måndag, januari 25, 2016

Lika spännande som på bio

I helgen såg jag filmen om Ove. Jag tycker att det var en bra och rolig film, men också väldigt sorglig. Trots det faktum att även jag heter Ove i andranamn, trodde jag inte att jag skulle hamna i en sån riktig Ove-situation som jag gjorde idag. Men så blev det. Så här gick det till.

Jag åkte buss till stan i morse, precis som vanligt, med buss nr 6 som går från Porsösundet till centrum. Jag satt långt bak som vanligt. En granne satte sig bredvid mig så vi satt och småpratade litegrann. När bussen stannade på hållplatsen före Mjölkuddsrondellen, kliver så chauffören ut från sitt bås, ställer sig i mittgången och ropar med hög röst: "Det är någon som trycker på stop-knappen vid varje hållplats, och när jag stannar så är det ingen som kliver av! SLUTA MED DET!

Sen satte han sig igen och körde iväg. Jag och min granne tyckte att det var lite obehagligt, och vi sa till varann att det är väldigt osannolikt att någon i bussen, fylld med vuxna Porsöbor, skulle medvetet leka med stop-knappen. Så vi tänkte att det nog var troligare att det handlar om ett tekniskt fel.

Vid nästa hållplats var vi uppmärksamma på vad som skulle hända. Stanna-skylten tändes, bussen vek av, stannade vid hållplatsen och öppnade dörrarna, men ingen klev av. Bussen fortsatte.

Vid sista hållplatsen vid badhuset, innan vi var framme i centrum, hände samma sak. Stanna-skylten tändes, bussen vek av, stannade och öppnade dörrarna. Ingen klev av. Då sticker chauffören fram huvudet och ropar till oss alla resenärer: "Nu åker jag inte härifrån förrän någon kliver av!"

Och då gick säkringen för mig! Alla mina Ove-gener aktiverades och jag skrek med hög röst, nästan i falsett: "HÖRRÖDU! Det kan också vara ett tekniskt fel på någon knapp! Så nu är det bara att du STÄNGER DÖRRARNA OCH KÖR IVÄG MED BUSSEN!"

Det var helt tyst i bussen i ett par sekunder, alla de andra passagerarna satt och stirrade rakt fram utan att se på mig. Sen pös det till när dörrarna stängdes, och så rullade bussen iväg in mot slutstationen.

Efteråt kändes det väldigt bra. Som om jag just varit med i en annan film, De ofrivilliga, av Ruben Östlund. Exakt samma hände i den filmen, en chaufför vägrar fortsätta köra bussen förrän den skyldige träder fram. Den skyldige den gången var den person som dragit sönder en gardin på bussens toalett.

Det är så med vardagen. Den är ofta lika spännande som på bio.

********



4 kommentarer :

Bert Bodin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bert Bodin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bert Bodin sa...

Jaså du ... Du och jag har samma vackra andranamn. Hm.. !

Sven Teglund sa...

Så illa kan det vara, Ove.