onsdag, december 14, 2016

Att läsa och skriva

Min mamma Siri läste aldrig romaner eller andra böcker i vuxen ålder. Detta trots att hon under skoltiden älskade att göra hemläxan och läsa skolböckerna. När jag frågade henne varför hon inte läste, svarade hon att "om jag börjar läsa en bok, då blir jag helt uppslukad och kan inte sluta förrän jag läst ut hela boken". Hon var helt enkelt rädd för att "förlora sig själv" i böckernas värld, då var det bättre att helt låta bli.

Jag tycker att det var synd. Eftersom hon ofta kände sig ensam skulle en god bok, en roman, kunnat få henne att uppleva sig mer delaktig med världen runt omkring. Det är ju det som händer när man läser, man möter andra människor och får ta del av deras tankar, samtal och inre liv. Att läsa är ett närmande till verkligheten, inte en flykt.

Det är därför lite av ödets ironi att det Siri själv skrev i sin dagbok nu finns utgivet i en bok som många andra läser, och där de får ta del av hennes tillvaro och inre liv. Jag får brev från äldre läsare som känner sig tröstade av hennes ord. Kanske känner de sig mindre ensamma när de får dela ensamheten med Siri.

I och för sig hade nog dagboksskrivandet samma funktion för Siri, ett sätt att dela tillvaron med någon annan, även om den andre bestod av henne själv. Och Jesus naturligtvis, som alltid läste det hon skrev.

6 kommentarer :

Karin Härjegård sa...

Det var på samma sätt för min farmor och min mormor. Båda två med stark närhet till orden, men att sätta sig och läsa en bok var det aldrig fråga om. Kanske för risken att "förlora sig", men säkert också för att det var en så "onyttig" syssla. Det blev ju inga resultat. Inga färdiga dukar, inget gräddat bröd.

Sven Teglund sa...

Karin: Helt rätt, man kunde inte heller sitta helt onyttig. Därför var ju virkningen så perfekt, hon och de andra kvinnorna kunde sitta och prata och fika i lugn och ro, det producerades ju dukar samtidigt :)

Anonym sa...

Jag är så glad för den inspirerande boken och för det fantastiska förordet! Jag köpte boken till mig själv som julklapp och tar hand om den som en dyrbar skatt.

Sven Teglund sa...

Anonym: Å så fint, jag blir glad att höra att du uppskattar boken. Tack, önskar dig god fortsättning på julhelgen!

Elisabet. sa...

Och jag gav boken till en god vän till min mamma, som så småningom - när inte mamma längre var i livet - blev en lika god vän till mig.
Hon är i mitten av de åttio, eller mera. Åttioåtta. Och tänk, att precis som hos Anonym, så har hon berättat att hon läst förordet gång på gång på gång och berörs så av det!

Sven Teglund sa...

Elisabet:Verkligen roligt, det verkar vara nåt med förordet som många känner igen sig i. Jag ville att det skulle vara så personligt som möjligt,för det är ju ofta så, det som är nära mig, berör också andra. Vi människor är så lika inombords!