31 oktober 2016

"Årets vackraste bok" - krönika av Elin Ruuth

Elin Ruuth skrev en underbar recension i Västerbottens Kuriren om boken "ensamheten värst". Och eftersom alla inte har VK så har jag skrivit ner den här så att ni kan läsa den.

       Själens nystan och händernas broderi
Dagbok. Med risk för att bli ett slagträ - eller en lyra - i debatten om partisk media, så måste jag avslöja att jag ibland läser böcker med förutbestämd välvilja. Det är inte litterära stjärnskott, debuterande bekanta eller personliga gunstlingar som seglar strax under radarn för min strikt objektiva granskning. Men om någon skulle få för sig att ge ut, låt oss säga, ett urval av sin bortgångna mors dagboksanteckningar. Hennes sista 18 år, nedplitade i kärnfulla noteringar om väder och sysslor, besök och ensamhet. Om krämpor och böner, kantade av omsorgsfullt broderade hyllremsor. Då finns det riska att mina sentimentala nerver skriker BRAVO! innan jag ens slagit upp pärmarna.
  Förlaget Teg Publishing har, genom konstnären Sven Teglund, skapat just den boken. Årets vackraste. Den heter Ensamheten värst. 
Siri Johansson föddes 1918, gick sex år i folkskola och levde som hemmafru i bruksorten Husum. När hennes make gick bort, eller "slutade" som Siri skulle ha uttryckt det, började hon skriva dagbok och med det fortsatte hon fram till sin egen död, på servicehuset i Järved 2010. Hon fick en stroke medan hon satt och skrev, en sista mening rann ut i ett tunt streck nedför sidan.  Det är ingen lätt sak att bry sig om sina äldre. Eller, bryr sig gör man nog. Men hur ofta? Hur mycket och till vilket pris? Resursfördelningen är ett bekymmer på kommunal som de flesta individuella nivåer. Jobbet, barnen, hemmet, självet. Och så lilla mamma. Eller farfar. Och gammelfarbrors änka. Hon har ju ingen annan. Men det var då fan att hon ska ringa varje dag. Mitt i middagen.  
Ensamheten hos äldre är som köttindustrin, som flyktingbåtar och cancer. De flesta av oss mäktar inte med att tänka på den. Inte förrän den kryper alldeles intill. Och kanske inte ens då. Storheten med ensamheten värst är att den, från sitt snävt subjektiva perspektiv, ändå åkallat allt detta. Mer eller mindre distanserade frågor av rationell art, i mitt eget fall: Borde jag ringa till mormor? Hur kan äldreomsorgen förbättras? Vad betyder den årliga virkade julklappsduken, alla stickade barnsockar, egentligen? Vad döljer sig i mellanrummet mellan maskorna? 
  Siris anteckningar talar vidare till språksinnet, till poesiläsaren i mig:
"Gösta kom hit 9.30 i morse, jag stod på knä och bad / så jag hörde honom inte, han hade inget trevligt / att tala om." "Virkat duk färdig, rivit upp spets så jag ska få garn /har slut på garnet." Dramatiken och intriger stormar i det lilla när en okänd kvinna invadera Siris plats i matsalen: "Jag varit ner ätit potatis 2 biffar sås, smörgås mjölk. / / kvinna tagit min plats igen hjälp mej Jesus hjälp mej / Jesus / hjälp henne rätt Jesus" 
Men mest akut adresserar Ensamheten värst mina känslor. Något onämnbart, dolt och skavande djupast inombords. Så överrumplas jag liksom av tårarna som droppar ner på Sven Teglunds omsorgsfulla akvareller av hans mammas virkningar och broderier. Siris sorg vid systerns bortgång. När huset säljs. Otrivseln på hemmet. Rädslan, långsamheten. Ensamheten.
  Men också triumfen i att orka skotta sin balkong. Att skura ett köksgolv och ordna honungsvatten till ett snuvigt barnbarn som ligger i kökssoffan. Den sällsamma lyckan i ett höjt bostadsbidrag. I småkakor och julförberedelser. Dallas på tv. Och de förunderliga dagar då apparaten funkar som den ska, då öronbruset slutar för en stund och man hör precis vad människor försöker säga till en.

          *****
Publicerad i Västerbottens-Kuriren 21 oktober 2016

Inga kommentarer: