onsdag, februari 01, 2017

Olika bilder av åldrandet

När vi bestämde oss för att ge ut min mamma Siris dagboksanteckningar, det som kom att bli boken "ensamheten värst", frågade vi oss om vem som kommer att orka läsa den. Ungefär 450 sidor åldrande, med mycket oro och ängslan, beskrivet på ett sparsmakat och repetitivt sätt. Vi tänkte att några i släkten skulle intressera sig för den, och kanske några Husum-bor på sin höjd. Men så blev det inte, den blev en osannolik succé och den har uppmärksammats både i tv, radio och media.

Jag tror att boken fyllde något slags tomrum, främst kring frågan om ålderdomen och hur vi ser på den.

Idag är det så att äldreomsorgen i massmedia framställs på ett väldigt negativt sätt. Det är nästan dagligen artiklar om att äldre vanvårdats, fått dålig mat eller på andra sätt inte blivit bra behandlade. Många får därför uppfattningen att äldreomsorgen är en katastrof och känner rädsla  inför att bli gamla och behöva hjälp.

Å andra sidan finns det en uttalad ungdomskultur i samhället som gör att att ingen verkar vilja bli gammal överhuvudtaget. Vi matas med forskningsresultat om att bara vi tränar och går på gym, så kan vi nog slippa åldrandet och fortsätta att leva nästan i all evighet.

Men ingen av de två ytterligheterna är med sanningen överensstämmande. Även om det händer allvarliga fel och finns brister, har vi nog bland den bästa åldringsvården i världen. Den bild vi får i tidningarna är alltför ensidig, eftersom de rapporterar bara när det gått snett. Enligt Global agewatch index är Sverige det tredje bästa landet i världen att åldras i. Det talar sitt tydliga språk.

Men det stämmer inte heller att vi kan undvika åldrandet, hur mycket vi än går på gym. Ålderdomen är verkligen en svår och nedåtgående process där våra förmågor ständigt försämras, vilket gör oss allt mer isolerade, ensamma, och till slut beroende av hjälp från andra. Och den processen är olika för var och en, mer eller mindre svår men ingen undkommer den.

Jag tror att det är därför Siris text, genom att hon befinner sig mitt i sitt eget åldrande, ger läsaren en mer realistisk bild över hur det kan vara att bli gammal. Boken ger inte en förskönande bild av åldrandet, där man förnekar svårigheter och problem, utan hon visar verkligen på sin utsatthet och ensamhet. Men hon visar också en stor tacksamhet inför de som hjälper henne; grannar, vänner, anhöriga och den fantastiska personalen på servicehuset.

Jag tänker att lidande och död förekommer i allas våra liv, det går inte att undvika. Det är som det är. Förr eller senare blir vi alla gamla.

Men vi får göra det bästa av det. Och precis som Siri, vara oändligt tacksam för alla hjälpande händer. Och rikta ett särskilt tack till Gode Jesus eller någon annan som vi tror på.

********

2 kommentarer :

Bert Bodin sa...

Jag läser lite då och då. Några dagars anteckningar åt gången. Det funkar utmärkt bra.

Vad gäller åldringsvården håller jag med dig. Min mor bodde på Rödkallens äldreboende de sista åren och trivdes utmärkt. Personalen var trevlig och pratsam. Jag träffar rätt ofta på mammas favorit på stan. Han är stor och bullrig kroatisk invandrare med oändligt tålamod, stor humor. Vi håller sporadisk kontakt även om det är fem år sedan mamma gick bort.

Sven Teglund sa...

Bert: Ja det funkar säkert bra att läsa en bit i taget också. Det finns många berättelser om positiv äldreomsorg men det hörs sällan.