fredag, januari 29, 2016

Fjällskrytarna

Det värsta med att vandra i fjällen är att man ofta tvingas möta på fjällskrytarna. Dessa personer, oftast män, går i fjällen bara för att skryta om de bedrifter som de utfört i naturen. När vi gick i somras valde vi att tälta på långt avstånd från stugorna, för där, i varje fjällstuga i svenska fjällvärlden från norr till söder, sitter en fjällskrytare och terroriserar alla andra som bara vill ha lite lugn och ro.

En fjällskrytare har alltid gått dagsetapper på 4-5 mil, han kommer alltid från Sareks värsta och mest otillgängliga områden, och där hade jokkarna svämmat över så att han tvingats vada naken med vattnet upp till halsen bärande på ryggsäcken på raka armar under överfarten. Och ryggsäcken väger minst 30 kilo trots att hans utrustning är den modernaste och lättviktigaste som finns, för han ville ändå ta med sig några öl för att dricka på kvällen när han sitter på fjälltoppen som han bestigit trots att brutit knäet under dag två.

Det är en väldigt märkligt situation. Här finns människor som väljer att gå ut i naturen och leva under rätt primitiva förhållanden för att få komma i från civilisationens press och stress, och så tvingas de på kvällarna sitta i stugor och lyssna på självhävdande machopersoner som passar bättre på puben, där de kan sitta och skryta om hur mycket de supit i sina dar.

Alla gånger jag varit i fjällen har jag träffat på fjällskrytarna, de är tämligen talrika. Man kan absolut inte sova i stugor, man måste tälta och undvika att stanna på gemensamma rastställen.

Men värre är skrytarna som finns på alla nybörjarkurser. Det är personer som har en dålig självkänsla som de försöker dölja genom att alltid umgås med sådan som är sämre än dem själva. Därför kan en sådan skrytare till exempel gå en treårig gitarrkurs på en folkhögskola och sedan resten av livet gå korta nybörjarkurser i gitarrspel, där han kan sitta och glänsa genom att vara ljusår längre fram än amatörerna som för första gången tagit i en gitarr. Bara för att få känna sig duktig utan att behöva riskera något.

Jag gick en gång en akvarellkurs och det var verkligen en nybörjarkurs för amatörer. Man fick börja med att hålla i en pensel, doppa den i vatten, och sedan sätta en färg i den och stryka på ett papper. På den nivån var kursen. En av deltagarna hade naturligtvis gått ett 20-tal nybörjarkurser och sommarkurs på Gotland och i Toscana. Redan första timmen började han ställa allt mer avancerade frågor om papperskvalitéer, färgpigment och specialtekniker. Det var odrägligt.

Själv undviker jag kurser och utbildningar överhuvudtaget, för de finns alltid där någonstans, besserwissarna, som har läst igenom kursmaterialet flera gånger och googlat kursens innehåll och som redan kan allt, redan innan kursen har börjat.

Och det är inte svårt för mig att slippa kurser numera. I min ålder ids inte arbetsgivaren ödsla några utbildningspengar på mig, de anser inte att det finns behov av några sådana investeringar. På den punkten är vi helt överens. Det är bara skönt att slippa de notoriska kurs-skrytarna.

*******

3 kommentarer :

Bert Bodin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bert Bodin sa...

Jo - dom har man träffat på. De där som gör sina energikakor själv hela vintrarna, så att de har mat för hela fjällvistelsen och kan dela med sig generöst till kompisarna. Jo. Dom har man hört talas om.

Minsann.

Sven Teglund sa...

Jaså minsann.....du har hört det :)