onsdag, januari 29, 2014

Om förmågan att backa släp

Jag är socionom och jobbar därmed i ett kvinnodominerat yrke. Att arbeta som socionom innebär nämligen att ha 90 procent kvinnor och mindre än 10 procent män som arbetskamrater. Beskrivningen "kvinnodominerat" är egentligen missvisande, för i sådana yrken där det arbetar mest kvinnor så är det ändå någon av de enstaka männen som är chef och dominerar ledningen. Mansdominerade kvinnoyrken är en bättre beteckning, och sådana finns det gott om. I veckan var det fackmöte på jobbet och jag såg att ett helt rum fylldes med kvinnliga socionomer för att lyssna på de två - manliga- ombudsmännen.

Naturligtvis har jag också i många år varit chef, ofta över arbetsgrupper med bara kvinnor. Och mina kolleger på chefsstolarna har också ofta varit män. Men det börjar ändra sig, socialförvaltningen får allt fler kvinnor i ledande befattningar, tack och lov. Själv har jag klivit av chefsstolen och jobbar som utredare.

Nu när man inte springer omkring som brandman och bär tunga slangar, utan sitter runt fikabordet och diskuterar recept och bantningsmetoder, då kanske ens manliga självkänsla ibland kan kännas lite osäker. Det går två socionomer på en riktig karl, brukar en kollega säga till mig.

Jag har haft några saker som jag, bara inför mig själv, sett som viktiga för att ändå behålla lite manlig självkänsla. Något som gör att jag ändå känner att jag tillhör samma kön som vilden som dyker i isvatten, skjuter kronhjortar i fjällen och kör en splitter ny Volvo som han inte behöver betala. Och som är tatuerad på hela ryggen. En sådan kompensatorisk sak har varit att snickra, bygga altaner och stugor på fritiden. En annan har varit att jag är bra på att backa med släpvagn.

Det är otroligt viktigt för en man att kunna backa med släp. Att backa med släp är det yttersta beviset för att kvinnor och mäns hjärnor är olika. Vi män har den där spatiala förmågan att vrida ratten till höger när man vill att släpet ska gå till vänster. Sådant är för svårt för kvinnor, de är bättre på det sociala, att prata om själva transporten sedan det hela är klart.

Men för ett år sedan hände något fruktansvärt. Plötsligt kunde jag absolut inte backa med släpet, det gick åt fel håll och jag hade ingen koll på rattens rörelser. Jag blev helt förskräckt. Hade jag fått nån slags hjärnblödning i det området i hjärnan där manligheten sitter? Eller hade hormonbalansen rubbats i kroppen och produktionen av testosteronet minskat? På jobbet försökte jag sätta mig bredvid de enstaka männen på fikat och föra in samtalet på teknikfrågor eller diskussioner om vilket bilmärke som är bäst. Men inget hjälpte. Jag hade förlorat förmågan att backa med släp.

I höstas när jag körde ved till stugan med en stor släpvagn kom jag på orsaken. Jag har aldrig tidigare backat släp med hjälp av backspeglarna, utan genom att vrida huvudet bakåt och titta på släpet under tiden jag backat. Det är betydlig lättare eftersom man ser släpet direkt och inte i en spegelvänd variant. Men nu, med ålderns rätt, är jag alldeles för stel för att sitta med huvudet bakvänt, nackspärren sätter in direkt och det är lika bra att inte försöka. Så nu, i min ansenliga ålder, måste jag för första gången i livet backa släpvagnen genom  att se i backspeglarna. Och tyvärr, jag måste erkänna, jag klarar det inte.

Så nu funderar jag på hur det kunde gå så illa. Kan det vara så att jag jobbat så många år i ett kvinnodominerat yrke att jag blivit så kvinnodominerad att det till och med blivit allvarliga förändringar i min hjärna? Att den spatiala förmågan tagit allvarlig skada.

Ja, det kan vara så. Idag tyckte jag det var trevligt när vi satt och pratade på fikat, utan att jag behövde sitta i centrum och dominera samtalet. Och jag gillar ju redan Gokväll och Fråga Doktorn. Ja, någonting allvarligt har hänt.


tisdag, januari 21, 2014

Om barns rättigheter

En av de värsta ord jag vet är "vuxenvärlden". Som om vi vuxna lever i en värld fylld av förnuft, klara gränser och klokskap, till skillnad från barnen och ungdomarna och "deras" värld. Det ligger något väldigt förlegat bakom ett sådant synsätt. Som om barnet är något ofärdigt och ofullgånget tills vi vuxna skulpterat om det till något välfungerande, som sedan kan få inträdesbiljett till våran "mogna" vuxenvärld.

Det här synsättet speglas bland annat i alla som "förfasar"sig över barn och ungdomarnas sätt att leva. Vuxenvärlden har ju redan facit och av någon konstig anledning är det alltid på det sätt som dessa vuxna levde själva som barn. Se bara hur bra det gick för mig! Men om man skrapar lite på ytan så kommer fram både den allvarliga mobbningen som förekom på skolorna, att det ansågs som nödvändigt att slå barn både i hemmen och i skolan och hur barn kränktes av vuxna i de flesta sammanhang.

Det är faktiskt så att det varit kvinnornas kamp för sina rättigheter mot den patriarkala makten som sedan har medfört att barnens rättigheter sedermera har stärkts. Före 1920 var mannen förmyndare för kvinnan i äktenskapet. Män hade länge laglig rätt att disciplinera sin fru, till exempel genom aga. Så sent som 1965 kriminaliserades våldtäkt i familjen.

Och först 1979 infördes uttryckligt förbud mot barnaga i föräldrabalken. Barnkonventionen antogs 1989 och utgör en del av folkrätten. Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad

Den värsta representanten för vuxenvärlden enligt mitt sätt att se är psykiatrikern David Eberhard, som skrivit boken "Hur barnen tagit makten". I den boken beskriver han förhållandet mellan föräldrar och barn som en maktrelation. Han menar att tidigare hade de vuxna makten, de bestämde det mesta och "uppfostrade" barnen. Numera, menar han,  har uppfostran blivit ett skällsord och vuxna vågar inte längre säga emot sina barn. Dessutom är de flesta  curlingföräldrar som lyssnar på experter och oroar sig för faror och tänker för mycket på skydd och stöd.

Före 1920 kunde man ha bytt ut orden "föräldrar och barn" i hans resonemang med "män och kvinnor". Då hade "mannen makten, bestämde det mesta och hade rätt att uppfostra sin fru". Men numera är det inte ok. Och det är inte heller ok att behandla barn med olika maktmedel längre. Vi har faktiskt kommit en bit på väg till att inse att barnen också är människor med egna rättigheter.

Idag kan man se barn och föräldrar som diskuterar helt öppet, man ser barn protesterar och som uttrycker sina åsikter. När jag ser det blir jag glad. Äntligen börjar relationen mellan vuxna och barn att närma sig ett förhållande som bygger på respekt för varandra och där föräldern mera har en funktion av att vara vägledare än en människa med oinskränkt makt.

Själv växte jag upp på den tiden då barnet saknade egna rättigheter, och tystnad vid matbordet var en förutsättning för att undvika olika former av repressalier. Vi kunde bli slagna både hemma och i skolan. Så såg den "makt" ut som Eberhard så gärna vill ha tillbaka.

Uppdarering
Läs Lars H Gustafssons inlägg om nannyprogrammen i Tv 4!

******

Andra bloggare om ,

torsdag, januari 16, 2014

Att vandra i läge B

Det är ett nytt år och jag känner mig håglös. Jag har inte riktigt någon målbild för mitt framtida liv. Inte ens för det närmaste kvartalet. Det är nästan så jag bli lite orolig vad jag ska säga till mig själv vid kvartalsuppföljningen nu i april.

Jag sitter ibland i olika väntrum, på vårdcentralen eller sjukhuset. Där finns alltid en bunt kvinnotidningar. Ibland, om det mot förmodan jobbar en man på arbetsstället, så kan det även finnas några jakttidningar. Men jag gillar kvinnotidningar, man kan få veta mycket om smärtlindring vid förlossningar eller hur man tränar bort celluiter på låren.

I en tidning, kanske var det Tara eller Mama, kunde jag för en tid sedan läsa att man måste sätta upp mål för sitt liv. Vad man vill uppnå. Målet kallar man sedan för A. Därefter tittar man på sin nusituation, hur det ser ut just nu, och det kallar man för B. Skillnaden, upplyste tidningen, mellan A och B, det är det som du ska fokusera på att åtgärda.

Åtgärderna skulle sedan ske i fyra steg, men jag kommer inte riktigt ihåg hur det var upplagt. Jag tänkte på min egen situation, när A och B är precis på samma nivå, hur gör man då? När man inte känner för att åtgärda något. När A är lika med B då är man nog håglös, tänkte jag. Kanske borde jag läsa en jakttidning istället. En man ska inte vara håglös, han ska se framåt, ta fram bössan och sikta.

På hemvägen idag från jobbet, när jag gick till bussen, kom jag att tänka på att det är slutrea på affärerna. Kanske man skulle köpa en ny skjorta, så att det händer något nytt. Jag gick in på JOY, en affär som ligger på bottenvåningen i Strand. De har en herravdelning på ca 10 kvadratmeter mitt bland alla damkläder. När jag kom dit stod det en stor skylt att nu skulle de sluta sälja herrkläder och i fortsättningen bara föra damkläder. Jag frågade expediten varför och hon sa att de i alla år gjort förlust på herrkläderna. Så nu blir det damkläder för hela slanten. Jag förstår dem, det är inte värt att satsa på oss män. Jag tror jag köpte min förra skjorta på rean där i januari förra året. Den var rätt snygg faktisk, fortfarande som ny.

Ofta när jag känner mig missmodig brukar jag försöka börja med en ny populär diet. Jag tycker att det livar upp att plötsligt tvingas äta på ett helt nytt sätt, inte hålla på med den vanliga kött och potatismaten. Det brukar vara ett bra mål (sic!) till första kvartalet att gå ner några kilo i vikt. Att sätta upp ett A att sträva emot. Men så hörde jag en forskare på radio som sa att det nu var klarlagt att det är bättre för hälsan för oss över 50 att vara överviktiga, dvs att ha ett BMI mellan 25 och 30. Att vara smal med normalvikt är inte alls bra i min ålder, det kan till och med vara en hälsorisk. Jag tog till mig den nyheten med stort intresse.

Så det blir ingen ny diet. Trist.
Inget A att sträva emot, bara att fortsätta vandra omkring i läge B.

*******

Andra bloggare om , ,

onsdag, januari 08, 2014

Ärende Falu rågrut - del 2 Möjligheternas bröd

Tisdag den 7 januari 2014
Svar från det italienska storföretaget Barrilla, ägare av Wasabröd:

Tack för ditt svar, vi beklagar att produkten inte är till belåtenhet. Vi har en produktnorm för alla produkter som naturligtvis måste följas. Det kan dessvärre hända ibland att brödet avviker från det normala men någon medveten förändring av recept eller bakningsmetod har i detta fall inte gjorts.

Vi inkluderar samtliga reklamationer i vår process för förbättringar. Detta är en del av det arbete som görs på daglig basis för att producera en hälsosam produkt av högsta kvalitet för dig.

Knäckebröd är en komplicerad produkt att tillverka då naturliga svängningar kan förekomma i råvaror och i produktionen som kan leda till att brödet varierar gällande kupighet. Ansvarig personal är medveten om problemet och vi arbetar alltid för att förbättra våra processer. Dina synpunkter är därför viktiga för oss. Vi hoppas att du inte förlorat förtroendet för våra produkter och att vi även i fortsättningen får ha dig kvar som kund.

Med vänlig hälsning,
Konsumentkontakt


Onsdag den 8 januari 2014
Mejl från mig till Barillas Konsumentkontakt:

Tack för ert svar. Efter mitt senaste brev har jag via Facebook fått kontakt med andra som tydligen klagat hos er i samma ärende. Här är ett exempel:

"Sture, hörde av sig till dom om det där för några år sedan. Då sa dom att dom fått in många klagomål och att dom nu arbetade på att få rutbrödet rakt igen"

En annan skriver följande:
"Tredje gången jag tar kontakt och nu har jag tröttnat på att bröden inte är platta utan spricker när man brer dem.....fjärde paketet...Så jag får säga tack för mig efter alla dessa år..."

Ni har alltså känt till problemen en längre tid, men inte lyckats lösa det. Kan det vara fel på er produktnorm? Hur viktiga är mina och andras synpunkter egentligen?

Slutligen. Jag måste ge en eloge till ert företag, särskilt till "Avdelningen för vändande av kritik till egen fördel". Via en person på twitter fick jag tips om att ni istället för att förbättra brödet bytt namn på det. Att det spricker i två delar, eller fyra delar, är numera en del av er reklam för det ni tydligen kallar "möjligheternas bröd".

Jag avslutar härmed kommunikationen med er då jag tyvärr inte längre är intresserad av de Möjligheter till välbefinnande som ni erbjuder mig. Jag är inte längre kund hos företaget Barilla.



*******

Andra bloggare om , , ,

måndag, januari 06, 2014

Just nu är det uppehåll

Lars berättade att han en dag i december var barnvakt och hämtade sin brorsdotter Siri från förskolan. Det regnade och blåste mycket. Vid ett tillfälle på hemvägen sa han till henne...oj vad det regnar och blåser....men då sa Siri, att det regnar inte.....och det blåser inte heller. Det tog en stund för Lars att förstå, att just precis d å hon sa det, föll inte regndropparna direkt på henne; en vindil kanske vände och tryckte undan regnet, samtidigt som det just på den punkten blev några korta sekunders lä. Lars förstod att en tvååring lever så extremt i nuet att även mitt i en storm så finns det sekunder av vindstillhet, och även mitt i ett regn finns ögonblick när regndropparna inte träffar kroppen . Och Siri såg det med sin glädje.

Jag tycker att det är en fin och lärorik historia.

Denna julhelg är det lätt att tänka att det har regnat hela tiden. Men det har det naturligtvis inte gjort, men vår pessimism har en tendens att missa uppehållen, och fokusera på det negativa. Om man till exempel otrivs på jobbet är det lätt att vara på dåligt humör även på fikat trots att fikarasten är trevlig och behaglig. Och när man kommer hem från jobbet ältar man problemen man mött under dagen trots att man just då inte kan göra något åt dem.

Även om man är allvarligt sjuk, så behöver inte symtomen vara ständigt närvarande. Ofta finns det uppehåll i smärtor och dåligt mående, lugna tillfällen då sjukdomen inte finns där i verkligheten, bara som en abstrakt föreställning i sinnet. Därför är alla som är sjuka också friska. De flesta problem som vi har av både fysisk och psykisk natur är bara aktuella i vissa stunder men vårt vuxna pessimistiska sinne har en tendens att smeta  ut dem över vår hela tillvaro.

Barnet förmåga till närvaro har så mycket att lära oss. Ju sämre väder, desto jobbigare situation vi lever i, ju mer problem vi har, desto mer måste vi söka oss till det extrema nuet. Det lilla takutsprånget som skyddar oss från ett strilande regn. Husknuten som ger oss lä för den hårda vinden. Att fokusera på det friska i glipan mellan sjukdomens skov. Nyfikenheten på det som händer just nu. Skapandet. Leken.

Strävan efter att leva i nuet, som barnet gör automatiskt, har på nåt sätt ockuperats av den amerikanska självhjälpskulturen, där läran om mindfulness blivit ett sätt att ge individen skulden för alla samhällsproblem. Uppmaningen blir: Se det positiva i din situation så ska det nog lösa sig, eller visualisera din framgång i livet. Dessa läror är ett ett hån mot människor som har det svårt. Men det betyder inte att vi, så att säga, måste slänga ut barnet med badvattnet. Buddhismen har predikat sin lära i ett par tusen år och de har onekligen rätt i sitt synsätt att vi skapar många problem genom att oroa oss för framtiden eller fastna i pessimistiska mönster.

Även politiska protester och rörelser måste bygga sin kamp på de positiva upplevelserna som vi kan känna i nuet. När vi står i ett demonstrationståg och känner den gemensamma kraften när många människor samlas  och ropar ut sitt motstånd. Något som jag upplevde den 22 december vid Gula Paviljongen vid den anti-rasistiska manifestationen med anledning av händelserna i Kärrtorp. När många vinterhandskar klappar i takt till sånger om kärleken, det är i sådana situationer som visionerna om ett bättre liv formuleras.

Mitt i den mänskliga gemenskapen, i det extrema nuet, upplever vi att just nu regnar det inte. Just nu blåser det inte. Vi står skyddade av varandra och den glädjen  är förutsättningen för att vi ska våga utmana och kräva förändring.

********
Äen andra bloggare om , , ,