6 juli 2015

En viss biologisk distans

Jag minns en forskning från 80-talet som visade att om en pappa satt vid en lekplats med sina barn och barnet började gå iväg mot en trafikerad väg, så lät pappan barnet gå dubbelt så långt innan han ingrep, än vad en mamma gjorde i samma situation. Det påstods att könen hade olika förhållande till närhet och distans. En pappa har mer distans till sina barn och överbeskyddar dem inte som hönsmammorna gör. Därför stimulerar en pappa självständighet hos barnet, som därigenom blir mer utåtriktat och risktagande. Alltså goda medborgare i ett kapitalistiskt samhälle. Medan mammornas nära relationer till barn binder dem till hemmet och gör dem försiktiga, allt för försiktiga för sitt eget bästa.

Men den där forskningen stämde inte på mig och Karin. För oss var det tvärtom. Jag hade övertagit min mammas oro-för-allt och tänkte på trafiken redan långt innan barnen själva kommit på idén att gå iväg från sandlådan. Dessutom är jag rädd för karuseller, dykning på djupt vatten och alla former av fysiska lekar där man ska springa hit och dit och knuffa varandra. Så alla typiska pappalekar har Karin tagit hand om vår familj, hon älskar att utsätta sig för risker som gör att det hissnar i magen. Jag är henne evigt tacksam att hon hjälpte våra söner att bli utåtriktade och risktagande medborgare, som gillar utmaningar i alla olika former, trots mina nedärvda rädslor (eller kanske försiktighet beroende på att jag alltid haft glasögon)

Så är det med könsroller, det är inte alltid att de följer könet. Däremot så verkar det finnas skillnad rent generellt, när det gäller närhet och distans. I mitt Facebookflöde, när någon av mina manliga vänner lägger ut ett foto, så är det nästan alltid vyer, det vill säga fjäll, vattendrag, skogar eller människor på distans, oftast musiker som står på en scen och spelar rock eller ett gäng som sitter på en restaurang och super. Mina kvinnliga vänner däremot, fotograferar mest sig själva eller sina fötter. Jag kan säga att jag har sett alla kvinnors tånaglar det senaste veckorna, men inte en enda mans fötter (jag räknar bort Kirchsteigers). Det är inget fel på det, jag pekar bara på skillnaden.

Det finns skillnader mellan könen men vi vet ju alla (sic!) att de inte är biologiska utan socialt konstruerade. Det är därför jag kan vara en hönspappa som inte gillar sport, trots att jag är en man. Men trots det, jag skulle aldrig ta av mig tubsockorna på sommaren och fotografera fötterna mot en bakgrund av ett blått hav. Det finns vissa biologiska hinder mot en sådan aktivitet på sociala medier.

**********

2 kommentarer:

Elisabet. sa...

Hahaha .., du är bara så bra på att fånga kornen i tillvaron!

Sven Teglund sa...

Elisabet: :)