fredag, januari 16, 2015

Tiden går inte fort

I år fyller jag 60 år. Det är en ansenlig mängd år.

Och tänk att det känns som nyss när barnen var små och jag drog dem på kälken till dagis. Och tänk hur åren har rusat iväg, var tog livet vägen? Och tänk hur fort tiden går, är det verkligen 10 år sedan jag började på mitt nuvarande jobb?

Nej så där tänker jag inte. Fy fan vad länge sedan det är som vi flyttade till det här huset, det känns som en hel evighet, det är ju 25 år sedan. Det känns som ett helt annat liv, avlägset och långt borta. Tiden går inte fort, det är en spridd missuppfattning, tiden går sakta och dagarna segar sig fram. Jag minns inte längre något från min barndom, barnens uppväxt eller från yrkeslivet som verkligen har hänt, det är som något från det förgångna, en gammal svartvit suddig svensk film som sänds på söndagseftermiddagarna, som jag glömt handlingen på.

Måndagarna är långa och träliga, man hinner bli less innan förmiddagsfikat räddar en från tråkiga arbetsuppgifter. Att ta sig genom hela den dagen, gå till bussen och sitta tjugo minuter tillsammans med okända porsöbor, det går inte alls fort. Kvällen känns väldigt lång när man är sysslolös. En vecka är oändlig och aldrig blir det fredag.

Värst är det när man är dagvill. Att man tror att det är torsdag men det visar sig bara var onsdag. Allt blir rubbat och i obalans. När det är torsdag så tror man att det är fredag tills man blir varse att det är en hel dag dit. Att leva på efterkälken, det är det värsta.

Att vara 60 år innebär att man förstår att man levt ett väldigt långt liv, att det gått väldigt trögt och att det känns som en evighet sedan man första gången fick en tand lagad med kvicksilver. Lagningar som nu sakta börjar spricka efter miljontals, kanske miljarder tuggor mat. Hur många korv med bröd har jag hunnit äta hittills i mitt liv, det är en ansenlig mängd, svårt att veta. Amalgam är ett väldigt hårt material.

När man är barn vill man helst bli av med barndomen och bli vuxen. Man har bråttom. Men ändå kändes barndomen fruktansvärt lång, oändlig. När man blir äldre tycker man att det går fort, att tiden svischar fram. Är det redan slutet av januari, hur gick det till? Men så kan det ju inte vara, tiden hade ju samma hastighet när man var barn som den har nu. Tiden, hur mycket en sekund är, bestäms ju av en atomklocka, så det ändras inte, ändå hävdar folk att tiden går fortare och fortare. Men det är en missuppfattning. 5 år för en 10-åring är lika långt som för en 60-åring. Om fem år går jag i pension.

Att bli gammal innebär att man närmar sig slutet. Min pappa var troende, han trodde att man kom till himlen efter döden. Han är där nu, har varit där väldigt länge. Men vilken ålder är man när man kommer till himlen, det står ingenting om det i bibeln. Är det den ålder man har när man dör som man sedan uppstår i? Det är ju inte så kul. Tänk om man är 80 år och skröplig när man dör, och så kommer man till himlen i samma ålder, hur roligt är det att gå omkring med rullator i en hel evighet? Utan att kunna ha lite roligt med de som dog unga och fräscha. Jag tycker faktiskt budskapet om livet efter detta är lite otydligt.

Det flesta som fyller jämnt, som jag gör i år, har mindre problem med själva fyllande än hur man ska fira det. Jaha, du fyller 60 i år, ska du ha någon fest? Ska du bjuda på kalas med alla vänner och släkten? Jag vet inte. När jag fyllde 50 bestämde jag mig först för att ha festen via Skype. Att alla skulle sitta hemma vid sin datorer och så kopplade vi upp oss tillsammans med ljud och webbkameror, och då kunde alla vara med oberoende var man bodde. Sen skulle jag bjuda alla på pizza genom att ta upp önskemål och beställa via Pizza.nu. Tänk alla pizzabud med sina vita bilar som över hela landet samtidigt körde ut pizzorna som vi sedan under stoj och glamman åt upp tillsammans framför skärmarna. Vilken gemenskap!

Men det sket sig. Det var väldigt få som hade webbkameror då, för tio år sedan. Och nu går det inte längre, jag har slutat äta pizza, det ingår inte i min nuvarande diet. I min ålder måste man ha en sån.

Varför måste man fira födelsedagar i grupp? Kan man inte istället fira genom enskilda möten med var och en. Det är ju roligare och så hinner man prata med varje person, lära känna dem på ett närmare sätt. Jag har funderat på att göra det. Att äta middag med vänner och släkt, fika med bekanta, men en i taget under en hel månad. Att avsätta en hel månad för att fylla år, minst trettio middagar och ett antal fikaträffar.

Det skulle ta väldigt lång tid att genomföra ett sådant firande. Det skulle nästan vara odrägligt jobbigt, långrandigt och segt. Ja, det skulle inte gå fort alls. Precis som livet, det går inte heller fort. Det har tagit en jäkla lång tid för mig att bli 60 år.

********

3 kommentarer :

Elisabet. sa...

Och då ska du veta hur lång tid det har tagit att bli sextioett! Grattis i förskott, när du nu fyller.

Olle N sa...

Vid 40 hyr man Stadspuben, vid 50 traditionell mottagning och kalas hemma, vid 60 en tyst minut!
En som firat förr.

Sven Teglund sa...

Elisabet: Men är du så gammal... det trodde jag inte ;)

Olle: Haha......det var ett bra upplägg! En tyst minut... får det bli :)