22 januari 2015

Om olika former av förspel

På 80-talet var jag småbarnsförälder och velourman. Velourman kunde särskiljas från en machoman inte bara på mjukisbyxorna, utan även på hur mycket tid man satsade på familjen. En velourman skulle satsa 51% av sin tid på familjen och bara 49% på att längta hemifrån, det vill säga att vilja åka ut och fiska eller spela gitarr med polarna i bandet. I den allmänna debatten på 80-talet ansågs det att en man som gick omkring med dammsugaren var det sexigaste som fanns. Att mannen städade och dammsög ansågs vara ett sexuellt förspel som hetsade upp emanciperade kvinnor.

Men jag har under mitt liv aldrig upplevt dammsugning som nån framgångsfaktor när det gäller att imponera på kvinnor. Inte heller dans, som varit ett svagt ämne för mig. Min äldre bror Lennart han fick gå en danskurs när han var 15 år, och där lärde han sig dansa bra och fick tidigt framgång med flickorna i Husum. Han har också fortsatt att dansa i mogen ålder, och håller på fortfarande. Jag har svårt att förstå att man dansar bara för att det roligt, helt utan baktankar. För mig har dansen alltid varit, precis som med dammsugningen, ett förspel till något annat. Som min kompis Mats brukar formulera det: dans är ett vertikalt uttryck för ett horisontellt behov.

Att bara dansa för dansen skull, det är för mig helt obegripligt.

Med ju äldre jag blivit desto större betydelse har förspelet fått för mig. Och nu menar jag inte det sexuella, utan det som kan kallas socialt förspel. Det som måste finnas innan man får någonting gjort. Livets smörjmedel, det social förspelet.

Föreställ dig att jag som kommunal tjänsteman vill ha en en uppgift utfört av någon annan i organisationen, på en annan enhet. Det är bara amatörer som går rakt på rödbetan och ber den personen om hjälp med en sak. En sådan begäran hamnar långt ner på väntelistan.

Vi erfarna börjar istället med det sociala förspelet. Vi inleder på måndag morgon genom att gå in till personens tjänsterum och undrar hur han har det nuförtiden.  Pratar lite om jobbet och hur  det är annars.  Det gäller att avsätta minst tio sociala minuter, vara på gott humör, berätta historier om hur bra det var förr, och hur hemskt det är nu. Att prata om ämnet "bättre förr" stärker de sociala banden i en organisation som är utsatt för ständiga förbättringar, det är känt sedan urminnes tider.

Sedan på onsdag då går man till kollegan igen och i förbigående berömmer honom för hur bra han utförde en tidigare uppgift.  Först dagen efter, på torsdag, är det sociala förspelet över och vi kan påbörja själva huvudakten. Det vill säga be om hjälp med en sak som ligger inom dennes ansvarsområde. Jag kan garantera, redan på torsdag eftermiddag är det påbörjat och på fredag är det klart.

Många har för stora förväntningar på organisationer, att de ska fungera som det är sagt, och att folk gör sina uppgifter som de är ålagda att göra. Men så är det inte. Organisationer består av människor, och människor behöver förspel i någon form innan något händer, oberoende om det är dammsugning, dans eller social uppmuntran.

För min del har jag blivit bäst på det sociala förspelet, i det har jag varit framgångsrik. Jag behöver sällan vänta på en IT-tekniker som kommer till mig när datorn krånglar eller en vaktmästare när jag behöver få en hylla uppsatt på väggen. Däremot, som sagt är jag sämre på vertikala uttryck för ett horisontellt behov.

*******

2 kommentarer:

Elisabet. sa...

Min före detta man sitter som utredare inom polisen och har för närvarande extremt mycket att göra. I korridoren sitter även en annan kriminalare. Nu vet jag ..., jag ska kopiera det här och mejla till den stressade före-detta-mannen :)

Sven Teglund sa...

Elisabet: Ja, han kommer att få det mycket lugnare! :)