9 mars 2015

Mat för vandrare

Till sommaren planerar jag att gå i fjällen igen, efter ett uppehåll på 30 år. Jag ska gå med Lars och hans flickvän, det ska bli roligt. Problemet är vad jag ska äta på fjällturen.

Jag är ju sedan ett år tillbaka strikt LCHF-are och äter inga kolhydrater från mjöl, bröd, potatis eller ris. Och fjällvandrarmat är ju ofta frystorkad i påsar, kött eller kycklinggryta, som man kompletterar med ris eller pasta, och därtill bröd och smörgåsar. Gröt eller välling på morgonen, olika sockerfyllda soppor som nyponsoppa eller liknande. Jag ser all sådan mat som en katastrof vid kroppslig ansträngning, blodsockret går i topp när man äter och sedan när man gått en timme så faller det och man blir trött och sugen så att man hela tiden måste stoppa i sig chokladbitar för att orka en dagsetapp.

Som tur är så finns det gammal kunskap från indianerna. De var ju nomader och var tvungen att ha mat med sig under ibland flera månaders långa vandringar, och de behövde kunna ta vara på buffelns kött, som de dödade på hösten, under hela långa vintern. Indianerna tillverkade därför Pemmican.

Pemmican var från början en indiansk köttkonserv. Den bestod av en mald blandning av lufttorkat och saltat buffelkött blandat med buffelfett. Ingredienserna bakades ihop till en limpa som sedan åter fick torka. Den färdiga pemmicanen kunde blandas med vatten eller stekas i skivor likt blodpudding. Pemmicanens höga näringsinnehåll med både protein och fett, kunde i sin torkade form förvaras lång tid samt transporteras långa sträckor på grund av sin låga vikt.

Pemmican har använts av många polarexpeditioner under 1800-talet och 1900-talet, även av ingenjör Andrée på hans polarexpedition 1897 (men det var troligtvis inte det han dog av)

Jag har därför inlett förberedelserna inför vandringengenom att göra eget Pemmican. Det finns moderna varianter och det är väldigt enkelt. Man torkar köttskivor, eller köttfärs i ugnen, under 12 timmar så att det blir helt torrt. Sedan blandar man det med lika delar rent fett. Fettet kan man göra själv på olika sätt. Själv har jag tillverkat Ghee, som är gjort av smör. Man kokar ett kilo smör med låg temperatur ca en timme, tills mjölkprotein och laktos har frigjort sig från fettet. Sedan silar man vätskan och kvar får man en ren klar fettlösning med god nötsmak. Ghee är perfekt att steka i.... eller blanda i pemmicanen.

Ghee färdig att blandas med torkad köttfärs.

Jag har gjort en liten test i helgen, torkat fyra hekto köttfärs och blandat med Ghee. Pemmicanen har sedan fått torka ihop till två portioner som jag la i ett par pappersmuggar och förvarat i kylskåpet.

Pemmican till middag


Så idag bjöd jag Karin på Pemmican till middag. Det är den lite brunaktiga kakan på tallriken. Vi la till stekt ägg och sallad, men det hade man kunnat klara sig utan. Det var riktigt gott och vi blev båda proppmätta.

Så nu är frågan löst inför fjällvandringen. Det blir Pemmican tre gånger per dag i fem dagar.

**********

2 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Intressant!
Jag har aldrig gjort Pemmican, men brukar torka köttfärs, renskav, och ibland kyckling, som sedan serveras med olika tillbehör.

Röda linser, quinoa, hel bulgur.


Nu har ju jag inga restriktioner för än det ena eller det andra, så det blir ju lite enklare förstås.

Till frukost blir det vuxenvälling, eller havregryn i Ekströms fruktsoppa.

Här kanske du kan få ett och annat tips.

Sven Teglund sa...

Tack Bert! Fina tips som du har på bloggen, en del kan jag nog använda, torkade grönsaker och bär till exempel. Fördelen med Pemmican är att det är väldigt mycket kalorier trots låg vikt, och fullvärdig kost.