torsdag, april 20, 2017

I glasögonbutiken



Nu har jag köpt nya glasögon igen. För mig som varit närsynt sedan jag gick i femman är det en återkommande sysselsättning var tredje eller fjärde år. Numera är synen även påverkad av min höga ålder, så jag måste ha progressiva glas.

Varje glasögonaffär har sina egna lockpriser och det är helt omöjligt att jämföra och bedöma var man kan få det bästa priset. Vissa har 25% rabatt på både båge och glas, andra har halva priset på ett andra par glasögon, vissa lockar med gratis solglasögon och det finns affärer som lovar två par extra glasögon. Jag förstår inte varför man ska köpa flera glasögon åt gången, för mig räcker det med ett par.

Jag gick in hos en optiker där det stod på dörren: Köp progressiva glasögon för 1750 kr! Jag tyckte att det lät som ett bra pris. Det var även 50% rabatt på synundersökningen om man var pensionär och kom in på förmiddagen, men tyvärr, jag är inte pensionär än så jag fick betala fullt pris. Nåja, priset på glasögonen lät ju ändå bra.

Först skulle jag välja bågar. Expediten sa att det finns olika hyllor med bågar att välja på, i fem olika kategorier: "mycket fula bågar", "fula bågar", "tråkiga bågar", "snygga bågar" och "mycket snygga bågar". Hon sa att det var bara mycket fula bågar som ingick i priset som stod på dörren. Om jag ville ha snyggare bågar så kostade det lite mer. Och efter att ha provat visade det sig att en båge ur kategorin "mycket snygga bågar" var den som passade mig bäst. Det tyckte hon också.

Sen var det dags att välja glas. Det finns olika sorter och kvaliteter, förklarade hon för mig, särskilt när det gäller progressiva glas. Hon delade in dem i fem kategorier: "mycket dåliga glas", "dåliga glas", "vanliga glas", "mycket bra glas" och "mycket, mycket bra glas". Det var stor skillnad på dem, och jag fick se ett exempel på "mycket dåliga glas", de som ingick i det rabatterade priset som stod på dörren. Det mesta var suddigt på sidorna och med ett så litet skarpt synfält i mitten att jag säkert inte ens skulle hitta hem. Så hon rekommenderade ett lite bättre glas. Det kostar ju lite mer naturligtvis, men man måste ju unna sig att se bra, eller hur?

Jag bestämde mig för att stanna på kategori fyra, mycket bra glas, man kan ju inte ha det bästa jämt. Vill du ha reflexfritt, frågade hon då, det måste man ha, annars går glasögonen knappt att använda utomhus. Och eftersom jag gärna skulle vilja gå ut ibland så accepterade jag reflexfritt. Tyvärr ingick inte reflexfritt glas i priset som stod på dörren.

När jag skulle betala uppgick kostnaden för glasögonen till 7200 kronor.

Vill du även ha en försäkring för 300 kr per månad nu när du köpt så dyra glasögon, frågade expediten avslutningsvis. Om olyckan skulle vara framme.
Nej, nej och åter nej, svarade jag. Ingen försäkring!

Man måste sätta gränser i tid, tänkte jag, så man inte blir pålurad något onödigt.

******

tisdag, april 04, 2017

När barndomen flög sin kos



Mitt föräldrahem skulle säljas sedan min mamma Siri efter en stroke inte längre kunde bo kvar. Hon bodde sedan en tid tillbaka på servicehuset i Järved. Alla min mammas saker: kläder, virkade dukar, lakan, tavlor, prydnader, dagböcker, brev osv skulle sorteras och packas ned. Vissa kartonger skulle sparas och annat skänkas till Frälsningsarmén. Jag, min bror Lennart och svägerskan Lena jobbade en hel dag med nedpackningen och sorteringen. När vi var klar för dagen så bestämde jag mig för att sova en sista natt i huset.

Lördag natt den 21 augusti 2004 så sover jag ensam, en sista natt i mitt barndomshem, i min pappas säng som står kvar i sovrummet. Han dog 1990 men sängen har ändå stått kvar sedan dess. Jag har aldrig tidigare sovit i den sängen, det känns lite märkligt, men jag låter bli att tänka på det, jag bäddar den och försöker betrakta den som vilken säng som helst.

När jag släckt lampan och lagt mig för att somna upplever jag en viss oro i kroppen, obestämbar men fullt påtaglig. Det känns ödsligt och kallt i rummet. Men plötsligt hör jag en fluga surra omkring i rummet. Det är en sådan där liten, snabb fluga som bara sätter sig några ögonblick innan den flyger upp igen. Inte som tyngre spyflugor som kan gå omkring och spankulera länge när de känner sig ohotade. Den här flugan är stressad och rastlös, tillbringar nog större delen av sin tid i luften. Då och då landar flugan på mig, gärna i ansiktet, det kittlar så där obehagligt och jag måste ständigt vifta iväg den.

Jag ligger i sängen, trött efter dagens arbete, och funderar. Hur ska jag nu göra med denna fluga, tänker jag. Enda chansen att bli fri är att tända lyset, hämta flugsmällan och slå ihjäl den. Men jag tvekar. Jag får plötsligt en känsla av att det vore fel att döda någon sista natten i det hus där jag vuxit upp, även om det nu bara gäller en liten fluga. Som om det vore att gå över gränsen, att göra något oförlåtligt. En alltför drastisk handling i ett känsligt läge.

Så jag bestämmer mig för att låta den leva. Det är nog det bästa tänker jag, eftersom jag helst inte vill dra på mig några onödiga skuldkänslor, nu när min barndom, så att säga ska avslutas.

Det blir en jobbig natt. Flugan flyger iväg ut i rummet, tillräckligt länge för att jag ska hinna somna. När jag sovit en stund, svårt att säga hur länge, så väcks jag av att flugan råkar landa på mitt ansikte igen. En kittlande promenad innan jag försöker slå bort den med handen. När jag vaknar till i mörkret, känner jag ödsligheten i det tomma och nerplockade huset men somnar snart om igen.

Om och om igen upprepas proceduren hela natten. Jag somnar, flugan i ansiktet, vaknar, viftar bort, känslan av ödslighet.

På söndag hämtar vi Siri från servicehuset och hon får komma hem en sista gång, titta igenom kartonger, pärmar, papper och säga vad som ska bevaras. Hon söker gravbrevet, d.v.s. beviset på att vi har en familjegrav. Det finns inte där det borde vara, i den blå pärmen uppe i högra köksskåpet. Hon blir mer och mer orolig, söker i andra pärmar och papper, bläddrar nervöst fram och tillbaka.

Under tiden flyger en fluga runt i rummet, som sätter sig på henne om och om igen, och hon viftar irriterat bort den flera gånger och säger ”vilken besvärlig fluga”. Efter ett ivrigt sökande, och med en väldig tacksam suck, hittar hon till slut gravbrevet. Hon kan nu ta med sig det, till det nya stället där hon bor, servicehuset i Järved.

Jag sitter och tittar på min mamma vid köksbordet när hon just hittat sitt gravbrev. När jag ser flugan cirkla runt hennes huvud kommer jag plötsligt ihåg en ramsa som hon lärde mig när jag var barn -- "Flyg fula fluga flyg, och den fula flugan flög" -- Och jag tänker, nu försvinner de sista resterna av min barndom. 

Så jag öppnar altandörren och låter flugan flyga iväg ut ur huset.  Och mitt i alla sorg känner jag en viss tillfredställelse över att den överlevde denna sista natt.

***********