagt att du borde läsas av fler än oss bloggare (det kanske är hundratusental, vad vet jag ...?) och när jag har läst det här inlägget, då är jag än mer övertygad om den saken. Dagstidningar med krönikor, hör av er till Sven! #Dagensnyheter, t.ex.

Sven Teglund sa...

Tack, så snällt sagt Elisabet! Jag har faktiskt skrivit en artikel i senaste Hemslöjdstidningen, om tändstickstavlor.... den har i varje fall fler läsare än min lilla blogg :)