5 januari 2018

Den anti-materiella julklappen



Jag fick en julklapp av min son Anders. Det var en kartong, ett flyttlåda, med en liten lapp i botten. I övrigt var den tom. Jag erkänner att jag blev en smula överraskad, och kom genast att tänka på en skämtteckning jag sett, där Dalai Lama öppnar en julklapp som inte innehåller någonting alls, och han ropar jublande - Ingenting! För en buddhist är ju ingenting det största man kan få. Men vad var detta, hann jag tänka, innan jag läste lappen.

"Enligt den japanska metoden för anti-materiellt leverne - Konmari - ska vi fylla denna kartong med saker du ej längre behöver. Sedan slänger vi kartongen. Ett tomt rum är bokat för dig på Stadsbiblioteket. Åk dit och ta vara på den stunden på valfritt vis. Kanske tänka, läsa, skriva eller lyssna".

Det var alltså ingen "tom" present, istället bestod den av så väldigt mycket. Den bestod av sådant som jag själv varit inne på de senaste åren, ett sökande efter ett mera enkelt och minimalistiskt liv utan den stress som konsumtionssamhället utsätter oss för. Den bestod också av en gemensam tid, mellan honom och mig, mellan far och son, där vi tillsammans skulle gå igenom mina samlingar av saker och ting, som blivit rätt omfattande under årens lopp och som numera fyller byråer, skåp och förråd i huset på Porsön. Den bestod slutligen av egen tid för reflektion, över mitt liv och dess förlopp som på något sätt speglas i de ting som jag har samlat, som förlorat sin betydelse och nu behöver slängas för att ge utrymme för något nytt.

Man kan säga att de handlar om Feng Shui, en lära som handlar om att få energier att strömma genom sitt liv, utan att stagnera och fastna i gamla saker eller tankar. På 90-talet var jag väldigt fascinerad av dessa teorier. Jag läste allt jag kom över om Feng Shui, Qi Gong och böcker av newage-profeter som till exempel Depaak Chopra.

Så det första jag slängde i lådan var alla dessa böcker om Feng Shui, Qi Gong och Depaak Chopra. Jag slängde alla böcker om psykologiska teorier som jag samlat genom åren utifrån mitt arbete som socionom och jag slängde all gammal kurslitteratur. Det kändes som en stor lättnad. Jag slängde inte bara böcker utan jag slängde ett stort antal gamla föreställningar som jag haft i mitt liv, som jag inte längre har och som jag för länge sedan lämnat.



Tillsammans gick vi vidare till min garderob. Att göra sig av med gamla utslitna kläder är inte så svårt, men att slänga kläder bara för att man inte gillar dem är en helt annan sak. Min garderob har alltid varit som ett bombnedslag, utan ordning och struktur, fylld med kläder som jag aldrig använder och några enstaka plagg som jag rullar runt på, och som jag därför ofta tvättar sönder. För ett antal år sedan gick jag ned i vikt och gick från storlek XL till storlek L men många plagg i fel storlek fanns forfarande kvar på hyllorna. Och de var det första som hamnade i kartongen. Sedan slängde vi ett stort antal v-ringade bomullströjor köpta på Dressman i vedervärdig kvalitet. Och en stickad tröja från 80-talet som jag aldrig har använt men som av nostalgiska skäl legat kvar i nedersta lådan.

När vi var klara var halva min garderob tom och flera hyllor gapade tomma. Jag förstod att jag på något sätt måste börja om. Något måste jag ha på mig på jobbet även i framtiden. Men vad?

Därefter gick vi lös på pärmarna fyllda med värdepapper, gamla deklarationer och samlade fakturor som fanns sparade ända sedan Anders föddes 1983. Alla dessa pärmar som är till för att hålla ordning men som jag tappat greppet över för många år sedan, på grund av att jag inte haft tid att rensa bort det gamla. Vi slängde mängder av papper och kartongen räckte inte till utan både sopsäckar och papperskassar fylldes. När vi var klara efter en halv dags arbete låg en stor hög på golvet i hallen på övervåningen, en historisk hög med en stor del av mitt förflutna de senaste 20-30 åren.

I en av pärmarna låg tre faderskapserkännanden. Från 1983, då jag erkände Anders, från 1986 då jag erkände Jonas, och från 1990 då jag erkände Lars. Sedan dess har det gått många år. Då var jag och Karin i uppbyggnadsskedet av vårt gemensamma liv. Vi skulle se till att barnen växte upp, skaffa hus, bygga stuga, komma igång med yrkeslivet. Och nu, många flikar i pärmen senare, är vi snart inne i en avslutningsfas. Om två år går jag i pension.

Det är lätt att se livet på ett sådant sätt. Man växer upp, lever ett vuxenliv, blir gammal och sedan dör man. Och så är det naturligtvis men det beror också på vilken skala man använder när man betraktar det hela. Varje dag är också ett slags liv med början och slut. Synd om den dagen ska tyngas ner av saker och föremål som man inte längre behöver.

Anders har med sin present befriat mig från en hel del onödig barlast. Saker som kanske skulle skymma mina möjligheter att leva fullt ut ännu en dag. Tack för en tom låda, den behövde jag verkligen.

*****
Ps. Kläder och böcker som i texten "slängs" skänkes naturligtvis till Myrorna eller Återvinningen.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Tror ju inte kartongen räckte. Men en mycket bra paket att få. Alla behöver en sådan rensning då och då. Tommy Sjölund

Sven Teglund sa...

Precis, det blev flera sopsäckar och papperskassar också. Skönt göra sig av med!

Karin Sjöberg Journalist sa...

Vilken bra text! Tack!/Karin S