3 april 2015

Skogskyrkogården


Idag valde vi att åka skidor inåt, mot slyskogen. Jag har alltid gillat att åka skidor i slyskog, det påminner om barndomen, när jag var indian och kröp omkring i diken och buskar i vildmarken, och med spänning väntade på att bli överfallen av kåbojsare. Det är spännande att vara i instängd i en tät skog utan att ha överblick över landskapet.

Dessutom är slyskog ett gömställe för djur i vår närhet, småfåglar, harar, räven, hackspetten och älgen. Plötsligt kan något dyka upp, ett uppflog av en orre kan få hjärtat att slå en dubbelvolt.

Slyskog är också ett av människan föraktat område, mellan det uppodlade landskapet, åkern, och den djupa tall- och granskogen. I slyskog kan man hitta avfall från jordbrukarsamhället: rostiga bilar och hinkar, tunnor av farligt avfall och övrigt kolijox. Slyskog är ett gränsområde, och därför alltid värt ett besök.

Vi åkte vidare till det närliggande kalhygget. Kalhyggen är vackra, ödsliga och tvingar oss att se oss själva, de är kapitalismens spegelbild. Det är så här vi ödelägger naturen för att kunna leva våra liv i moderniteten, för att kunna torka våra arslen i mjukt papper.

När jag åker omkring där på kalhygget upptäcker jag att det är en kyrkogård vi befinner oss på. En skogskyrkogård. Och jag känner sorgen, denna långfredag. Sorgen över vad vi människor är kapabla att göra; mot Jesus, mot oss själva, mot naturen.




***********

4 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Snyggt collage!

Angelägen reflektion.

Elisabet. sa...

Otroligt fint!!!

Sven Teglund sa...

Bert och Elisabet: Tack! Och idag säger jag Glad Påsk också!

Ingela sa...

Har sett det många gånger men aldrig tänkt så där. Fast det är ju sant.