11 januari 2017

Ja-sjukan

För några dagar sedan skrev jag en status på Facebook, där jag gav ett nyårslöfte att jag skulle säga nej oftare det här året. Och så specificerade jag genom att säga nej till att träna på gym, nej till badhus och nej till till knytkalas. Det här blev mycket uppmärksammat i min vänkrets, och jag blev ifrågasatt från flera håll, varför jag plötsligt blivit så negativ. Många trodde till och med att jag sagt nej till allt i livet.  Och min chef på jobbet kom in och undrade om det var någon mening att i fortsättningen fördela några uppgifter till mig överhuvudtaget, eller om jag bara skulle säga nej.

Av reaktionerna förstod jag att jag gjort något oerhört, att plötsligt säga nej, något som verkar vara helt otänkbart i vår nuvarande kultur. Det är ja som gäller i alla sammanhang; man måste vara positiv, bejaka livet, säga ja till alla möjligheter, säga ja till att prova något nytt, säga ja till nya utmaningar, säga ja till konsumtion, ja till förändring och ja till att arbeta mer.

Samtidigt talar vi om att vi måste ha balans i livet, och klara livspusslet. Men hur ska vi klara det utan tillgång till nej? Utbrändhet är ett väldigt passande ord för sjukdomen som drabbar ja-sägare, eftersom det ofta orsakas av för mycket positivism, ett brinnande intresse och en önskan om att bli upplyst.

Min son Anders brukar säga att först kommer nej, sedan ja. Med det menar han att genom att säga nej till vissa saker bildas ett tomt utrymme i livet, som man kan fylla med det som man verkligen vill göra. Men det handlar inte bara om att säga nej till det som man inte gillar eller inte vill göra. Det svåra är att säga nej till det som man kanske ändå tycker om, vilket är nödvändigt för att få tillräckligt utrymme för det jag verkligen prioriterar, det viktigaste i livet.

Många människor har drömmar i livet som de skulle vilja förverkliga. Men man förstår inte att förverkligandet av en sådan dröm handlar om att börja säga nej. Att säga nej till det som invaderat ens liv utan att man märkt det. Som fyllt varje minut under dygnet så att man inte ens hinner gå och lägga sig i tid för att få 8 timmars sömn, och som gör att man varje morgon vaknar outvilad och håglös. Och därför skjuter på genomförandet ytterligare en dag.

Arbetslivet idag är ja-sägarnas eldorado. Folk jobbar inte bara på dagen utan även på kvällarna, och det mejlas sent och det är inte så viktigt med arbetstiden. Lars Nelander, som varit anställd i Uppsala kommun i 36 år, har nyligen kommit ut med rapporten "När kommunen blev en marknad" där han skildrar  de nyliberala idéerna, som idag ofta går under namnet New Public Management, och dess intåg i offentlig sektor från 80-talet fram till idag.

Lars Nelander beskriver bland annat en ny stadsdirektör som avvecklar den interna, kollegiala debatten medan de anställda drillas i positivt tänkande. Direktören lanserar en ny devis för sitt kontor - "Gör gott och var glad" - och medarbetarna sitter i ändlösa möten och konferenser för att utveckla "en kultur där ledord som utmana, agera, ta plats, sätta dagordningen, stå på tå i frontlinjen och spana och uppmuntra till tidig aktivitet ska prägla vårt handlande".

Lars Nelander visar tydligt i sin rapport vilka konsekvenser det blir för en organisation som mejslar bort ordet nej. Det blir en dumhetens marknad.

Avslutningsvis, ett klipp från Mammas nya kille, om Lars Stenberg och Nej, Nej, Nej-partiet.




2 kommentarer:

Eva Nygren sa...

JA! säger jag dock till din text!

Matten och Nelsson. Tankar i nutid. sa...

Han har en poäng där, sonen, att först säga nej för att så småningom få plats för ett ja. Det gäller bara att veta vem man ska säga nej till, till sig själv tror jag, och ja med för den delen.