5 september 2015

Om matriarkat och 70-talsfeminism

På SVTplay finns en dokumentär om Musuofolket, som är ett av de sista matriarkala samhällena. Det har bevarat sin kultur tack vare att de bor isolerat bland Himalayas utlöpare i sydvästra Kina. De utgörs idag av ca 40 000 personer. Hos musuo är det kvinnorna som styr. Barnen bär mödrarnas efternamn, tillhör dem och växer upp med dem i gemensamma kollektiv.

I över 1000 år har man praktiserat vandrande äktenskap, vilket innebär att man kan bilda par utan äktenskapskontrakt. Paren bor aldrig tillsammans under samma tak och begreppet äktenskap existerar inte. Alla bor kvar hos sina mödrars familj och flyttar aldrig ihop.

Man har en väldigt naturligt förhållande till nakenhet. Mitt i byn ligger ett nakenbad där hela byn badar tillsammans vilket ses som helt naturligt. Om det uppstår tycke drar sig paret diskret åt sidan och gör upp att träffas senare hemma hos henne under nattens timmar. Paren umgås endast nattetid och tidigt på morgonen bryter mannen upp och smyger sig hem lika diskret som han kommit. Man väljer alltid själv om man vill fortsätta att leva tillsammans eller inte utan inblandning av lagar, familj och religion. Om någon flicka blir med barn så ses det som väldigt positivt och barnet tas om hand av kollektivet.

I filmen lovprisar en ung musuoisk buddhistmunk de vandrande äktenskapen och menar att detta system skapar harmoni i samhället och utesluter vardagliga konflikter och gräl. Tyvärr håller kulturen nu på att upplösas under påverkan av han-kineserna och utländska turister, som kommer dit och utnyttjar situationen. De patriarkala strukturerna tar över och för med sig prostitution och annan tragik byggd på pengars makt.

Vi som var unga på 70-talet började utveckla ett liknande matriarkat i Sverige. Det första vi gjorde var att sluta att gifta oss, vi avvisade helt enkelt äktenskapet. Vi insåg ju att äktenskapet i alla tider varit patriarkatets bästa sätt att kontrollera kvinnor. Det är ju religionen som har "instiftat" äktenskapet med enda syfte att bevara mannens överhöghet. Och i och med äktenskap blir ju kvinnan mannens ägodel, han hade tidigare till och med rätt att våldta och misshandla hustrun med stöd av lagen. Ända fram till 60-talet fanns sambeskattning som innebar att kvinnor var hemmafruar som skötte hem och barn utan att tjäna en enda krona, och var helt beroende av mannen för sin försörjning. Numera har lagarna ändrats, men många män fortsätter med våld mot kvinnor, som om det fortfarande vore en hävdavunnen rätt.

När vi slutade gifta oss på 70-talet, så infördes "vandrade äktenskap", det vill säga vi var sambos så länge kärleken höll, sedan bytte vi partner när kärleken tog slut. Precis som för Musuofolket blev därmed nakenhet inget tabu. Kvinnor kunde äntligen sluta bära bh, låta bli att sminka sig och inte längre vara objekt för mannens blick. 70-talets kvinnor började låta kroppen vara som den var och gick mest omkring i bekväma och lösa klänningar och låga skor. Ingen kvinna som jag kände hade någonsin högklackat, det fanns inget behov av det längre. Och nakenbad på stränderna var legio, och nakna människor visades till och med i barnprogram i TV, som också ingående undervisade hur barn blev till.

På 70-talet började vi bygga matriarkatet tillsammans, men tyvärr så tog experimentet slut. Jag vet inte när det började, men jag tror att det var 1989, så var det någon slags lagändring, som gjorde att kvinnor måste gifta sig för att inte missa änkepensionen om mannen skulle dö. Massor av par som levde i vandrande äktenskap gifte sig av ekonomiska skäl. Detta var patriarkatets stora triumf, att äktenskapet kom in i bilden igen.

Sedan dess vet vi hur det har gått, på 90-talet försvann alla matriarkala tendenser. Numera gifter sig alla unga, bröllopen blir större och större och börjar snart likna 1800-talets excesser i romantik. Och bysthållarna kom naturligtvis tillbaka igen. Inga gifta kvinnor får längre visa sin kropp för andra än sin make, och prydheten, det vill säga en av patriarkatets kontrollmekanismer har återtagit sin plats.

Och feminismen, som var den kraft som låg bakom 70-talets revolution, har numera blivit en slags medelklassfeminism, endast för det gifta. Ann-Marie Ljungberg beskriver i boken "I fallinjen - en essä om prekärfeminismen" att feministerna numera strävar efter att stärka mannens rättigheter, vilket drabbar ensamstående och ekonomiskt utsatta kvinnor. I 1998 års vårdnadsreform fick mannen i princip alltid rätt till gemensam vårdnad av barnen efter skilsmässan. Det innebär att kvinnor som blivit utsatta för våld i äktenskapet fortsätter att kränkas eftersom mannen har kvar sin bestämmanderätt. Ett annat exempel är föreslaget om individualiserad föräldraförsäkring som kommer att slå hårt mot samma ensamstående kvinnor. Många män som skiter i sina barn kommer inte att ta ut sina dagar, och dessa dagar faller därför bort för den ensamstående kvinnan. Eftersom många är ekonomiskt utsatta tvingas de söka försörjningsstöd för att kunna ta hand om sina barn när de förlorar föräldrapenningen.

De är väldigt märkligt att mycket av dagens feminism endast stödjer de som finns inom äktenskapets ram, och som lever medelklassliv. Den kämpar hellre för fler styrelseposter i storföretag än vettigt stöd till ensamstående kvinnor som lever i ekonomiska svårigheter.

Vad kommer att hända framtiden? Kommer vi någonsin att kunna bryta ner patriarkatet när till och med feminismen stödjer det?

Ja, unga människor i storstäderna kan inte längre flytta ihop med en partner på grund av bostadsbristen och det kan väl ses som något som kan leda kampen framåt. Andelen ungdomar med andrahandskontrakt i små ettor får nog skippa det här med äktenskap och istället börja leva i vandrande äktenskap, och öppna dörren på natten till sin älskade och sedan skiljas på dagen. Och på landsbygden får ungdomar inget jobb så de kan inte flytta hemifrån så de bor kvar och bildar familjekollektiv med sina föräldrar, som hade turen att köpa stora hus på 70-talet.

Att matriarkatet kommer, det är oundvikligt. Men det kommer kanske vara de ekonomiska kriserna och bostadsbristen som driver fram det. Vi får se.

4 kommentarer:

Elisabet. sa...

Ja, det där var ett intressant inlägg, herr Teglund! hälsar hon som en gång varit gift och inte längre är det och gärna vill känna sig fri.

Sven Teglund sa...

Elisabet: Ja, det är en stor frihet, att inte behöva inordna sig inom äktenskapets ramar. Tyvärr är det fortfarande ekonomiskt ofördelaktigt för kvinnor att inte vara gifta, eftersom männen äger det mesta av kapitalet. Samhällets alla lagar understödjer patriarkatets fortlevnad.

Ingemar Dahl sa...

Mycket bra inlägg som vanligt. Håller helt med, matriarkatet bör komma tillbaka. Tar med mig med idéerna till min nästa bok, kanske den sista i serien.

Sven Teglund sa...

Ingemar: Kul om du inspireras av inlägget till nästa bok!