fredag, september 05, 2014

Den evige sonen

Karl-Ove Knausgård skriver i Min kamp nr 6 om vad det betyder att vara far. Hamlet, Jesus, Kafka, Proust var alla söner, aldrig fäder. Det var alltså något med det att vara människa som de inte kände till, och kanske inte heller förstod. Men vad är det att vara far, frågar sig Knausgård. Jo, faderskapet bygger på en förpliktelse, att välja att finnas på plats, det vill säga, man måste helt enkelt bestämma sig för att vara hemma.

Längtan bort och den klassiska manliga drivkraften att åka iväg och "utforska" världen, att så att säga söka det gränslösa, är inte längre möjligt om man vill bli en far. Det hemmet gör är att sätta gränser, och en gränslös far är ingen far, utan en man med barn. En gränslös man är ett barn, det vill säga "den evige sonen".

Den evige sonen tar eller får, han ger inte, och det gör han för han inte är hel, och inte sin egen. Det betyder att han saknar inre ro, har ingen inre tyngd, så som vuxna människor har.

När jag för en tid sedan såg Ruben Östlunds film Turist tänkte jag på passusen i Knausgårds bok. Pappan i filmen beter sig som en far, men är egentligen fortfarande en son som inte lyckats hela sig själv, som inte accepterat förpliktelsen att försaka sin egoism till förmån för familjen, barnen och hustrun. Han lever ett falskt liv, både i yttre och inre mening.

I det yttre visar han det genom att vid en katastrofsituation ta sin mobil och springa iväg för att sätta sig själv i säkerhet, utan att stanna kvar och skydda sin familj. I det inre visar han på en uppenbar splittring, där han gör sig själv till ett offer, och objektifierar sina gränslösa drag, sin feghet, sin otrohet, sin inre rädsla och svaghet. Även i sin självbekännelse, trots att den är ackompanjerad av en våldsam arkaisk gråt, upplever man hans ohederlighet, oförmågan att på ett genomgripande sätt ta ansvar för sig själv.

När jag i veckan såg debatten mellan Gudrun Schyman och partiledaren i rasistpartiet sverigedemokraterna så var det tydligt, det var en vuxen människa och en son som möttes. På ena sidan en människa med tyngd, allvar och som kan ta ansvar för andra människor. På andra sidan, en tonåring som är bra på att käfta emot, även om det så skulle behövas en lögn. En förlorad son som aldrig borde få återvända till riksdagshuset.

*****
Andra bloggare om , ,

2 kommentarer :

Turtlan sa...

Såg debatten jag också och tänkte samma som du. Han liksom "gnälkde" emot mest.

En person med mycket livserfarenhet både från livet och politiken.
En annan person som ger noll tillit.

Det var verkligen kontraster!

Den mannen skrämmer mig!

Sven Teglund sa...

Turtlan: Ja och alla dessa som tänker rösta på honom, de skrämmer mig också. Där finns nog ett stort antal "söner" .....