17 mars 2016

Förlorarnas förlorare

I Sveriges televisions återkommande tv-serie Mästarnas mästare möts några av Sveriges främsta idrottsmän och idrottskvinnor i fysiska och psykiska utmaningar. I varje avsnitt porträtteras någon av deltagarna och med hjälp av gamla filminslag visas idrottsutövarens fantastiska karriär med mästartitlar och medaljer.

Jag skulle vilja se en liknande serie om kulturutövare, där framgångsrika konstnärer, musiker och författare deltar i tävlingen. Men den serien borde istället heta Förlorarnas förlorare. Det är nämligen den person som har haft den värsta barndomen, som varit med om det svåraste övergreppen eller som misslyckats mest i sitt liv, som också är den mest lyckade inom kulturens område. Det krävs i normalfallet i varje fall ett omfattande missbruk innan någon kan kvalificera sig som framgångsrik inom kulturbranschen.

Att få ett pris kan för en kulturutövare vara rena katastrofen för karriären och förstöra ett långvarigt uppbyggt utanförskap. Det var därför indiebandet Bear Quartet avvisade en grammis-nominering 2009, det skulle ha skadat deras varumärke. Bandet lyckades under en lång karriär listigt undvika kommersiella framgångar, som de enligt många var väl värda.

Författaren Karl-Ove Knausgård är väl den kulturutövare som haft det sämst, både i barndomen och senare under livet, och därför är han också mycket framgångsrik. I en tidning berättar han att "Min kamp" uppstod därför att han misslyckades med att skriva en annan roman och han befann sig i en både existentiell och yrkesmässig kris. Läget var så allvarligt att han kände att valet stod mellan att mista sitt liv eller att skriva om det. Jag tycker att den beskrivningen är utomordentligt intressant och hoppas att Knausgård kan vara med i det första avsnittet av Förlorarnas förlorare.

Det finns författare som inte förstått det här, utan som tror att kultur är lika ytlig som sporten. Jag tänker på Björn Ranelid, som påstår sig själv vara den bäste, den snyggaste och rikaste av alla nu levande författare. Därför är han helt körd inom kulturen och han verkar helt sakna smärta. Många kritiker beskriver därför hans senaste bok som ett rent pekoral. Inget gott kan ju komma ur en lycklig man.

Lars Lerin har ju haft stora framgångar inom konstens värld på grund av att han under många år missbrukade alkohol och tabletter uppe i Lofoten, där det var mörkt och eländigt och han höll nästan på att dö. Jag vet inte hur många gånger jag hört den berättelsen i tv eller på radion i flera vinter och sommarprogram. Tyvärr har Lars Lerin nu blivit nykter och även väldigt vänlig, och han är snart omtyckt av alla i Sverige. Jag befarar att det kommer att påverka synen på hans konst. Det finns risk att kultureliten snart kommer att slå till med en negativ konstrecension, att Lerin börjat förlora sin svärta.

En annan konstnär som är självskriven i programmet är Carl Johan De Geer. Han hade ju den stora oturen att födas i överklassen, något som måste ha varit ett väldigt trauma för en blivande konstnär. Under hela sin karriär har han därför försökt beskriva överklassens negativa sidor för att dämpa bilden av en man född med guldsked i mun. Att berätta om att hans mor var psykiskt sjuk och farmor nazist har lyckats ge honom tillräcklig aura av tragik för att göra honom relativt framgångsrik. Han har lyckats göra en omvänd klassresa, vilket är imponerande prestation, att gå från rik till fattig bara för kulturens skull. Han är självskriven i Förlorarnas förlorare, och jag tror att han har chans till seger dessutom.

Själva tävlingen kommer att handla om att försätta kulturutövarna i olika situationer utanför deras trygghets- och komfortzoner. Till exempel tvinga musiker att bjuda upp och dansa klassisk styrdans på en utedansbana. Eller låta konstnärer hålla ett improviserat föredrag inför en stor samling åhörare.
Varje avsnitt avslutas med att alla sitter runt ett bord, dricker sig fulla och berättar hur mycket de skämts under dagens övningar, och hur misslyckade de känner sig.  Den som lyckas beskriva sina ruelser på mest förnedrande sätt går vidare till nästa omgång.

*******



4 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Nu förstår jag varför jag inte är känd.

Tack för insikten, Sven.

Men, för sjutton .... Skicka in programidén till SVT. NU!!!

Ingela sa...

Helt lysande idé! Fast jag vet inte om jag skulle titta. Har faktiskt sett de två första av Mästarnas mästare nu i år. Alla säger att det är så bra så jag tänkte att jag måste kolla medan det finns några deltagande idrottsstjärnor som jag vet vilka dom är.

Sven Teglund sa...

Så mycket sämre....blir nästa program :)

Roger Sandberg sa...

Ja du har helt rätt! Med taskig barndom kan man komma långt, åtminstone inom det konstnärliga området. Kanske en tröst...