16 juli 2014

Kollektiv ignorans

På mitt jobb har de som sköter köket, fyller och tömmer diskmaskinen, semester just nu. Till råga på allt har diskmaskinen gått sönder. Så den här veckan har vi som fortfarande jobbar bara satt ner våra kaffekoppar i diskhon eller ställt dem på bänken. Efter några dagar har det bildats ett berg av staplad disk på bänken. Ingen av oss tiotal som jobbar i korridoren har känt något personligt ansvar för att ta hand om det hela och diska upp.

Ett sådant fenomen kallas för kollektiv ignorans. Vi människor är funtade så. Om vi är en grupp på ca 10 personer och alla ser att det behövs göra någonting men ingen har en uttalad uppgift att göra det, så undviker de flesta att stiga fram. Vi förväntar oss att någon annan ska agera, och avvaktar bara. Men det gäller inte alla, ett par av dessa tio kan inte låta bli att agera och ta tag i situationen, trots att ingen annan gör något.

Och mycket riktigt. I morse hade någon diskat upp och gjort rent på bänken. Jag försökte efterforska vem det var som trotsat den kollektiva ignoransen, men ingen visste. Typiskt tänkte jag, att den personen inte brydde sig om att ens skryta.

Om jag får ett mejl med en fråga som bara är riktat till mig så svarar jag naturligtvis så fort jag kan. Men om samma mejl skickas till tio personer samtidigt - "är det någon av er som kan svara på den här frågan"- så så är det oftast bara någon enstaka som svarar. Som om jaget försvinner in i ett anonymt vi.

Att människan fungerar så är inte konstigt. Att gömma sig i en grupp är tryggt och där kan vi känna oss skyddade, precis som fisken i stimmet. Att kliva upp och agera kan vara farligt, vi utmärker oss och kan få kritik, göra fel osv.

I kommunala verksamheter finns en uttalad önskan att alla medarbetare ska ge exakt samma service till medborgarna. Det ska inte vara någon skillnad om du som kund kommer till tjänsteman x eller y. Och det är väl en vacker tanke med det, att den som vänder sig till kommunen ska få likvärdig hjälp och stöd oberoende vilken människa man möter. Men samtidigt innebär det att anställda i offentliga organisationer avpersonifieras, de ska vara "undersköterska", "socialsekreterare" eller "handläggare", och alla fullgör uppgifter enligt "fastlagda rutiner". Om man går in på en kommunal hemsida och söker efter namn på enskilda tjänstemän, så är det är nästan helt omöjligt att få fram det. Organisationer beskrivs i fyrkantiga rutor, inte i form av människor.

Jag tror inte att det är bra. Det finns risk att den kollektiva ignoransen förstärks. För alla vet ju att vi människor är lika men vi är bra på olika saker. En person är social och lätt att prata med men kanske sämre på att hålla ordning, en annan är kanske lite distanserad men noga med att följa regler. Det har betydelse, det är bara att acceptera.

Jag tror att vi måste tänka om. Socialtjänsten måste bestå av människor med namn, ansikten och av kött och blod. Och dessa människor är som folk är mest, det vill säga bra på olika saker. Men beslut om insatser eller stöd ska naturligtvis inte skilja sig beroende på vem det gäller, de måste vara rättvisa och gälla lika för alla.

Och det ska inte vara någon skillnad om du möter någon av de åtta personer av tio som aldrig skulle ta tag i disken som fyller diskbänken, eller om du möter den som utan att någon bett honom eller henne, diskar upp efter andra. När det gäller själva jobbet måste alla ha ett uttalat uppdrag och för det måste var och en ta sitt personliga ansvar.

*******

6 kommentarer:

Elisabet. sa...

Kunde jag göra ett hjärta på tangentbordet, så hade jag gjort det.
Ja, fast här, i kommentatorsrutan.

Sven Teglund sa...

Elisabet: Tack :) och då hade jag också gjort ett, om jag kunnat. Vi kanske ska lära oss det idag? Jag googlar och återkommer!

Sven Teglund sa...

Elisabet: Är det så här enkelt <3 ?

Hans sa...

Som stolt medlem av den gråa massan avstår jag från att kommentera detta provocerande inlägg.

Sven Teglund sa...

Hans: Hahaha....gör du det. Det är din mänskliga rätt att ignorera det helt.

Hans sa...

Tack. Förstår inte varför allt numera ska kommenteras och debatteras, vridas och vändas, i alla dessa så kallade sociala fora. Var finns det något forum för oss osociala? För att inte tala om bristen på mötesplatser för oss som dessutom är rent asociala?