onsdag, september 23, 2015

Ett öga rött

Jag har några gånger det senaste halvåret fått nån slag bristning i ena ögat, det blir rött helt plötsligt, och det tar någon vecka innan det försvinner. Det är tydligen ofarligt och relativt vanligt. Men det är ju inte så kul att gå omkring med röda ögon när man jobbar på socialförvaltningen. Kollegorna tänker på två saker, antingen för mycket alkohol eller våld i nära relation. Men det sistnämnda är mera osannolikt eftersom jag bevisligen är man, eller varje fall nån sorts. Och det är ju viktigt att upptäcka missbruk i tidigt skede på arbetsplatser. Så många har börjat titta snett på mig.

Det värsta med bristningar i ögat är att man ser inte det själv, utan det är alltid nån annan som upptäcker det. Så när nån säger, att vad röd du är i ögat, så blir jag överraskad, och min (vanliga) balans rubbas för en kort stund. Och jag är säker på att folk därför tänker att jag har något att dölja. Såg du hur Sven reagerade! Märkligt.

Så nu går jag bara och väntar på att bli inkallad till chefen för ett samtal om min vanor. Men idag fick jag värdefull hjälp av en kollega på jobbet. Hon berättade att knarkare brukar köpa ögondroppar på Apoteket, för att dölja just röda ögon. Det heter Clear Eyes och är receptfritt. Aha tänkte jag, det måste jag införskaffa.

När jag kom till Apoteket var jag rädd att någon annan kollega skulle vara där, och bli varse att jag köper knarkarmedicin mot röda ögon, det skulle inte förbättra mitt rykte just nu. Men jag hade tur, det vara bara två hypokondriker där. Den ena ville ha hjälp av personalen, och sa högt att han köpt salva mot hemorrojder och nu ville han ha en salva mot torra händer. Han undrade om den första första salvan, analsalvan alltså, möjligtvis kunde vara uttorkande för fingrarna. Den andre stod länge i kassan och uppehöll kön och pratade om behovet av c, d och e-vitaminer. Vilka doser som var att rekommendera. När jag betalade min knarkarmedicin så tittade kassörskan strängt på mig. Det är möjligt att hon funderade.

Ikväll när jag kom hem så droppade jag vätskan i ögat och det hjälpte direkt. På ett par minuter såg jag nästan ut som en medlem i IOGT. 199 kronor kostade dropparna, det var det värt . Nu kanske jag slipper att bli inkallad till chefen för ett personligt samtal.

Det konstiga är att bristningarna ofta uppstår på måndagar. Antingen beror det på att jag cyklar till jobbet, efter en helgs ledighet, och att det blir vinddrag i ögat när jag cyklar över Mjölkuddsbanken. Det var nån som sa att vinddrag kunde vara en orsak till dylika problem. Eller så är det just måndagarna som är själva problemet. Att blodkärlen i ögat har svårt att acceptera en ny arbetsvecka igen. En slags överkänslighet mot arbete helt enkelt.

Jag vet inte. Jag har slutat tolka saker och ting, antingen är det på ena sättet eller så är det på ett annat sätt. På 80-talet när jag var ny socionom var jag väldigt intresserad av psykoterapi, som var mycket populärt på den tiden. Freud var i ropet och det flesta problem berodde på att ens mamma antingen hade för nära kontakt när du var liten, eller så var mamman alltför distanserad. Det fanns bara två möjligheter. Det var ju väldigt enkelt, hur du blev ammad kunde förklara resten av ditt liv. De mesta var kört redan efter 6 månader, och livet var bara en lång förutsägbar transportsträcka.

Men numera bryr jag mig inte om orsaken är vind i ögat, arbetsskygghet eller otrygghet från barndomen. Ögat är rött vilket fall. Men inte nu längre. Tur att det finns knarkardroppar att köpa receptfritt på Apoteket, det räcker för mig i alla fall.

******

söndag, september 20, 2015

Om behovet att släcka ner en skärm

I den kommande boken ”Etablissemanget” menar Owen Jones att den parlamentariska demokratin har tagit ett steg tillbaka – medan ekonomiskt starka intressegrupper får allt större inflytande och inte bara påverkar politiken, utan på många plan också växer samman med den politiska makten.

Om man tittar sig runt i sin hemstad är det väldigt tydligt. Vi tycker väl alla att klotter på stadens hus är förfulande och vi satsar många miljoner i kommunen på sanering av klotter. Däremot är det helt ok att i samarbete med kapitalet tvinga på befolkningen betydligt värre nedsmutsning av det offentliga miljön, till exempel i form av reklam på enormt stora ljusstarka skärmar.

Ett av de värsta exemplen är skärmen som finns på Luleå Energi Arena, alltså egentligen vår gemensamma baskethall.  Men det heter inte baskethall längre, många kommunala idrottsanläggningar har numera namn efter sponsorer. Delfinen heter Coop Arena, trots att det är en kommunal byggnad. Ett noll till Owen Jones.



Om man på kvällen vandrar utefter Norra hamn framför Norrbottensteatern så lyser skärmen på andra sidan gatan starkare än allt annat ljus i staden. Människor som bor på Norra Strandgatan måste på kvällarna ha persiennerna nere för att försöka stänga ute ljuset från reklamskärmen, som blinkar dygnet runt. Om det en fin kväll är fullmåne som ligger över Kulturens hus, så ser blänket från månen på vattenspegeln ut som en blek kopia av reklamskyltens starka strålkastare. Fina naturupplevelser har konkurrerats ut av den kapitalistiska nedsmutsningen av våra gemensamma tillgångar.

Owen menar alltså att politiken har tagits över av ekonomiskt starka intressegrupper. Och det finns många exempel på det, förutom groteska reklamskyltar på kommunala byggnader. När socialdemokraterna och vänsterpartiet började ta fram förslag på att minska vinstmöjligheterna i välfärden började naturligtvis delar av näringslivet att oroa sig. Och deras strategi blev att ta kontakt med Sverigedemokraterna och ge dem underlag för att de skulle ändra sitt motstånd mot vinsterna. Svenskt Näringsliv och Företagarna har haft hemliga möten med partiet, och det har lett till att Sverigedemokraterna ändrat åsikt och vinstfesten kan fortsätta.

Som Ingvar Person skriver i Aftonbladet:"så länge vinsterna fortsätter att flyta in är det inget problem att svälja en porton högerextremism och främlingsfientlighet"

Är det så att politiken och kapitalet har växt ihop till dem milda grad att det är kapitalet som styr politiken och inte tvärtom? Mycket tyder på det.

När det gäller den pågående flyktingkatastrofen visar det sig att Europas ledare står med byxorna nere, utan att de kan visa ledarskap och låta humanismen komma i första rummet. Anpassningen till högerkrafterna i form av rasism och flyktingfientlighet har pågått länge, både hos media och de politiska partierna. Liberala skribenter, borgerliga politiker, och vissa socialdemokrater har länge velat bjuda in Sverigedemokraterna för sina egna syften.

I Skavlans intervju med Kofi Annan säger han att regeringarna i Europa följer strömmen var sig det drar åt höger eller vänster. Men att makthavarna har missbedömt läget, att folk i allmänhet känner medlidande och förståelse. Och i några länder har folket tvingat makthavarna att ändra sin hållning. Kofi anser att vi kommer att få se mer av det. När ledarna misslyckas med att leda, kommer folket att ta ledningen och se till att politiken följer efter.

Och det är det vi nu ser. När etablissemanget styrs av vinstintressen istället för humanistiska värderingar agerar folket. Vi ser det i form av alla dess stora demonstrationer i Europa där vanligt folk välkomnar flyktingarna till sina länder. Vi ser det med ett otroligt engagemang hos många, inte minst här i Luleå, där folk tar emot på buss-och järnvägsstationen med mat, vatten och kläder.

Men den kanske största smällen mot etablissemanget "politik-och-kapital" är väl Labours val av Jeremy Corbyn till partiledare. Ledarsidorna i Sverige beskrev det som en smärre katastrof som skulle utplåna Labour. Varför då? Jo Corbyn hävdar att vi måste investera i järnvägarna och annan infrastruktur, vi måste investera i välfärden så att gamla och sjuka får hjälp, ungdomar får lägenheter och jobb och vi måste skapa ett samhälle som bygger på att vi bryr oss om varandra, och inte styrs av den "fria" marknaden. Det är ett sådant budskap som tydligen beskrivs som en katastrof.

Det osannolika valet av Corbyn, är ett led i det Kofi Annan pratar om, när ledarna misslyckas kommer folket att ta ledningen.

Därför hoppas jag att de boende på Norra Strandgatan, agerar för att se till att skylten på Luleå Energi Arenas fasad släcks ned. För mig är den skylten en symbol för det som hänt i dagens samhälle, sammanväxten mellan politik och kapital, på demokratins bekostnad.

********



Andra bloggare om , ,

måndag, september 07, 2015

Om att dra till skogs


Konstnär_Mats Wikström


I sommar har det gått en serie radioprogram i P1, Det Nya Utefolket som handlar om det ökade intresset för naturen, vildmarken och landsbygden. Aldrig förr har så många dragit till skogs. Friluftslivet lockar med ett enklare liv och dessutom är det i naturen man kan "stänga av" och slippa stressen av att alltid vara uppkopplad till nätet. Det Nya Utefolket beskriver bl.a. hipsterlufsare, det vill säga storstadsbor som hänger yxor på väggen, bär vandringskängor under shoppingrundor och drömmer om glamorös camping. Men också unga människor som väljer att flytta ut i skogen till kåtor, ödehus och bo långt borta från civilisationen, utan alla former av bekvämligheter. Vi ser en trend bort från staden, anti-globaliseringen.

När jag, min son och hans flickvän, gick i fjällen i somras så var det tydligt att antalet fjällvandrare har ökat de senaste åren. Stugorna var överfulla och nattgäster fick ligga på extramadrasser på golvet. I många fall, precis som vi, gick en äldre man/kvinna tillsammans med ungdomar, där de äldre fortfarande bar sina otympliga gröna fjällräven-säckar från 70-talet. Gröna vågens återkomst för en ny generation.

Efter Po Tidholms bok Norrland, protesterna mot gruvplanerna både på Gotland och i Sameland, har inlandet i form av milsvida skogar, grusvägar och ödsliga byar fått allt större uppmärksamhet. Det känns som den debatten som förts plötsligt fått befolkningens syn på naturen, inlandet och landsbygden att vända. Vi har börjat tröttna på den konsumerande, vegeterande, lattedrickande och twittrande staden och längtar till att sitta i skogen och göra upp en liten eld och koka en panna kaffe.

Jag tänker på det när jag idag besöker Lindbergs galleri, för att se på Mats Wikströms, Sara Edströms och Hanna Kantos gemensamma utställning. Utställningen visar sig ligga mitt i den pågående trenden och svarar mot det nyvaknade intresset för naturen. Mats är tydligast genom att använda skogen i form av grenar, kvistar som med lite hjälp får mänskliga uttryck, i en slags tradition som påminner om folkkonst. Sara utgår från wellpapp, som hon med brun tejp sammanfogat till former som också får mig att associera till naturformer, sten eller förvridna träd. Slutligen, Hanna, som helt enkelt målar trädformationer på tre separata målningar. Hela utställningen är härligt omodern, men mot bakgrund av trenden, helt i linje med nutidens strömningar.

Konstnär Mats Wikström
Konstnär: Sara Edström

När jag sedan går över till Konsthallen i Kulturens hus, finner jag att utställningarna där har exakt samma tema. Brigitta Linhart gör skulpturer av naturmaterial, direkt tagna från skogen. Två andra utställningar beskriver dagens situation på landsbygden, den så kallade glesbygden, och i bilderna finns de traditionella ödehusen och naturscenerierna.

Jag tycker det är hoppingivande. När konsten talar ska människan lyssna: landsbygden, inlandet, skogen, fjällen, naturen är på väg att få ett uppsving på stadens bekostnad.

*******
Andra bloggare om , , ,


lördag, september 05, 2015

Om matriarkat och 70-talsfeminism

På SVTplay finns en dokumentär om Musuofolket, som är ett av de sista matriarkala samhällena. Det har bevarat sin kultur tack vare att de bor isolerat bland Himalayas utlöpare i sydvästra Kina. De utgörs idag av ca 40 000 personer. Hos musuo är det kvinnorna som styr. Barnen bär mödrarnas efternamn, tillhör dem och växer upp med dem i gemensamma kollektiv.

I över 1000 år har man praktiserat vandrande äktenskap, vilket innebär att man kan bilda par utan äktenskapskontrakt. Paren bor aldrig tillsammans under samma tak och begreppet äktenskap existerar inte. Alla bor kvar hos sina mödrars familj och flyttar aldrig ihop.

Man har en väldigt naturligt förhållande till nakenhet. Mitt i byn ligger ett nakenbad där hela byn badar tillsammans vilket ses som helt naturligt. Om det uppstår tycke drar sig paret diskret åt sidan och gör upp att träffas senare hemma hos henne under nattens timmar. Paren umgås endast nattetid och tidigt på morgonen bryter mannen upp och smyger sig hem lika diskret som han kommit. Man väljer alltid själv om man vill fortsätta att leva tillsammans eller inte utan inblandning av lagar, familj och religion. Om någon flicka blir med barn så ses det som väldigt positivt och barnet tas om hand av kollektivet.

I filmen lovprisar en ung musuoisk buddhistmunk de vandrande äktenskapen och menar att detta system skapar harmoni i samhället och utesluter vardagliga konflikter och gräl. Tyvärr håller kulturen nu på att upplösas under påverkan av han-kineserna och utländska turister, som kommer dit och utnyttjar situationen. De patriarkala strukturerna tar över och för med sig prostitution och annan tragik byggd på pengars makt.

Vi som var unga på 70-talet började utveckla ett liknande matriarkat i Sverige. Det första vi gjorde var att sluta att gifta oss, vi avvisade helt enkelt äktenskapet. Vi insåg ju att äktenskapet i alla tider varit patriarkatets bästa sätt att kontrollera kvinnor. Det är ju religionen som har "instiftat" äktenskapet med enda syfte att bevara mannens överhöghet. Och i och med äktenskap blir ju kvinnan mannens ägodel, han hade tidigare till och med rätt att våldta och misshandla hustrun med stöd av lagen. Ända fram till 60-talet fanns sambeskattning som innebar att kvinnor var hemmafruar som skötte hem och barn utan att tjäna en enda krona, och var helt beroende av mannen för sin försörjning. Numera har lagarna ändrats, men många män fortsätter med våld mot kvinnor, som om det fortfarande vore en hävdavunnen rätt.

När vi slutade gifta oss på 70-talet, så infördes "vandrade äktenskap", det vill säga vi var sambos så länge kärleken höll, sedan bytte vi partner när kärleken tog slut. Precis som för Musuofolket blev därmed nakenhet inget tabu. Kvinnor kunde äntligen sluta bära bh, låta bli att sminka sig och inte längre vara objekt för mannens blick. 70-talets kvinnor började låta kroppen vara som den var och gick mest omkring i bekväma och lösa klänningar och låga skor. Ingen kvinna som jag kände hade någonsin högklackat, det fanns inget behov av det längre. Och nakenbad på stränderna var legio, och nakna människor visades till och med i barnprogram i TV, som också ingående undervisade hur barn blev till.

På 70-talet började vi bygga matriarkatet tillsammans, men tyvärr så tog experimentet slut. Jag vet inte när det började, men jag tror att det var 1989, så var det någon slags lagändring, som gjorde att kvinnor måste gifta sig för att inte missa änkepensionen om mannen skulle dö. Massor av par som levde i vandrande äktenskap gifte sig av ekonomiska skäl. Detta var patriarkatets stora triumf, att äktenskapet kom in i bilden igen.

Sedan dess vet vi hur det har gått, på 90-talet försvann alla matriarkala tendenser. Numera gifter sig alla unga, bröllopen blir större och större och börjar snart likna 1800-talets excesser i romantik. Och bysthållarna kom naturligtvis tillbaka igen. Inga gifta kvinnor får längre visa sin kropp för andra än sin make, och prydheten, det vill säga en av patriarkatets kontrollmekanismer har återtagit sin plats.

Och feminismen, som var den kraft som låg bakom 70-talets revolution, har numera blivit en slags medelklassfeminism, endast för det gifta. Ann-Marie Ljungberg beskriver i boken "I fallinjen - en essä om prekärfeminismen" att feministerna numera strävar efter att stärka mannens rättigheter, vilket drabbar ensamstående och ekonomiskt utsatta kvinnor. I 1998 års vårdnadsreform fick mannen i princip alltid rätt till gemensam vårdnad av barnen efter skilsmässan. Det innebär att kvinnor som blivit utsatta för våld i äktenskapet fortsätter att kränkas eftersom mannen har kvar sin bestämmanderätt. Ett annat exempel är föreslaget om individualiserad föräldraförsäkring som kommer att slå hårt mot samma ensamstående kvinnor. Många män som skiter i sina barn kommer inte att ta ut sina dagar, och dessa dagar faller därför bort för den ensamstående kvinnan. Eftersom många är ekonomiskt utsatta tvingas de söka försörjningsstöd för att kunna ta hand om sina barn när de förlorar föräldrapenningen.

De är väldigt märkligt att mycket av dagens feminism endast stödjer de som finns inom äktenskapets ram, och som lever medelklassliv. Den kämpar hellre för fler styrelseposter i storföretag än vettigt stöd till ensamstående kvinnor som lever i ekonomiska svårigheter.

Vad kommer att hända framtiden? Kommer vi någonsin att kunna bryta ner patriarkatet när till och med feminismen stödjer det?

Ja, unga människor i storstäderna kan inte längre flytta ihop med en partner på grund av bostadsbristen och det kan väl ses som något som kan leda kampen framåt. Andelen ungdomar med andrahandskontrakt i små ettor får nog skippa det här med äktenskap och istället börja leva i vandrande äktenskap, och öppna dörren på natten till sin älskade och sedan skiljas på dagen. Och på landsbygden får ungdomar inget jobb så de kan inte flytta hemifrån så de bor kvar och bildar familjekollektiv med sina föräldrar, som hade turen att köpa stora hus på 70-talet.

Att matriarkatet kommer, det är oundvikligt. Men det kommer kanske vara de ekonomiska kriserna och bostadsbristen som driver fram det. Vi får se.