5 december 2015

Om behovet av besinning

Vi får det bättre och bättre, i varje fall de flesta av oss. Nya restauranger, sportbarer och drinkbarer växer upp i Luleå som svampar i jorden och fyller snart större delen av centrum. På något sätt måste väl tillväxtkommunens överskott slösas bort på allt dyrare viner, allt mer spektakulära maträtter och genom att äta ute flera gånger i veckan. Svenska folket beter sig snart som om de vore adel, med förfinade vanor och borgerligt levnadssätt, där nivåerna ständigt höjs och alla söker njutningens sötma.

Kommunen är inte längre bara en demokratisk organisation, utan snarare en pseudoprivatisk, som gör reklamfilmer och tävlar mot andra kommuner för att vinna olika priser. Snart kommer nog kommunfullmäktige att sammanträda i Coop Arena, där anhängare kan sitta i olika hejarklackar på läktarn. Kommunen har ju redan betalt hyran för lokalen.

Det är i den här miljön, när vi sitter och luktar ner i vinkuporna och äter hängmörat kött som vi samtidigt säger att vi inte längre har råd att ta emot fler flyktingar, vi måste stänga gränser och broar. Något är väldigt sjukt när vi prioriterar våra resurser på ett sådant egoistiskt sätt.

I veckan hängde jag med mina arbetskamrater till en fin lunch på Hemmagastronomi. Det är väldigt fint där, och dyrt. Det är mot mina principer att lämna matlådan på jobbet och gå på restaurang, men jag gjorde det av sociala skäl. För det är trevligt att gå ut med de andra istället för att värma maten i micron på jobbet och sitta med de andra snåljåparna, som alltid äter rester.

På fina ställen är det naturligtvis väldigt trångt och man får sitta på obekväma stolar och rangliga bord. Inredningen ger intrycket av att man sitter i en ladugård, och det är synliga kopparrör på väggarna, borden är gjorda av ett gammalt parkettgolv och gamla fula trälådor står överallt. Det är väl nån inredningsexpert som fått för sig att det känns mer "äkta" om det är fult och obekvämt, och istället för att köpa nya saker så släpar man in gamla ting, gärna rostiga, från nedlagda industrilokaler.

Jag tog bakad röding. Den låg under två gröna blad och några gula ärtor var tillbehör. Inget salladsbord, de två gröna bladen och ärtorna var allt som man fick till. Olivolja hade ringlats över rätten, det fanns ingen annan sås. När jag tog bort bladet låg rödingen där, och den var helt rå. Jag blev ställd, jag ville inte göra bort mig på ett sådant fint ställe, så jag tänkte att den kanske bara var så lätt tillagad att den såg rå ut. Man har ju hört hur hemskt det är med överkokt fisk, det är tydligen det värsta som kan hända på finare matställen.

Så jag låtsades inte om någonting. Jag började äta rödingen, som smakade absolut ingenting. Jag saltade extra men det hjälpte inte. Jag åt upp rödingen, och det gick fort. Även de gula ärtorna försvann från min tallrik. När jag såg upp på min kollega, som också tagit röding och tittade på hennes fisk, så upptäckte jag att den var betydligt vitare än min. Jag förstod då att min röding faktiskt varit helt rå, de måste helt enkelt ha glömt att tillaga den! Jag gjorde inte en min, men kände direkt att jag började få lite ont i magen.

Kaffet ingick inte i dagens rätt, naturligtvis. Man fick köpa en kopp och av någon märkligt anledning fanns bara kokkaffe. Det var väl också ett försök att göra sig märkvärdig, kopparrör och industridesign passar väl bra till kokkaffe.

När jag betalade kalaset så visade det sig att kaffet, en kopp kokkaffe, intaget vid ett gammalt renoverat träbord, kostade 53 kronor. Sammanlagt kostade alltså lunchen, inklusive den icke tillagade rödingen, 153 kronor.

Jag tycker att den här händelsen är symtomatisk. All denna förfining, alla dessa speciella rätter och supergoda viner,  som erbjuds på allt mer spektakulära restauranger, är en illusion. Vi lockas att tro att vi är lyckliga i ett rus av lyxliv, och att vi är värda det. Vi får en alltmer uppblåst självkänsla som är tom på innehåll, precis som kommunens ego också blir allt större och större.

Vi måste besinna oss. För klimatets skull, och för alla som inte ryms vid de uppdukade borden.

*******

2 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Men Sven ...
Det är ju för att jag ofta äter både rester och havregrynsgröt som jag uppskattar att gå ut och äta gott då och då. Hemmagastronomi har jag haft högtidsstunder på. Och en rå röding hade jag sagt till om och fått korrigerad.

Nu får du lov att göra om och göra rätt. Och uppskatta kokkaffet!

:-)

Bert Bodin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.