26 september 2017

Siris ensamhet på Bokmässan


Siris sista dagboksanteckning som hon satt och skrev när hon fick sin stroke. Akvarell.

Till helgen blir det Göteborg och Teg Publishing har bokat in mig på på fyra olika programpunkter, dels på Bokmässan och dels på "Scener och samtal" Världskulturmuseet. Det känns verkligen roligt att Siri och boken "ensamheten värst" fortfarande röner så stor uppmärksamhet och det ska bli spännande med alla samtal.

Det börjar med Rum för poesi på torsdag kl 15, då jag läser utvalda dagboksanteckningar. Sedan på fredag kl 17 är det seminarium tillsammans med Annika Norlin, mera känd som Säkert. Annika ledde också samtalet på Littfest i Umeå, då även Kristina Sandberg var med. På lördag kl 11 är det samtal med Erika Hedenström på kyrkans scen "Se människan". Där kommer också att visas några akvareller med dukarna på storbildskärm.

Slutligen lördag kl 16.30 ett samtal med Anneli Jordahl i Studion på Världskulturmuseet. Anneli Jordahl som i sin senaste bok "Som hundarna i Lafayett Park" skildrar änkan Jeanette som förlorat sin make i en arbetsplatsolycka, och som bearbetar sin ensamhet genom att klippa ut dödsnotiser och sätta in i ett album. Rubriken för programpunkten är Änkans sorg och ensamhet i arbetarhem.

Teg Publishing har i övrigt mycket på gång under helgen. Po Tidholm naturligtvis, som släpper sin nya bok Läget i landet och samtalar i flera konstellationer. David Väyrynen, som deltar med läsning och samtal kring sin bok Marken. Och en monter med försäljning av förlagets alster.

På lördag kväll uppträder Mattias Alkberg på Pustervik med stöd av David Väyrynen och Sara Parkman. D:js är Po Tidholm och Annika Norlin. Det blir säkert en fin kväll.

*****


10 september 2017

Klassresan till Överkalix



Jag föddes i en arbetarklassfamilj och fick där den grundläggande skolningen om hur världen fungerar och vad som förväntas av mig som vuxen. Min pappa lärde mig att det viktigaste i livet är att ha ett arbete och det arbete du har, det trivs du med. Och där arbetet är beläget där måste du bo och där du bor, där trivs du. Min mamma lärde mig att maten är till för att bli mätt och mat som man blir mätt av är god. Så jag har alltid ätit god mat i hela mitt liv, har aldrig behövt fundera på hur det smakar och jag har har trivts på alla ställen där jag bott och arbetat.

Det var en tillvaro där personliga förväntningar och önskningar var nedprioriterade, eftersom det egentligen inte fanns någon större valfrihet. Det var redan förutbestämt att vi skulle arbeta i fabriken, precis som våra fäder. Men det blev inte så för mig. Jag lämnade hemmet, flyttade till Umeå och skaffade mig en universitetsutbildning. Det var nödvändigt för jag ansågs inte tillräckligt praktiskt lagd för att klara ett riktigt jobb. I denna klassresa kom skönlitteraturen in i mitt liv. Jag läste mina första klassiska romaner i 20-årsålder och har genom åren plöjt igenom det mesta verken inom litteraturhistorien som är ett måste, till och med Proust och James Joyce. Och jag lyssnar på klassisk musik, besöker konsthallar och läser kulturbilagan i DN.

Man kan tro att klassresan är fullbordad, men så är det inte. I ryggmärgen, i mitt DNA, ligger de nedärva värderingarna som ständigt påverkar mig i vardagen.

Till skillnad mot mig växte min fru Karin upp i medelklassen, hennes far var chef på banken och mamman var lärare. Det fanns böcker i deras hem, en skivspelare med en samling klassisk musik och där kunde maträtter lagas som aldrig lagats tidigare och som inte bara smakade salt och vitpeppar. Och man pratade med varandra om hur vi trivdes och vilka framtidsplaner och drömmar vi hade. Vad vi ville med livet. Och det var inte priset som hade den största betydelsen när de köpte saker, kläder och möbler, utan det var kvaliteten och vilken stil det hade. Man handlade inte bara på reor och utförsäljningar, utan mest till ordinarie pris.

Mellan mig och min fru, trots min klassresa, har det funnits ett gap i vardagen som uttryckts i stort och smått, mest i smått. Skiljelinjen mellan arbetarklass och medelklass har gått precis rakt igenom vårt hem, det vill säga strukturella klassskillnader i samhället har hamnat rakt ner på vårt gemensamma köksbord. Alla strukturella ordningar i samhället sipprar alltid ned till oss människor, till den individuella nivån, och ofta kan vi inte skilja på det som härstammar från strukturerna och det som beror på våra olika personligheter.

För ett par veckor sedan åkte Karin och jag till Gällivare och när vi passerade Överkalix sa Karin - vi åker in till Brännvalls café och tar ett gofika! Brännvalls är ett klassiskt gammalt café berömt för sitt väldigt goda fikabröd. Sagt och gjort, vi åkte in och ställde oss i kön till kassan, det var rätt mycket folk. Vi bestämde oss för att ta en smörgås först, då vi var lite hungriga, och det var jag som skötte beställningen. Och så ville vi ha något sött efteråt, vi kom överens om att köpa wienerbröd. Det fanns två fat på disken, ett fat med dagsfärska wienerbröd och ett fat med gårdagens wienerbröd nedsatta till 10 kr, och jag tog naturligtvis gårdagens wienerbröd, de var ju billigare. Karin blev så överraskad och ställd så hon kom sig inte för att protestera.

Vi gick in och satte oss, och jag hann äta upp halva wienerbrödet innan Karin tog sin första tugga. Då sa hon - det är ju torrt! Och då gick det upp för mig hela situationen. Mina nedärvda impulser hade slagit igenom igen: ta alltid det billigare alternativet, tänk inte på smaken, unna dig inget extra.

Om Karin inte hade uppmärksammat mig på att wienerbrödet var torrt, hade jag fortfarande gått omkring och trott att det var ett gott fika på Brännvalls i Överkalix. Och så billigt!

****
Läs även andra bloggares åsikter om