söndag, maj 21, 2017

Om relationen mellan arbetskamrater



Med anledning av att två av mina arbetskamrater slutar, Nina som bytt arbete och Mats, som går i pension, har jag skrivit en text om betydelsen av att ha arbetskamrater.

Finns det vanliga människor?
Det är många som hänvisar till dem, de vanliga människorna, som om det skulle finnas en stor majoritet av människor som är stöpta i samma form och där skillnaden mellan dem är minimal och att de därför kan klumpas ihop till en enhet.

Min erfarenhet är att när jag träffar en person ur gruppen vanliga människor, någon som jag inte tidigare mött, så är det min egen föreställning eller kanske fördom, att det är en vanlig människa. Jag utgår från att personen i fråga är konventionell med normala gränser för sitt beteende och livssituation. Jag tänker att hen lever ett liv ungefär som jag, även om intressen, sysslor och fritidsaktiviteter kan skilja mellan oss, och naturligtvis även värderingar och politiska ståndpunkter.

Men - efter en tid - när jag lär känna den vanliga människan lite mer, framträder någonting annat: det som skiljer, det som avviker från min inbillade föreställning. Vanligheten trängs undan och personliga egenskaper träder fram; det unika som skiljer honom eller henne från mängden. Vissa människor har mer unika egenskaper än andra, men ingen saknar det särskilda.

Jag har därför dragit slutsatsen att det inte finns några vanliga människor, det finns bara kortare eller längre personliga avstånd. På långt håll kan en människa te sig vanlig, men ju mer man lär känna henne upptäcker man de unika egenskaperna och förmågorna, som hos vissa kan vara häpnadsväckande och storartade i sin omfattning.

Vad är en arbetskamrat?
En arbetskamrat är precis som släkten: föräldrar, syskon, kusiner, farbröder och mostrar, någon som man inte själv valt, utan blivit påtvingad. Börjar man på en arbetsplats ingår arbetskamraterna som en förutsättning och man kan inte bli av med dem. Så länge man stannar kvar på jobbet måste man på något sätt förhålla sig till arbetskamraterna så att livet trots allt blir drägligt. Förhoppningvis är de trevliga och passar någorlunda med ens egen personlighet, vilket gör det lättare att trivas.

Att arbeta, som lönearbetare, är något som jag är tvungen att göra, om jag vill ha en inkomst, bostad och matkassar att bära hem från kvantum på torsdag kväll. Ett arbete får aldrig vara så viktig för en att man glömmer att det bara är ett lönearbete, något som man är tvungen att göra för att sedan kunna ha ett drägligt liv. Många blandar ihop arbetet med sig själv och ser det som ett självförverkligande, och då kommer man att fara illa, känna sig missförstådd eller bli utbränd. Det gäller alltid att ha ett distanserat förhållande till sitt arbete och förstå att det bara är ett jobb, det är inte du.

Därför är arbetskamrater på många sätt viktigare för mig, och har alltid varit, än själva jobbet. Visserligen är vårt förhållande påtvingat, men om vi kommit över de inledande barriärerna, det vill säga att personen gått från att vara en vanlig människa till en med unika egenskaper som jag uppskattar, så kan en arbetskamrat bli en av de viktigaste relationerna i livet.

Jag har ett nära liv, med familj, släkt och vänner. I det livet utspelar sig relationer med högt känslomässigt innehåll, både det positiva i form av kärlek, glädje, närvaro och det negativa, konflikt, kriser och smärta. De nära relationerna binder oss samman, vi vävs ihop och befinner oss ständigt i ett nystan där ingen vet var tråden börjar eller slutar. Vi är beroende av varandra.

Med en arbetskamrat, däremot, delar jag inget verkligt liv, det enda vi delar är olika slag av tvång. Tvånget att arbeta, tvånget att ha varandra som arbetskamrater och tvånget att anpassa oss till ett liv på hemmaplan med nära anhöriga. Allt detta, att vi är i en utsatt situation som vi kan förstå och dela med varann, men utan den bundenhet som karaktäriserar nära relationer, kan i lyckliga fall ge oss ett andrum mitt i vardagen. En ovärderlig och möjlig plats för något som påminner om terapeutiska samtal.

Två arbetskamrater som träffas i ett arbetsrum med kaffe i muggar för att prata en stund innan man ska ta tag i själva arbetsuppgiften, har stora likheter med psykoterapi. Det finns ingen bundenhet mellan de två eftersom de inte delar verkligt liv, bara en överenskommelse om att de ses mellan klockan 8 - 17 vardagar på en speciell plats, och var och en av dem kan när som helst bryta avtalet genom att byta jobb eller genom att välja att sitta ensam på sitt eget rum.

I samtalet kan allt avhandlas, från missförhållanden på arbetsplatsen, missnöje med chefen, andra arbetskamraters oförstånd till ilskan från bråket med hustrun i morse innan jag for till jobbet. Den samlade irritationen över de tre tvången - tvånget att arbeta, de påtvingade arbetskamraterna och tvånget att anpassa sig till nära anhöriga - är gemensamt och något som kan delas inom ramen för den arbetskamratliga och terapeutiska relationen. Dessa möten är läkande och nödvändiga.

Och när tiden tagit slut, antingen i och med att klockan blivit fem eller att någon av arbetskamraterna lämnat arbetet för gott, så är terapisessionen över. Och den kan aldrig mer återskapas, det är oåterkalleligt. Men minnet av tiden tillsammans, finns alltid kvar i våra hjärtan.

*****

fredag, maj 05, 2017

En väg in

Jag började arbeta som socialarbetare på 70-talet och har alltså varit med ett tag inom socialtjänsten, och har i huvudsak arbetat med barn och unga, inom Individ- och familjeomsorgen. Här tänker jag berätta lite om mina reflektioner om kommunal verksamhet och socialtjänst i synnerhet. 

En väg in
Det finns två olika linjer som ständigt präglar utvecklingen inom offentlig förvaltning. Den ena linjen är decentralisering, det vill säga att dela upp saker och ting i allt mindre delar, att specialisera arbetet i olika enheter och mellan olika tjänstemän. Det finns fördelar med det, varje område bli mindre och mer hanterbart, tjänstemannen blir expert på sin lilla del. Men när alltför många uppgifter är specialiserade på flera olika enheter, så försvinner helheten och överblicken och personalen får allt svårare att förstå varandra över gränserna. Det uppstår en språkförbistring mellan olika verksamheter, och varje område utvecklar ett eget fackspråk, lika svårt att förstå för utomstående som dialekterna i avlägsna byar i norra Norrlands inland.

Den andra motsatta strategin är att försöka samla allt på ett ställe. Den processen, centralisering, sätter alltid igång efter en period av uppdelning. Det underlättar när vi får komma nära varandra igen och kan samarbeta utan att ha en massa gränser att ta hänsyn till. När enheter börjar att slås samman måste vi ordna ett hus som ska rymma allt, våning läggs till våning. Men till slut blir det så många våningar i det centraliserade huset att den översta våningen inte längre har kontakt med den nedersta. Man har skapat ett Babels torn, och när huset blir för högt så uppstår språkförbistring och kommunikationen fungerar inte länge, och huset rasar samman.

De flesta offentliga organisationer pendlar mellan dessa två ytterligheter. Först delas allt upp i allt mindre enheter, och när nackdelarna - bristen på överblick - blivit uppenbara, så börjar man slå ihop organisationerna igen till allt större kolosser.

Just nu pågår en centraliseringsvåg inom offentlig sektor och ledorden denna gång är "en väg in" och "vi ska inte ha stuprör". Kommuner över hela landet har numera"en väg in" som sin främsta målbild, och alla tror att de upptäckt något nytt, eller innovativt, som det heter idag. Medborgarna ska hädanefter bara ha ett telefonnummer, en dörr att gå in i, och där mötas av en person som är bra på "bemötande" men som inte vet något alls om verksamheterna. Därför måstes medborgaren slussas vidare med sitt ärende till rätt ställe i organisationen och det ska inte vara någon skillnad om man söker byggnadslov eller hjälp för sitt barn. Alla ska behandlas lika, en väg in är huvudsaken. Tyvärr är det färre just nu som tänker på hur medborgaren ska ta sig ut ur byråkratin, när han en gång klivit in genom dörren.

Individens fel
De gamla sociallagarna från 40-talet fanns fortfarande på 70-talet när jag började inom socialvården. De var uppdelade på tre olika lagar och nämnder. Barnavårdsnämnden hade hand om de vanartiga barnen, nykterhetsnämnden hanterade alkoholisterna och den sociala nämnden gav omsorg till de fattiga och åldringarna.

Under den gamla sociallagstiftningen låg en speciell människosyn där sociala problem sågs som en rent biologisk och ärftlig defekt. Det var alltså bristande arv som gjorde att vissa blev fattiga eller började supa ohejdat och blev alkoholister. Det handlade om undermåliga gener helt enkelt, och därför var det arbetarklassen enbart som hade sociala problem. En social utredning behövde därför inte vara så omfattande på den tiden, det räckte att titta på efternamnet så visste man hur det låg till. Vissa släkter var helt enkelt drabbade av sociala problem som gick i arv. Det ansågs att samhället hade en viktig roll att rensa upp och rena folkets gener, vilket bland annat sköttes med hjälp av steriliseringslagen som fanns kvar ända fram till 1976.

De gamla sociallagarna hade en väldig tro på tillrättavisningar och var uppbyggda i form av en upptrappningsmodell. Socialvården kunde utdela varningar och om det inte räckte kunde det tillsättas en övervakare eller så blev det tvångsvård på en institution till slut. Hur barn blivit behandlade under dessa tvångslagar är en stor skam för Sverige, vilket skrivits om i den statliga Vanvårdsutredningen.

Samhällets fel
1968 kom en brytning med det gamla, traditionella och auktoritära samhället. Det var studentrevolternas tid och en kraftig vänstervåg gick över västvärlden. Unga aktivister tvingade fram en förändring och ett uppbrott från den förlegade människosynen som byggde på individens egen skuld. Istället kom nu tanken att sociala problem var samhällets fel.

Eller rättare sagt, det var det kapitalistiska samhällets fel. Att vissa blir fattiga, att familjer blir ekonomiskt utsatta och inte klarar sina barn eller att de tar till alkohol som tröst, var inte individens fel, utan individen sågs nu som ett offer för ett klassamhälle. Alla sociala problem var strukturella och orsakades av fel i samhället. Det var därför inte så konstigt att folk blev kriminella, psykiskt sjuka eller knarkare och ställde sig utanför samhället. Människor i utanförskap ansågs till och med vara friskas av oss alla, eftersom de tagit avstånd från det borgerliga samhället. De var egentligen rebeller, som förutsåg den kommande revolutionen, som snart stod för dörren.

När jag började på socialhögskolan i mitten av 70-talet så var det hög status att känna en brottsling eller att själv ha suttit inne. Jag kom från en trygg arbetarmiljö och kände ingen kriminell och hade inte ens alkoholism i min familj, så jag hade rätt låg status på skolan. Flera av mina klasskamrater inledde förhållanden med kåkfarare och de fick säkert betydligt bättre betyg än vi andra. I samma anda genomdrevs på socialhögskolan att det inte var individen som skulle bedömas utan gruppen, och vi hade därefter bara grupptentor, ingen individuell prövning. Och i solidaritetens tecken blev alla i gruppen godkända, även om någon inte alls hade läst eller kunde något. Vi såg det som en form av solidaritet med de svaga.

Socialtjänstlagen
Under den här perioden, när samhället ansågs vara orsaken till alla sociala problem, mellan 1968 - 82, pågick samtidigt utredningen som sedermera skulle bli socialtjänstlagen. Det är därför den kom att se ut som den gör idag. Den koncentrerar sig på att det är samhället som måste förändras, socialarbetare som träffar de mest utslagna är de som är bäst lämpade för att driva samhällsplanering ute i bostadsområdena, som ska följa barn och ungas utveckling i samhället och förebygga att problem överhuvudtaget uppstår. Den beskriver en strukturell syn på sociala problem, fattigdom, kriminalitet och missbruk är bara symtom på brister i samhället som måste åtgärdas. Individen ska behandlas med frivillighet, och familjen ska hållas ihop, familjeperspektiv, helhetsperspektiv, närhetsperspektiv.

Jag arbetade som socialsekreterare på 80-talet, i en mellanstor kommun, i samband med att socialtjänstlagen antogs 1982. Det var en tid innan ekonomitänkandet hade tagit över socialtjänsten. Under hela 80-talet hörde jag aldrig talas om ordet "budget", det nämndes aldrig i något sammanhang. Istället pratade vi om "behov”, vad som behövdes för att kunna förbättra insatser och stöd. Och varje år utökades våra verksamheter och folk nyanställdes och ingen pratade om vad det kostade.

I socialtjänstlagens anda, helhetsprincipen, hade jag som socialsekreterare ett distrikt, ett geografiskt område, där jag arbetade med alla former av sociala problem. Jag utredde och beviljade socialbidrag, jag hade hand om barnavården och jag försökte hjälpa alla missbrukare inom området och jag utredde vårdnadsfrågor efter skilsmässor. Allt låg på mitt bord.

I min arbetsgrupp fanns också barnomsorgen representerad, och vi jobbade tillsammans. Förutom de enskilda ärendena gick jag runt på förskolorna i området, deltog på föräldramöten, träffade föräldrar på BVC och besökte skolorna, samarbetade kring skolelever som hade det svårt. Utifrån mina kunskaper som jag fick i området deltog jag i kommunens samhällsplanering, där synpunkterna från mig, socialarbetaren, var viktiga för hur kommunen skulle planera nya bostadsområden.

Varje år fick vi mer tjänster. Fältassistenter, förebyggare ute på skolorna, alkoholrådgivare som arbetade förebyggande på arbetsplatser. Det här var en tid när man kunde träffa människor utan att behöva utreda dem först i fyra månader. 80 - talet var en underbar tid när vi arbetade efter socialtjänstlagens intentioner och vi visste fortfarande inte vad en budget var för någonting.

Ekonomerna tar över
Men socialtjänstens guldålder tog slut 1992. Då hade den stora fastighetskrisen kommit till Sverige, pengarna hade tagit slut, slösats bort av yuppies och aktiespekulation och vi fick 500 % i ränta. Och det var i samband med Göran Perssons berömda ”sanering av statsfinanserna” 1994 som ekonomerna plötsligt kom inrusande i alla kommuner. Ekonomistyrning var plötsligt viktigare än att förändra samhället till det bättre. Det var nu ordet budget kom in i socialtjänsten och tog plats i centrum, och den har aldrig lämnat den centrala positionen.

Och vi vet alla att ekonomer är excelbladens mästare. Allt går att dela upp i kolumner och rader och varje kolumn kan prissättas och summan kommer automatiskt upp längst ner i i hörnet. Genom att dela upp saker i detalj via excelblad kunde vi få ordning på ekonomin, en budget i balans. Ett sådant tänkande, detaljerad ekonomistyrning, stämde inte med en socialtjänst organiserad i distrikt med helhetsperspektiv på familj och samhälle. Det dög inte längre, för vad kostar de enskilda delarna?

Därför, under senare delen av 90-talet, fick socialtjänsten krav på sig att renodla arbetet, indela det mera och anpassa det till kolumner och rader. När man utreder då ska man utreda. Och när man ger hjälp då ska det vara en avgränsad insats, med tydlig början och slut. Ett industriellt tänkande inspirerad från det löpande bandet infördes. Socialarbetaren skulle styras av enkla regler, rutiner och riktlinjer, och därför i stort sett vara utbytbar. Socialt arbete skulle inte längre utgå från relationen mellan en socialarbetare och en familj, istället skulle socialt arbete administreras och dokumenteras.

Och så började den stora uppdelningen. Först började vi dela upp familjen. Vi tar barn för sig och vuxna som missbrukar för sig och försörjningsstöd för sig. Då blir det lättare att följa försörjningsstödets utveckling. Familjeperspektivet och helhetsprincipen i socialtjänstlagen fanns kvar med förpassades helt sonika bort från synfältet. Varje familj kunde nu få besöka två – tre olika avdelningar i socialförvaltningen för att bli utredd inom alla områden.

Men uppdelningen av familjen och organisationen räckte inte. Borde man inte också dela upp själva processen i flera steg så att det blir ännu högre kvalitet på de enskilda delarna? Därför inleddes en kartläggning av arbetsgången när en familj söker hjälp och man fann att det handlade om att ta emot, att bedöma, att utreda, att besluta, att ge uppdrag, att ge hjälp, att följa upp och att avsluta. De avskilda delarna som man identifierat sorterades upp och specialiserades inom olika avdelningar. Detta gjorde inte bara ekonomerna glada, även socialstyrelsens folk kände sig alltmer nöjda.

Först kommer barnet och föräldern till ett bedömningsteam som gör okulärbesiktning, skyddsbedömningar och bedömer om det ska utredas eller inte. Allt skrivs ned i ett eller flera dokument. Säg 8 sidor text. Sedan går dokumenten vidare till en utredare som igen kallar barnet och föräldrarna för en större genomgång, själva utredningen. Att inleda en sådan utredning är lika komplicerad som att starta en jumbojet, det krävs flera checklistor för att inte glömma bort att informera om det som måste informeras enligt socialstyrelsens alla föreskrifter.

Utredning ska vara omfattande dokumenterad, uppdelad i olika livsområden, samma sak ska helst skrivas minst fyra gånger på olika ställen innan det är klart. Utredningen kan därför bli 20-30 sidor lång, att lägga till de 8 som den första socialsekreteraren skrev. Socialstyrelsen införde en modell, kallad BBIC, som ledde till att socialarbetarens fokus flyttades från den hjälpsökande till själva modellen för dokumentation. Ett gott socialt arbete handlar idag om att modellen är rätt ifylld. När utredningen är färdig efter fyra månader görs en bedömning och efter det tas ett beslut om insats. Och ofta blir det bara ett beslut om stöd som man visste att barnet behövde redan första dagen det kom till bedömningsteamet. För det finns ju inte alltid så mycket olika stödinsatser att välja på.

Så efter 2 veckors bedömning, fyra månaders utredning så kommer barnet fram till den som ska tillhandahålla själva hjälpen. Men först måste det skrivas ett dokument, en genomförandeplan, så att alla mål kan följas upp noggrant. Det gör öppenvården. Jag vet inte hur många sidor den är på, säkert minst 4 sidor. När den är klar kan hjälpen inledas. Om familjen orkat ända hit.

Stödet som en socialsekreterare gav på 80-talet kan idag vara uppdelat på ett stort antal personer och kommunikationen mellan delarna sker främst genom skrivna dokument av omfattande natur.

Socialstyrelsens ingenjörskonst
Socialstyrelsen är uppdelningarnas mästare. Trots att de ständigt sviker socialtjänstlagens intentioner fokuserar de endast på myndighetsutövning, all form av service är i princip bannlyst. De verkar nästan som de delar upp barn i två kategorier, utredda och ännu ej utredda. Alla sociala problem löses med en utredning av det enskilda barnet, och ju fler dokument som kan läggas till utredningen desto bättre kvalitet, tycks socialstyrelsen anse. Deras tillsyn och öppna jämförelser bryr sig inte om barnen fick hjälp eller inte, utan där räknas antal dokument och rutiner. En skriven rutin är det bästa sättet för en kommun att undgå kritik. I kommunerna anställs allt fler utvecklare, strateger, kvalitetsledare för att tillfredsställa den statliga myndighetens glupande aptit på skrivna dokument.

Socialstyrelsen driver ett mångårigt projekt, Nationellt fackspråk där de har definierat sin syn på socialt arbete. Det är utifrån mitt sätt att se, ingenjörskonsten absoluta höjdpunkt, där mänskliga problem är omformulerade till en teknisk bruksanvisning, se nedanstående bild.


Socialstyrelsen beskrivning av socialt arbete

Allt börjar längst upp med en Person. Socialstyrelsen definierar person som ”en mänsklig individ”. När personen kommer in i systemet så kan hen anta formen av brukare, journal, insats och en mängd andra former av dokument.  Men det mest tragiska med denna bild är att det finns ingen utgång. Har en person en gång antagit formen av brukare så finns ingen återvändo. Hela bilden är långt ifrån socialtjänstlagens intentioner om att se på familjen som en helhet.

Samverkan som den ultimata lösningen
I mitten av 2000-talet var socialtjänsten söndertrasad i så många delar att alla hade svårt att se något som helst sammanhang. Det var nu alla började prata om behovet av samverkan. Varenda konferens, varenda artikel om sociala problem slutade i den ultimata lösningen: Ökad samverkan! Vi måste få ihop det! Plötsligt verkade man inse att alla myndigheter har sina egna excelblad med kolumner och rader om inte är kompatibla med varandra. Men det var ändå svårt att komma överens om vilken myndighet som skulle betala, så de flesta samverkansprojekt gick i stöpet när budgeten kom på tal.

70-talets återkomst
Som jag inledde den här texten, så har situationen inom socialtjänsten pendlat mellan uppdelning av verksamheterna i allt mindre delar, till att under andra tidsepoker slås ihop till större enheter. Synsätten på sociala problemen har följt med, antingen ansetts bero på individuella orsaker, särskilt genetiska, eller så har strukturella orsaker i samhället pekats ut.

Från 90-talet och framåt, kom ekonomerna in i centrum och med socialstyrelsens hjälp blev socialtjänsten individuellt inriktad och samhällsperspektivet försvann till förmån för myndighetsutövning med fokus på dokumentation och handläggning. Just nu bågnar alla kommuners socialtjänster under enorma dokumentationskrav och detaljstyrning av det sociala arbetet. Det har knäckt professionen som i stora skaror flyr från socialkontoren.

Men det är samtidigt tydligt att 70-talet är på väg tillbaka i socialtjänsten. Främst har ett folkhälsoperspektiv slagit igenom, där de sociala problemen åter igen ses som komna ur strukturella problem, eller som det heter numera, "bakomliggande socioekonomiska faktorer". Det är ojämlikhet, inkomstskillnader, barnfattigdom som skapar de sociala problemen. Därför måste socialtjänsten, skolan, kulturen, fritiden och landstingen samverka och tillsammans bidra till att förändra samhället. Socialarbetare måste igen in samhällsplaneringen, barn och unga måste följas upp på gruppnivå och helhetsperspektivet över kommunens insatser måste finnas.

Det är dags att damma av det som står i socialtjänstlagen. Vi behöver göra ”sociala investeringar” och bygga ut förebyggande och tidiga insatser. Dags att se familjen som en helhet igen, som har en egen kompetens att ta ställning till olika stödinsatser. Frågan är vad vi ska göra med socialstyrelsen. Det är säkert omöjligt att övertyga dem om att man inte behöver utreda alla människor, att man också bara kan ge dem den hjälp de efterfrågar. Att det går att se personer som hela mänskliga individer och inte bara som beståndsdelar i ett administrativt system som genererar tusentals sidor texter, som arkiveras i allt större och större arkiv.

En utväg kunde vara att dela upp socialstyrelsen i några mindre enheter. Det kanske skulle göra dem upptagna med en omorganisation så att socialtjänsten skulle få lite utrymme att utvecklas i frihet.

*****