22 augusti 2017

Kulturen blomstrar bäst på kanten till en grop

Resan till Gällivare




Vi bodde i Gällivare-Malmberget i nio år på 80-talet. På nåt sätt är vi sedan dess förbundna med området, och det går inte att bortse ifrån att det är speciellt på många sätt. En unik mentalitet och kultur framsprungen ur en relativt kort historia med flera ingredienser; malmbrytningen, nybyggarna, rallarna, det finska, det samiska och fjällnaturen.

Vi åkte till Gällivare för en semestra några dagar, för att uppleva och återse platserna och träffa gamla vänner. Vi bodde på Gällivare camping, i en fin stuga alldeles bredvid E 45:an som visade sig ha mycket tung och intensiv trafik, nästan dygnet runt. Men utsikt över Dundret kompenserar det mesta.

Malmberget befinner sig i ett väldigt smärtsamt läge. Det en gång så livaktiga samhället håller på att försvinna, det mesta är rivet, många hus är redan flyttade och andra står tomma och förfallna. Många människor lever med stängsel runt sina hus och gropen mitt i staden blir allt större och sväljer allt mer. Jag hälsade på en kamrat som bor på Kilen, och jag fick köra en lång omväg, nästan mot Koskullskulle för att ta mig fram till hans hus. Om ett par år måste han flytta då huset ska rivas. Hela kvarteret där vi bodde på 80-talet är för länge sedan rivet och slyskogen har tagit över platsen.

Gällivare står kvar men här har kapitalismen slagit hårt mot stadens centrum. Medan affärslokaler gapar tomma, husen är nedslitna och torget är totalt öde har mängder av affärer istället flyttat ut till Mellanområdet, där det ligger ett typiskt stort köpcentrum, fyllt av shopping och biltrafik. Centrumhandeln verkar helt ha utarmats och kvar finns snart bara pizzerior och hårsalonger. Men ett stort kulturhus med tillhörande skola är under uppbyggnad mitt i centrum och man får hoppas att det kan leda till att centrum kan fås att leva upp igen, med skattefinansierad verksamhet.

Men det var inte Malmfältens tragiska situation, där en helt samhälle är på väg att försvinna, som fick fäste i mig. Istället var det hopp, mänsklig gemenskap och kulturens kraft som blev signum för vistelsen.


Poeten David Värynen

På fredag kväll åkte vi till Hakkas Folkets hus för att delta i poeten David Väyrynens släpp av boken "Marken", som ges ut av Teg Publishing. Marken kan beskrivas som något mycket mer än en diktsamling i traditionell mening. Det är poesi som har sitt ursprung i den folkliga myllan, i något som kan kallas "malmfältiska", ett språk, dialekt och mentalitet som uppstått ur de tidigare nämnda historiska ingredienserna.

Det är en bok där David samlat på människornas röster från de som bor i Malmfälten, i tätorten eller i större och mindre byar. Alla dessa lokala berättelser, skrönor, levnadsregler, politiska och religiösa yttringar som han snappat upp under årens lopp, har han bearbetat och formulerat i poetiska texter i flera olika varierande former. Det är helt enastående. En enormt rik och storslagen tolkning av bygden, inte bara Malmfälten utan även för hela Tornedalen. Det handlar om strävsamhet, arbetsidoghet och moralisk stränghet, och det blir uppenbart hur stort inflytande laestadianismen och kommunismen har haft för den norrbottniska kulturen.

Vid boksläppet i Folkets hus fanns också musiker med bl.a. Johan Airijoki, som jag kände till då jag lyssnat en del på hans senaste skiva, som jag gillar mycket, och hans medmusiker från Malmfältens Rockklubb. Även Pernilla Fagerlönn deltog med en vacker tonsättning av en av Davids dikter. Kvällen blev en stark upplevelse för mig, att i lilla Hakkas, i ett fullsatt Folkets hus, få uppleva musik och poesi av sådan hög dignitet, och jag tänkte efteråt, det var länge sedan jag blivit så berörd av en kulturupplevelse.

På lördagmorgon åkte vi hem från Gällivare och vi valde att köra genom skogen, via Nattavaara-Murjek-Lakaträsk-Sandträsk- Boden-Luleå. Att åka den vägen, till största delen på grusvägar, genom miltals med skogar med sina tallar och långsmala granar fyllda med skogslav, är verkligen ett bra sätt att uppleva hur långt det är från Gällivare till kusten. Och det är inte bara ett fysiskt långt avstånd, det handlar också till viss del om en resa från periferin till centrum, där kuststaden i mångt och mycket är sig själv nog. Det ska vara mycket till för att Luleåbor ska uppmärksamma något intressant som händer i Malmfälten, särskilt inom kulturens område. Denna spänning mellan kust och inland, har alltid funnits och kanske också förstärkts genom åren.


Johan Airijoki på Musikens Makt

Efter resan till norr kände jag mig särskilt mottaglig inför Johan Airijokis konsert på Musikens Makt på lördagskvällen. Och mina förväntningar uppfylldes med råge, det var en konsert fylld med samma känsla som jag bar med mig från Hakkas. En musik som jag vill kalla malmfältsblues, med en intensitet och närvaro som få kan uppbringa, med jordnära texter som påminner om dem i Marken. Konserten fyllde Potatiskällaren med en entusiastisk publik.

Efteråt ställde jag mig frågan, är det så att det finns ett slags kulturellt flow i Malmfälten just nu?  Flödar kreativiteten mot bakgrund av det svåra som händer när ett helt samhälle är på väg att rivas och försvinna? I ett P1 program av Helene Alm från december 2016 får jag veta att det finns tydliga tecken på det. Både Airijoki och Väyrynen har bott och studerat söderut ett antal år men återvänt. De är hemvändare som nu valt att bo i hembygden och där utveckla sitt konstnärskap. Och det finns fler, även konstnären Miriam Vikman har valt Malmberget som bas för sin verksamhet.

Och ett är säkert. Det är inte bara lätt att finna stoft till poesin, musiken och konsten i Malmfälten just nu, det finns också stor tillgång till tomma lokaler för ateljéer och replokaler i Malmberget, innan de om något år rivs bort och försvinner.

För det är faktiskt så att kreativitet stimuleras inte av välmående. Kulturen blomstrar alltid bäst precis på kanten till en grop, där allt riskerar att ramla ner.

******
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Inga kommentarer: