10 augusti 2015

Nu finns det mycket mat till fjällämlarna



Det var väl cirka 30 år sedan som jag fjällvandrade sist men förra veckan var det så dags igen, tillsammans med sonen Lars och hans flickvän Sandra.

När jag gick i fjällen på 80-talet hade jag med mig färdig frystorkad mat i påsar, pulversoppor och söta efterrätter. Alltså typisk kolhydrat-rik mat, som de flesta fjällvandrare nyttjar även idag. Men eftersom jag numera äter LCHF, det vill säga lite kolhydrater och mycket fett, så var maten ett problem inför denna vandring, vad skulle jag nu äta på fjället?

Via google fick jag vetskap om Pemmikan, en traditionell mat som indianerna åt när det vandrade över prärien. Även upptäcktsresanden som Nansen, Amundsen, Stanley och Livingstone levde på Pemmikan på sina resor i Arktis, Antarktis och i Afrika. Utan Pemmikan skulle halva världen fortfarande varit oupptäckt.

Så jag snöade helt in på detta, att jag skulle tillverka egen Pemmikan och leva på det hela veckan på fjället. Vad är då Pemmikan? Jo man tar kött, helst buffelkött, och torkar och finfördelar det, och sedan blandar man det med lika delar rent fett. Detta får stelna i formar, som sedan kan värmas upp och ätas som det är. Det härsknar aldrig, det finns exempel på Pemmikan som hållit i 30 år.

Nu fick jag inte tag i någon buffel, utan köpte köttfärs på ICA istället. Jag torkade köttfärsen och tillverkade sedan Ghee, det vill säga smör som kokat en timme till en klar vätska av enbart fett. Därefter blandade jag de två ingredienserna, den torkade köttfärsen och Ghee, som jag sen hällde i muffinsformar och lät stelna.

Det var redan här det började gå lite snett. Jag missbedömde hur mycket jag behövde. Jag räknade fyra muffinsformar med Pemmikan till varje dag, men med tanke på energinnehållet så var det alldeles för mycket. Det visade sig senare att jag hade med mig mat för 14 dagar, men vi skulle bara gå i 4 dagar. Dessutom var det här ingen mat som vägde lite, som jag hade trott, utan det blev en avsevärd tyngd i ryggsäcken som skulle bäras omkring på fjället.

Så första vandringsdagen blev jag helt slut och överansträngd av att bära så tungt, så jag var tvungen att lasta över en del av Pemmikanen till Lars och Sandras ryggsäckar. Nu var vi tre som tillsammans bar omkring Pemmikan för två veckor.

Första dagen åt jag Pemmikan till frukost, lunch och middag. Det hade redan då börjat kännas motigt. Det var tungt att äta samma kost till varje måltid, ingenting att se fram emot när man gått en hel dag och det var dags att äta. Det var inte heller så gott i längden. Faktiskt. Eller som Lars beskrev Pemmikanen:"..en gråsvart smörja av sjudet smör med hårda stekta köttfärsknortar i muffinsformar". Och redan dag ett hade jag förstått att jag hade på tok för mycket mat med mig. Jag dumpade därför 5 måltider Pemmikan på fjället.

Andra vandringsdagen åt jag Pemmikan till frukost och lunch, sedan gav jag upp hela projektet. Jag hade fått avsmak för denna maträtt. Jag började förstå att mat inte bara kan ses som en energikälla, utan den har även en psykologisk funktion. Att man mår bra och blir motiverad av att äta gott och att maten får en att se fram emot måltiderna. Särskilt på fjället, när det är stor ansträngning att vandra i flera mil, är det viktigt att kunna se fram emot god mat när man når målet för dagen.

Så dag två dumpade jag resten av Pemmikanen på fjället. Jag tänker att om det blir ett lämmeltåg i år, så är det mitt fel. Jag har ju lämnat tusentals kalorier i form av kött och fett på fjället som kan ge fjällämlarna en av det största näringstillskotten i modern historia.

Som tur var hade jag lite reservproviant med mig. Gröt till frukost, äggpulver och lite torkade grönsaker, Men räddningen blev Lars som fiskade upp en fin öring, som vi åt i en gemensam middag. Jag fick också del av deras kolhydrater i form av makaroner, som jag åt med god aptit nu när jag tvingats släppa alla principer.

Det är faktiskt en viss skillnad på Pemmikan och nyfångad, stekt öring, en skillnad som kan ha betydelse för en fjällvandrares välmående. Här ser ni först en bild på Pemmikan, därefter en bild på öringen i stekpannan.

Pemmikan

Stekt öring
Tredje dagen köpte jag mat i STFs stuga som vi gick förbi. Jag köpte burkmat i form av köttsoppa, dillkött och pölsa. Alltså tung, helt idiotisk mat att bära omkring med, men supergott att äta. Jag tänkte mycket på Torgny Lindgren när jag åt pölsan.

Så hela mitt Pemmikan-projekt gick åt helvete. Hur är det man säger "friskt vågat hälften vunnet". Men för mig är det mera "friskt vågat allting förlorat".

Däremot blev fjällturen väldigt lyckad. Det var väldigt skönt att tälta på fjället istället för att sova i STFs stugor. Då slipper man träffa andra fjällvandrare, som oftast är väldigt jobbiga typer. Värst är den skrytsamma typen, som hela tiden surrar om hur många mil de gått, hur många kilo de burit på, och hur högt vatten och strida jokkar som de vadat över. Och alltid ska de nu göra en sväng in i Sarek på 9 dagar. Som om fjällvandring vore en slags macho-prestation.

Nu fick jag istället den stora ynnesten att bara vara tillsammans med Lars och Sandra, världens finaste och omtänksammaste sällskap. Och till nästa års fjällvandring kommer jag att ha annan mat med mig. Det bästa med att vandra i fjällen är att det inte finns någon mobiltäckning, det bara är att slå av sin telefon. Det ger en underbar frihetskänsla, att bli urkopplad några dagar, en möjlighet som snart inte finns någonstans i samhället. Jag tycker att fjällen även i fortsättningen bör vara en mobilfri zon, det är bra för turismen.



*******
Andra bloggare om , ,

15 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Tack för denna rapport och ditt oförbehållsamma erkännande av ett misslyckande. Det hedrar dig som fjällvandrare och gör att du nu tillåts att göra ett nytt försök nästa år. Grattis!

Elisabet. sa...

Och här sitter jag och ler :)

Sven Teglund sa...

Tack Bert. Då gör jag ett försök igen nästa år. Jag ser fram emot att vandra igen.

Sven Teglund sa...

Det är konstigt vilka idéer man kan få för sig eller hur?😊

Anonym sa...

Tack för en trevlig berättelse.och så det här med maten .Tänk vad mat betyder.

Sven Teglund sa...

Ja den betydde mer än jag trodde. Borde ha förstått kanske.

Sven Teglund sa...

Ja den betydde mer än jag trodde. Borde ha förstått kanske.

Ruta Ett sa...

Hahaha, det var det roligaste jag läst på länge!
Jag är själv lchf:are och funderar mycket på det här med mat. Pemmikan har jag aldrig hört talas om men kan tänka mig att det kan vara bra på tur - fast kanske inte heeeeela tiden!
Jag är en sådan person som kan äta samma mat flera dagar i rad, om det är något jag gillar, men det är som du säger att smak och utseende är också viktigt!
Det verkar ju ändå som fjällturen blev lyckad! :-)

Sven Teglund sa...

Tack.....jag tror att pemmikan kan vara ett alternativ, varje fall för ett mål per dag 😊Ja det var ändå en väldigt öyckad tur.

Ingela sa...

Visst har du skrivit om det här förut? Gick det bättre då, eller minns jag helt galet?

Matten och Nelsson. Tankar i nutid. sa...

Tack för detta informativa inlägg! Jag har lärt mig att göra pemmikan. Jag har lärt mig att det är dumt att ta med för mycket av den. Jag har lärt mig att det är nästan bättre att ta något annat helt enkelt, redan från början. Jag inriktar således en ev fjälltur mot hotellövernattning och hotellmat :) Fast nog skulle det vara härligt med en tälttur, trangiakök och frystorkat igen!

Sven Teglund sa...

Ingela: Inte på bloggen, men har skrivit om förberedelserna med tillverkning av pemmikanen på FB och Instagram.

Tankar i nutid: Ja, alla behöver ju inte göra samma misstag :)

Eva Nygren sa...

En sådan härlig rapport och så sugen jag blir på att gå i fjällen. Min dotter besteg Kebnekaise i förra veckan och hennes bilder och din rapport gör att jag vill UPP!

Sven Teglund sa...

Eva: Ja det är väldigt härligt att vara i fjällen!

Anonym sa...

Hej! Jag är också lchfare och inför fjällvandring i år tänkte jag först göra pemmikan men fegade ur och det är jag glad för efter denna läsning! :D

Jag hade ölkorv, makrill i tomatsås, ägg och så en tub mjukost med mig, det gick jättebra.