20 november 2017

Vi som kallas för capita



Visst är det konstigt. Ett företag gräver upp gatan, fyller igen hålet med isolerande hyttsten, och lägger sedan på ny asfalt och kantsten, så allt blir jättefint. Sedan veckan efter ser man att någon gått med sprayfärg på den nya asfalten och märkt ut ledningar och rör, och någon dag senare kommer ett helt annat bolag och gräver upp asfalten igen och slänger kantstenarna.

Det har i hänt i höst på Porsösundet, för det ska byggas en elcentral för att ladda bussarna, vilket man kommit på strax efter att befintliga busshållplatser renoverats färdigt. Men sådana affärer skapar förtjänst, eftersom det är två bolag som samtidigt ökar sin omsättning vilket gynnar deras intäkter. Däremot förlorar kommunen som tvingas betala båda entreprenörerna pengar för jobben. Man kan säga att vissa vinner på gungorna medan andra, oftast offentliga verksamheter, förlorar på karusellerna.

Porsöns hälsocentral ska stängas och flyttas till Björkskatan. Det är ett led i Landstingets satsning på homogena bostadsområden där det huvudsakligen bor medelklass. Och det är ju förståeligt. Om man ska konkurrera med privata vårdcentraler så måste man lägga sig där de resursstarka finns.

Annat  är det med Porsön, där är det ju en salig blandning av löst folk. Fattiga studenter, invandrare, arbetslösa ungdomar och gamla människor. Det gör att den socioekonomiska nivån är betydligt lägre än på Björkskatan. Även om Luleå kommun har antagit ett måldokument som säger att det ska satsas extra på sådana, mer fattiga bostadsområden, så omfattas inte landstinget av det löftet. De utgår från en helt andra modeller som inte tar hänsyn till socioekonomiska faktorer.

Men det är inte bara landstinget som inte omfattas av måldokumentet, det verkar inte gälla för kommunens verksamheter heller.

För några år sedan byggde Lulebo om ett hus i Porsö centrum för sitt områdeskontor, så att det bättre skulle passa för ändamålet. Och efter nåt år lades kontoret ned och flyttades till Luleå centrum. till ett hus som byggdes om för att bättre passa ändamålet. Det är ju så tillväxt skapas för olika byggföretag. Sedan dess har lokalen på Porsön varit tom, precis som gamla fritidsgården mittemot,  som också står tom efter flytten av verksamheten till Björkskatan. Men igår såg jag något i fönstret i Lulebos gamla kontor, tydligen har det kommit en ny hyresgäst dit, någon som är viktig.




Det finns ju i landet numera en tradition att offentlig service läggs ner i inlandet medan nya hälsocentraler och apotek öppnas i städerna i parti och minut. Men det finns också samma rörelse inom de enskilda kommunerna. Centralisering är svaret på frågan om effektivitet. Porsön är snart tömd på alla offentlig service, och den centrala gatan ligger öde och mörk. Den nedlagda fritidsgårdens fönster är igenspikade med plywoodskivor för där pågår sanering efter att någon försökt elda upp stället. Och samtidigt inom Luleå kommun pågår arbetet med att centralisera all kommunal administration till ett ställe, mitt på centrumhalvön.

All denna centralisering som pågår gör att verksamheter blir billigare per capita. Och det är ju det vi människor ständigt strävar efter, att vi ska bli effektivare. Det ska synas i balansräkningen, kostnaden måste minska, inget fel i det. Men vilken balansräkning tittar vi på? Lulebo flyttade sitt kontor till Luleå centrum, Porsö Hälsocentral och Fritidsgården flyttade sina verksamheter till Björkskatan och kostnaderna minskade, i varje fall i någons budget.

Frågan är vilka kostnaderna blir för samhället i stort. För alla oss vanliga oviktiga människor som går omkring på nyuppbruten asfalt och funderar på vem som är så viktig att hen fått flytta in i Lulebos gamla lokaler. Vi som kallas för capita i den ekonomiska redovisningen och helst ska få så liten beskärd del som möjligt.

*******

Inga kommentarer: