29 augusti 2015

Kulturen är vår enda chans

Varför fokuseras det på vissa företeelser i samhället, medan andra kan fortgå i skymundan utan att någon bryr sig? Jag tänker på de fattiga som tvingas tigga på gator och torg, och som nu får folk att uppröras och ropa på "åtgärder" så att det blir slut på "problemen". Aktuella beräkningar säger att det finns ca 4000 tiggande EU-migranter i landet.

Vi kan jämföra det med Socialstyrelsens senaste beräkning av antalet hemlösa i Sverige, som uppgår till 34 000! Det verkar ju vara ett overkligt stort antal, men man måste komma ihåg att Socialstyrelsen definierar hemlös på ett speciellt sätt. Man räknar alla som saknar eget hyreskontrakt, det vill säga även de som bor i en lägenhet med ett andrahandskontrakt via socialtjänsten, och personer som har kortsiktigt boende hos kompisar. Även de som bor på institutioner eller missbrukshem räknas som hemlösa om de saknar egen lägenhet.

Men om vi bortser från detta med definitionerna, så finns det ändå 4500 akut hemlösa i landet, de flesta män med missbruks- och beroendeproblem, som sover ute eller i portgångar, på härbärgen och så vidare. Vi har alltså fler "egna" hemlösa i landet, jämfört med antalet tiggare. Men hur ofta ser vi den frågan på löpsedlarna? Varför är den frågan inte intressant att söka lösningar på?

En annan fråga som är väldigt uppmärksammat idag är mottagandet av flyktingar till Sverige, och att kostnaderna för det skulle vara så stora att hela välfärden är i gungning.

Men hur ofta diskuteras de sammanlagda kostnaderna för mäns våld mot kvinnor, ett problem som finns överallt i landet, i varje kommun, i varje bostadsområde?

Enligt en ny statlig utredning beräknas kostnaderna för det könsrelaterade våldet mot kvinnor till 39,7 miljarder årligen! Varför är den frågan inte på alla mäns agenda? Dessa män som från alla håll nu söker sig till Sverigedemokraterna verkar tydligen inte frukta kostnaderna för "massvåldet" i nära relationer.

Under 2013 anmäldes 27 100 misshandelsbrott mot kvinnor, varav 17 000 brott gällde misshandel inomhus av en bekant gärningsperson. I genomsnitt dödas 17 kvinnor per år av en man de har eller har haft en nära relation till. Över 200 kvinnor har dödats av en närstående man sedan år 2000. Under 2013 dödades så många som 26 kvinnor.

Det finns alltså andra stora problem i landet som vi kan fokusera på, men det görs inte. Vi läser om tiggarna, inte om hemlösheten bland svenskar, vi läser om kostnaderna för flyktingmottagandet, inte om kostnaderna för mäns våld mot kvinnor.

Vad styr denna fokusering på, enligt mig, fel saker? Mitt svar är att det är patriarkatet som styr. Naturligtvis.

Patriarkatet är det som styr samhällets värderingar, det styr näringslivet, det styr politikernas syn på tillvaron och det styr kraven på ständig tillväxt även om miljön förstörs. Om patriarkatet blir hotat på nåt sätt, så utser man syndabockar. Kvinnor är syndabockarna på första plats sedan flera tusen år, på plats två de homosexuella och på tredje plats, främlingarna. Så funkar det. Om patriarkatet är hotat så använder det våld i första hand, man slår mot syndabockarna. Man slår mot kvinnor, man slår mot bögarna, man slår mot flyktingarna. Och om patriarkatets ekonomiska intressen hotas drar de sig inte för att starta krig.

Men varför är patriarkatet så hotat just nu? För mig är det uppenbart. Det går sämre och sämre för pojkarna i skolan, på alla nivåer. Flickor har bättre betyg genomgående, bättre social förmåga, fler kvinnor har akademisk utbildning och kvinnor kommer in på allt fler chefsbefattningar. Om några år har kvinnorna tagit över alla viktiga samhällsområden.

Patriarkatet är otroligt rädd för den allt starkare feminismen, att kvinnorna ska ta över. Och ju längre kvinnorna flyttar fram sina positioner, desto räddare blir de och desto mer våld kommer att uppstå i olika former. Matriarkatet kommer allt närmare och fler och fler män flyr till sverigedemokraterna.

Därför har vi inget att hämta från de traditionella politiska partierna idag. Även dessa tillhör patriarkatet och de  känner sig lika hotade. Därför anpassar sig alla partier just nu till syndabockstänkandet och fokusering på flyktingmottagandet.

Men det finns dock hopp. Kulturen och kulturutövarna är nämligen det enda området i samhället som redan konverterat till Matriarkatet. Igår när jag var på Folkets bio var det fullsatt, och kanske 80 procent kvinnor/kulturtanter.  Det var premiär på dokumentären om Ingrid Bergman. Det fanns ingen representant där från det klassiska patriarkatet, det vill säga från näringslivets toppar, politikens toppar eller från idrottsrörelsen.

Matriarkatet i form av kulturtanter, kulturälskare och kulturutövare är vår enda chans. Men vi kommer att få det svårt de närmaste åren,  angreppen mot oss har bara börjat. Det kommer att bli en hemsk höst.

*******
Definitioner:
Patriarkat=  Ett samhällssystem där män har den primära makten och de flesta ledande positioner inom politiska-, ekonomiska-, religiösa-, sociala-, eller finansiella institutioner domineras av män.
Matriarkat=  En samhällsordning där den sociala, politiska och ekonomiska makten innehas av mödrar och kvinnor.



10 augusti 2015

Nu finns det mycket mat till fjällämlarna



Det var väl cirka 30 år sedan som jag fjällvandrade sist men förra veckan var det så dags igen, tillsammans med sonen Lars och hans flickvän Sandra.

När jag gick i fjällen på 80-talet hade jag med mig färdig frystorkad mat i påsar, pulversoppor och söta efterrätter. Alltså typisk kolhydrat-rik mat, som de flesta fjällvandrare nyttjar även idag. Men eftersom jag numera äter LCHF, det vill säga lite kolhydrater och mycket fett, så var maten ett problem inför denna vandring, vad skulle jag nu äta på fjället?

Via google fick jag vetskap om Pemmikan, en traditionell mat som indianerna åt när det vandrade över prärien. Även upptäcktsresanden som Nansen, Amundsen, Stanley och Livingstone levde på Pemmikan på sina resor i Arktis, Antarktis och i Afrika. Utan Pemmikan skulle halva världen fortfarande varit oupptäckt.

Så jag snöade helt in på detta, att jag skulle tillverka egen Pemmikan och leva på det hela veckan på fjället. Vad är då Pemmikan? Jo man tar kött, helst buffelkött, och torkar och finfördelar det, och sedan blandar man det med lika delar rent fett. Detta får stelna i formar, som sedan kan värmas upp och ätas som det är. Det härsknar aldrig, det finns exempel på Pemmikan som hållit i 30 år.

Nu fick jag inte tag i någon buffel, utan köpte köttfärs på ICA istället. Jag torkade köttfärsen och tillverkade sedan Ghee, det vill säga smör som kokat en timme till en klar vätska av enbart fett. Därefter blandade jag de två ingredienserna, den torkade köttfärsen och Ghee, som jag sen hällde i muffinsformar och lät stelna.

Det var redan här det började gå lite snett. Jag missbedömde hur mycket jag behövde. Jag räknade fyra muffinsformar med Pemmikan till varje dag, men med tanke på energinnehållet så var det alldeles för mycket. Det visade sig senare att jag hade med mig mat för 14 dagar, men vi skulle bara gå i 4 dagar. Dessutom var det här ingen mat som vägde lite, som jag hade trott, utan det blev en avsevärd tyngd i ryggsäcken som skulle bäras omkring på fjället.

Så första vandringsdagen blev jag helt slut och överansträngd av att bära så tungt, så jag var tvungen att lasta över en del av Pemmikanen till Lars och Sandras ryggsäckar. Nu var vi tre som tillsammans bar omkring Pemmikan för två veckor.

Första dagen åt jag Pemmikan till frukost, lunch och middag. Det hade redan då börjat kännas motigt. Det var tungt att äta samma kost till varje måltid, ingenting att se fram emot när man gått en hel dag och det var dags att äta. Det var inte heller så gott i längden. Faktiskt. Eller som Lars beskrev Pemmikanen:"..en gråsvart smörja av sjudet smör med hårda stekta köttfärsknortar i muffinsformar". Och redan dag ett hade jag förstått att jag hade på tok för mycket mat med mig. Jag dumpade därför 5 måltider Pemmikan på fjället.

Andra vandringsdagen åt jag Pemmikan till frukost och lunch, sedan gav jag upp hela projektet. Jag hade fått avsmak för denna maträtt. Jag började förstå att mat inte bara kan ses som en energikälla, utan den har även en psykologisk funktion. Att man mår bra och blir motiverad av att äta gott och att maten får en att se fram emot måltiderna. Särskilt på fjället, när det är stor ansträngning att vandra i flera mil, är det viktigt att kunna se fram emot god mat när man når målet för dagen.

Så dag två dumpade jag resten av Pemmikanen på fjället. Jag tänker att om det blir ett lämmeltåg i år, så är det mitt fel. Jag har ju lämnat tusentals kalorier i form av kött och fett på fjället som kan ge fjällämlarna en av det största näringstillskotten i modern historia.

Som tur var hade jag lite reservproviant med mig. Gröt till frukost, äggpulver och lite torkade grönsaker, Men räddningen blev Lars som fiskade upp en fin öring, som vi åt i en gemensam middag. Jag fick också del av deras kolhydrater i form av makaroner, som jag åt med god aptit nu när jag tvingats släppa alla principer.

Det är faktiskt en viss skillnad på Pemmikan och nyfångad, stekt öring, en skillnad som kan ha betydelse för en fjällvandrares välmående. Här ser ni först en bild på Pemmikan, därefter en bild på öringen i stekpannan.

Pemmikan

Stekt öring
Tredje dagen köpte jag mat i STFs stuga som vi gick förbi. Jag köpte burkmat i form av köttsoppa, dillkött och pölsa. Alltså tung, helt idiotisk mat att bära omkring med, men supergott att äta. Jag tänkte mycket på Torgny Lindgren när jag åt pölsan.

Så hela mitt Pemmikan-projekt gick åt helvete. Hur är det man säger "friskt vågat hälften vunnet". Men för mig är det mera "friskt vågat allting förlorat".

Däremot blev fjällturen väldigt lyckad. Det var väldigt skönt att tälta på fjället istället för att sova i STFs stugor. Då slipper man träffa andra fjällvandrare, som oftast är väldigt jobbiga typer. Värst är den skrytsamma typen, som hela tiden surrar om hur många mil de gått, hur många kilo de burit på, och hur högt vatten och strida jokkar som de vadat över. Och alltid ska de nu göra en sväng in i Sarek på 9 dagar. Som om fjällvandring vore en slags macho-prestation.

Nu fick jag istället den stora ynnesten att bara vara tillsammans med Lars och Sandra, världens finaste och omtänksammaste sällskap. Och till nästa års fjällvandring kommer jag att ha annan mat med mig. Det bästa med att vandra i fjällen är att det inte finns någon mobiltäckning, det bara är att slå av sin telefon. Det ger en underbar frihetskänsla, att bli urkopplad några dagar, en möjlighet som snart inte finns någonstans i samhället. Jag tycker att fjällen även i fortsättningen bör vara en mobilfri zon, det är bra för turismen.



*******
Andra bloggare om , ,