torsdag, mars 27, 2014

Om att värdesätta

Jag var på sjukhuset idag för en kontroll och då såg jag att det i korridoren fanns stora affischer som uppmanade alla att svara på enkäter. Det är ju så nuförtiden att oberoende var man går så blir man utsatt för undersökningar av allehanda slag. Vårdcentraler, apotek, affärer och till och med bilverkstäder måste hela tiden mäta hur jag upplevt mitt besök. Allt detta samlas sedan i datasystem som kan användas i reklamen för varan eller tjänsten, om det är positivt resultat vill säga.

Enkäterna inom landstinget var ett led i att undersöka min så kallade "Patientupplevda kvalitet". Jag hade lite svårt att förstå vad det betyder. Är det kvaliteten på min upplevelse som ska undersökas eller är det kvaliteten på verksamheten det handlar om? Kvaliteten på min upplevelse är ju säkert lite bristfällig, jag har lite känslostörningar som jag dragit på mig under livets gång och det kommer nog att påverka resultatet.

När jag satt i väntrummet var jag tvungen att ta reda på vad "patientupplevd kvalitet" egentligen är för någonting, så jag googlade på telefonen. Jag kom in på sidan för Vårdanalys, vilket är en granskande myndighet med patient- och medborgarperspektiv. På hemsidan läste jag:

Enkäternas resultat presenteras i form av ett viktat värde, Patientupplevd kvalitet (PUK-värde). Varje svarsalternativ ges en vikt i förhållande till sin allvarlighetsgrad. Resultaten från varje svarsalternativ adderas, multipliceras med 100 och avrundas uppåt till närmaste heltal mellan 0 till 100.

Aha, tänkte jag, nu förstår jag vad det handlar om, det är mitt PUK-värde man vill ha tag i. Det kunde man ju ha sagt direkt!

Så när jag tog i hand med läkaren efter besöket,  jag var väldigt nöjd med bemötandet, sa jag att jag ger dig ett högt PUK-värde idag. Men det blev lite förvirrat, hon kände inte till vad PUK-värde var för någonting och trodde att jag menade att jag skulle ge henne PUK-koden till mobiltelefonen. Jag harklade mig ursäktande och lämnade rummet. Fyllde aldrig i någon enkät när jag gick.

I morgon på jobbet ska jag börja undersöka min Personalupplevda kvalitet, PUK-värde "kommunalt". Det vill säga hur jag upplever kvaliteten på de andra i personalen på jobbet. Det kommer nog att handla om hur trevliga de är i fikarummet och om de kan förstå ett skämt och inte bara sitter och klagar. De får gärna prioritera mina mejlfrågor före alla andras bagateller och undvika att störa mig på rummet när jag vill sitta ifred. Allt ska jag nedteckna i ett Excelblad där jag viktar olika personals påverkan på mig i en skala där allt multipliceras med 100 och avrundas till närmaste heltal.

De som får ett högt PUK-värde ska jag ge ett gott bemötande, helt enligt kommunens värdegrund. Andra får nog faktiskt anstränga sig lite mer för att höja sitt värde.

*********

Andra bloggare om , ,

tisdag, mars 25, 2014

Till min födelsedag

Idag fyller jag 59 år. De senaste åren har jag inte direkt velat ha några presenter när jag fyller år. Det känns som de förlorat sin funktion i det överflödssamhälle som vi lever i. Så inför den här födelsedagen hade jag en speciell önskan.

Det här fantastiska brevet fick jag idag från mina tre söner och de hade uppfyllt min önskan.


lördag, mars 22, 2014

Dyra och billiga dofter

När man går in på ICA Kvantum så luktar det nybakat bröd vid ingången. Så är det nuförtiden i de flesta mataffärer. Det finns en bakugn där man gräddar bröd för att doften av nygräddat bröd gör oss sugen på något gott vilket stimulerar vårt köpbeteende. Doften påverkar oss på ett nästan omedvetet sätt, vi köper inte bara att gott bröd utan det sätter igång vår lust att köpa alla möjliga olika varor. En mataffär lockar idag inte bara med synlig reklam utan även med dofter riktat direkt till vårt omedvetna.

Om man går in på en affär som JULA eller Biltema för att köpa något mer handfast och tekniskt, kanske verktyg någon form så luktar det inte bröd i ingången. Istället finns där en stark doft av kinesisk billig plast, en plastdoft så omisskännlig att den tränger ut alla andra lukter och odörer. Denna plastdoft förknippas omedvetet med allt som är billigt producerat. Att vandra i den kinesiska platsdoften vaggar in oss i en föreställning om att här kan du köpa det mesta du behöver, men du kan göra det på billigaste möjliga nivå. Dessa affärer har därför stora pallar fulla med plast vid ingången, ofta verktygslådor i blåa eller röda färger.

Finare affärer som säljer elektronik, till exempel Apple store, där luktar plasten från datorer och Ipads betydligt mer sofistikerat. Det är en svag doft av tunn plastfilm som ger en känsla av något förfinat och dyrt, något som är finlemmat och skört, något som man måste hantera varsamt. Jag brukar fundera på hur den speciella Apple-doften är framställd, eftersom den också, precis som JULA-doften, är tillverkad i Kina men ändå så väsenskilt från den billiga doften. Det ligger säkert lika mycket forskning bakom den doften som Mercedes lade ner för att få ljudet från en igenslagen bildörr att låta dyrt och mäktigt. Allt för att skilja ut sig från de andra bilmärkena där ljudet mer påminner om postlådor av plåt när locket slås igen.

I och för sig är jag väldigt glad att jag fortfarande har mitt luktsinne intakt. Förlust av luktsinnet är tydligen det första tecknet på begynnande Alzheimers, läste jag i någon artikel i aftonpressen. Det skulle ju vara svårt att drabbas av en sådan sjukdom, då man inte längre kunde skilja på vad som är billigt och vad som är dyrt när man går ut för att handla. Och dessutom riskerar ens brödkonsumtion att minska till långt under livsmedelsverkets rekommendationer.

*********
Andra bloggare om , ,

tisdag, mars 11, 2014

Torget för de Onyttiga

I Smedjan, innan den nya gallerian byggdes, fanns det soffor och sittplatser utanför dåvarande Domus. Där satt äldre personer med sina rollatorer, tittade på folk och umgicks. Barnfamiljer satt också där med sina matkassar och vilade sina ben en stund innan man skulle hem. Det var en mötesplats mitt i stadens vimmel.

Så byggdes den nya Smedjan. Under det första åren fanns det soffor även där, i och för sig gjorda av plast och så där moderna där designen går före sittvänligheten. Men ändå, de gick att sätta sig en stund och ta en paus i köpandet.

Numera ser det ut så här.



Eller så här.



Att inte ha sittplatser i gallerian har naturligtvis sitt ursprung i konsumismen. Man vill inte ha folk sittande där, de ska gå omkring och köpa saker och när de handlat färdigt får de gå därifrån. En människa är nämligen inte längre en social varelse utan en konsumtionsenhet.

Om någon vill sitta på en stol går det bra att gå in på ett fik som finns på båda våningarna, och köpa en kaffe och ett wienerbröd. Då har du betalt för en stol under en stund. Hur skulle det se ut om du fick sitta ner helt gratis?

Om man ställer sig en stund och tittar på folkvimlet så ser man att nästan inga äldre personer finns i gallerian längre. De har inte rätt konsumtionskraft och frånvaron av sittplatser gör det för jobbigt att släpa sig runt runt på ett tomt golv. Den forna mötesplatsen har blivit en palats för stående och friska köpstarka individer.

Utanför Smedjan finns busshållplatserna. Många går in på Smedjan och väntar på bussen. Alla står på det tomma golvet och väntar och många med artros i knä och höfter brukar luta sig mot någon stolpe.

En affär som vill ha bra försäljning måste ha rörelse inne i affären och helst en snabb musik i högtalarna. Musiken ska stimulera oss att agera, det vill säga att handla. Allt för lugnt tempo i en galleria stimulerar inte konsumtionshysterin, därför kan man inte sitta still och bara glo som många äldre gör. Dessutom har äldre ofta gamla slitna täckjackor som var moderna för tio år sedan, sånt är inte heller bra för affärerna. Det ser osnyggt ut helt enkelt.

Längre ner på Storgatan, kan man vika ner på en tvärgata och komma fram till Köpmantorget. Trots sitt namn har det torget aldrig fungerat som någon magnet för köpsugna människor och affärerna runt torget har ofta klagat på problem med belägenheten. Man har försökt med marknadsstånd, både mindre och lite större röda stugor, men trots det har det inte blivit någon riktig fart där.

På kommunens hemsida kan man tycka till om Köpmantorget. Kommunen vill skapa en attraktiv mötesplats i centrala Luleå. Det är svårt att veta om det ska vara attraktivt ställe för köpmännen runt torget, alltså ett torg i konsumismens tjänst eller ett torg för folk.  Ett torg för affärsmännen måste ju var ett torg utan sittplatser, så att ingen sitter där i onödan utan att plocka upp plånboken. Ett attraktivt torg för rätt sorts människor, det är väl det man menar.

Mitt förslag är istället att skapa ett Anti-Köpmantorg; torget för de Onyttiga.
Gamla människor som bara vill sitta och glo, alkoholister som väntar på att systembolaget ska öppna, de arbetsskygga som vill undvika arbetsförmedlingen, de fattiga med gamla täckjackor, ungdomarna i kläder från Röda Korset, de snåla som har kaffetermosar med sig och en smörgås, miljövänner som sitter där väl skyddade från biltrafik.

Där kommer jag också att sitta och trivas. Tillsammans med människor som har större värde än sin konsumtionskraft. Det attraktiva torget för oattraktiva människor. Hoppas bara att bänkarna är gjorda av trä och inte av den här moderna typen av sten eller stål så att man blir kall i ändan. I förtid.

fredag, mars 07, 2014

Artikel som borde läggas bakom väggen

I torsdagens Norrbottens kuriren skriver Marika Formgren att maktstrukturer, överordning/underordning och strukturell diskriminering är ett vänsterpåfund. Strukturer är "vänsterns snuttefilt" och detta har till och med fått fäste hos liberaler och borgerliga företrädare. Marika Formgren tycker att det gått alldeles för långt med normkritik, genuspolitik i skolorna eller hot med könskvotering till bolagsstyrelser. Att vita heterosexuella män skulle ha privilegier som skulle behöva omfördelas till underordnade, är en annan vänsteridé som är befängd enligt ledarskribenten.

Istället menar hon att allt handlar om individens ansvar för sitt liv, att alla måste anstränga sig för att komma någonstans. Det är disciplin och hårt arbete, pliktkänsla, hyfs och folkvett som måste återställas och det går inte att skylla alls på strukturer. Hon ger exemplet skolans problem som varken beror på resursbrist, stora klasser eller friskolor. Nej det är svenska elever som kommer försent, stökar och istället för att anstränga sig och arbeta hårt ropar ”kränkning!” och kräver särbehandling.

Artikelns budskap är tydligt. Alla problem i vårt samhälle; vare sig det gäller våld mot kvinnor, arbetslöshet, bostadsbrist, fatttigdom, ojämställdhet, ojämlikhet så beror det på lata, okunniga individer som inte förstått att de borde anstränga sig mer.

Det är en helt otroligt imbecill ståndpunkt och när jag läste det i min morgontidning av papper så välsignade jag betalväggen. Jag tänkte på alla utflyttade ungdomar från Luleå i 20-årsåldern som nu finns i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, som saknar egen bostad och tvingas bo i andra hand eller sova på en soffa hos en kompis. Jag tänkte på alla ungdomar som hankar sig fram på tillfälliga och lågavlönade servicejobb där anständiga arbetsvillkor inte längre gäller. Jag tänkte på dem, vilken tur att de slipper läsa sin hemtidning på webben! Slipper läsa om att det är deras eget fel, att de inte anstränger sig tillräckligt och att orsakerna ligger hos dem, inte i en dåligt fungerande bostadsmarknad eller arbetsmarknad. Jag välsignade betalväggen, de slipper läsa det här, för ingen av dem har råd att prenumerera på kuriren.

Men ack vad jag bedrog mig. Just denna ledarartikel ligger öppen på nätet. Den är gratis för alla att läsa. Däremot, Åsa Petersens krönika om tågkaoset, det ligger naturligtvis bakom väggen. För den handlar väl om strukturer.

tisdag, mars 04, 2014

Poul Perris samtal med partiledarna

Det är klart att Poul Perris, i sitt program Nyfiken på, i sina samtal med partiledarna försökt att få grepp om personen bakom, vad som varit avgörande för den politiska åskådningen och det politiska engagemanget. Detta verkar ha upprört många journalister som anser att det politiska samtalet måste alltid ske i skjutjärnsform, där frågor ska peppras fram och ingen ska ha mer tid än 30 sekunder att formulera ett svar. De har en sån övertro på sin egen "avslöjande" förmåga att om någon som till exempel Jimmy Åkesson får ett större utrymme så har till och med SVT svikit sitt uppdrag och numera verkar för rasism i samhället.

Om det vore som dessa belackare tycker så skulle väl deras snabba och kritiska frågor redan ha gjort att folk genomskådat SD för länge sedan. Partiet skulle vara marginaliserat och ligga på 1 procent eftersom massmedia redan avslöjat deras retorik. 

Som om livet vore som Debatt eller Agenda. Där två åsikter ställs mot varandra och högljutt kastas mot den andre i en tävling om vem som kan komma med argumentet som fäller motståndaren. Är inte sådana debatter en form av tourneringar som hölls i Collosseum just innan Romarriket föll? 

Jag tycker att den kritik som kommit mot programformen uttrycker en tydlig nedvärderng av folkets tankeförmåga. Att lyssna på en människas reflektioner kring sitt liv, sin uppväxt och sina bevekelsegrunder är det material som vi alltid använder för att bedöma en annan människas karaktär. Men tydligen gäller det inte politiker. Det verkar som det politiska ska sväva högt över det personliga, att politiker är tomma i sig, och det bara är deras aktuella politiska budskap som gäller. En slags maskiner i reklammakarnas och spinndoktorernas värld.

När man ser den amerikanska serien House of cards, som beskriver det politiska spelet på hög nivå inser man att politik är mer personlig än man kan tro. Drivkrafterna för att engagera sig i en fråga har alltid en inividuell och personlig grund som ibland är långt mer viktig än politikens resultat. 

Programserien Nyfiken på har gett mig en otroligt stor inblick i de enskilda partiernas kärna. Stefan Löfven var den mest genuina människan av alla, där hans uppväxt och erfarenheter var starkt överensstämmande med ett starkt engagemang för utsatta människor och  ökad rättvisa. Jonas Sjöstedt var inte långt efter även om hans engagemang vara mera på det intellektuella planet.  Fredrik Reinfeldt var på en ytlig sport och tävlingsnivå, där att vinna röster verkade vara en kompensation för förlorade basketmatcher. Björklund är en typisk fyrkantig militär där repression alltid är bästa lösningen på alla problem och därför valde han folkpartiet i en röd bruksmiiljö för att ge alla på käften. Åsa Romson och Annie Lööf liknade varandra. Deras politiska intresse väcktes i gymnasiet bara för att det är roligt att diskutera olika åsikter, men båda saknade helt kopplingar till personliga erfarenheter.  Jimmy Åkesson satt och ljög ihop en bra historia som skulle passa hans åsikter, men egentligen är han helt omedveten om sina djupa bevekelsgrunder. Han var den person som skulle få sitta kvar i Perris fåtölj under en tre års terapi kring det som hände i hans familj när den svårt handikappade brodern föddes. En sådan terapi skulle förskona oss andra för hans nationalistiska offerroll som appellerar så många rädda svenskar. 

En gång i tiden så ville Arne Tammer ge oss en kvart om dagen för att få en vältränad kropp. Numera är den tiden nere i 7 minuter workout, som sprids över världen i populära appar. Och det verkar om om det politiska budskapet bara får förpackas i 30-sekundersintervaller för att fungera i den journalistiska diskursen. Allt annat verkar kännas hotande. Enligt mig är det en felaktig uppfattning och det har Poul Perris på ett förtjänstfullt sätt visat.