tisdag, april 04, 2017

När barndomen flög sin kos



Mitt föräldrahem skulle säljas sedan min mamma Siri efter en stroke inte längre kunde bo kvar. Hon bodde sedan en tid tillbaka på servicehuset i Järved. Alla min mammas saker: kläder, virkade dukar, lakan, tavlor, prydnader, dagböcker, brev osv skulle sorteras och packas ned. Vissa kartonger skulle sparas och annat skänkas till Frälsningsarmén. Jag, min bror Lennart och svägerskan Lena jobbade en hel dag med nedpackningen och sorteringen. När vi var klar för dagen så bestämde jag mig för att sova en sista natt i huset.

Lördag natt den 21 augusti 2004 så sover jag ensam, en sista natt i mitt barndomshem, i min pappas säng som står kvar i sovrummet. Han dog 1990 men sängen har ändå stått kvar sedan dess. Jag har aldrig tidigare sovit i den sängen, det känns lite märkligt, men jag låter bli att tänka på det, jag bäddar den och försöker betrakta den som vilken säng som helst.

När jag släckt lampan och lagt mig för att somna upplever jag en viss oro i kroppen, obestämbar men fullt påtaglig. Det känns ödsligt och kallt i rummet. Men plötsligt hör jag en fluga surra omkring i rummet. Det är en sådan där liten, snabb fluga som bara sätter sig några ögonblick innan den flyger upp igen. Inte som tyngre spyflugor som kan gå omkring och spankulera länge när de känner sig ohotade. Den här flugan är stressad och rastlös, tillbringar nog större delen av sin tid i luften. Då och då landar flugan på mig, gärna i ansiktet, det kittlar så där obehagligt och jag måste ständigt vifta iväg den.

Jag ligger i sängen, trött efter dagens arbete, och funderar. Hur ska jag nu göra med denna fluga, tänker jag. Enda chansen att bli fri är att tända lyset, hämta flugsmällan och slå ihjäl den. Men jag tvekar. Jag får plötsligt en känsla av att det vore fel att döda någon sista natten i det hus där jag vuxit upp, även om det nu bara gäller en liten fluga. Som om det vore att gå över gränsen, att göra något oförlåtligt. En alltför drastisk handling i ett känsligt läge.

Så jag bestämmer mig för att låta den leva. Det är nog det bästa tänker jag, eftersom jag helst inte vill dra på mig några onödiga skuldkänslor, nu när min barndom, så att säga ska avslutas.

Det blir en jobbig natt. Flugan flyger iväg ut i rummet, tillräckligt länge för att jag ska hinna somna. När jag sovit en stund, svårt att säga hur länge, så väcks jag av att flugan råkar landa på mitt ansikte igen. En kittlande promenad innan jag försöker slå bort den med handen. När jag vaknar till i mörkret, känner jag ödsligheten i det tomma och nerplockade huset men somnar snart om igen.

Om och om igen upprepas proceduren hela natten. Jag somnar, flugan i ansiktet, vaknar, viftar bort, känslan av ödslighet.

På söndag hämtar vi Siri från servicehuset och hon får komma hem en sista gång, titta igenom kartonger, pärmar, papper och säga vad som ska bevaras. Hon söker gravbrevet, d.v.s. beviset på att vi har en familjegrav. Det finns inte där det borde vara, i den blå pärmen uppe i högra köksskåpet. Hon blir mer och mer orolig, söker i andra pärmar och papper, bläddrar nervöst fram och tillbaka.

Under tiden flyger en fluga runt i rummet, som sätter sig på henne om och om igen, och hon viftar irriterat bort den flera gånger och säger ”vilken besvärlig fluga”. Efter ett ivrigt sökande, och med en väldig tacksam suck, hittar hon till slut gravbrevet. Hon kan nu ta med sig det, till det nya stället där hon bor, servicehuset i Järved.

Jag sitter och tittar på min mamma vid köksbordet när hon just hittat sitt gravbrev. När jag ser flugan cirkla runt hennes huvud kommer jag plötsligt ihåg en ramsa som hon lärde mig när jag var barn -- "Flyg fula fluga flyg, och den fula flugan flög" -- Och jag tänker, nu försvinner de sista resterna av min barndom. 

Så jag öppnar altandörren och låter flugan flyga iväg ut ur huset.  Och mitt i alla sorg känner jag en viss tillfredställelse över att den överlevde denna sista natt.

***********

6 kommentarer :

Bert Bodin sa...

Fin text, Sven. Fin text över en fin upplevelse.

Sven Teglund sa...

Tack Bert!

Anonym sa...

Härlig natt, men allt ska liksom värka in och värka ut, bra skrivit, spänningen var på slutet, vad händer med flugan, bra att din mor hittade brevet. /Tommy Sjölund

Sven Teglund sa...

Tommy: Ja, så sant, stor saker i livet känns. Det var väldigt skönt att hon hittade gravbrevet, då blev allt lugnt.

Eva Nygren sa...

Så vackert. Känner du till en bok som heter Den sista av de rättfärdiga? Om du läst den förstår du nog min association.

Karin på FOX sa...

Fint och spännande skrivet!