25 mars 2015

Om kalas och presenter

Jag växte upp i en typisk arbetarmiljö i ett brukssamhälle. Det var socialdemokrater över hela linjen. Men vår familj var även influerad av religiösa rörelser som EFS, en kyrklig och "västerbottnisk" religiositet som mer betonade risken att hamna i helvetet än möjligheten att komma till himmelen. Det var ett glädjelöst fokuserande på att undvika syndigt leverne. Den straffande Guden var i centrum, och vi darrade ofta inför hans anlete.

Den här blandningen av solidaritet och Gudsfruktan avspeglade sig i en stark Jantelag. Det farligaste vara att förhäva sig, att låtsas vara mer än någon annan eller att tro att man Är någon speciell. Sedan dess gillar jag Jantelagen, jag anser att den är förutsättningen för ett jämlikt samhälle. Liberalerna å andra sidan, fokuserar på frihet och egoism, "satsa på dig själv och anse dig bättre än alla andra" vilket är den paroll som numera är förhärskande i samhället. Jag är säker på att det är bristen på Jante som ligger bakom att klyftorna ökat de senaste tio åren mellan fattiga och rika.

När någon fyllde år hemma så bjöd man alltid på kaffekalas, med bullar, kakor och tårta. Men det fanns ett problem. Man kunde aldrig göra en inbjudan till kalas, det var att förhäva sig, det vill säga att göra sig själv för viktig, enligt Jantelagens principer. Därför förde de flesta bok över sina vänners och släktingars födelsedatum, så att man inte glömde någon. Det här var ju långt innan Facebook som nuförtiden sköter om det hela.

Men när man skulle fylla jämt, till exempel 40, 50 eller 60 år, så var det lite viktigare att ingen glömde bort det. Särskilt eftersom det förväntades lite dyrare presenter så behövde folk lite förvarning. Men hur skulle man göra då, när man ville att folk skulle komma men att bjuda in till kalas var att göra sig märkvärdig?

När min pappa skulle fylla 60 år kom han på en genialisk idé. Varje person som fyllde jämt fick alltid ett erbjudande från lokaltidningen om att sätta in en annons på familjesidan, att nu fyller han år. Det var aldrig någon som satte in en sådan annons, förutom de som redan tyckte sig vara förmer, det vill säga högre tjänstemän, disponenter och annat löst folk. Men min pappa bestämde sig för att sätta in en annons i Örnsköldsviks Allehanda; "All uppvaktning på min födelsedag den 20 september undanbedes. Bortrest."

På så sätt fick alla veta vilken dag han fyllde år och kunde gå dit och uppvakta honom. Allt var uppdukat som vanligt, kaffe, bullar och tårta. Alla förstod ju att inte var han bortrest.

Efter det lyckade försöket, så blev det allmänt i Husum att om folk undanbad sig all uppvaktning så ville de ha uppvaktning.

**********

Det var ändå väldigt svårt med frågan om presenter. Det står ju tydligt i bibeln att "Det är saligare att giva än att taga" . Och om man drar det till sin spets, så innebär det ju att få en present försämrar ens läge betydligt på yttersta dagen, man hamnar i skuld och underläge medan givaren är den som blir salig. Den som ger presenten har helt enkelt större chans att få en plats i himlen än den stackars mottagaren.

Den här frågan, att ta och ge presenter, löstes på en väldigt smart sätt. Min mamma dokumenterade i en anteckningsbok alla presenter som familjen fått av andra, vilka presenter som vi gett till andra och vilka presenter vi gett till varann. Det handlade aldrig om att det var "tanken som räknades" när det gällde presenter, utan bara vad de var värda. Allt värderades därför i kronor och ören, vilket noga noterades. Exempelvis: Av Karl-Oskar fick jag en vas när jag fyllde 50 år, värde 40 kronor.

Sedan vara det bara att köpa en present till Karl-Oskar när han fyllde 50 år med samma värde. På så sätt kunde skulderna regleras allt eftersom, så att balansen mellan att giva och att taga kunde hållas på en jämn nivå.

En sak ingick dock som en förutsättning, man tog inte hänsyn till inflationen. Och det var ju synd för vissa av oss, särskilt för den yngste i en barnaskara.

6 kommentarer:

Elisabet. sa...

U n d e r b a r läsning! Och mycket av igenkänning. Särskilt det där religiösa. Pappa var ju inte troende på det viset, men mamma var pingstvän och jag fick ofta följa med till Filadelfia. Det var precis som du säger .., ett enda prat om svavel och tandagnisslan och det brinnande Gehenna ,-)

Anonym sa...

Fantastiskt vad du, vi , man varit med om under ett liv.
Jag, ingift i ett liknande samhälle som Husum några mil längre norrut häpnade över uppvaktandet. Alla gav samma summa till den som fyllde år. 50: för jämna år när jag kom in i släkten. Summan höjdes till 100:- så småningom.Värre än din mammas bok där hon höll räkning tycker jag.

Sven Teglund sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Sven Teglund sa...

Elisabet: Ja det var mycket Gudsfruktan, men min pappa var frälsningssoldat, det var mer glädje där och med härliga sånger.

Anonym: Det där känner jag också igen när du säger det, att det fanns vissa nivåer som man kunde hålla sig till. Är det Hörnefors du gifte in dig i?

Matten och Nelsson. Tankar i nutid. sa...

Alltid härlig läsning här på din blogg! Kom att tänka på min pappa och det där med att ge och få och att hålla balansen. Mina föräldrar skickade, som så många andra före e-post och Facebook, många julkort. Det var pappa som stod för skickandet. Ett år skickade han till min ingifte morbror Curt ett julkort med texten: utjämningskort. För att uppnå lika många ut som in. och med glimten i ögat.

Sven Teglund sa...

Matten och Nelsson: Haha....känner igen det där. Att kolla alla julkort och se att det stämmer, en in och en ut.