22 november 2014

Att vara hemma

Förr så fanns det ett uttryck " hemma är där jag hänger hatten" . Det var naturligtvis sett ur ett manligt perspektiv och jag vet inte om det fanns någon kvinnlig motsvarighet. Det skulle i så fall vara: "hemmet är där jag diskar och sköter om en man". Men det fanns väl ingen anledning att beskriva vad som var en kvinnas hem, kvinna och hem har ansetts som rena synonymer.

Men idag är det inte många män som har hattar. Ett hem idag har fått helt andra betydelser. Hela det sociala fältet, umgänget och kommunikationen mellan människor är flyttat från den fysiska platsen till nätet. Till och med inom en familj sker allt större del av kontakterna via sms, mejl och Facebookinlägg.
Samtidigt håller gränserna mellan det privata och offentliga att suddas ut. Vi lägger upp bilder från vår vardag som hela världen kan se och vi bygger hus med så stora fönster att hela kvarteret kan se oss när vi går i kalsongerna inomhus. Författarna skriver inte längre fiktion utan bara om sig själva, vad de gör på dagarna i sina skitliv precis som vi andra, vilka tvättprogram det använder och vad de tycker om sina närmaste bekanta, antingen benämnda med sina verkliga namn elller som Hugo Rask.

Idag är inte "Hemmet" där vi hänger hatten eller diskar och sköter en man, utan det ställe där vi automatiskt kopplas upp på Wifi.

För när jag kommer till vårt hus, redan på bron så kopplas jag upp till mitt eget Wifi och jag känner hur jag anknyter till hela mitt sociala liv som finns runt omkring mig. Nu kan jag utan laggning ha en nära kontakt med min fru när hon sitter på övervåningen och gör ett inlägg på Facebook och jag kan kommentera det och sedan bjuda ner henne på en kopp kaffe. Och nu kan det plinga i plattan och mitt kära barnbarn vill prata en stund på Facetime under tiden som hon lägger ett pussel på köksbordet i Göteborg.

Men som lulebo har jag inte bara ett hem, utan ett hem på de flesta större orter i hela landet. Alla MAX restauranger har nämligen gratis Wifi och om man som jag, har knappat in lösenordet på Max i Luleå, och kommer till en annan stad, så kopplas jag automatisk in på deras nät redan när jag står i kön för att köpa min hamburgare. Det är härligt när jag tar min första tugga i hamburgaren och plockar upp telefonen och den bekanta trekantiga Wifisymbolen på skärmen lyser upp tillvaron och talar om för mig, Sven, nu är du hemma igen. Trots att min hatt fortfarande ligger kvar på hatthyllan i radhuset på Porsön.

6 kommentarer:

Elisabet. sa...

Å, vad du är bra!

Bert Bodin sa...

Läste för ett tag sedan att Luleå kommun kommer att sätta upp wifi i hela innerstan. Så snart är vi hemma hos varandra allihop.

Sven Teglund sa...

Elisabet:Tack :) Tänker ofta på dig och att jag kan följa ditt liv i Halland, med dagliga händelser och upplevelser. Det är väldigt häftigt!. Du tillhör min nuvarande bekantskapskrets. Nån gång ska jag hälsa på dig "hemma" också :)
Bert: Låter fantastiskt! Hela Luleå som vårt gemensamma hem!

Matten och Nelsson. Tankar i nutid. sa...

Det där med Max kände jag inte till, kanske för att jag så sällan äter där... Nåt att tänka på inför nästa resa.

Stugan sa...

Men om man har 9 hattar och WiFi men inget FaceBook, har uppkoppling på alla Swedavias flygplatser, MAX och Telias homerun - inte vill bo i en svart låda utan fönster men inte bjuda ut sin hela tillvaron som på en scen och mer lever i tron att - hemma är där man trivs - vad blir det då? Jag trivs inget vidare på Swedavia, MAX eller olika stadsparker med homerun skulle inte kalla det hemma i vart fall. Men i analog dinosariestil fungerar det utmärkt att kika över Rånöfjärden under hattbrättet och läppja på kaffet och prata skit med andra läppjare det känns tidlöst, modernt och faktiskt riktigt hemtamt.

Sven Teglund sa...

Stugan: Det är konstigt men sedan jag installerade Wifi i min stuga så trivs jag betydligt bättre där. Men vi är ju olika, jag tycker det är hemtrevligt på Max, men det är inget för dig, och så är det bara. Och som jag skrivit förut, Facebook för mig är en återgång till de grann-och vänkontakter som jag växte upp med, vilket jag tycker är positivt.