17 januari 2016

Call you on the phone

Mattias Alkberg delade en Spotifylista med Beatles-musik på Facebook. Det var en lista där många av de redan uttjatade låtarna saknades, vilket gjorde att jag upptäckte en del nya och mer sällsynt spelade. Listan fick mig att sugas tillbaka till mitt 60-tal och många minnen fladdrade förbi i min hjärna. Inte för att Beatles var "min" musik, men när man växte upp på 60 talet fanns den ju där, så att säga med fostervattnet.

I många av Beatles låtar, särskilt i de tidigaste, avhandlas det klassiska motivet ungdomskärlek. Textrader tätt förknippade med längtan efter eller förlust av kärlek, förälskelse och svartsjuka. Det som slog mig när jag lyssnade på texterna är telefonens stora betydelse för kärleken på 60-talet. På den tiden var det varje familjs fasta telefon som ombesörjde kontakten med omgivningen. Skulle du som suktande tonåring ringa en annan lika suktande flicka eller pojke var du tvungen att gå genom familjetelefonen, slussen, som bevakades av föräldrar och syskon. Du visste aldrig vem som skulle svara, och hur du stammande skulle förklara ditt ärende.

Jag har alltid tyckt illa om att prata i telefon. Jag känner mig helt enkelt inte bekväm när jag inte kan se den jag pratar framför mig. Som om jag har behov av att läsa av den andres ansikte när vi samtalar. Nu när jag lyssnar på Beatles får jag kanske en viss förklaring på varför min tur i kärlek under ungdomstiden var begränsad, jag vågade ju aldrig ringa till någon tjej och föreslå en date. Särskilt inte om man först måste prata med en förälder.

I låten No Reply sjunger John(Paul), " I tried to telephone, They said you were not home, Thats a lie".
Han hade redan sett att hon var hemma, föräldern ljög i telefon.

I en annan låt sjunger han:

"All I gotta do,
is call you on the phone,
And you`ll come running home,
Yeah, that´s alla I gotto do"

Dagens ungdomar har det betydligt lättare. Om de ringer någon så är det hon som svarar, inte hennes farsa. Och törs man inte ringa, kan man istället bara sms:a eller ställa en fråga på Facebook. Allt har blivit så enkelt för ungdomar idag att deras alkoholkonsumtion har mer än halverats sedan min tid. Vi som på 60-talet inte vågade ringa var istället hänvisade till att bjuda upp på skoldanser, och frågan var bara vad som var värst. Jag och många med mig löste det hela med att alltid supa oss fulla på danserna, modet fanns där i de 8 mellanölen. Dagens ungdomar kan sitta hemma nyktra och ta kontakt på sociala medier med vem som helst.

Så det är därför vi befinner oss i den absurda situationen att vi inte längre behöver oroa oss för ungdomarnas drickande, utan istället måste oroa oss för det tilltagande pensionärsmissbruket. Det är ju folk ur Beatlesgenerationen, som inte vågade ringa eller bjuda upp, som alltid var full på danser och som nu är 60 plus, som håller uppe alkoholförsäljningen i det här landet.

För första gången i historien är det omkastat, den äldre  generationen behöver inte längre förfasa sig över vart ungdomen är på väg. Istället måste de unga ta tag i vuxenvärlden, och försöka se till att de äldre får vettiga värderingar och minskar på sitt drickande av öl, vin och sprit, där de sitter varje helg på restaurangerna mitt i centrum.

Kan inte kommunen försöka skapa drogfria mötesplatser i centrum för vuxna och pensionärer, där man måste blåsa innan man går in?

***********
Mattias fina lista: https://open.spotify.com/user/chops/playlist/6IzxC2vDq5ov0ZfaK8wSDK

2 kommentarer:

Stugan sa...

Det är just det som oroar mig den omvända ordningen! Inget kan man lita på inte ens att framtiden blir värre. Utifrån det perspektivet är det lugnande att läsa gårdagens DN först om Polen och sedan om Trump - allt förstånd har tagit time out.

Sven Teglund sa...

Stugan: Ja det är verkligen inte lätt att veta vad man ska tro om nanting längre.