30 november 2014

Jag, rik och oskyldig svensk

I filmen Magnolias slutscen regnar det grodor från himlen i en sådan omfattning att folk får söka skydd. Det är väldigt otäckt och jag kan aldrig glömma den scenen. När något något sådant händer, övernaturligt och oförståeligt så tänker man gärna på bibliska berättelser. Gud har ju flera gånger utsatt människan på de mest obehagliga sätt, försökt dränka alla, skickat gräshoppor på syndare och hotat att paddor ska översvämma Egypten. Allt för att vi ska ta vårt förnuft till fånga.

Nu när vi gemensamt genom utsläpp av koldioxid förstör jordens klimat sker det så långsamt att vi inte märker av det i vardagen. När vi åker bil till stormarknaden för att konsumera upp våra återstående resurser så är det ett led i den förstörelsen men det tänker vi inte på. Vi vet det, vi känner till konsekvenserna men eftersom det inte syns just nu så lever vi som om det inte finns.

Men tänk om förloppet vore lite mer drastiskt, som i filmen Magnolia. När jag trycker ner gaspedalen börjar det regna och ju fortare jag kör desto mer öser det och när jag kommer till rondellen så börjar vägen översvämmas och framme vid Mjölkuddsbanken har vattnet stigit så att vägen ligger helt under ytan. I en sådan situation skulle jag tvingas släppa upp gaspedalen, stanna bilen, stänga motorn och genast sluta sprida koldioxid. Och plötsligt skulle vattnet börja sjunka undan, och jag skulle få uppleva det som Noa fick se när syndafloden upphörde. I en sådan direktrespons av naturen skulle vi förstå och reagera genom att direkt upphöra med den pågående miljöförstöringen. Men tyvärr, responsen från jorden kommer när det är för sent, och det passar inte oss människor eftersom vi har svårt att idag göra något som någon annan tjänar på om 100 år.

Vi har svårt att föreställa oss problem som kommer att uppstå långt fram i framtiden. På samma sätt har vi svårt att känna empati med människor som lider men som bor långt bort. Ta fattigdom till exempel. Alla vi i Sverige vet att det finns fattiga i världen, till exempel i Rumänien där många inte har mat för dagen, sjukvård eller riktiga bostäder. Och sämst har romerna som bor där. Vi vet att det är så, vi läser om det i tidningen och vi kanske suckar när vi tänker på det, men det ligger ändå tillräckligt avlägset för att inte beröra oss och vår situation. Det är väl deras sak. Vad kan jag göra.

Men nu har Sverige blivit en plats för tiggare, det vill säga fattiga människor som vi vet har funnits, men som vi inte tidigare sett, och som nu finns mitt framför ögonen på oss. Som om det vore en biblisk hemsökelse Gud skickat för att visa att även vi är syndare och fyllda av skam. Och man kan verkligen säga att han har lyckats. Många svenskar känner sig obehagliga till mods, när de får se lidande varje dag utanför sin egen affär, vilket är betydligt svårare än att läsa om fattigdom i tidningen. Och många blir upprörda och kräver åtgärder för att lösa problemet. Men förvånande nog är det många som ser själva tiggeriet som problemet, inte fattigdomen i sig.

Därför är det bra att de kommit hit för att upplysa oss om sina förhållanden. Inte bra att de är fattiga och måste tigga till sina barns uppehälle, absolut inte det, men bra för oss. Vi kan inte längre distansera oss, de berör oss. De är här för att vi ska ta vårt förnuft till fånga.

För när tiggare fyller våra gator så gör det att vi förstår att fattigdom finns i Europa och det är en skam för oss alla.

Därför bör vi vara tacksamma för alla illavarslande tecken som skakar om oss, som kräver att vi tänker efter, eftersom det hjälper oss att ta rätt beslut. Oberoende om det gäller miljön eller fattigdom. Så har Gud alltid jobbat.

"Jag, fattig, syndig människa....... har icke älskat min nästa såsom mig själv." säger vi i Syndabekännelsen.

Men vi tänker  "Jag, rik, oskyldig svensk.....älskar min nästa bara om de är precis som jag själv"

*********



2 kommentarer:

Steel City Anna sa...

Vilken bra och viktig text!

Sven Teglund sa...

Tack! Ja det är en viktig fråga att fundera kring.