söndag, maj 21, 2017

Om relationen mellan arbetskamrater



Med anledning av att två av mina arbetskamrater slutar, Nina som bytt arbete och Mats, som går i pension, har jag skrivit en text om betydelsen av att ha arbetskamrater.

Finns det vanliga människor?
Det är många som hänvisar till dem, de vanliga människorna, som om det skulle finnas en stor majoritet av människor som är stöpta i samma form och där skillnaden mellan dem är minimal och att de därför kan klumpas ihop till en enhet.

Min erfarenhet är att när jag träffar en person ur gruppen vanliga människor, någon som jag inte tidigare mött, så är det min egen föreställning eller kanske fördom, att det är en vanlig människa. Jag utgår från att personen i fråga är konventionell med normala gränser för sitt beteende och livssituation. Jag tänker att hen lever ett liv ungefär som jag, även om intressen, sysslor och fritidsaktiviteter kan skilja mellan oss, och naturligtvis även värderingar och politiska ståndpunkter.

Men - efter en tid - när jag lär känna den vanliga människan lite mer, framträder någonting annat: det som skiljer, det som avviker från min inbillade föreställning. Vanligheten trängs undan och personliga egenskaper träder fram; det unika som skiljer honom eller henne från mängden. Vissa människor har mer unika egenskaper än andra, men ingen saknar det särskilda.

Jag har därför dragit slutsatsen att det inte finns några vanliga människor, det finns bara kortare eller längre personliga avstånd. På långt håll kan en människa te sig vanlig, men ju mer man lär känna henne upptäcker man de unika egenskaperna och förmågorna, som hos vissa kan vara häpnadsväckande och storartade i sin omfattning.

Vad är en arbetskamrat?
En arbetskamrat är precis som släkten: föräldrar, syskon, kusiner, farbröder och mostrar, någon som man inte själv valt, utan blivit påtvingad. Börjar man på en arbetsplats ingår arbetskamraterna som en förutsättning och man kan inte bli av med dem. Så länge man stannar kvar på jobbet måste man på något sätt förhålla sig till arbetskamraterna så att livet trots allt blir drägligt. Förhoppningvis är de trevliga och passar någorlunda med ens egen personlighet, vilket gör det lättare att trivas.

Att arbeta, som lönearbetare, är något som jag är tvungen att göra, om jag vill ha en inkomst, bostad och matkassar att bära hem från kvantum på torsdag kväll. Ett arbete får aldrig vara så viktig för en att man glömmer att det bara är ett lönearbete, något som man är tvungen att göra för att sedan kunna ha ett drägligt liv. Många blandar ihop arbetet med sig själv och ser det som ett självförverkligande, och då kommer man att fara illa, känna sig missförstådd eller bli utbränd. Det gäller alltid att ha ett distanserat förhållande till sitt arbete och förstå att det bara är ett jobb, det är inte du.

Därför är arbetskamrater på många sätt viktigare för mig, och har alltid varit, än själva jobbet. Visserligen är vårt förhållande påtvingat, men om vi kommit över de inledande barriärerna, det vill säga att personen gått från att vara en vanlig människa till en med unika egenskaper som jag uppskattar, så kan en arbetskamrat bli en av de viktigaste relationerna i livet.

Jag har ett nära liv, med familj, släkt och vänner. I det livet utspelar sig relationer med högt känslomässigt innehåll, både det positiva i form av kärlek, glädje, närvaro och det negativa, konflikt, kriser och smärta. De nära relationerna binder oss samman, vi vävs ihop och befinner oss ständigt i ett nystan där ingen vet var tråden börjar eller slutar. Vi är beroende av varandra.

Med en arbetskamrat, däremot, delar jag inget verkligt liv, det enda vi delar är olika slag av tvång. Tvånget att arbeta, tvånget att ha varandra som arbetskamrater och tvånget att anpassa oss till ett liv på hemmaplan med nära anhöriga. Allt detta, att vi är i en utsatt situation som vi kan förstå och dela med varann, men utan den bundenhet som karaktäriserar nära relationer, kan i lyckliga fall ge oss ett andrum mitt i vardagen. En ovärderlig och möjlig plats för något som påminner om terapeutiska samtal.

Två arbetskamrater som träffas i ett arbetsrum med kaffe i muggar för att prata en stund innan man ska ta tag i själva arbetsuppgiften, har stora likheter med psykoterapi. Det finns ingen bundenhet mellan de två eftersom de inte delar verkligt liv, bara en överenskommelse om att de ses mellan klockan 8 - 17 vardagar på en speciell plats, och var och en av dem kan när som helst bryta avtalet genom att byta jobb eller genom att välja att sitta ensam på sitt eget rum.

I samtalet kan allt avhandlas, från missförhållanden på arbetsplatsen, missnöje med chefen, andra arbetskamraters oförstånd till ilskan från bråket med hustrun i morse innan jag for till jobbet. Den samlade irritationen över de tre tvången - tvånget att arbeta, de påtvingade arbetskamraterna och tvånget att anpassa sig till nära anhöriga - är gemensamt och något som kan delas inom ramen för den arbetskamratliga och terapeutiska relationen. Dessa möten är läkande och nödvändiga.

Och när tiden tagit slut, antingen i och med att klockan blivit fem eller att någon av arbetskamraterna lämnat arbetet för gott, så är terapisessionen över. Och den kan aldrig mer återskapas, det är oåterkalleligt. Men minnet av tiden tillsammans, finns alltid kvar i våra hjärtan.

*****

5 kommentarer :

Bert Bodin sa...

Tack och lov har jag nära till mitt jobb, som jag lämnade förra sommaren. Jag kan närhelst jag vill kika in där för en terapisession om jag skulle känna för det. Kaffe får jag också, eller rättare sagt, tar jag mig också!

Monet sa...

Jag har på flera av mina arbetsplatser genom åren knutit sådana vänskapsrelationer att de förblivit intakta och/eller återupptagna under och efter många år. Ungefär som barndomens lekkamrater eller skolkamrater upp i åren. Inte minst nya tidens sociala medier som Stayfriends och Facebook uppmuntrar ju till detta. Jag har aldrig att jag påtvingats just dessa vänner där vi fann varandra också efter kl 1700. Men jag kanske missförstår hur du menar?

Sven Teglund sa...

Bert: Fint att ha nära till samtalet med gamla kollegor men det är en skillnad, du är befriad från tvånget att arbeta och behöver inte gå dit mer. Du väljer dem.

Monet: På arbetsplatsen väljer du inte dina arbetskamrater, de är påtvingade. Men det hindrar inte att vänskap kan utvecklas med någon av dem, men det väljer du själv, och därför kan ni ses efter att ni stämplat ut, efter 17. En vän är något annat än en arbetskamrat, vänskapen är självvald, och därför uppstår helt andra samtal eftersom man delar verkligt liv.

Monet sa...

Men hur uppstår vänskap menar du? Genom hela livet, idagens samhälle från och första stunden på dagis, hamnar vi ju i sammanhang där vi enligt ditt synsätt måste umgås med människor genom "tvång" eftersom vi inte valt dem själva. Jag väljer inte mina klasskamrater som sexåring men jag kan få en bästis i den gruppen som jag leker med efter skolans slut i ett - faktiskt - verkligt liv. Den vänskapen kan bli livslång och just därför extra värdefull eftersom man delat så många livsupplevelser. Detsamma gäller grannar, oavsett om vi bor i radhus, stora hyreshus, enskilda villor, i stan eller ödsligt på landet. I en sån grupp kan också goda och långvariga vänskapsrelationer uppstå, trots att man inte från början valde varandra. Exemplen kan fortsätta genom livets olika skeden där man i varje grupp man hamnar, från en konstkurs till charterbussresa och övriga kortare eller längre studier hela tiden träffar mönniskor "man inte valt". Och senare också på de olika arbetsplatserna. Varifrån kommer vännerna i livet om inte från de olika möten man har, oftast de du beskriver som "påtvingade"?

Mitt yrkesliv är annorlunda än ditt, jag har till största delen arbetat inom näringslivet och enbart kort tid i statlig eller kommunal sektor. Jag har aldrig än undantagsvis bokstavligen "stämplat ut" kl fem. Den reflektion jag gjort är precis den du refererar till från din yrkesvärld -att arbetskamraterna blir viktigare än själva jobbet och att det därför är så noga att man följer de sociala koderna med t.ex nästan schemalagda kaffepauser där alla ska närvara. De "terapeutiska" samtalen som du berättar om fördes på arbetstid medan motsvarigheten inte rymdes eller accepterades i min sociala näringslivssfär där man visst kunde hoppa en kaffestund om det behövdes för att hinna med jobbet och det sociala livet skedde efter jobbet, After Work som det kallas idag. Eller under lunchsamtalen, vid personalfester eller privata sammankomster där delar av arbetskamratkretsen mycket väl kunde ingå. Men aldrig att det kunde inkräkta på själva arbetet. Som senare egenföretagare försvinner ju begreppet arbetskamrater med ersätts med dagliga personliga relationer med kunder istället. Som man heller inte alltid väljer själv men också kan utveckla goda vänskapsrelationer till.

Mycket intressant fråga tycker jag. Men komplex.

Sven Teglund sa...

Tack Monet för ditt inlägg. Mycket intressant och visar på hur man kan se på en fråga från väldigt olika håll. Det är inte vanligt att man kallar arbetskamrater "påtvingade" men det är dom, de är valda av arbetsgivaren, inte av mig. Men en vän väljer man själv. Det kan vara någon av de påtvingade arbetskamraterna som du väljer att bli vän med, det har du rätt i, men då är det inte den relation jag skriver om, "arbetskamrater". När en arbetskamrat som också är vän slutar, tar vanligtvis inte relationen slut, men om en arbetskamrat som enbart är arbetskamrat slutar, så tar relationen slut.

Det är väldigt lite i livet som vi väljer själva. Inte föräldrar. Inte syskon. Inte släkt. Nästan bara vänner väljer vi och kärlekspartners naturligtvis. Numera i vår kultur.