söndag, november 30, 2014

Jag, rik och oskyldig svensk

I filmen Magnolias slutscen regnar det grodor från himlen i en sådan omfattning att folk får söka skydd. Det är väldigt otäckt och jag kan aldrig glömma den scenen. När något något sådant händer, övernaturligt och oförståeligt så tänker man gärna på bibliska berättelser. Gud har ju flera gånger utsatt människan på de mest obehagliga sätt, försökt dränka alla, skickat gräshoppor på syndare och hotat att paddor ska översvämma Egypten. Allt för att vi ska ta vårt förnuft till fånga.

Nu när vi gemensamt genom utsläpp av koldioxid förstör jordens klimat sker det så långsamt att vi inte märker av det i vardagen. När vi åker bil till stormarknaden för att konsumera upp våra återstående resurser så är det ett led i den förstörelsen men det tänker vi inte på. Vi vet det, vi känner till konsekvenserna men eftersom det inte syns just nu så lever vi som om det inte finns.

Men tänk om förloppet vore lite mer drastiskt, som i filmen Magnolia. När jag trycker ner gaspedalen börjar det regna och ju fortare jag kör desto mer öser det och när jag kommer till rondellen så börjar vägen översvämmas och framme vid Mjölkuddsbanken har vattnet stigit så att vägen ligger helt under ytan. I en sådan situation skulle jag tvingas släppa upp gaspedalen, stanna bilen, stänga motorn och genast sluta sprida koldioxid. Och plötsligt skulle vattnet börja sjunka undan, och jag skulle få uppleva det som Noa fick se när syndafloden upphörde. I en sådan direktrespons av naturen skulle vi förstå och reagera genom att direkt upphöra med den pågående miljöförstöringen. Men tyvärr, responsen från jorden kommer när det är för sent, och det passar inte oss människor eftersom vi har svårt att idag göra något som någon annan tjänar på om 100 år.

Vi har svårt att föreställa oss problem som kommer att uppstå långt fram i framtiden. På samma sätt har vi svårt att känna empati med människor som lider men som bor långt bort. Ta fattigdom till exempel. Alla vi i Sverige vet att det finns fattiga i världen, till exempel i Rumänien där många inte har mat för dagen, sjukvård eller riktiga bostäder. Och sämst har romerna som bor där. Vi vet att det är så, vi läser om det i tidningen och vi kanske suckar när vi tänker på det, men det ligger ändå tillräckligt avlägset för att inte beröra oss och vår situation. Det är väl deras sak. Vad kan jag göra.

Men nu har Sverige blivit en plats för tiggare, det vill säga fattiga människor som vi vet har funnits, men som vi inte tidigare sett, och som nu finns mitt framför ögonen på oss. Som om det vore en biblisk hemsökelse Gud skickat för att visa att även vi är syndare och fyllda av skam. Och man kan verkligen säga att han har lyckats. Många svenskar känner sig obehagliga till mods, när de får se lidande varje dag utanför sin egen affär, vilket är betydligt svårare än att läsa om fattigdom i tidningen. Och många blir upprörda och kräver åtgärder för att lösa problemet. Men förvånande nog är det många som ser själva tiggeriet som problemet, inte fattigdomen i sig.

Därför är det bra att de kommit hit för att upplysa oss om sina förhållanden. Inte bra att de är fattiga och måste tigga till sina barns uppehälle, absolut inte det, men bra för oss. Vi kan inte längre distansera oss, de berör oss. De är här för att vi ska ta vårt förnuft till fånga.

För när tiggare fyller våra gator så gör det att vi förstår att fattigdom finns i Europa och det är en skam för oss alla.

Därför bör vi vara tacksamma för alla illavarslande tecken som skakar om oss, som kräver att vi tänker efter, eftersom det hjälper oss att ta rätt beslut. Oberoende om det gäller miljön eller fattigdom. Så har Gud alltid jobbat.

"Jag, fattig, syndig människa....... har icke älskat min nästa såsom mig själv." säger vi i Syndabekännelsen.

Men vi tänker  "Jag, rik, oskyldig svensk.....älskar min nästa bara om de är precis som jag själv"

*********



torsdag, november 27, 2014

Uppföljning av "Hur mycket är ett glas"

I augusti skrev jag ett inlägg,"Hur mycket är ett glas" Jag hade varit på Bishop Arms och tagit ett (två) glas vin och upptäckt att det fanns en vit linje som märkte ut var gränsen går för "ett glas vin". Jag blev glad eftersom jag hädanefter slipper oroa mig för jag ska få för lite i glaset, nu var det standardiserat.

Men sen började jag fundera på om Bishop Arms satt strecket på rätt ställe? Finns det riktlinjer för hur mycket ett glas vin är? Ja, det visade sig att i Sverige är det bestämt att ett glas vin är 15 cl medan det i England är ca 18 cl. Men hur mycket får man i glaset då på Bishop Arms, en engelsk krog i Sverige?

Så jag bestämde mig för att undersöka frågan och redovisa resultatet. Jag hann inte göra det före valet som jag lovat men igår så besökte jag krogen och hade då med mig utrustning: en liten burk fyllt med 15 cl vatten.

Forskningsmaterial: En burk med 15 cl vatten

Så det var bara att köpa ett glas vin, som denna gång var fyllt exakt till strecket, varken mer eller mindre. Jag drack upp innehållet (gott!) och hällde sedan i 15 cl vatten från burken. Och......heureka!!....det saknades faktiskt en rejäl bit upp till strecket på glaset, enligt ögonmått motsvarande ca 3cl.

Glaset med 15 cl vatten, en bit kvar till strecket
Jag kan därför med säkerhet gränsande till visshet, (som Leif brukar säga),  meddela Luleås växande befolkning att Bishop Arms följer den engelska standarden, ett glas vin är 18 cl!!

Nu kan ju det här tyckas vara en liten fråga i ett världsperspektiv. Men säg inte det! Frågan om mängden i glas kan ha stor betydelse och till och med behandlas i Sveriges domstolar. Se denna artikel från Dagens Nyheter. Den krogen i Sollentuna skulle man gärna vilja vara stamgäst hos!

lördag, november 22, 2014

Att vara hemma

Förr så fanns det ett uttryck " hemma är där jag hänger hatten" . Det var naturligtvis sett ur ett manligt perspektiv och jag vet inte om det fanns någon kvinnlig motsvarighet. Det skulle i så fall vara: "hemmet är där jag diskar och sköter om en man". Men det fanns väl ingen anledning att beskriva vad som var en kvinnas hem, kvinna och hem har ansetts som rena synonymer.

Men idag är det inte många män som har hattar. Ett hem idag har fått helt andra betydelser. Hela det sociala fältet, umgänget och kommunikationen mellan människor är flyttat från den fysiska platsen till nätet. Till och med inom en familj sker allt större del av kontakterna via sms, mejl och Facebookinlägg.
Samtidigt håller gränserna mellan det privata och offentliga att suddas ut. Vi lägger upp bilder från vår vardag som hela världen kan se och vi bygger hus med så stora fönster att hela kvarteret kan se oss när vi går i kalsongerna inomhus. Författarna skriver inte längre fiktion utan bara om sig själva, vad de gör på dagarna i sina skitliv precis som vi andra, vilka tvättprogram det använder och vad de tycker om sina närmaste bekanta, antingen benämnda med sina verkliga namn elller som Hugo Rask.

Idag är inte "Hemmet" där vi hänger hatten eller diskar och sköter en man, utan det ställe där vi automatiskt kopplas upp på Wifi.

För när jag kommer till vårt hus, redan på bron så kopplas jag upp till mitt eget Wifi och jag känner hur jag anknyter till hela mitt sociala liv som finns runt omkring mig. Nu kan jag utan laggning ha en nära kontakt med min fru när hon sitter på övervåningen och gör ett inlägg på Facebook och jag kan kommentera det och sedan bjuda ner henne på en kopp kaffe. Och nu kan det plinga i plattan och mitt kära barnbarn vill prata en stund på Facetime under tiden som hon lägger ett pussel på köksbordet i Göteborg.

Men som lulebo har jag inte bara ett hem, utan ett hem på de flesta större orter i hela landet. Alla MAX restauranger har nämligen gratis Wifi och om man som jag, har knappat in lösenordet på Max i Luleå, och kommer till en annan stad, så kopplas jag automatisk in på deras nät redan när jag står i kön för att köpa min hamburgare. Det är härligt när jag tar min första tugga i hamburgaren och plockar upp telefonen och den bekanta trekantiga Wifisymbolen på skärmen lyser upp tillvaron och talar om för mig, Sven, nu är du hemma igen. Trots att min hatt fortfarande ligger kvar på hatthyllan i radhuset på Porsön.