22 augusti 2017

Kulturen blomstrar bäst på kanten till en grop

Resan till Gällivare




Vi bodde i Gällivare-Malmberget i nio år på 80-talet. På nåt sätt är vi sedan dess förbundna med området, och det går inte att bortse ifrån att det är speciellt på många sätt. En unik mentalitet och kultur framsprungen ur en relativt kort historia med flera ingredienser; malmbrytningen, nybyggarna, rallarna, det finska, det samiska och fjällnaturen.

Vi åkte till Gällivare för en semestra några dagar, för att uppleva och återse platserna och träffa gamla vänner. Vi bodde på Gällivare camping, i en fin stuga alldeles bredvid E 45:an som visade sig ha mycket tung och intensiv trafik, nästan dygnet runt. Men utsikt över Dundret kompenserar det mesta.

Malmberget befinner sig i ett väldigt smärtsamt läge. Det en gång så livaktiga samhället håller på att försvinna, det mesta är rivet, många hus är redan flyttade och andra står tomma och förfallna. Många människor lever med stängsel runt sina hus och gropen mitt i staden blir allt större och sväljer allt mer. Jag hälsade på en kamrat som bor på Kilen, och jag fick köra en lång omväg, nästan mot Koskullskulle för att ta mig fram till hans hus. Om ett par år måste han flytta då huset ska rivas. Hela kvarteret där vi bodde på 80-talet är för länge sedan rivet och slyskogen har tagit över platsen.

Gällivare står kvar men här har kapitalismen slagit hårt mot stadens centrum. Medan affärslokaler gapar tomma, husen är nedslitna och torget är totalt öde har mängder av affärer istället flyttat ut till Mellanområdet, där det ligger ett typiskt stort köpcentrum, fyllt av shopping och biltrafik. Centrumhandeln verkar helt ha utarmats och kvar finns snart bara pizzerior och hårsalonger. Men ett stort kulturhus med tillhörande skola är under uppbyggnad mitt i centrum och man får hoppas att det kan leda till att centrum kan fås att leva upp igen, med skattefinansierad verksamhet.

Men det var inte Malmfältens tragiska situation, där en helt samhälle är på väg att försvinna, som fick fäste i mig. Istället var det hopp, mänsklig gemenskap och kulturens kraft som blev signum för vistelsen.


Poeten David Värynen

På fredag kväll åkte vi till Hakkas Folkets hus för att delta i poeten David Väyrynens släpp av boken "Marken", som ges ut av Teg Publishing. Marken kan beskrivas som något mycket mer än en diktsamling i traditionell mening. Det är poesi som har sitt ursprung i den folkliga myllan, i något som kan kallas "malmfältiska", ett språk, dialekt och mentalitet som uppstått ur de tidigare nämnda historiska ingredienserna.

Det är en bok där David samlat på människornas röster från de som bor i Malmfälten, i tätorten eller i större och mindre byar. Alla dessa lokala berättelser, skrönor, levnadsregler, politiska och religiösa yttringar som han snappat upp under årens lopp, har han bearbetat och formulerat i poetiska texter i flera olika varierande former. Det är helt enastående. En enormt rik och storslagen tolkning av bygden, inte bara Malmfälten utan även för hela Tornedalen. Det handlar om strävsamhet, arbetsidoghet och moralisk stränghet, och det blir uppenbart hur stort inflytande laestadianismen och kommunismen har haft för den norrbottniska kulturen.

Vid boksläppet i Folkets hus fanns också musiker med bl.a. Johan Airijoki, som jag kände till då jag lyssnat en del på hans senaste skiva, som jag gillar mycket, och hans medmusiker från Malmfältens Rockklubb. Även Pernilla Fagerlönn deltog med en vacker tonsättning av en av Davids dikter. Kvällen blev en stark upplevelse för mig, att i lilla Hakkas, i ett fullsatt Folkets hus, få uppleva musik och poesi av sådan hög dignitet, och jag tänkte efteråt, det var länge sedan jag blivit så berörd av en kulturupplevelse.

På lördagmorgon åkte vi hem från Gällivare och vi valde att köra genom skogen, via Nattavaara-Murjek-Lakaträsk-Sandträsk- Boden-Luleå. Att åka den vägen, till största delen på grusvägar, genom miltals med skogar med sina tallar och långsmala granar fyllda med skogslav, är verkligen ett bra sätt att uppleva hur långt det är från Gällivare till kusten. Och det är inte bara ett fysiskt långt avstånd, det handlar också till viss del om en resa från periferin till centrum, där kuststaden i mångt och mycket är sig själv nog. Det ska vara mycket till för att Luleåbor ska uppmärksamma något intressant som händer i Malmfälten, särskilt inom kulturens område. Denna spänning mellan kust och inland, har alltid funnits och kanske också förstärkts genom åren.


Johan Airijoki på Musikens Makt

Efter resan till norr kände jag mig särskilt mottaglig inför Johan Airijokis konsert på Musikens Makt på lördagskvällen. Och mina förväntningar uppfylldes med råge, det var en konsert fylld med samma känsla som jag bar med mig från Hakkas. En musik som jag vill kalla malmfältsblues, med en intensitet och närvaro som få kan uppbringa, med jordnära texter som påminner om dem i Marken. Konserten fyllde Potatiskällaren med en entusiastisk publik.

Efteråt ställde jag mig frågan, är det så att det finns ett slags kulturellt flow i Malmfälten just nu?  Flödar kreativiteten mot bakgrund av det svåra som händer när ett helt samhälle är på väg att rivas och försvinna? I ett P1 program av Helene Alm från december 2016 får jag veta att det finns tydliga tecken på det. Både Airijoki och Väyrynen har bott och studerat söderut ett antal år men återvänt. De är hemvändare som nu valt att bo i hembygden och där utveckla sitt konstnärskap. Och det finns fler, även konstnären Miriam Vikman har valt Malmberget som bas för sin verksamhet.

Och ett är säkert. Det är inte bara lätt att finna stoft till poesin, musiken och konsten i Malmfälten just nu, det finns också stor tillgång till tomma lokaler för ateljéer och replokaler i Malmberget, innan de om något år rivs bort och försvinner.

För det är faktiskt så att kreativitet stimuleras inte av välmående. Kulturen blomstrar alltid bäst precis på kanten till en grop, där allt riskerar att ramla ner.

******
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

11 augusti 2017

Om svensk underhållning

Jens Rydberg, professor i sociologi, har gjort en studie som bygger på intervjuer med tusen 19-åringar med föräldrar från Iran eller forna Jugoslavien. Det visade sig att om man ställde frågor om graden av identifikation med föräldrars hemländers kultur och Sveriges kultur så fanns ingen konflikt mellan dem alls. Man kunde ha högt på båda eller lågt på båda. Och ju mer man identifierade sig med föräldrarnas hemland desto mer identifierade man sig också med Sverige. Det innebär att idén om att man inte kan tillhöra två kulturer samtidigt, som högerkretsar hävdar, bara är svammel.

Studien visade också ett intressant socioekonomisk samband. De som hade svag ekonomisk situation hade lägre grad av identifikation med sina föräldrars hemländer och med Sverige. Medan de som hade mer gynnsam socioekonomisk position hade en fot i båda kulturerna, och identifierade sig med båda. Det tyder på att ekonomisk jämlikhet är det bästa medlet för en fungerande integration.

Därför var det djupt tragiskt när alla partiledare under förra året unisont började hylla svensk kultur och svenska värderingar, som en eftergift åt högerkrafterna.  Istället borde de ha värnat om flyktingarnas och invandrarnas möjlighet till ett ekonomiskt drägligt liv i landet, och deras möjlighet att vara stolta över den kultur som de kommer från. Om de nu hade varit integrationen som de ville förbättra.

Komiskt nog visade det sig att ingen riktigt visste vad svensk kultur var för något. Det var lite pinsamt, och det kändes inte riktigt okey att behöva gå och fråga Jimmie Åkesson, som betraktas lite som expert på området. Så partiledarna har improviserat sig fram; lite jämställdhet, lite mänskliga rättigheter, demokrati och mycket lag och ordning. 

Eftersom ingen riktigt vet vad svensk kultur ärföreslår jag att man rensar bort begreppet helt och ersätter det med "svensk underhållning" istället. För svensk underhållning, det vet alla vad det är: Gessle, Ledin, Johnson. Till exempel. Nästa år i Almedalen blir det betydligt lättare för politikerna, när alla står där och vill värna den svenska underhållningen. Precis den som visas upp för alla varje sommar i Allsång på Skansen.

Varför inte till och med slå ihop Almedalsveckan med Allsång på Skansen? Att alla partiledare får en egen kväll och möjlighet att leda en allsång i TV. Ebba Buch Thor kommer att älska det, hon har ju redan varit inne på den linjen, med underhållning alltså. Och svensk underhållning, den håller så hög klass jämfört med andra länders underhållning. Ingen nämnd och ingen glömd. (Norge)

1 augusti 2017

Sociala träd och enstöringar

De flesta träd är beroende av andra träd. De lever i en gemenskap och skogen är egentligen en egen organism där träden samarbetar ungefär som myror gör i en myrstack.

När en larv biter i ett träd, skickas elektriska signaler från såret, precis som när en människa skadas, och försvarsämnen lagras upp i bladen som förstör måltiden för parasiterna. Om trädet skadas i rötterna kan det identifiera vilken larv det är genom dess saliv, och sedan locka till sig larvens naturliga fiender genom att skicka ut rätt lockämnen. Träden har alltså både känsel och smaksinne.

Men trädens försvar är långsamma och tar tid, därför är samarbete av avgörande betydelse och träden har förmåga att kommunicera med varandra. De sprider varningarna i luften men hjälp av kemikalier och elektriskt via rötterna och kan på så sätt varna alla omgivande träd . I spridningen av information hjälper också svamparna i marken till och de fungerar som ett slags underjordiskt internet.

Skogen samarbetar, ja man kan säga att den till och med är ett socialistisk kollektiv. Träd av samma art, till exempel bokträd, kan vara vänner som hjälper varandra och de har inget intresse i att förlora svagare medlemmar.  Därför utjämnar träden svagheter och styrkor sinsemellan. Underjordiskt med hjälp av rötterna sker ett livligt utbyte. Den som har mycket ger till andra, den som är fattig får hjälp och svamparna med sitt stora nätverk hjälper till i fördelningen av resurserna. Det kan säga vara naturens eget socialbidragssystem.

De flesta träd lever alltså inte enligt principen att den starke överlever. Deras välbefinnande hänger på gemenskapen, och utgångspunkten är att om de svaga försvinner förlorar även de andra.


Akvarell ur serien Björkar

Men det finns undantag. De kallas pionjärträd och björken är ett sådant exempel. De vill växa upp så långt som möjligt från sin mor, de vill söka sig till de fria vidderna och uppleva äventyret. Dessa enstöringar satsar på ett fartfyllt och spännande liv, och de bryr sig inte om andra. De är individualister och egoister som har bestämt sig för att klara sig själv, och rent politiskt kan man säga att de ligger på högerkanten.

Björkens frön kan flyga extremt långt, är mycket små och inpackade i vadd eller försedda med pyttesmå vingar, så att kraftig storm kan transportera dem flera kilometer bort. Deras mål är landa utanför skogen för att erövra nya livsmiljöer. De har uppenbart en imperalistisk utgångspunkt.

Björken avskyr skugga och till skillnad mot de flesta andra träd vill de ha en plats i solen. Det leder till en snabb tillväxt som gör att stammen snabbt blir tjock och anlägger en kraftig grov bark. Barken blir så stark att växtätarnas tänder inte klarar av det hårda materialet och den är dessutom oljeindränkt som växtätarna avskyr. Och som gör att barken brinner bra även när den är färsk.

Björkens vita färg beror på ämnet betulin, en terpen som utgör större delen av barken. Vitt reflekterar solljus och skyddar därigenom stammen mot solbränna, vilket är nödvändigt när den inte har någon granne som kastar skugga över den. Björken lägger enormt mycket energi på att skydda sig själv då den saknar den "allmänna försäkringen" som andra, de sociala träden, har gemensamt.

Sociala träd varnar varann för insekter och svampar och i skogen hjälps de åt om någon drabbas av sjukdom och nöd. Men björken tar sig fram på egen hand, den satsar stenhårt, jagar hetsigt fram genom livet och lever över sina tillgångar. Till slut slår det tillbaka, och den lakar ur sig själv och får ett betydligt kortare liv än andra träd. Men tydligen tycker den att det är värt det. I det avseendet liknar björkens egenskaper den traditionella mansrollen på många sätt.


















(Källa: Trädens hemliga liv skriven av Peter Wohlleben)