11 augusti 2017

Om svensk underhållning

Jens Rydberg, professor i sociologi, har gjort en studie som bygger på intervjuer med tusen 19-åringar med föräldrar från Iran eller forna Jugoslavien. Det visade sig att om man ställde frågor om graden av identifikation med föräldrars hemländers kultur och Sveriges kultur så fanns ingen konflikt mellan dem alls. Man kunde ha högt på båda eller lågt på båda. Och ju mer man identifierade sig med föräldrarnas hemland desto mer identifierade man sig också med Sverige. Det innebär att idén om att man inte kan tillhöra två kulturer samtidigt, som högerkretsar hävdar, bara är svammel.

Studien visade också ett intressant socioekonomisk samband. De som hade svag ekonomisk situation hade lägre grad av identifikation med sina föräldrars hemländer och med Sverige. Medan de som hade mer gynnsam socioekonomisk position hade en fot i båda kulturerna, och identifierade sig med båda. Det tyder på att ekonomisk jämlikhet är det bästa medlet för en fungerande integration.

Därför var det djupt tragiskt när alla partiledare under förra året unisont började hylla svensk kultur och svenska värderingar, som en eftergift åt högerkrafterna.  Istället borde de ha värnat om flyktingarnas och invandrarnas möjlighet till ett ekonomiskt drägligt liv i landet, och deras möjlighet att vara stolta över den kultur som de kommer från. Om de nu hade varit integrationen som de ville förbättra.

Komiskt nog visade det sig att ingen riktigt visste vad svensk kultur var för något. Det var lite pinsamt, och det kändes inte riktigt okey att behöva gå och fråga Jimmie Åkesson, som betraktas lite som expert på området. Så partiledarna har improviserat sig fram; lite jämställdhet, lite mänskliga rättigheter, demokrati och mycket lag och ordning. 

Eftersom ingen riktigt vet vad svensk kultur ärföreslår jag att man rensar bort begreppet helt och ersätter det med "svensk underhållning" istället. För svensk underhållning, det vet alla vad det är: Gessle, Ledin, Johnson. Till exempel. Nästa år i Almedalen blir det betydligt lättare för politikerna, när alla står där och vill värna den svenska underhållningen. Precis den som visas upp för alla varje sommar i Allsång på Skansen.

Varför inte till och med slå ihop Almedalsveckan med Allsång på Skansen? Att alla partiledare får en egen kväll och möjlighet att leda en allsång i TV. Ebba Buch Thor kommer att älska det, hon har ju redan varit inne på den linjen, med underhållning alltså. Och svensk underhållning, den håller så hög klass jämfört med andra länders underhållning. Ingen nämnd och ingen glömd. (Norge)

1 augusti 2017

Sociala träd och enstöringar

De flesta träd är beroende av andra träd. De lever i en gemenskap och skogen är egentligen en egen organism där träden samarbetar ungefär som myror gör i en myrstack.

När en larv biter i ett träd, skickas elektriska signaler från såret, precis som när en människa skadas, och försvarsämnen lagras upp i bladen som förstör måltiden för parasiterna. Om trädet skadas i rötterna kan det identifiera vilken larv det är genom dess saliv, och sedan locka till sig larvens naturliga fiender genom att skicka ut rätt lockämnen. Träden har alltså både känsel och smaksinne.

Men trädens försvar är långsamma och tar tid, därför är samarbete av avgörande betydelse och träden har förmåga att kommunicera med varandra. De sprider varningarna i luften men hjälp av kemikalier och elektriskt via rötterna och kan på så sätt varna alla omgivande träd . I spridningen av information hjälper också svamparna i marken till och de fungerar som ett slags underjordiskt internet.

Skogen samarbetar, ja man kan säga att den till och med är ett socialistisk kollektiv. Träd av samma art, till exempel bokträd, kan vara vänner som hjälper varandra och de har inget intresse i att förlora svagare medlemmar.  Därför utjämnar träden svagheter och styrkor sinsemellan. Underjordiskt med hjälp av rötterna sker ett livligt utbyte. Den som har mycket ger till andra, den som är fattig får hjälp och svamparna med sitt stora nätverk hjälper till i fördelningen av resurserna. Det kan säga vara naturens eget socialbidragssystem.

De flesta träd lever alltså inte enligt principen att den starke överlever. Deras välbefinnande hänger på gemenskapen, och utgångspunkten är att om de svaga försvinner förlorar även de andra.


Akvarell ur serien Björkar

Men det finns undantag. De kallas pionjärträd och björken är ett sådant exempel. De vill växa upp så långt som möjligt från sin mor, de vill söka sig till de fria vidderna och uppleva äventyret. Dessa enstöringar satsar på ett fartfyllt och spännande liv, och de bryr sig inte om andra. De är individualister och egoister som har bestämt sig för att klara sig själv, och rent politiskt kan man säga att de ligger på högerkanten.

Björkens frön kan flyga extremt långt, är mycket små och inpackade i vadd eller försedda med pyttesmå vingar, så att kraftig storm kan transportera dem flera kilometer bort. Deras mål är landa utanför skogen för att erövra nya livsmiljöer. De har uppenbart en imperalistisk utgångspunkt.

Björken avskyr skugga och till skillnad mot de flesta andra träd vill de ha en plats i solen. Det leder till en snabb tillväxt som gör att stammen snabbt blir tjock och anlägger en kraftig grov bark. Barken blir så stark att växtätarnas tänder inte klarar av det hårda materialet och den är dessutom oljeindränkt som växtätarna avskyr. Och som gör att barken brinner bra även när den är färsk.

Björkens vita färg beror på ämnet betulin, en terpen som utgör större delen av barken. Vitt reflekterar solljus och skyddar därigenom stammen mot solbränna, vilket är nödvändigt när den inte har någon granne som kastar skugga över den. Björken lägger enormt mycket energi på att skydda sig själv då den saknar den "allmänna försäkringen" som andra, de sociala träden, har gemensamt.

Sociala träd varnar varann för insekter och svampar och i skogen hjälps de åt om någon drabbas av sjukdom och nöd. Men björken tar sig fram på egen hand, den satsar stenhårt, jagar hetsigt fram genom livet och lever över sina tillgångar. Till slut slår det tillbaka, och den lakar ur sig själv och får ett betydligt kortare liv än andra träd. Men tydligen tycker den att det är värt det. I det avseendet liknar björkens egenskaper den traditionella mansrollen på många sätt.


















(Källa: Trädens hemliga liv skriven av Peter Wohlleben)