22 januari 2015

Om olika former av förspel

På 80-talet var jag småbarnsförälder och velourman. Velourman kunde särskiljas från en machoman inte bara på mjukisbyxorna, utan även på hur mycket tid man satsade på familjen. En velourman skulle satsa 51% av sin tid på familjen och bara 49% på att längta hemifrån, det vill säga att vilja åka ut och fiska eller spela gitarr med polarna i bandet. I den allmänna debatten på 80-talet ansågs det att en man som gick omkring med dammsugaren var det sexigaste som fanns. Att mannen städade och dammsög ansågs vara ett sexuellt förspel som hetsade upp emanciperade kvinnor.

Men jag har under mitt liv aldrig upplevt dammsugning som nån framgångsfaktor när det gäller att imponera på kvinnor. Inte heller dans, som varit ett svagt ämne för mig. Min äldre bror Lennart han fick gå en danskurs när han var 15 år, och där lärde han sig dansa bra och fick tidigt framgång med flickorna i Husum. Han har också fortsatt att dansa i mogen ålder, och håller på fortfarande. Jag har svårt att förstå att man dansar bara för att det roligt, helt utan baktankar. För mig har dansen alltid varit, precis som med dammsugningen, ett förspel till något annat. Som min kompis Mats brukar formulera det: dans är ett vertikalt uttryck för ett horisontellt behov.

Att bara dansa för dansen skull, det är för mig helt obegripligt.

Med ju äldre jag blivit desto större betydelse har förspelet fått för mig. Och nu menar jag inte det sexuella, utan det som kan kallas socialt förspel. Det som måste finnas innan man får någonting gjort. Livets smörjmedel, det social förspelet.

Föreställ dig att jag som kommunal tjänsteman vill ha en en uppgift utfört av någon annan i organisationen, på en annan enhet. Det är bara amatörer som går rakt på rödbetan och ber den personen om hjälp med en sak. En sådan begäran hamnar långt ner på väntelistan.

Vi erfarna börjar istället med det sociala förspelet. Vi inleder på måndag morgon genom att gå in till personens tjänsterum och undrar hur han har det nuförtiden.  Pratar lite om jobbet och hur  det är annars.  Det gäller att avsätta minst tio sociala minuter, vara på gott humör, berätta historier om hur bra det var förr, och hur hemskt det är nu. Att prata om ämnet "bättre förr" stärker de sociala banden i en organisation som är utsatt för ständiga förbättringar, det är känt sedan urminnes tider.

Sedan på onsdag då går man till kollegan igen och i förbigående berömmer honom för hur bra han utförde en tidigare uppgift.  Först dagen efter, på torsdag, är det sociala förspelet över och vi kan påbörja själva huvudakten. Det vill säga be om hjälp med en sak som ligger inom dennes ansvarsområde. Jag kan garantera, redan på torsdag eftermiddag är det påbörjat och på fredag är det klart.

Många har för stora förväntningar på organisationer, att de ska fungera som det är sagt, och att folk gör sina uppgifter som de är ålagda att göra. Men så är det inte. Organisationer består av människor, och människor behöver förspel i någon form innan något händer, oberoende om det är dammsugning, dans eller social uppmuntran.

För min del har jag blivit bäst på det sociala förspelet, i det har jag varit framgångsrik. Jag behöver sällan vänta på en IT-tekniker som kommer till mig när datorn krånglar eller en vaktmästare när jag behöver få en hylla uppsatt på väggen. Däremot, som sagt är jag sämre på vertikala uttryck för ett horisontellt behov.

*******

16 januari 2015

Tiden går inte fort

I år fyller jag 60 år. Det är en ansenlig mängd år.

Och tänk att det känns som nyss när barnen var små och jag drog dem på kälken till dagis. Och tänk hur åren har rusat iväg, var tog livet vägen? Och tänk hur fort tiden går, är det verkligen 10 år sedan jag började på mitt nuvarande jobb?

Nej så där tänker jag inte. Fy fan vad länge sedan det är som vi flyttade till det här huset, det känns som en hel evighet, det är ju 25 år sedan. Det känns som ett helt annat liv, avlägset och långt borta. Tiden går inte fort, det är en spridd missuppfattning, tiden går sakta och dagarna segar sig fram. Jag minns inte längre något från min barndom, barnens uppväxt eller från yrkeslivet som verkligen har hänt, det är som något från det förgångna, en gammal svartvit suddig svensk film som sänds på söndagseftermiddagarna, som jag glömt handlingen på.

Måndagarna är långa och träliga, man hinner bli less innan förmiddagsfikat räddar en från tråkiga arbetsuppgifter. Att ta sig genom hela den dagen, gå till bussen och sitta tjugo minuter tillsammans med okända porsöbor, det går inte alls fort. Kvällen känns väldigt lång när man är sysslolös. En vecka är oändlig och aldrig blir det fredag.

Värst är det när man är dagvill. Att man tror att det är torsdag men det visar sig bara var onsdag. Allt blir rubbat och i obalans. När det är torsdag så tror man att det är fredag tills man blir varse att det är en hel dag dit. Att leva på efterkälken, det är det värsta.

Att vara 60 år innebär att man förstår att man levt ett väldigt långt liv, att det gått väldigt trögt och att det känns som en evighet sedan man första gången fick en tand lagad med kvicksilver. Lagningar som nu sakta börjar spricka efter miljontals, kanske miljarder tuggor mat. Hur många korv med bröd har jag hunnit äta hittills i mitt liv, det är en ansenlig mängd, svårt att veta. Amalgam är ett väldigt hårt material.

När man är barn vill man helst bli av med barndomen och bli vuxen. Man har bråttom. Men ändå kändes barndomen fruktansvärt lång, oändlig. När man blir äldre tycker man att det går fort, att tiden svischar fram. Är det redan slutet av januari, hur gick det till? Men så kan det ju inte vara, tiden hade ju samma hastighet när man var barn som den har nu. Tiden, hur mycket en sekund är, bestäms ju av en atomklocka, så det ändras inte, ändå hävdar folk att tiden går fortare och fortare. Men det är en missuppfattning. 5 år för en 10-åring är lika långt som för en 60-åring. Om fem år går jag i pension.

Att bli gammal innebär att man närmar sig slutet. Min pappa var troende, han trodde att man kom till himlen efter döden. Han är där nu, har varit där väldigt länge. Men vilken ålder är man när man kommer till himlen, det står ingenting om det i bibeln. Är det den ålder man har när man dör som man sedan uppstår i? Det är ju inte så kul. Tänk om man är 80 år och skröplig när man dör, och så kommer man till himlen i samma ålder, hur roligt är det att gå omkring med rullator i en hel evighet? Utan att kunna ha lite roligt med de som dog unga och fräscha. Jag tycker faktiskt budskapet om livet efter detta är lite otydligt.

Det flesta som fyller jämnt, som jag gör i år, har mindre problem med själva fyllande än hur man ska fira det. Jaha, du fyller 60 i år, ska du ha någon fest? Ska du bjuda på kalas med alla vänner och släkten? Jag vet inte. När jag fyllde 50 bestämde jag mig först för att ha festen via Skype. Att alla skulle sitta hemma vid sin datorer och så kopplade vi upp oss tillsammans med ljud och webbkameror, och då kunde alla vara med oberoende var man bodde. Sen skulle jag bjuda alla på pizza genom att ta upp önskemål och beställa via Pizza.nu. Tänk alla pizzabud med sina vita bilar som över hela landet samtidigt körde ut pizzorna som vi sedan under stoj och glamman åt upp tillsammans framför skärmarna. Vilken gemenskap!

Men det sket sig. Det var väldigt få som hade webbkameror då, för tio år sedan. Och nu går det inte längre, jag har slutat äta pizza, det ingår inte i min nuvarande diet. I min ålder måste man ha en sån.

Varför måste man fira födelsedagar i grupp? Kan man inte istället fira genom enskilda möten med var och en. Det är ju roligare och så hinner man prata med varje person, lära känna dem på ett närmare sätt. Jag har funderat på att göra det. Att äta middag med vänner och släkt, fika med bekanta, men en i taget under en hel månad. Att avsätta en hel månad för att fylla år, minst trettio middagar och ett antal fikaträffar.

Det skulle ta väldigt lång tid att genomföra ett sådant firande. Det skulle nästan vara odrägligt jobbigt, långrandigt och segt. Ja, det skulle inte gå fort alls. Precis som livet, det går inte heller fort. Det har tagit en jäkla lång tid för mig att bli 60 år.

********

1 januari 2015

Du fule konsument

Företagen betraktas som oskyldiga. De producerar frukt, kaffe, kött och bananer som är giftiga, fulla av bekämpningsmedel, det är helt ok. Det är också helt normalt att de lägger in tillverkade produkter i plastförpackningar, plåtburkar och kartonger, vars enda syfte är få varan att se bra ut och locka oss och dessa förpackningar ska sedan bara klippas upp, rivas isär och sedan slängas. Det är helt ok, för det är inte företagen som är skyldiga utan det är konsumenten.

Det är du som köper varan som är skyldig, det är ditt fria val. Det är du som konsument som väljer om du vill köpa ekologisk, fairtrade och kravodlat, du får visserligen betala mer för det men du måste vara moralisk och tänka på jordens överlevnad, på miljön, på resurserna, på energin. Varför väljer du att köpa det billiga köttet som fyller frys efter frys på Ica och Konsum, när du vet att det är dåligt för klimatet? Det är DU som konsument som är skyldig. Varför väljer du att köpa produkter som företagen tagit fram genom att skövla regnskogen, och sedan satsat miljarder på reklam för att lura DIG, du fule konsument, att det är bra produkter, som förbättrar ditt liv och ger dig ett värdefullt liv?

Och när ditt hem är fullt med pappersförpackningar, tillverkade av skogen med hjälp av kemikalier, plastlådor och mjukplast tillverkade av den ändliga oljan, då är skulden din, du fule konsument. Du som har för vana att dra hem förpackningar i ditt hem måste skämmas, varje dag hela året, för det är du som förstör miljön. Varför väljer du att köpa alla dessa förpackningar, som de oskyldiga företagen säljer i de oskyldiga affärerna, du har väl ett fritt val?

Men du kan ju dämpa din skuld lite grann, om du sorterar skräpet i olika lådor under diskbänken. Släng plasten i rätt behållare, hur svårt kan det vara ? Tänker du inte på jordens och mänsklighetens överlevnad? Va, slängde du det tomma mjölkpaketet i brännbart, har du inte läst
sopsorteringsinstruktionerna....det ska i lådan för kartong!!

Skyltarna talar överallt sitt tydliga språk: Konsumera du fule konsument, köp det billiga, köp det onödiga, köp det plastinpackade penicillinköttet, köp den giftbesprutade paprikan, köp ännu mer för ekonomins skull, för det är Du som ska bära skulden för världens undergång.

Allt medan kapitalisterna sitter och tittar på och hävdar i kör, "det är ju kunden som väljer .....så länge konsumenterna vill förstöra vår jord, genom att köpa våra produkter, vad kan vi göra?"

*******

Andra bloggare  om , , ,