tisdag, april 14, 2015

Exempel två



Ett kvarter längre bort från kiosken Aurora som gått i konkurs, finns det två andra verksamheter på var sin sida av gatan. Den ena är kommunal, nämligen Kulturens hus, och där möts man av en stor, steril hall med stengolv, som påminner om en hangar eller östtysk vänthall. Till vänster vid ingången finns Kulturcaféet, som drivs av ett privat företag. Fiket har kanske den bästa utsikten i stan, över Norra hamn, men trots det har man hittills inte lyckats få miljön att kännas inbjudande och trevlig. Om man sedan lägger till att prisnivån ligger högt över alla andra fik och dessutom ett utbud som saknar all form av kvalitet när det gäller bakverk och matalternativ, så är det lätt att undvika ett besök.



Går man över gatan så finns Clarion hotell. Längst ner finns en lounge där man kan sätta sig i sköna soffor, sitta en stund och bara vara eller köpa en öl i den långa bardisken som man möts av när man kommer in genom dörren. Det finns alltid en person på andra sidan bardisken som möter dig med sitt ansikte. Allt på Clarion är genomtänkt, belysningen som ändrar sig efter dagsljuset, den dämpade musiken i bakgrunden och den goda doften som sprids genom ventilationssystemet.

Jag har en känsla av att jag inom en kort framtid kommer att mötas av en skylt i Kulturkaféet liknande den på Aurora igår, konkurs. Men själva Kulturens hus, är inte privat, det är kommunalt och ägs av dig och mig. Så det kommer inte att gå i konkurs, trots den opersonliga och kalla vänthallen. Premisserna är annorlunda.

********

måndag, april 13, 2015

Om bemötande

För ett par månader sedan reflekterade jag över en sak som jag också dokumenterade med ett par foton. På storgatan finns det en tidningskiosk, Pressbyrån, som inte har funnits så många år. Men när man går in där så upplever man som kund en väldigt positivt mottagande miljö. För det första så är expediten vänd direkt mot den som kommer in genom dörren, och därigenom erfar  man direkt mötet med en människa. Till vänster efter väggen finns det smörgåsar och godis och på höger sida en kaffeautomat med bullar och wienerbröd. Hela miljön är genomtänkt, och ger ett lättsamt intryck.

Pressbyrån

På andra sidan gatan finns den klassiska kiosken Aurora. Den har funnits många år och har också den viktiga funktionen som postbud. För ett halvår sedan gjorde de om i affären, ville väl modernisera och ta upp konkurrensen med Pressbyrån. Men där Pressbyrån har en öppenhet och genomtänkt design så skapade Aurora något helt tvärtom. När man kommer in så möts man av en vägg av tidningar, bredvid en massiv kaffemaskin, utan bröd. Expediten är vänd åt vänster vilket gör att man måste gå runt "väggen" för att kunna handla något. Längst bak i lokalen finns ytterligare en disk, där postärendena ska hanteras. Kunderna vet aldrig var de ska ställa sig, i vilken kö och personalen går hela tiden fram och tillbaka mellan kassorna. Mer ostrukturerade miljö får man leta efter.

Aurora kiosken

Idag när jag skulle skicka ett skrymmande brev gick jag till Aurora. Det visade sig att kiosken gått i konkurs och de sålde inte längre frimärken. Jag fick därför gå över till Pressbyrån på andra sidan och köpa mina frimärken på brevet.

Det är naturligtvis väldigt tråkigt att den anrika Aurora gått i konkurs, men jag blir naturligtvis inte förvånad. Att tänka rätt när det gäller bemötandet av kunder och deras upplevelse när de kommer in i en affär, är helt avgörande för resultatet. Innehavarna saknade tydligen den känsla för design som Pressbyrån hade.


********

tisdag, april 07, 2015

Pythagoras och hypotensen

En vän till mig lade upp en status på Instagram där han förklarade Pythagoras sats. Jag ställde en dum  fråga i en kommentar, så han fick den fullständigt felaktiga uppfattningen att jag skulle vara usel i matematik. Det måste jag härmed rätta till.

För er som inte känner till Pythagoras sats så handlar det om en rätvinklig triangel med sidorna A, B och C, och om man tar kvadraten på sidan A, kvadraten på sidan B och adderar dessa två tal, så får man en summa som är lika med kvadraten på sidan C. A och B kallas Kateter och C kallas för Hypotenusan.
.
Pythagoras var en grekisk filosof som föddes 580 f. Kr. Han hade tidigt väldigt jobbigt med räkning och siffror. Till exempel hade han svårt att förstå att ju äldre han blev desto färre år fyllde han. Det var ju så då, att tiden gick baklänges eftersom Jesus ännu inte var född. Så när Pythagoras hade levt ett år så hade tiden minskat till 579, två år så var det 578 och så vidare. Det var många som hade svårt med det, och särskilt Pythagoras, vilket stimulerade hans intresse för siffror.

Vetenskapsmän och filosofer har ju i alla tider byggt sina antaganden på sina erfarenheter av sex, så ock Pythagoras. En gång när han stod och onanerade så upptäckte han att penisen stod ut från kroppen i en speciell vinkel. Vetgirig som han var, så ville ha veta vilken vinkel som var optimal, och han kom fram till att just hans vinkel var den bästa. Han mätte då avståndet mellan ollonet och magen, den sträckan kallade han A, och sedan mätte han från punkten på magen ner till roten, det kallade han B, och så sträckan C, det var själva penisen. Allt tog han sedan i kvadrat för det innebar att hans organ fick en helt annan längd, och det var viktigt för de vetenskapliga skrifterna.

Om vi säger att sträckan A var tre centimeter ( 9 i kvadrat) och B var fyra centimeter (16 i kvadrat) då blev ju hypotenusan summan av 9 och 16 alltså 25. Och det lät ju mycket rejälare än 5, som var den verkliga längden på hans penis. Och när han var klar med alla beräkningar så gick det, och händelsen har sedan dess kallats Pythagoras sats.

Precis som alla vetenskapsmän i alla tider så ville även Pythagoras förminska det kvinnliga i sina teorier. Så här definierade han till exempel de första heltalen.

Ettan, ansåg han kunde generera alla de andra talen och i förlängningen hela världen.
Tvåan, är det första sant kvinnliga talet. Det representerade tvister och dualiteter.
Trean, är det första manliga talet. Den kan brytas ned i två andra tal och därför representerar den början till matematiken.

Här får vi alltså veta att kvinnan står för tvisterna och splittringen och mannen, naturligtvis, för matematiken.

Ja så är det med den naturvetenskapliga forskningen, de flesta resultaten kommer från män som mest tänker på sex, och huvudsyftet är ofta att förhärliga sig själv, och förringa kvinnor. Därför borde sträckan C inte heta hypotenusan, det låter alldeles för feminint. Det vore lämpligare med hypotensen.

******

fredag, april 03, 2015

Skogskyrkogården


Idag valde vi att åka skidor inåt, mot slyskogen. Jag har alltid gillat att åka skidor i slyskog, det påminner om barndomen, när jag var indian och kröp omkring i diken och buskar i vildmarken, och med spänning väntade på att bli överfallen av kåbojsare. Det är spännande att vara i instängd i en tät skog utan att ha överblick över landskapet.

Dessutom är slyskog ett gömställe för djur i vår närhet, småfåglar, harar, räven, hackspetten och älgen. Plötsligt kan något dyka upp, ett uppflog av en orre kan få hjärtat att slå en dubbelvolt.

Slyskog är också ett av människan föraktat område, mellan det uppodlade landskapet, åkern, och den djupa tall- och granskogen. I slyskog kan man hitta avfall från jordbrukarsamhället: rostiga bilar och hinkar, tunnor av farligt avfall och övrigt kolijox. Slyskog är ett gränsområde, och därför alltid värt ett besök.

Vi åkte vidare till det närliggande kalhygget. Kalhyggen är vackra, ödsliga och tvingar oss att se oss själva, de är kapitalismens spegelbild. Det är så här vi ödelägger naturen för att kunna leva våra liv i moderniteten, för att kunna torka våra arslen i mjukt papper.

När jag åker omkring där på kalhygget upptäcker jag att det är en kyrkogård vi befinner oss på. En skogskyrkogård. Och jag känner sorgen, denna långfredag. Sorgen över vad vi människor är kapabla att göra; mot Jesus, mot oss själva, mot naturen.




***********

torsdag, april 02, 2015

I det blå



Jag tar på mig skidorna och åker ut på fjärden. Dimman ligger tät men jag bestämmer mig för att åka över till Rånön ändå. Efter drygt en kilometer tätnar dimman och fastlandet försvinner i ett töcken utan att jag ännu ser konturerna av Rånön. Jag vänder och sikten är så dålig att jag inte ens ser mina egna skidspår, och jag känner mig en aning lättad när Hästholmslandet dyker upp ur det gråblå och mjölkiga täcket. Skidturen viker av och följer landet mot hamnen i Fotholmen.



Strax innan jag är framme vid hamnen viker jag ut till en sten som ligger en bit ute på havet, där sätter jag mig och vilar en stund. Äter en avakado och dricker lite vatten. Efter en stund ljusnar det och solen försöker tränga igenom dimridåerna och så uppstår den karaktäristiska vita linjen i fjärran.



Det är ett vanligt fenomen på vårvintern, snön ligger på isen och är blåaktig så långt ögat kan se, men när solen tränger igenom molnen vid horisonten lyses en vit rand upp, som skär rakt igenom det blå.

Jag är väldigt förtjust i detta ljusspel, för jag vet att det är väldigt unikt för den plats jag befinner mig på, och för det speciella väder som finns på våren när solens varma strålar bildar dimbankar som i skyar blåser in mot land. Färgspelet med få och begränsade nyanser är helt magiskt, mellan himmel, snötäckt hav och den låga kustremsan.



På långt håll ser jag en mörk prick röra sig, som en skalbagge på väg in i synfältet, och den växer och växer i storlek. Det är en skoter som skär genom tystnaden och som följer skoterleden som går från Fotholmen till öarna som ligger längst ut i havsbandet. Den har ett stort släp efter sig som visar att det inte handlar om nöjesåkning, utan om transport av arbetsmaterial. Det gör det lättare att tolerera det mänskliga inslaget i landskapet.

I övrigt, två korpar som jagar varandra i luften. Jag gissar att det är vårkänslor som drabbat dem.

*********

onsdag, april 01, 2015

Skidtur till Rånön



Det är mulet, och har snöat. Enligt YR ska det spricka upp under dagen och solen visa sig. Vi packar matsäck, med ägg, korv, smörgåsar och kaffe i våra ryggsäckar och åker iväg med skidorna. Och vi upptäcker att det är ett fantastiskt skidföre, skare och en decimeter nysnö, tillräckligt blöt för att ge ett bra glid även för vallningsfria skidor.



Det blåser rätt hårt sydligt så vi åker in i skogen mot Avan, men efter nån kilometer så vänder vi ut mot havet och det går bra, trots blåsten, och vi följer ett skoterspår mot hamnen vid Bindholmskatan. Där bestämmer vi oss för att åka ut till Rånön, till hamnen där och vi ger oss ut på öppna havet, täckt med den vitaste snö man kan tänka sig. Där ute ser vi spår efter svanar som landat på isen, och när vi står där och beundrar deras spår då flyger fyra svanar över oss, lågt över våra huvuden.

Efter en ansträngande skidtur ospårat rakt över isen kommer vi ut till Rånön. Husen ligger inbäddade i vinterns övergivenhet, ännu ej uppvärmda av de antågande påskbesöken.



Vi stannar i en slyskog och gör upp eld, där vi grillar vår korv och äter upp den medhavda skaffningen. Vi ser ut över fjärdens orörda vita, som kontrasterar mot molnens blåhet, just den blåhet som bara uppenbarar sig i det starka solskenet som finns på vårvintern, i Norra Norrlands kustland.





******