27 december 2015

Om olika gångstilar



Jag tycker det är bra med ryggsäck. Man hänger den på axlarna, som är stumma och sitter fast i skelettet. Till skillnad mot att bära en väska i ena handen, armen hänger ju löst i axeln, bara i muskler, senor och ligament. Det blir absolut mycket mer ansträngande. Jag tänker ofta på det när jag går och handlar på ICA Porsön och måste bära hem maten i plastpåsar, om jag glömt ryggsäcken, att en plastpåse är ganska dum konstruktion. Kunde man inte sätta två handtag på påsen så att man kunde hänga den på ryggen? Vilken suverän uppfinning det skulle bli, ryggsäckspåsen från ICA! Särskilt för de som är armsvaga, och det gäller ju de flesta.

Jag hörde på vetenskapsradion att två neurologer forskat på Putins gångstil. Han går tydligen med vänster arm pendlande fram och tillbaka, medan han håller höger arm och hand stilla tätt mot kroppen. Neurologerna hade en hypotes om att han kunde ha början till sjukdomen Parkinson, att gå som Putin kan vara ett första symtom. Men det visade sig att Putin i andra sammanhang - han är en aktiv kampsportare - uppvisar sig i fysisk god kondition, så man fick släppa den tanken. Efter en lång studie kom man slutligen fram till att alla som jobbat åt KGB, precis som Putin gjort, går med denna speciella gångstil. Det handlar tydligen om att en agent är tränad att hålla höger hand nära kroppen för att snabbt kunna dra fram pistolen. Om det plötsligt skulle behövas.

Men jag vet inte om Putin bär matkassar när han varit och handlat. Om han gör det skulle han nog välkomna ryggsäckspåsen, så att han kunde hålla högerhanden beredd.

Jag fick en julklapp av min chef i år, en ryggsäck som det står Luleå på. Den var verkligen fin, med många fack, för papper och pennor och dator. Den går även att vända och bäras som en portfölj. En ny ryggsäck var precis vad jag behövde, min gamla var utsliten, dragkedjorna hade gått sönder och jag hade redan inlett sökandet efter en ny när julklappen damp ner. Hon har verkligen tajming min chef, hon visste vad jag önskade trots att jag inte skrivit någon önskelista.

Som anställd på socialförvaltningen kan man köpa subventionerade kläder på Jobbcenter Södra, som är märkta LULEÅ KOMMUN, Socialförvaltningen. Nuförtiden är jag därför som en vandrande reklampelare för Luleå kommun, det flesta kläder jag har på mig så står det socialförvaltningen på ryggen. Och nu även en ryggsäck märkt med Luleå. Jag gillar det. Det känns som om jag som kommunanställd äntligen är lite jämbördig med folk i privata sektorn, som alltid haft fina vinterjackor med sina företagsloggor på.

Precis som man kan se vilka som är KGB-agenter tror jag att syns det på vår gångstil att vi jobbar i socialförvaltningen. De flesta av oss går lätt framåtböjda med lite hängande huvuden. Vi har så ofta gått omkring och grubblat på andra människors öden, svårigheter och problem att det satt sig i kroppen. Våra huvuden är lätt böjda framåt för att så snabbt som möjligt kunna lyssna på en medmänniskas behov av hjälp. Om det plötsligt skulle behövas.

Det är ju inte lätt att arbeta inom sociala sektorn idag, i massmedia framställs det oftast som att allt bara blir sämre och sämre. Fokusering på misstag och brister är stark och gör att folk i allmänhet får lågt förtroende för vård och omsorg. Och visst finns det problem, det finns bättre och sämre ställen, men generellt sett har vi en mycket bra barnavård, sjukvård och äldreomsorg i det här landet. Och särskilt i Luleå.

Därför försöker jag ändå med en viss stolthet bära ryggsäcken där det står Luleå på, och mina svarta fritidsbyxor, min t-shirt, min varma tröja, min vinterjacka och mina Dobsom täckbyxor, som alla har loggan LULEÅ KOMMUN, Socialförvaltningen, tryckt på tyget. Och precis som Putin går beredd med höger hand stilla, går jag med lite nedsänkt huvud, lätt grubblande, förberedd på allehanda mänskliga problem.

13 december 2015

Min kulturella höst

Jag känner en stor tacksamhet över all kultur, musik, konst, litteratur som jag fått ta del av under de senaste halvåret, från Musikens Makt i augusti till Bob Hund i helgen. Luleå har ett sådant fantastiskt utbud av bra kultur nuförtiden, naturligtvis beroende på att Kulturen hus finns, nyöppnade Ebeneser etc men man måste komma ihåg att allt hänger på kulturutövarna, utan dem, ingenting.

Här har jag gjort en bildserie kring det jag sett, läst och beundrat denna höst. Allt enligt min subjektiva blick. Här finns också min första fjällvandring på 30 år som jag gick med Lars och Sandra, det var en stor naturupplevelse, likvärdig med all övrig kultur.

En bildserie fylld av tacksamhet.




AMASON spelar på Musikens makt. Jonas som gästgitarrist.



HURULA på Musikens Makt. Makalöst bra, jag var helt tagen efteråt, särskilt av Jonas mäktiga gitarrspel.



STONER av John Williams. Bästa romanen som jag läst i höst.



LARS och SANDRA när vi är på väg in i Padjelanta. Jag är så glad att vi gjorde den här vandringen, det var en mäktig upplevelse. Lars och Sandra är det bästa och gladaste sällskapet man kan tänka sig.



FÄLLA av Pernilla Berglund. En stor läsupplevelse.



PERSONER av Matti Alkberg och Petter Granberg. Årets bästa skiva, som damp ner rakt in i höstens politiska klimat och uttryckte vår frustration.




MATS Wikström och SARA Edström på Galleri Lindberg. Luleås konstnärspar number one.



VASA FLORA och FAUNA i Loungen på Kulturens hus. Härligt udda och bra.



KÖNSFÖRRÄDARE släpper skivan "End of history" på Ebeneser. Årets mest uppmärksammade och hypade rockband från Luleå.



ETERKROPP som bara blir bättre och bättre, med sin krautrock och suveräna tolkningar av den luledepressiva sinnesstämningen.



MATTIAS ALKBERG spelar hård punk på Ebeneser och hyllar Rolf Nilsén,  tillsammans med Ola, Kalle, Anton, Mats, suveräna musiker!



MATS LARSSONs T-shirtar. Min bästa arbetskamrat har ständigt nya och fräna t-shirtar som förgyller vardagen. Det här är en i raden.



TERRY RILEY den världskände minimalisten uppträder här med sin son i Kulturens hus. Magiskt.



ODDJOB i Loungen, höstens bästa jazz. Deras nya skiva "Folk" som är byggd på folkmusik har hyllats och jämförs med Jan Johanssons skivor från 60-talet.



TEG PUBLISHINGs bokbord som Anders stolt visar upp på årets Bok och Bild. Anders och Jonas förlag ger ut mycket av det bästa från Luleås/Norrlands kulturliv.



ROGER MELIN släpper sin bok "Morkulla" tillsammans med flitige förläggaren  PEO RASK, vid årets Bok och Bild. Rogers bok är mycket intressant och läsvärd, handlar om övergrepp på natur och människor i gruvepokernas 1900-tal.



SIRI TEGLUND, vårt älskade barnbarn, och hennes glada pärlplatta som hon gjorde vid ett av höstens besök. Här börjar all kultur, i barnets kreativa sinne.



KONTEXT i EBENESER alltid lika intressant att lyssna på Kerstin Wixes intervjuer med författare på råkalla tisdagskvällar. Här Tomas Bannerhed, som gett ut boken I starens tid, med bilder av Brutus Östling.



KONSTHALLEN i LULEÅ ger oss alla möjligheter till ständigt nya konstupplevelser. Många sådana har getts oss denna höst. Här från en pågående utställning, bilder av hår, en fotoutställning av Sarah Oja, ursprungligen från Luleå.



TILL HÄST GENOM VÄSTERBOTTEN
Delar av Klungan, Sven och Katla, besöker Luleå med sin skröna om skrönorna. Bäst var när de beskrev sin budget som de använde för att söka kulturbidrag, som resulterade att vi alla kunde få en gratis bok.



KARIN MELINs fina broderier som nu pryder vårt hem, efter att hon gått kurser för skapande textilt hantverk. Här ett vackert exempel på hennes skapande.



NEW EYES ON BAROQUE Fantastisk klassisk musik framförd av Nils Landgren, Johan Norberg
mfl



RÖNNGÅRDEN i Kalix, vars personal på ett fantastiskt sätt tog hand om min svärmor under de sista åren av hennes liv. Ett bra exempel på den människovänliga kulturen som finns på äldreboendena, men som sällan uppmärksammas.



DEPORTEES i Kulurens hus. Konserten började med sittande publik men avslutades med att alla stod i bänkarna och jublade entusiastiskt. Det var en väldigt stark upplevelse denna konsert.



BOB HUND, Sveriges bästa liveband avslutar musikhösten med en sjudundrande konsert, som gjorde mig lycklig över att musiken finns och ger tröst i denna mörka tid.



FOLKETS BIO på Kronan. Ett kulturell oas inom filmens värld. Senast, den starka filmen 45 år.




Till sist . Tack LLT för att ni transporterat mig från Porsön till kulturen i centrum denna höst, på ett kollektivt och miljövänligt sätt.


*******

9 december 2015

Sverige håller på att invaderas av främmande element

I Sverige har vi under lång tid byggt upp ett öppet, inkluderande samhälle med välfärd för alla. Det ligger en solidariskt tanke bakom det hela, att vi betalar skatt när vi arbetar som kan omfördelas till de som är sjuka, gamla eller arbetslösa. Alla kan bli sjuka, alla blir gamla. Vi hjälper också de som av en eller annan anledning inte klarar av sitt liv, som hamnar i missbruk eller har bristande förmåga att klara ett jobb. På så sätt inkluderar vi alla i en gemenskap som är rätt unik i världen. Ett jämlikt samhälle som ger trygghet för alla och en fredlig befolkning.

Men vi har också haft en tradition under lång tid, att även ta emot och hjälpa utsatta människor från andra länder, som flyr från krig eller fattigdom. Vi har engagerat oss i konflikter över hela världen och gett stöd till befrielsekamper i alla världsdelar. Vi är kända för det, att vår solidaritet sträcker sig längre än bara till vårt lands gränser.

Men nu har det kommit in främmande element i vårt land. Det är personer som vill slå sönder vårt samhälle, och tvinga oss tillbaka till en tid när vi levde i misär och fattigdom. De kallar sig Sverigedemokrater och de är uppenbart att de är onda människor, uppfyllda av en hemlig agenda. Jag har läst på nätet att SD vill införa uniformer för alla som bor i Sverige, en uniform som fanns på 1800-talet, en s.k folkdräkt. Ingen ska längre få gå omkring i jeans och t-shirt, som vi nu gjort i så många år, istället ska alla tvingas ha folkdräkter gjord av vadmal, som kliar på kroppen.

De vill också införa en mängd kristna regler, som vi svenskar följde på 1800-talet men som vi nu äntligen kommit ifrån. Till exempel kommer alla tvingas att gå till julottan varje juldagsmorgon kl 07.00 och sjunga Bereden väg för Herran. Alla besökare kommer att registreras vid ingången och de som inte dyker upp på julottan får en reprimand på det årliga husförhöret, som enligt SD, bör återinföras.

Alla svenskar kommer att få Katekesen utskickad på posten, med ett förord av Jimmie Åkesson. Där finns grunderna i kristendomen och tydligen måste alla kunna det. Även muslimer som bor i landet kommer att tvingas till julottan, inte bara vi ateister. Så infernalisk uträknande är denna grupp som infiltrerat sig i vårt samhälle.

Jag är väldigt rädd för dessa människor som börjat invadera vårt land. Det går ju inte att veta om man har en Sverigedemokrat i närheten. Man kanske sitter och fikar på jobbet och där finns en SD:are gömd bland arbetskamraterna. Det kan vara svårt att upptäcka dem om man bara pratar om ditt och datt. Eller så kanske man har ett släktkalas när man fyller år, och så finns det någon i släkten på långt håll som kommer till kalaset, som är SD:are och börjar sprida osolidariska idéer, typ att andra får klara sig själva eller att vi inte ska ta emot människor som flyr från krig. Det vore ju fruktansvärt att få in dem i släkten!

Jag har tänkt på det här ett tag. Att de är så svårt att upptäcka en Sverigedemokrat, och under tiden försöker de rasera det samhälle vi byggt upp, som bygger på humanistiska värderingar. Enligt säkra källor på nätet kommer SD, när de tagit makten, att tvinga alla kommunanställda att ha sina julfester i församlingsgårdarna, det får inte längre hållas i kommunala lokaler. Bara en sån sak!

Jag tror att vi måste agera. Ett förslag kunde vara att staten begärde in Sverigedemokraternas medlemsmatriklar och sedan tog regeringen ett beslut, ett tillfälligt beslut på grund av den rådande krissituationen, att alla SD:are måste ha ett märke på sig, så att de går att identifiera. Men kanske inte en stjärna direkt utan kanske blåsippan som de har som partisymbol.

Det vore väldigt bra, tycker jag, att när man går på stan och möter främmande personer, och ser någon med en blåsippa på kavajslaget, då vet man,  där går en Sverigedemokrat. Då blir det lättare att upptäcka dem i tid, så man hinner byta trottoar till andra sidan. På så sätt kunde vi kanske i tid stoppa denna farsot, och slippa sitta i vadmalsbyxor på julottan varje år, som kliar så infernaliskt, särskilt när man är trött.

*******

5 december 2015

Om behovet av besinning

Vi får det bättre och bättre, i varje fall de flesta av oss. Nya restauranger, sportbarer och drinkbarer växer upp i Luleå som svampar i jorden och fyller snart större delen av centrum. På något sätt måste väl tillväxtkommunens överskott slösas bort på allt dyrare viner, allt mer spektakulära maträtter och genom att äta ute flera gånger i veckan. Svenska folket beter sig snart som om de vore adel, med förfinade vanor och borgerligt levnadssätt, där nivåerna ständigt höjs och alla söker njutningens sötma.

Kommunen är inte längre bara en demokratisk organisation, utan snarare en pseudoprivatisk, som gör reklamfilmer och tävlar mot andra kommuner för att vinna olika priser. Snart kommer nog kommunfullmäktige att sammanträda i Coop Arena, där anhängare kan sitta i olika hejarklackar på läktarn. Kommunen har ju redan betalt hyran för lokalen.

Det är i den här miljön, när vi sitter och luktar ner i vinkuporna och äter hängmörat kött som vi samtidigt säger att vi inte längre har råd att ta emot fler flyktingar, vi måste stänga gränser och broar. Något är väldigt sjukt när vi prioriterar våra resurser på ett sådant egoistiskt sätt.

I veckan hängde jag med mina arbetskamrater till en fin lunch på Hemmagastronomi. Det är väldigt fint där, och dyrt. Det är mot mina principer att lämna matlådan på jobbet och gå på restaurang, men jag gjorde det av sociala skäl. För det är trevligt att gå ut med de andra istället för att värma maten i micron på jobbet och sitta med de andra snåljåparna, som alltid äter rester.

På fina ställen är det naturligtvis väldigt trångt och man får sitta på obekväma stolar och rangliga bord. Inredningen ger intrycket av att man sitter i en ladugård, och det är synliga kopparrör på väggarna, borden är gjorda av ett gammalt parkettgolv och gamla fula trälådor står överallt. Det är väl nån inredningsexpert som fått för sig att det känns mer "äkta" om det är fult och obekvämt, och istället för att köpa nya saker så släpar man in gamla ting, gärna rostiga, från nedlagda industrilokaler.

Jag tog bakad röding. Den låg under två gröna blad och några gula ärtor var tillbehör. Inget salladsbord, de två gröna bladen och ärtorna var allt som man fick till. Olivolja hade ringlats över rätten, det fanns ingen annan sås. När jag tog bort bladet låg rödingen där, och den var helt rå. Jag blev ställd, jag ville inte göra bort mig på ett sådant fint ställe, så jag tänkte att den kanske bara var så lätt tillagad att den såg rå ut. Man har ju hört hur hemskt det är med överkokt fisk, det är tydligen det värsta som kan hända på finare matställen.

Så jag låtsades inte om någonting. Jag började äta rödingen, som smakade absolut ingenting. Jag saltade extra men det hjälpte inte. Jag åt upp rödingen, och det gick fort. Även de gula ärtorna försvann från min tallrik. När jag såg upp på min kollega, som också tagit röding och tittade på hennes fisk, så upptäckte jag att den var betydligt vitare än min. Jag förstod då att min röding faktiskt varit helt rå, de måste helt enkelt ha glömt att tillaga den! Jag gjorde inte en min, men kände direkt att jag började få lite ont i magen.

Kaffet ingick inte i dagens rätt, naturligtvis. Man fick köpa en kopp och av någon märkligt anledning fanns bara kokkaffe. Det var väl också ett försök att göra sig märkvärdig, kopparrör och industridesign passar väl bra till kokkaffe.

När jag betalade kalaset så visade det sig att kaffet, en kopp kokkaffe, intaget vid ett gammalt renoverat träbord, kostade 53 kronor. Sammanlagt kostade alltså lunchen, inklusive den icke tillagade rödingen, 153 kronor.

Jag tycker att den här händelsen är symtomatisk. All denna förfining, alla dessa speciella rätter och supergoda viner,  som erbjuds på allt mer spektakulära restauranger, är en illusion. Vi lockas att tro att vi är lyckliga i ett rus av lyxliv, och att vi är värda det. Vi får en alltmer uppblåst självkänsla som är tom på innehåll, precis som kommunens ego också blir allt större och större.

Vi måste besinna oss. För klimatets skull, och för alla som inte ryms vid de uppdukade borden.

*******

14 november 2015

Krigens orsaker tål att upprepas

Världens 80 rikaste personer äger lika mycket
som halva jordens befolkning tillsammans.
Världens 80 rikaste personer äger lika mycket
som halva jordens befolkning tillsammans.
Världens 80 rikaste personer äger lika mycket
som halva jordens befolkning tillsammans.
Världens 80 rikaste personer äger lika mycket
som halva jordens befolkning tillsammans.
Världens 80 rikaste personer äger lika mycket
som halva jordens befolkning tillsammans.
Världens 80 rikaste personer äger lika mycket
som halva jordens befolkning tillsammans.
Världens 80 rikaste personer äger lika mycket
som halva jordens befolkning tillsammans.
Världens 80 rikaste personer äger lika mycket
som halva jordens befolkning tillsammans.
Världens 80 rikaste personer äger lika mycket
som halva jordens befolkning tillsammans.
Världens 80 rikaste personer äger lika mycket
som halva jordens befolkning tillsammans.

En halv miljon dollar i minuten,
så mycket växer förmögenheten hos jordens 80 rikaste personer.
En halv miljon dollar i minuten,
så mycket växer förmögenheten hos jordens 80 rikaste personer.
En halv miljon dollar i minuten,
så mycket växer förmögenheten hos jordens 80 rikaste personer.
En halv miljon dollar i minuten,
så mycket växer förmögenheten hos jordens 80 rikaste personer.
En halv miljon dollar i minuten,
så mycket växer förmögenheten hos jordens 80 rikaste personer.
En halv miljon dollar i minuten,
så mycket växer förmögenheten hos jordens 80 rikaste personer.
En halv miljon dollar i minuten,
så mycket växer förmögenheten hos jordens 80 rikaste personer.
En halv miljon dollar i minuten,
så mycket växer förmögenheten hos jordens 80 rikaste personer.
En halv miljon dollar i minuten,
så mycket växer förmögenheten hos jordens 80 rikaste personer.
En halv miljon dollar i minuten,
så mycket växer förmögenheten hos jordens 80 rikaste personer.

11 november 2015

När det vattnas i munnen

Kommer ni ihåg Pavlos hundar? Det var ett vetenskapligt experiment som visade hur betingning fungerar. När man ställer fram en skål mat framför en hund så börjar saliven rinna till i munnen, den blir hungrig och förbereder sig för att äta. Experimentet gick ut på att ringa i en klocka samtidigt som matskålen ställdes fram, och efter ett tag så var hunden betingad på klockan, det vill säga att så fort den hörde klockan rann saliven till.

Vi människor fungerar på samma sätt, och beter oss som Pavlos hundar utan att tänka på det.

När jag vaknar på morgonen och kommer ner till köket, exakt kl 7 varje morgon så blir jag hungrig. Troligtvis beror det inte på att jag egentligen är hungrig, för det spelar ingen roll om jag åt mycket mat sent kvällen innan, jag känner mig ändå sugen. När klockan är 7 på morgonen så vattnas det i munnen, och jag vill äta. På samma sätt är det kl 12 och kl 18 på kvällen. Jag är betingad.

När jag sätter mig i soffan hemma för en se en film så blir jag automatiskt sugen på popcorn eller chips. För mig är film starkt hopkopplat med att stoppa snacks i munnen. Så fort filmtexterna kör igång så rinner saliven till. De flesta av oss har svårt att sätta oss i en bastu utan att hålla en öl i handen. Om det är fredagskväll och man lagar en god middag är vinet en självklarhet, i varje fall för oss icke nykterister,

Det mesta vi gör är betingat, vi är präglade hundar men tror att vi är människor med fri vilja. Vi blir sugen på kaffe kl 9.30 och kl 14.30.

Men betinging av människan, det sköts inte av oss själva, inte ens av vetenskapliga forskare, utan de som ringer i klockorna för oss, är reklammakarna. Varje dag sprids budskapen runt omkring oss kring vilka produkter som finns och ser till att våra positiva känslor knyts till dem. Det är ständigt en ström av påverkan som vi i stort sett inte märker.

För att få oss på kroken så använder industrin många knep, inte bara söta kändisar utan också mängder av socker. Tillsatt socker sköter ju betingningen nästan utav sig själv. Om man börjar när barnen är väldigt små och ger dem massor av godis, sockrade drycker, mat full med tillsatt socker, då har man skapat den perfekta konsumenten. Det räcker med att visa en bild på en godispåse så rinner saliven till på alla Sveriges barn. Och de gäller nog också för de flesta vuxna.

Själv vill jag inte leva som en hund. Man måste ta sig ut ur den onda cirkeln, där vi går runt, runt i konsumismens upptrampade spår, där vi tror att vi är unika och bestämmer själv, men ändå går i samma färglada gymnastikskor som alla andra som åker bussen.

Kläder är väldigt billigt idag. Vi vet ju varför, de produceras av barn i Asien, av bomull som är besprutad med kemikalier som dödar arbetarna som jobbar på fälten. Man kan på Storheden köpa 10 t-shirt kanske för hundra kronor. Nästan alla i Sverige har råd att bära en t-shirt en dag och sedan slänga den. På så sätt har man lyckats betinga befolkningen på shopping, det vill säga att de flesta njuter av att köpa kläder och saker även om vi inte behöver dem. Vi har blivit väldigt rädda om konsumismen, för den är vi betingade på, och därigenom beroende av.

När jag var in på OK i Kalix i helgen hade de byggt om och moderniserat lokalen, ja, vad kallar man det nuförtiden, macken eller korvkiosken? Nej, det borde heta sockerbutiken. Godishyllorna är enorma, cocacola -lådorna är överfulla, smörgåsar med tomt vitt bröd, skräpmat i långa rader. Man har lyckats koppla ihop bilkörning med nåt sött att äta. Vi blir hungriga när vi ser OK-skylten och köper en cola och en påse godis, samtidigt som vi tankar bilen.

Men ingen betingar oss på välfärden. Den kan säljas ut framför våra ögon till privata intressen utan att vi känner att vi blir torra i munnen. I varje fall inte förrän vi själva behöver en sjukhussäng.

*******

26 oktober 2015

11-2 , ännu en förlust för kulturen

I min lokaltidning i dag så fanns det 11 sidor sport och 2 sidor kultur. Så brukar det vara på måndagar, då helgens evenemang ska redovisas. Jag skriver lokaltidning, för förhållandet mellan sport-kultur ser nog lika ut i alla lokaltidningar över hela landet. Övriga veckodagar brukar det vara 7-2 till sportens fördel.

I helgen har det varit Bok och Bild-mässan i Kulturens hus. Den innehöll 45 programpunkter; föreläsningar, författarsamtal, boksläpp, musik, konstutställningar, bokbord och poesiuppläsningar. Och det var massor av folk som deltog i alla aktiviteter under fredag kväll och hela lördagen.

I lokaltidningen lyckades kulturredaktören förtjänstfullt sammanfatta hela evenemanget i två artiklar. Samtidigt kunde 8 reportrar fylla de 11 sportsidorna med 20 artiklar om allt från fotboll till innebandy.

Varför är det sån skillnad mellan bevakningen av sporten och kulturen? Är det verkligen rimligt, och vilka överväganden görs för att komma fram till hållandet 11-2?

Troligtvis beror det inte på några medvetna övervägandet från tidningsledningens sida, enligt min uppfattning är det bara ett utslag av ojämställdheten i samhället, könsmaktsordningen. Det är män som äger och styr tidningarna, och det är i huvudsak män som ser på sport/idrott och som bevakar alla dessa tabeller. Och det är kvinnor, kulturtanterna,  som bär upp kulturen i det här landet, genom att fylla stolarna i kulturhusen och läsa böckerna. Det är därför det är 8 reportrar , 7 män och 1 kvinna, som bevakat sporten i helgen och en kvinnlig kulturredaktör som bevakat Bok och Bild- mässan.

Nu har jag ingenting emot sport, det är inte därför jag skriver det här, jag har all respekt för alla som tillbringar sin fritid på läktare eller framför teven. Det är frågan om varför den ska prioriteras i så hög grad på bekostnad av allt annat, det är det som intresserar mig.

Nu verkar det ju inte fungera så bra för lokaltidningarna trots att de har 11 sidor sport. Det går ju sämre och sämre och min lokaltidning har till exempel nyligen bestämt att avskeda alla fotografer på tidningen. Kan det vara så att männen som äger och styr tidningarna har stagnerat och fortsätter med att fokusera på något som inte längre är hållbart? Att när de minskar på kultur- och nöjessidorna gör helt fel prioriteringar, och gräver sin egen grav?

Jag tror det. Det är dags för tidningarna att börja ett jämställdhetsarbete, även om det är sista skälvande minuten. Börja med att utöka kultursidorna till det dubbla, plocka bort sidor från sporten och fyll dem med litteratur, konst och musik och film.

*********


23 september 2015

Ett öga rött

Jag har några gånger det senaste halvåret fått nån slag bristning i ena ögat, det blir rött helt plötsligt, och det tar någon vecka innan det försvinner. Det är tydligen ofarligt och relativt vanligt. Men det är ju inte så kul att gå omkring med röda ögon när man jobbar på socialförvaltningen. Kollegorna tänker på två saker, antingen för mycket alkohol eller våld i nära relation. Men det sistnämnda är mera osannolikt eftersom jag bevisligen är man, eller varje fall nån sorts. Och det är ju viktigt att upptäcka missbruk i tidigt skede på arbetsplatser. Så många har börjat titta snett på mig.

Det värsta med bristningar i ögat är att man ser inte det själv, utan det är alltid nån annan som upptäcker det. Så när nån säger, att vad röd du är i ögat, så blir jag överraskad, och min (vanliga) balans rubbas för en kort stund. Och jag är säker på att folk därför tänker att jag har något att dölja. Såg du hur Sven reagerade! Märkligt.

Så nu går jag bara och väntar på att bli inkallad till chefen för ett samtal om min vanor. Men idag fick jag värdefull hjälp av en kollega på jobbet. Hon berättade att knarkare brukar köpa ögondroppar på Apoteket, för att dölja just röda ögon. Det heter Clear Eyes och är receptfritt. Aha tänkte jag, det måste jag införskaffa.

När jag kom till Apoteket var jag rädd att någon annan kollega skulle vara där, och bli varse att jag köper knarkarmedicin mot röda ögon, det skulle inte förbättra mitt rykte just nu. Men jag hade tur, det vara bara två hypokondriker där. Den ena ville ha hjälp av personalen, och sa högt att han köpt salva mot hemorrojder och nu ville han ha en salva mot torra händer. Han undrade om den första första salvan, analsalvan alltså, möjligtvis kunde vara uttorkande för fingrarna. Den andre stod länge i kassan och uppehöll kön och pratade om behovet av c, d och e-vitaminer. Vilka doser som var att rekommendera. När jag betalade min knarkarmedicin så tittade kassörskan strängt på mig. Det är möjligt att hon funderade.

Ikväll när jag kom hem så droppade jag vätskan i ögat och det hjälpte direkt. På ett par minuter såg jag nästan ut som en medlem i IOGT. 199 kronor kostade dropparna, det var det värt . Nu kanske jag slipper att bli inkallad till chefen för ett personligt samtal.

Det konstiga är att bristningarna ofta uppstår på måndagar. Antingen beror det på att jag cyklar till jobbet, efter en helgs ledighet, och att det blir vinddrag i ögat när jag cyklar över Mjölkuddsbanken. Det var nån som sa att vinddrag kunde vara en orsak till dylika problem. Eller så är det just måndagarna som är själva problemet. Att blodkärlen i ögat har svårt att acceptera en ny arbetsvecka igen. En slags överkänslighet mot arbete helt enkelt.

Jag vet inte. Jag har slutat tolka saker och ting, antingen är det på ena sättet eller så är det på ett annat sätt. På 80-talet när jag var ny socionom var jag väldigt intresserad av psykoterapi, som var mycket populärt på den tiden. Freud var i ropet och det flesta problem berodde på att ens mamma antingen hade för nära kontakt när du var liten, eller så var mamman alltför distanserad. Det fanns bara två möjligheter. Det var ju väldigt enkelt, hur du blev ammad kunde förklara resten av ditt liv. De mesta var kört redan efter 6 månader, och livet var bara en lång förutsägbar transportsträcka.

Men numera bryr jag mig inte om orsaken är vind i ögat, arbetsskygghet eller otrygghet från barndomen. Ögat är rött vilket fall. Men inte nu längre. Tur att det finns knarkardroppar att köpa receptfritt på Apoteket, det räcker för mig i alla fall.

******

20 september 2015

Om behovet att släcka ner en skärm

I den kommande boken ”Etablissemanget” menar Owen Jones att den parlamentariska demokratin har tagit ett steg tillbaka – medan ekonomiskt starka intressegrupper får allt större inflytande och inte bara påverkar politiken, utan på många plan också växer samman med den politiska makten.

Om man tittar sig runt i sin hemstad är det väldigt tydligt. Vi tycker väl alla att klotter på stadens hus är förfulande och vi satsar många miljoner i kommunen på sanering av klotter. Däremot är det helt ok att i samarbete med kapitalet tvinga på befolkningen betydligt värre nedsmutsning av det offentliga miljön, till exempel i form av reklam på enormt stora ljusstarka skärmar.

Ett av de värsta exemplen är skärmen som finns på Luleå Energi Arena, alltså egentligen vår gemensamma baskethall.  Men det heter inte baskethall längre, många kommunala idrottsanläggningar har numera namn efter sponsorer. Delfinen heter Coop Arena, trots att det är en kommunal byggnad. Ett noll till Owen Jones.



Om man på kvällen vandrar utefter Norra hamn framför Norrbottensteatern så lyser skärmen på andra sidan gatan starkare än allt annat ljus i staden. Människor som bor på Norra Strandgatan måste på kvällarna ha persiennerna nere för att försöka stänga ute ljuset från reklamskärmen, som blinkar dygnet runt. Om det en fin kväll är fullmåne som ligger över Kulturens hus, så ser blänket från månen på vattenspegeln ut som en blek kopia av reklamskyltens starka strålkastare. Fina naturupplevelser har konkurrerats ut av den kapitalistiska nedsmutsningen av våra gemensamma tillgångar.

Owen menar alltså att politiken har tagits över av ekonomiskt starka intressegrupper. Och det finns många exempel på det, förutom groteska reklamskyltar på kommunala byggnader. När socialdemokraterna och vänsterpartiet började ta fram förslag på att minska vinstmöjligheterna i välfärden började naturligtvis delar av näringslivet att oroa sig. Och deras strategi blev att ta kontakt med Sverigedemokraterna och ge dem underlag för att de skulle ändra sitt motstånd mot vinsterna. Svenskt Näringsliv och Företagarna har haft hemliga möten med partiet, och det har lett till att Sverigedemokraterna ändrat åsikt och vinstfesten kan fortsätta.

Som Ingvar Person skriver i Aftonbladet:"så länge vinsterna fortsätter att flyta in är det inget problem att svälja en porton högerextremism och främlingsfientlighet"

Är det så att politiken och kapitalet har växt ihop till dem milda grad att det är kapitalet som styr politiken och inte tvärtom? Mycket tyder på det.

När det gäller den pågående flyktingkatastrofen visar det sig att Europas ledare står med byxorna nere, utan att de kan visa ledarskap och låta humanismen komma i första rummet. Anpassningen till högerkrafterna i form av rasism och flyktingfientlighet har pågått länge, både hos media och de politiska partierna. Liberala skribenter, borgerliga politiker, och vissa socialdemokrater har länge velat bjuda in Sverigedemokraterna för sina egna syften.

I Skavlans intervju med Kofi Annan säger han att regeringarna i Europa följer strömmen var sig det drar åt höger eller vänster. Men att makthavarna har missbedömt läget, att folk i allmänhet känner medlidande och förståelse. Och i några länder har folket tvingat makthavarna att ändra sin hållning. Kofi anser att vi kommer att få se mer av det. När ledarna misslyckas med att leda, kommer folket att ta ledningen och se till att politiken följer efter.

Och det är det vi nu ser. När etablissemanget styrs av vinstintressen istället för humanistiska värderingar agerar folket. Vi ser det i form av alla dess stora demonstrationer i Europa där vanligt folk välkomnar flyktingarna till sina länder. Vi ser det med ett otroligt engagemang hos många, inte minst här i Luleå, där folk tar emot på buss-och järnvägsstationen med mat, vatten och kläder.

Men den kanske största smällen mot etablissemanget "politik-och-kapital" är väl Labours val av Jeremy Corbyn till partiledare. Ledarsidorna i Sverige beskrev det som en smärre katastrof som skulle utplåna Labour. Varför då? Jo Corbyn hävdar att vi måste investera i järnvägarna och annan infrastruktur, vi måste investera i välfärden så att gamla och sjuka får hjälp, ungdomar får lägenheter och jobb och vi måste skapa ett samhälle som bygger på att vi bryr oss om varandra, och inte styrs av den "fria" marknaden. Det är ett sådant budskap som tydligen beskrivs som en katastrof.

Det osannolika valet av Corbyn, är ett led i det Kofi Annan pratar om, när ledarna misslyckas kommer folket att ta ledningen.

Därför hoppas jag att de boende på Norra Strandgatan, agerar för att se till att skylten på Luleå Energi Arenas fasad släcks ned. För mig är den skylten en symbol för det som hänt i dagens samhälle, sammanväxten mellan politik och kapital, på demokratins bekostnad.

********



Andra bloggare om , ,

7 september 2015

Om att dra till skogs


Konstnär_Mats Wikström


I sommar har det gått en serie radioprogram i P1, Det Nya Utefolket som handlar om det ökade intresset för naturen, vildmarken och landsbygden. Aldrig förr har så många dragit till skogs. Friluftslivet lockar med ett enklare liv och dessutom är det i naturen man kan "stänga av" och slippa stressen av att alltid vara uppkopplad till nätet. Det Nya Utefolket beskriver bl.a. hipsterlufsare, det vill säga storstadsbor som hänger yxor på väggen, bär vandringskängor under shoppingrundor och drömmer om glamorös camping. Men också unga människor som väljer att flytta ut i skogen till kåtor, ödehus och bo långt borta från civilisationen, utan alla former av bekvämligheter. Vi ser en trend bort från staden, anti-globaliseringen.

När jag, min son och hans flickvän, gick i fjällen i somras så var det tydligt att antalet fjällvandrare har ökat de senaste åren. Stugorna var överfulla och nattgäster fick ligga på extramadrasser på golvet. I många fall, precis som vi, gick en äldre man/kvinna tillsammans med ungdomar, där de äldre fortfarande bar sina otympliga gröna fjällräven-säckar från 70-talet. Gröna vågens återkomst för en ny generation.

Efter Po Tidholms bok Norrland, protesterna mot gruvplanerna både på Gotland och i Sameland, har inlandet i form av milsvida skogar, grusvägar och ödsliga byar fått allt större uppmärksamhet. Det känns som den debatten som förts plötsligt fått befolkningens syn på naturen, inlandet och landsbygden att vända. Vi har börjat tröttna på den konsumerande, vegeterande, lattedrickande och twittrande staden och längtar till att sitta i skogen och göra upp en liten eld och koka en panna kaffe.

Jag tänker på det när jag idag besöker Lindbergs galleri, för att se på Mats Wikströms, Sara Edströms och Hanna Kantos gemensamma utställning. Utställningen visar sig ligga mitt i den pågående trenden och svarar mot det nyvaknade intresset för naturen. Mats är tydligast genom att använda skogen i form av grenar, kvistar som med lite hjälp får mänskliga uttryck, i en slags tradition som påminner om folkkonst. Sara utgår från wellpapp, som hon med brun tejp sammanfogat till former som också får mig att associera till naturformer, sten eller förvridna träd. Slutligen, Hanna, som helt enkelt målar trädformationer på tre separata målningar. Hela utställningen är härligt omodern, men mot bakgrund av trenden, helt i linje med nutidens strömningar.

Konstnär Mats Wikström
Konstnär: Sara Edström

När jag sedan går över till Konsthallen i Kulturens hus, finner jag att utställningarna där har exakt samma tema. Brigitta Linhart gör skulpturer av naturmaterial, direkt tagna från skogen. Två andra utställningar beskriver dagens situation på landsbygden, den så kallade glesbygden, och i bilderna finns de traditionella ödehusen och naturscenerierna.

Jag tycker det är hoppingivande. När konsten talar ska människan lyssna: landsbygden, inlandet, skogen, fjällen, naturen är på väg att få ett uppsving på stadens bekostnad.

*******
Andra bloggare om , , ,


5 september 2015

Om matriarkat och 70-talsfeminism

På SVTplay finns en dokumentär om Musuofolket, som är ett av de sista matriarkala samhällena. Det har bevarat sin kultur tack vare att de bor isolerat bland Himalayas utlöpare i sydvästra Kina. De utgörs idag av ca 40 000 personer. Hos musuo är det kvinnorna som styr. Barnen bär mödrarnas efternamn, tillhör dem och växer upp med dem i gemensamma kollektiv.

I över 1000 år har man praktiserat vandrande äktenskap, vilket innebär att man kan bilda par utan äktenskapskontrakt. Paren bor aldrig tillsammans under samma tak och begreppet äktenskap existerar inte. Alla bor kvar hos sina mödrars familj och flyttar aldrig ihop.

Man har en väldigt naturligt förhållande till nakenhet. Mitt i byn ligger ett nakenbad där hela byn badar tillsammans vilket ses som helt naturligt. Om det uppstår tycke drar sig paret diskret åt sidan och gör upp att träffas senare hemma hos henne under nattens timmar. Paren umgås endast nattetid och tidigt på morgonen bryter mannen upp och smyger sig hem lika diskret som han kommit. Man väljer alltid själv om man vill fortsätta att leva tillsammans eller inte utan inblandning av lagar, familj och religion. Om någon flicka blir med barn så ses det som väldigt positivt och barnet tas om hand av kollektivet.

I filmen lovprisar en ung musuoisk buddhistmunk de vandrande äktenskapen och menar att detta system skapar harmoni i samhället och utesluter vardagliga konflikter och gräl. Tyvärr håller kulturen nu på att upplösas under påverkan av han-kineserna och utländska turister, som kommer dit och utnyttjar situationen. De patriarkala strukturerna tar över och för med sig prostitution och annan tragik byggd på pengars makt.

Vi som var unga på 70-talet började utveckla ett liknande matriarkat i Sverige. Det första vi gjorde var att sluta att gifta oss, vi avvisade helt enkelt äktenskapet. Vi insåg ju att äktenskapet i alla tider varit patriarkatets bästa sätt att kontrollera kvinnor. Det är ju religionen som har "instiftat" äktenskapet med enda syfte att bevara mannens överhöghet. Och i och med äktenskap blir ju kvinnan mannens ägodel, han hade tidigare till och med rätt att våldta och misshandla hustrun med stöd av lagen. Ända fram till 60-talet fanns sambeskattning som innebar att kvinnor var hemmafruar som skötte hem och barn utan att tjäna en enda krona, och var helt beroende av mannen för sin försörjning. Numera har lagarna ändrats, men många män fortsätter med våld mot kvinnor, som om det fortfarande vore en hävdavunnen rätt.

När vi slutade gifta oss på 70-talet, så infördes "vandrade äktenskap", det vill säga vi var sambos så länge kärleken höll, sedan bytte vi partner när kärleken tog slut. Precis som för Musuofolket blev därmed nakenhet inget tabu. Kvinnor kunde äntligen sluta bära bh, låta bli att sminka sig och inte längre vara objekt för mannens blick. 70-talets kvinnor började låta kroppen vara som den var och gick mest omkring i bekväma och lösa klänningar och låga skor. Ingen kvinna som jag kände hade någonsin högklackat, det fanns inget behov av det längre. Och nakenbad på stränderna var legio, och nakna människor visades till och med i barnprogram i TV, som också ingående undervisade hur barn blev till.

På 70-talet började vi bygga matriarkatet tillsammans, men tyvärr så tog experimentet slut. Jag vet inte när det började, men jag tror att det var 1989, så var det någon slags lagändring, som gjorde att kvinnor måste gifta sig för att inte missa änkepensionen om mannen skulle dö. Massor av par som levde i vandrande äktenskap gifte sig av ekonomiska skäl. Detta var patriarkatets stora triumf, att äktenskapet kom in i bilden igen.

Sedan dess vet vi hur det har gått, på 90-talet försvann alla matriarkala tendenser. Numera gifter sig alla unga, bröllopen blir större och större och börjar snart likna 1800-talets excesser i romantik. Och bysthållarna kom naturligtvis tillbaka igen. Inga gifta kvinnor får längre visa sin kropp för andra än sin make, och prydheten, det vill säga en av patriarkatets kontrollmekanismer har återtagit sin plats.

Och feminismen, som var den kraft som låg bakom 70-talets revolution, har numera blivit en slags medelklassfeminism, endast för det gifta. Ann-Marie Ljungberg beskriver i boken "I fallinjen - en essä om prekärfeminismen" att feministerna numera strävar efter att stärka mannens rättigheter, vilket drabbar ensamstående och ekonomiskt utsatta kvinnor. I 1998 års vårdnadsreform fick mannen i princip alltid rätt till gemensam vårdnad av barnen efter skilsmässan. Det innebär att kvinnor som blivit utsatta för våld i äktenskapet fortsätter att kränkas eftersom mannen har kvar sin bestämmanderätt. Ett annat exempel är föreslaget om individualiserad föräldraförsäkring som kommer att slå hårt mot samma ensamstående kvinnor. Många män som skiter i sina barn kommer inte att ta ut sina dagar, och dessa dagar faller därför bort för den ensamstående kvinnan. Eftersom många är ekonomiskt utsatta tvingas de söka försörjningsstöd för att kunna ta hand om sina barn när de förlorar föräldrapenningen.

De är väldigt märkligt att mycket av dagens feminism endast stödjer de som finns inom äktenskapets ram, och som lever medelklassliv. Den kämpar hellre för fler styrelseposter i storföretag än vettigt stöd till ensamstående kvinnor som lever i ekonomiska svårigheter.

Vad kommer att hända framtiden? Kommer vi någonsin att kunna bryta ner patriarkatet när till och med feminismen stödjer det?

Ja, unga människor i storstäderna kan inte längre flytta ihop med en partner på grund av bostadsbristen och det kan väl ses som något som kan leda kampen framåt. Andelen ungdomar med andrahandskontrakt i små ettor får nog skippa det här med äktenskap och istället börja leva i vandrande äktenskap, och öppna dörren på natten till sin älskade och sedan skiljas på dagen. Och på landsbygden får ungdomar inget jobb så de kan inte flytta hemifrån så de bor kvar och bildar familjekollektiv med sina föräldrar, som hade turen att köpa stora hus på 70-talet.

Att matriarkatet kommer, det är oundvikligt. Men det kommer kanske vara de ekonomiska kriserna och bostadsbristen som driver fram det. Vi får se.

29 augusti 2015

Kulturen är vår enda chans

Varför fokuseras det på vissa företeelser i samhället, medan andra kan fortgå i skymundan utan att någon bryr sig? Jag tänker på de fattiga som tvingas tigga på gator och torg, och som nu får folk att uppröras och ropa på "åtgärder" så att det blir slut på "problemen". Aktuella beräkningar säger att det finns ca 4000 tiggande EU-migranter i landet.

Vi kan jämföra det med Socialstyrelsens senaste beräkning av antalet hemlösa i Sverige, som uppgår till 34 000! Det verkar ju vara ett overkligt stort antal, men man måste komma ihåg att Socialstyrelsen definierar hemlös på ett speciellt sätt. Man räknar alla som saknar eget hyreskontrakt, det vill säga även de som bor i en lägenhet med ett andrahandskontrakt via socialtjänsten, och personer som har kortsiktigt boende hos kompisar. Även de som bor på institutioner eller missbrukshem räknas som hemlösa om de saknar egen lägenhet.

Men om vi bortser från detta med definitionerna, så finns det ändå 4500 akut hemlösa i landet, de flesta män med missbruks- och beroendeproblem, som sover ute eller i portgångar, på härbärgen och så vidare. Vi har alltså fler "egna" hemlösa i landet, jämfört med antalet tiggare. Men hur ofta ser vi den frågan på löpsedlarna? Varför är den frågan inte intressant att söka lösningar på?

En annan fråga som är väldigt uppmärksammat idag är mottagandet av flyktingar till Sverige, och att kostnaderna för det skulle vara så stora att hela välfärden är i gungning.

Men hur ofta diskuteras de sammanlagda kostnaderna för mäns våld mot kvinnor, ett problem som finns överallt i landet, i varje kommun, i varje bostadsområde?

Enligt en ny statlig utredning beräknas kostnaderna för det könsrelaterade våldet mot kvinnor till 39,7 miljarder årligen! Varför är den frågan inte på alla mäns agenda? Dessa män som från alla håll nu söker sig till Sverigedemokraterna verkar tydligen inte frukta kostnaderna för "massvåldet" i nära relationer.

Under 2013 anmäldes 27 100 misshandelsbrott mot kvinnor, varav 17 000 brott gällde misshandel inomhus av en bekant gärningsperson. I genomsnitt dödas 17 kvinnor per år av en man de har eller har haft en nära relation till. Över 200 kvinnor har dödats av en närstående man sedan år 2000. Under 2013 dödades så många som 26 kvinnor.

Det finns alltså andra stora problem i landet som vi kan fokusera på, men det görs inte. Vi läser om tiggarna, inte om hemlösheten bland svenskar, vi läser om kostnaderna för flyktingmottagandet, inte om kostnaderna för mäns våld mot kvinnor.

Vad styr denna fokusering på, enligt mig, fel saker? Mitt svar är att det är patriarkatet som styr. Naturligtvis.

Patriarkatet är det som styr samhällets värderingar, det styr näringslivet, det styr politikernas syn på tillvaron och det styr kraven på ständig tillväxt även om miljön förstörs. Om patriarkatet blir hotat på nåt sätt, så utser man syndabockar. Kvinnor är syndabockarna på första plats sedan flera tusen år, på plats två de homosexuella och på tredje plats, främlingarna. Så funkar det. Om patriarkatet är hotat så använder det våld i första hand, man slår mot syndabockarna. Man slår mot kvinnor, man slår mot bögarna, man slår mot flyktingarna. Och om patriarkatets ekonomiska intressen hotas drar de sig inte för att starta krig.

Men varför är patriarkatet så hotat just nu? För mig är det uppenbart. Det går sämre och sämre för pojkarna i skolan, på alla nivåer. Flickor har bättre betyg genomgående, bättre social förmåga, fler kvinnor har akademisk utbildning och kvinnor kommer in på allt fler chefsbefattningar. Om några år har kvinnorna tagit över alla viktiga samhällsområden.

Patriarkatet är otroligt rädd för den allt starkare feminismen, att kvinnorna ska ta över. Och ju längre kvinnorna flyttar fram sina positioner, desto räddare blir de och desto mer våld kommer att uppstå i olika former. Matriarkatet kommer allt närmare och fler och fler män flyr till sverigedemokraterna.

Därför har vi inget att hämta från de traditionella politiska partierna idag. Även dessa tillhör patriarkatet och de  känner sig lika hotade. Därför anpassar sig alla partier just nu till syndabockstänkandet och fokusering på flyktingmottagandet.

Men det finns dock hopp. Kulturen och kulturutövarna är nämligen det enda området i samhället som redan konverterat till Matriarkatet. Igår när jag var på Folkets bio var det fullsatt, och kanske 80 procent kvinnor/kulturtanter.  Det var premiär på dokumentären om Ingrid Bergman. Det fanns ingen representant där från det klassiska patriarkatet, det vill säga från näringslivets toppar, politikens toppar eller från idrottsrörelsen.

Matriarkatet i form av kulturtanter, kulturälskare och kulturutövare är vår enda chans. Men vi kommer att få det svårt de närmaste åren,  angreppen mot oss har bara börjat. Det kommer att bli en hemsk höst.

*******
Definitioner:
Patriarkat=  Ett samhällssystem där män har den primära makten och de flesta ledande positioner inom politiska-, ekonomiska-, religiösa-, sociala-, eller finansiella institutioner domineras av män.
Matriarkat=  En samhällsordning där den sociala, politiska och ekonomiska makten innehas av mödrar och kvinnor.



10 augusti 2015

Nu finns det mycket mat till fjällämlarna



Det var väl cirka 30 år sedan som jag fjällvandrade sist men förra veckan var det så dags igen, tillsammans med sonen Lars och hans flickvän Sandra.

När jag gick i fjällen på 80-talet hade jag med mig färdig frystorkad mat i påsar, pulversoppor och söta efterrätter. Alltså typisk kolhydrat-rik mat, som de flesta fjällvandrare nyttjar även idag. Men eftersom jag numera äter LCHF, det vill säga lite kolhydrater och mycket fett, så var maten ett problem inför denna vandring, vad skulle jag nu äta på fjället?

Via google fick jag vetskap om Pemmikan, en traditionell mat som indianerna åt när det vandrade över prärien. Även upptäcktsresanden som Nansen, Amundsen, Stanley och Livingstone levde på Pemmikan på sina resor i Arktis, Antarktis och i Afrika. Utan Pemmikan skulle halva världen fortfarande varit oupptäckt.

Så jag snöade helt in på detta, att jag skulle tillverka egen Pemmikan och leva på det hela veckan på fjället. Vad är då Pemmikan? Jo man tar kött, helst buffelkött, och torkar och finfördelar det, och sedan blandar man det med lika delar rent fett. Detta får stelna i formar, som sedan kan värmas upp och ätas som det är. Det härsknar aldrig, det finns exempel på Pemmikan som hållit i 30 år.

Nu fick jag inte tag i någon buffel, utan köpte köttfärs på ICA istället. Jag torkade köttfärsen och tillverkade sedan Ghee, det vill säga smör som kokat en timme till en klar vätska av enbart fett. Därefter blandade jag de två ingredienserna, den torkade köttfärsen och Ghee, som jag sen hällde i muffinsformar och lät stelna.

Det var redan här det började gå lite snett. Jag missbedömde hur mycket jag behövde. Jag räknade fyra muffinsformar med Pemmikan till varje dag, men med tanke på energinnehållet så var det alldeles för mycket. Det visade sig senare att jag hade med mig mat för 14 dagar, men vi skulle bara gå i 4 dagar. Dessutom var det här ingen mat som vägde lite, som jag hade trott, utan det blev en avsevärd tyngd i ryggsäcken som skulle bäras omkring på fjället.

Så första vandringsdagen blev jag helt slut och överansträngd av att bära så tungt, så jag var tvungen att lasta över en del av Pemmikanen till Lars och Sandras ryggsäckar. Nu var vi tre som tillsammans bar omkring Pemmikan för två veckor.

Första dagen åt jag Pemmikan till frukost, lunch och middag. Det hade redan då börjat kännas motigt. Det var tungt att äta samma kost till varje måltid, ingenting att se fram emot när man gått en hel dag och det var dags att äta. Det var inte heller så gott i längden. Faktiskt. Eller som Lars beskrev Pemmikanen:"..en gråsvart smörja av sjudet smör med hårda stekta köttfärsknortar i muffinsformar". Och redan dag ett hade jag förstått att jag hade på tok för mycket mat med mig. Jag dumpade därför 5 måltider Pemmikan på fjället.

Andra vandringsdagen åt jag Pemmikan till frukost och lunch, sedan gav jag upp hela projektet. Jag hade fått avsmak för denna maträtt. Jag började förstå att mat inte bara kan ses som en energikälla, utan den har även en psykologisk funktion. Att man mår bra och blir motiverad av att äta gott och att maten får en att se fram emot måltiderna. Särskilt på fjället, när det är stor ansträngning att vandra i flera mil, är det viktigt att kunna se fram emot god mat när man når målet för dagen.

Så dag två dumpade jag resten av Pemmikanen på fjället. Jag tänker att om det blir ett lämmeltåg i år, så är det mitt fel. Jag har ju lämnat tusentals kalorier i form av kött och fett på fjället som kan ge fjällämlarna en av det största näringstillskotten i modern historia.

Som tur var hade jag lite reservproviant med mig. Gröt till frukost, äggpulver och lite torkade grönsaker, Men räddningen blev Lars som fiskade upp en fin öring, som vi åt i en gemensam middag. Jag fick också del av deras kolhydrater i form av makaroner, som jag åt med god aptit nu när jag tvingats släppa alla principer.

Det är faktiskt en viss skillnad på Pemmikan och nyfångad, stekt öring, en skillnad som kan ha betydelse för en fjällvandrares välmående. Här ser ni först en bild på Pemmikan, därefter en bild på öringen i stekpannan.

Pemmikan

Stekt öring
Tredje dagen köpte jag mat i STFs stuga som vi gick förbi. Jag köpte burkmat i form av köttsoppa, dillkött och pölsa. Alltså tung, helt idiotisk mat att bära omkring med, men supergott att äta. Jag tänkte mycket på Torgny Lindgren när jag åt pölsan.

Så hela mitt Pemmikan-projekt gick åt helvete. Hur är det man säger "friskt vågat hälften vunnet". Men för mig är det mera "friskt vågat allting förlorat".

Däremot blev fjällturen väldigt lyckad. Det var väldigt skönt att tälta på fjället istället för att sova i STFs stugor. Då slipper man träffa andra fjällvandrare, som oftast är väldigt jobbiga typer. Värst är den skrytsamma typen, som hela tiden surrar om hur många mil de gått, hur många kilo de burit på, och hur högt vatten och strida jokkar som de vadat över. Och alltid ska de nu göra en sväng in i Sarek på 9 dagar. Som om fjällvandring vore en slags macho-prestation.

Nu fick jag istället den stora ynnesten att bara vara tillsammans med Lars och Sandra, världens finaste och omtänksammaste sällskap. Och till nästa års fjällvandring kommer jag att ha annan mat med mig. Det bästa med att vandra i fjällen är att det inte finns någon mobiltäckning, det bara är att slå av sin telefon. Det ger en underbar frihetskänsla, att bli urkopplad några dagar, en möjlighet som snart inte finns någonstans i samhället. Jag tycker att fjällen även i fortsättningen bör vara en mobilfri zon, det är bra för turismen.



*******
Andra bloggare om , ,

6 juli 2015

En viss biologisk distans

Jag minns en forskning från 80-talet som visade att om en pappa satt vid en lekplats med sina barn och barnet började gå iväg mot en trafikerad väg, så lät pappan barnet gå dubbelt så långt innan han ingrep, än vad en mamma gjorde i samma situation. Det påstods att könen hade olika förhållande till närhet och distans. En pappa har mer distans till sina barn och överbeskyddar dem inte som hönsmammorna gör. Därför stimulerar en pappa självständighet hos barnet, som därigenom blir mer utåtriktat och risktagande. Alltså goda medborgare i ett kapitalistiskt samhälle. Medan mammornas nära relationer till barn binder dem till hemmet och gör dem försiktiga, allt för försiktiga för sitt eget bästa.

Men den där forskningen stämde inte på mig och Karin. För oss var det tvärtom. Jag hade övertagit min mammas oro-för-allt och tänkte på trafiken redan långt innan barnen själva kommit på idén att gå iväg från sandlådan. Dessutom är jag rädd för karuseller, dykning på djupt vatten och alla former av fysiska lekar där man ska springa hit och dit och knuffa varandra. Så alla typiska pappalekar har Karin tagit hand om vår familj, hon älskar att utsätta sig för risker som gör att det hissnar i magen. Jag är henne evigt tacksam att hon hjälpte våra söner att bli utåtriktade och risktagande medborgare, som gillar utmaningar i alla olika former, trots mina nedärvda rädslor (eller kanske försiktighet beroende på att jag alltid haft glasögon)

Så är det med könsroller, det är inte alltid att de följer könet. Däremot så verkar det finnas skillnad rent generellt, när det gäller närhet och distans. I mitt Facebookflöde, när någon av mina manliga vänner lägger ut ett foto, så är det nästan alltid vyer, det vill säga fjäll, vattendrag, skogar eller människor på distans, oftast musiker som står på en scen och spelar rock eller ett gäng som sitter på en restaurang och super. Mina kvinnliga vänner däremot, fotograferar mest sig själva eller sina fötter. Jag kan säga att jag har sett alla kvinnors tånaglar det senaste veckorna, men inte en enda mans fötter (jag räknar bort Kirchsteigers). Det är inget fel på det, jag pekar bara på skillnaden.

Det finns skillnader mellan könen men vi vet ju alla (sic!) att de inte är biologiska utan socialt konstruerade. Det är därför jag kan vara en hönspappa som inte gillar sport, trots att jag är en man. Men trots det, jag skulle aldrig ta av mig tubsockorna på sommaren och fotografera fötterna mot en bakgrund av ett blått hav. Det finns vissa biologiska hinder mot en sådan aktivitet på sociala medier.

**********

1 juni 2015

Tack snälla!!

När jag skriver vanlig prosa, till exempel här på bloggen, eller när jag skriver utredningar och tjänsteskrivelser på jobbet, har jag på sistone känt en allt större lust att avsluta varje mening med ett utropstecken. Som om utropstecken sakta har smugit in sig i mitt huvud och så gärna vill komma ut.

Jag tror att det beror på Facebook. När man skriver en statusuppdatering är det bäst att inte skriva så långt, ett par tre meningar bara, och för att folk ska förstå vad man är ute efter är det oftast nödvändigt att sätta ett utropstecken efteråt. Så här tycker jag! Facebook blir därför mera högljudd och påstående-aktig än resonerande, prövande. Det korta formaten på Facebook och Twitter leder till att folk "skriker" allt högre för att nån överhuvudtaget ska lyssna, och det är då inte långt till hat och okvädingsord.

Och det här präglar faktiskt hela det offentliga samtalet. Korta statements med utropstecken är mer vanliga i dagens debattklimat, än det prövande, intellektuella och resonerande samtalet. Paradoxalt nog är det de som vet minst i en fråga, amatörerna, som uttalar sig mest självsäkert med flest utropstecken, till skillnad mot experter som är mera försiktiga och hellre använder frågetecken. Detta trots att amatörer borde vara mera ödmjuka i tillvaron.

Jag tycker att Sverige har blivit utropstecknens land. Till exempel, förra skolministern Jan Björklund, har ju varit skolvärldens främste amatör. Trots avsaknad av kunskaper inom området har han sprutat ur sig åsikter, kärnfulla och korta meningar med två eller tre utropstecken efter sig. Därför hade jag förväntningar på den nya regeringen, att de skulle ställa fler frågor och ta vara på kunskaper innan man bestämmer sig vad som behövs för att förbättra skolan. Men jag är rätt besviken. Löfven har börjat göra liknande korta uttalanden, han ställer "krav" på föräldrar och elever, att det är deras "plikt" att bli bättre i skolan. Det verkar som han påstår: Svenska skolelever är bortskämda!! Det behövs mer disciplin!! Men var har han egentligen fått det ifrån?

Även på den positiva sidan har förstärkningsorden tagit allt större plats. Jag tror att det var Tilde i TV4 som började med att inte bara säga tack, utan hon säger alltid Tack snälla! Varje intervju, alla besök i studion avslutas med "tack snälla". Jag blir så otroligt irriterad på det när jag hör det, och nu har det spridit sig till alla former av radio, tv-kanaler och sajter. Vi har klarat oss i fler tusen år med enbart tack, varför räcker det inte längre?

De finns överallt, förstärkningsorden. Efter en intervju säger ofta journalisten, tack för att du kom, och då svarar personen allt oftare: tack, för att jag fick komma. Varför skulle hen inte få komma till en intervju som hen var inbjuden till? Det är ju skitsnack, det räcker med att bara säga tack!

Men ingen nöjer sig med att bara säga tack längre, nu ska det alltid vara jättetack. Jättetack för att jag fick komma! Jättetack för att ni läste den här bloggen.

Tack snälla!!

15 maj 2015

Försök att bearbeta vinterns upphörande



Det är maj i Norrbotten och skitkallt ute. Igår regnade det hela dagen och idag så blåser det småspik. Känns väldigt bra att vara inne i ateljén och fortsätta grotta ner sig i vintern, som den har utspelat sig på Porsön. Översnöade husvagnar, fulla av drömmar och förväntningar på en varm sommar och ett campingliv på andra parkeringar än den på assistentvägen. Några av vagnarna kommer säkert att stå kvar resten av sommaren, bättre att bara drömma än att förverkliga dem och bli besviken.

Min förkärlek för vintern förvånar även mig. Många andra verkar plågas av den, och längtar till värmen istället. Men våren är för mig en tid av separationsångest, jag har svårt att bearbeta och komma över snösmältningen.

Det betyder inte att jag har något emot sommaren och värmen, tvärtom, vi åker i helgen på semester till Italien och det verkar vara tillräckligt varmt där för att smälta all form av snökärlek som jag har kvarvarande i mitt hjärta.

Ofta när jag målar lyssnar jag på ljudböcker. Till den här målningen har jag lyssnat på Lena Anderssons "Utan personligt ansvar" som handlar om Ester Nilssons kärleksbekymmer, i sin relation med Olof Steen, skådespelare som redan är gift med Ebba. Ester är alltså den typiska andra kvinnan, älskarinnan som hoppas på att mannen ska skilja sig, för att bli hennes, en dag.

En sak är säker, det kommer aldrig att ske. I varje fall så långt som jag nu kommit i boken, så är det en relation helt på hans villkor; han öppnar sig, är närvarande och de ligger med varandra, sedan drar han sig tillbaka, blir kall och hör inte av sig under flera veckor, och så plötsligt dyker han upp igen. Och Ester följer villigt med i alla svängar; väntar, fantiserar, blir älskad, sen avvisad och kränkt.  Jag skulle kalla det för en form av psykisk misshandel.

Å andra sidan lever Ester i en helt egen bubbla, där hon inte är mottaglig för förnuftsargument som väninnorna  löpande förser henne med. En världsfrånvändhet som gränsar till vansinne. När jag lyssnar till boken ställer jag mig frågan, är förälskelse egentligen en psykisk sjukdom?

Hur boken påverkat målningen vet jag inte, men det kan ha något med kärlek att göra. Att förälskelsen är något för våren och sommaren; värme, spontanitet och känslosvall av lycka. Medan vintern är den tid som vi behöver för att tillfriskna, kyla ner oss, och anamma verklighetens kranka blekhet.

********

7 maj 2015

Fettskatt, dummast denna vecka

WHO har i en larmrapport pekat ut att Sveriges befolkning kommer bara att bli fetare, till och med en fördubbling fram till år 2030. Med anledning av detta har folkhälsominister Gabriel Wikström gått ut och sagt sig vara positiv till en fettskatt. Han ligger tydligen på den kunskapsnivån när man tror att man blir grön av grönsaker, röd av tomater och fet av fett. Och söt av socker.

Som tur är finns Andreas Eenfeldt, Kostoktorn.se, som ger oss lite mer information, tillgänglig även för en folkhälsominister.

Rapporten från WHO utgår från läget 2010, alltså för fem år sedan, när man gör prognosen. Kanske gör man detta för att det är svårt att hitta säker nyare statistik för alla länder i Europa, men i Sverige har vi aktuellare statistik.

Och när det gäller fetman Sverige verkar det ha hänt något under de senaste fem åren.



Titta på siffrorna i kurvan ovan (förstora genom att klicka på bilden) Statistiken 2010 – 2014 kommer från Folkhälsoinstitutets nationella folkhälsoenkät. Det är tydligt att WHO:s prognos redan är föråldrad när det gäller utvecklingen i Sverige. Något har hänt de senaste fem åren. Fetmans utveckling har bromsat in och det finns till och med tecken på en nedåtgående trend de senaste två åren.

Men vad är det som har hänt de senaste fem åren då? Det går säkert inte att visa vetenskapligt men under samma tid har allt fler börjat äta LCHF, det vill säga en kost med lite kolhydrater och mycket fett istället. Det finns uppgifter att upp emot 20 % av svenska folket redan äter någon form av lågkolhydratkost.

Och det är tydligt att av alla dieter som används är det LCHF som ökat mest de senaste åren och som ligger i topp. Det kan man se på den här bilden, att ökningen av de som äter LCHF sammanfaller med inbromsningen av fetmakurvan i Sverige..



Men hur är det då med mättat fett då, är inte det livsfarligt för oss människor? Kommer inte alla som nu äter riktigt smör och fet grädde att alla dö i hjärtinfarkter på löpande band? När smörförsäljningen slagit nya rekord och LCHF varit den populäraste metoden för viktminskning då borde väl ändå hjärtsjukdomarna ha ökat av bara den?

Nej, så är det inte. Här är statistik som visar att den ökade smörförsäljning inte alls påverkat hjärtsjukdomarna, som fortsätter att minska.



Råden från 1980-talet om att undvika smör och fett saknade helt bevis. Hela västvärlden fick kostråd som aldrig har visat sig göra någon nytta, och som till och med är orsaken till problemen vi ser idag. Bluffen kring fettet kommer av eftervärlden att dömas som en betydligt större skandal för folkhälsan än Quickaffären för rättssamhället. Men det kommer alltid att finnas forskare kvar som likt Lambertz hävdar att allt var helt rätt, det fanns visst bevis!

******



4 maj 2015

Kontor sämsta stället för kontorsarbete

Den amerikanske entreprenören Jason Fried påstår att kontor är det sämsta stället att få något gjort på. På kontor samlas en massa människor i olika rum, och där ska de jobba med olika frågor, oftast med hjälp av dator, och meningen är att man ska få sitta ifred och utföra sitt arbete. Han ställer frågan till oss som sitter på kontor; hur ofta får du sitta i 8 timmar och fördjupa dig i en arbetsuppgift, helt ostörd och göra den färdig? 6 timmar? 4 timmar? 1 timme? 20 minuter.

Ja, svaret är troligtvis 20 minuter, så länge får man sitta på ett kontor utan att bli störd. För det finns ju kolleger som också håller på att jobba med en uppgift, som sitter i något annat rum, och kanske behöver ett råd från mig, och går förbi mitt rum och ställer frågan och jag svarar, och det kanske tar 10 minuter, men vad innebär det egentligen? Jo, att hela förmiddagens arbete kan bli förstört för mig.

Fried jämför arbete med sömnen, den är indelad i flera perioder. Om jag sover 8 timmar så måste jag vara helt ostörd i 8 timmar för att få tillräckligt med djupsömn.Det tar flera timmar av olika sömntyper, lätt sömn, REM-sömn, etc innan jag kommer ner i den djupsömn som jag så väl behöver. Om man skulle bli störd var 20:e minut skulle man aldrig komma till stadiet djupsömn, och troligtvis utveckla en psykos efter några nätter.

Samma är det med arbete, att sätta sig ned för att lösa en uppgift tar en viss tid. Man behöver tid att samla materialet, strukturera det, bearbeta det, tänka igenom olika aspekter och sedan, slutligen, komma fram till en genomtänkt och användbar analys, noggrant formulerad i ett dokument. Allt detta tar tid, minst fyra timmar för ett normalt arbetspass, så att man ska kunna producera något vettigt. Ibland 8 timmar, ibland flera dagar, men aldrig på 20 minuter.

Men på kontor ges inte de anställda möjlighet att arbeta. För det första splittras veckans alla dagar upp med inbokade Möten. På möten utförs egentligen inget arbete, nej, det är istället en samling människor som planerar hur man ska arbeta. Själva arbetet måste göras efteråt. Men genom att det varje dag planeras in möten från alla håll i organisationen in i den elektroniska almanackan, från chefer på olika nivåer, från andra medarbetare, från interna och externa samverkansgrupper, så blir arbetstiden, då allt ska utföras, den tid som blir kvar mellan mötena. Och en vanlig vecka kan det bli högst 20 minuter en eller ett par gånger i veckan.

Om man då räknar bort fikaraster på 2x15 minuter varje dag, kan alltså en hel veckas arbete gå till spillo bara genom möten.

Man märker det på mötenas innehåll. Säg att vi har ett möte, 6 personer sitter två timmar ( 6x2= 12 timmars arbetstid) och efter mötet, när det som bestämdes ska utföras, så går alla sex på andra möten, och så träffs vi om fjorton dagar igen för att gå vidare, men då har ingen hunnit göra något sedan förra mötet, för alla har haft så många andra möten där man har bestämt andra saker som också ska utföras, som i och för sig ingen ännu hunnit med. Sådana gånger är psykosen nästan lika nära som vid störd sömn.

Innan vi hade mejl, så hade man möten för att informera, diskutera och ta beslut i olika frågor. Numera har vi mejl, där vi informerar, diskuterar och överenskommer en massa saker, och sedan när vi är klara bokar vi ett möte på mejlen, för att träffas i ett rum, där vi kan informera, diskutera och ta beslut i olika frågor. Vi fick alltså genom mejlen ett suveränt system för att slippa ha de flesta mötena, istället har vi behållit ett gammalt och lagt till ett nytt. Nu förstör mötena större delen av arbetstiden, och det som finns kvar däremellan det ser mejlen till att förstöra.

Bästa stället för mig att arbeta och få mycket gjort är hemma vid köksbordet. Jag kan sitta där i flera timmar i sträck fram för datorn och arbeta genom alla stadier som behövs, fördjupa mig i texter, sortera, strukturer och skriva omfattande dokument. Plötsligt kan det ha gått 4 timmar utan att jag märkt något. Och jag tar paus när jag är i rätt period för en paus,  jag kan till och med ta en promenad för att bättre kunna tänka på ett problem eller svårighet.

Men så får man inte arbeta i mitt jobb, man måste sitta på ett kontor. För på kontoret finns det ju en stämpelklocka utanför dörren, som mäter tiden från när jag går in i huset och till dess jag går ut från huset. Men den mäter inte min faktiska arbetstid, för den är ju vanligtvis bara 20 minuter, och infaller sporadiskt någon gång mellan två bokade möten.

*********
Andra bloggare om , ,

1 maj 2015

Båtar på 1 maj

När man ror en vanlig roddbåt så sitter man med ryggen åt det håll man ska, och har ansiktet mot det ställe man kommer ifrån. Därför är det svårt att hålla kursen, och man tvingas ofta vända sig om för att korrigera avvikelser i riktningen. Men det finns ett sätt att hålla båten på rätt kurs. Genom att ta sikte på ett landmärke, ett träd, sten eller brygga, det vill säga att fokusera på en utgångspunkt, så går det att ro rakt fram utan att så ofta behöva vända sig om.

Signild säger i filmen "Nu är det dokumenterat", att "man måste veta varifrån man kommer, för att veta vart man ska". Hon bygger det på en djup och långvarig livserfarenhet; det går inte bara att se framåt och strunta i historien, då finns stor risk att vi hamnar fel.

Att koppla ihop utgångspunkten, den historiska erfarenheten, med ett önskat framtida tillstånd, och där utvecklingen mot målet består av ett ständigt kompromissande mellan det gamla och det nya, har alltid varit socialdemokraternas signum. Nya idéer för framtiden har växt fram ur tidigare erfarenheter. Motståndare har övertygats med argument och förändring har skett långsamt.



Det är därför jag tänker på ekan i Harpsund när jag tänker på socialdemokraterna. Jag ser framför mig Tage Erlander i roddbåten tillsammans med Nikita Chrusjtjov. Erlander ser framåt, Chrusjtjov ser bakåt.

I dagens offentliga och politiska värld finns en övertro på revolutioner, även om  det är få som förstår att det just revolutioner som man hyllar. Att bara se framåt, tänka på tillväxt till vilket pris som helst, och göra drastiska förändringar på kort tid, det är vad som hyllas numera.



Det inte längre roddbåtar som är förebilder. Snarare är det motorbåtar med kraftiga motorer, där det står en ensam ledare på en hög brygga som fäller ned gaspedalen, och som aldrig vänder sig om och ser vågskvalpet skölja upp över stränderna i farleden.

Ett typiskt exempel är gruvan i Pajala, och det fruktansvärda som hänt kring konkursen i Northland Resources. På båtbryggan med gasen i botten stod många personer som bara ville se framåt, där ibland många socialdemokrater. Bland annat stod vår landshövding där, socialdemokrat och chef över statens tillsynsmyndighet Länsstyrelsen. Erfarenheter av gruvdrift tidigare i landet, av hur noggrann miljöprövningen måste vara, hur viktigt det är att det finns en balans mellan statliga myndigheters kontroll och kapitalistisk vinstintresse, allt detta sköljdes ut bakom båten.

Och den båten dränkte en hel bygd.

*************

14 april 2015

Exempel två



Ett kvarter längre bort från kiosken Aurora som gått i konkurs, finns det två andra verksamheter på var sin sida av gatan. Den ena är kommunal, nämligen Kulturens hus, och där möts man av en stor, steril hall med stengolv, som påminner om en hangar eller östtysk vänthall. Till vänster vid ingången finns Kulturcaféet, som drivs av ett privat företag. Fiket har kanske den bästa utsikten i stan, över Norra hamn, men trots det har man hittills inte lyckats få miljön att kännas inbjudande och trevlig. Om man sedan lägger till att prisnivån ligger högt över alla andra fik och dessutom ett utbud som saknar all form av kvalitet när det gäller bakverk och matalternativ, så är det lätt att undvika ett besök.



Går man över gatan så finns Clarion hotell. Längst ner finns en lounge där man kan sätta sig i sköna soffor, sitta en stund och bara vara eller köpa en öl i den långa bardisken som man möts av när man kommer in genom dörren. Det finns alltid en person på andra sidan bardisken som möter dig med sitt ansikte. Allt på Clarion är genomtänkt, belysningen som ändrar sig efter dagsljuset, den dämpade musiken i bakgrunden och den goda doften som sprids genom ventilationssystemet.

Jag har en känsla av att jag inom en kort framtid kommer att mötas av en skylt i Kulturkaféet liknande den på Aurora igår, konkurs. Men själva Kulturens hus, är inte privat, det är kommunalt och ägs av dig och mig. Så det kommer inte att gå i konkurs, trots den opersonliga och kalla vänthallen. Premisserna är annorlunda.

********

13 april 2015

Om bemötande

För ett par månader sedan reflekterade jag över en sak som jag också dokumenterade med ett par foton. På storgatan finns det en tidningskiosk, Pressbyrån, som inte har funnits så många år. Men när man går in där så upplever man som kund en väldigt positivt mottagande miljö. För det första så är expediten vänd direkt mot den som kommer in genom dörren, och därigenom erfar  man direkt mötet med en människa. Till vänster efter väggen finns det smörgåsar och godis och på höger sida en kaffeautomat med bullar och wienerbröd. Hela miljön är genomtänkt, och ger ett lättsamt intryck.

Pressbyrån

På andra sidan gatan finns den klassiska kiosken Aurora. Den har funnits många år och har också den viktiga funktionen som postbud. För ett halvår sedan gjorde de om i affären, ville väl modernisera och ta upp konkurrensen med Pressbyrån. Men där Pressbyrån har en öppenhet och genomtänkt design så skapade Aurora något helt tvärtom. När man kommer in så möts man av en vägg av tidningar, bredvid en massiv kaffemaskin, utan bröd. Expediten är vänd åt vänster vilket gör att man måste gå runt "väggen" för att kunna handla något. Längst bak i lokalen finns ytterligare en disk, där postärendena ska hanteras. Kunderna vet aldrig var de ska ställa sig, i vilken kö och personalen går hela tiden fram och tillbaka mellan kassorna. Mer ostrukturerade miljö får man leta efter.

Aurora kiosken

Idag när jag skulle skicka ett skrymmande brev gick jag till Aurora. Det visade sig att kiosken gått i konkurs och de sålde inte längre frimärken. Jag fick därför gå över till Pressbyrån på andra sidan och köpa mina frimärken på brevet.

Det är naturligtvis väldigt tråkigt att den anrika Aurora gått i konkurs, men jag blir naturligtvis inte förvånad. Att tänka rätt när det gäller bemötandet av kunder och deras upplevelse när de kommer in i en affär, är helt avgörande för resultatet. Innehavarna saknade tydligen den känsla för design som Pressbyrån hade.


********

7 april 2015

Pythagoras och hypotensen

En vän till mig lade upp en status på Instagram där han förklarade Pythagoras sats. Jag ställde en dum  fråga i en kommentar, så han fick den fullständigt felaktiga uppfattningen att jag skulle vara usel i matematik. Det måste jag härmed rätta till.

För er som inte känner till Pythagoras sats så handlar det om en rätvinklig triangel med sidorna A, B och C, och om man tar kvadraten på sidan A, kvadraten på sidan B och adderar dessa två tal, så får man en summa som är lika med kvadraten på sidan C. A och B kallas Kateter och C kallas för Hypotenusan.
.
Pythagoras var en grekisk filosof som föddes 580 f. Kr. Han hade tidigt väldigt jobbigt med räkning och siffror. Till exempel hade han svårt att förstå att ju äldre han blev desto färre år fyllde han. Det var ju så då, att tiden gick baklänges eftersom Jesus ännu inte var född. Så när Pythagoras hade levt ett år så hade tiden minskat till 579, två år så var det 578 och så vidare. Det var många som hade svårt med det, och särskilt Pythagoras, vilket stimulerade hans intresse för siffror.

Vetenskapsmän och filosofer har ju i alla tider byggt sina antaganden på sina erfarenheter av sex, så ock Pythagoras. En gång när han stod och onanerade så upptäckte han att penisen stod ut från kroppen i en speciell vinkel. Vetgirig som han var, så ville ha veta vilken vinkel som var optimal, och han kom fram till att just hans vinkel var den bästa. Han mätte då avståndet mellan ollonet och magen, den sträckan kallade han A, och sedan mätte han från punkten på magen ner till roten, det kallade han B, och så sträckan C, det var själva penisen. Allt tog han sedan i kvadrat för det innebar att hans organ fick en helt annan längd, och det var viktigt för de vetenskapliga skrifterna.

Om vi säger att sträckan A var tre centimeter ( 9 i kvadrat) och B var fyra centimeter (16 i kvadrat) då blev ju hypotenusan summan av 9 och 16 alltså 25. Och det lät ju mycket rejälare än 5, som var den verkliga längden på hans penis. Och när han var klar med alla beräkningar så gick det, och händelsen har sedan dess kallats Pythagoras sats.

Precis som alla vetenskapsmän i alla tider så ville även Pythagoras förminska det kvinnliga i sina teorier. Så här definierade han till exempel de första heltalen.

Ettan, ansåg han kunde generera alla de andra talen och i förlängningen hela världen.
Tvåan, är det första sant kvinnliga talet. Det representerade tvister och dualiteter.
Trean, är det första manliga talet. Den kan brytas ned i två andra tal och därför representerar den början till matematiken.

Här får vi alltså veta att kvinnan står för tvisterna och splittringen och mannen, naturligtvis, för matematiken.

Ja så är det med den naturvetenskapliga forskningen, de flesta resultaten kommer från män som mest tänker på sex, och huvudsyftet är ofta att förhärliga sig själv, och förringa kvinnor. Därför borde sträckan C inte heta hypotenusan, det låter alldeles för feminint. Det vore lämpligare med hypotensen.

******