lördag, april 05, 2014

Motivationens betydelse

Lena Andersson ifrågasätter i dagens DN lärarens betydelse. Hon menar att varje elev måste lära sig själv, det är inte läraren som kan göra det. Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna.

Alla idrottsliga framsteg kommer av träning utförd av idrottarens kropp, inte tränarens. Men så fort kunskapen blir teoretisk krånglar vi till det menar hon. Tränaren görs viktigare än träningen och lärandet står och faller med metodik, antal personer i rummet och en magisk auktoritet hos läraren. Lena anser att klasstorlekar, resurser och lärarnas status är underordnade storheter, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv.

Hon har naturligtvis rätt i att det går inte att lära sig ett teoretisk ämne som svenska eller matte, utan att träna, öva och få kunskaper att fastna i den egna hjärnan. Till det behövs egentligen ingen lärare, bara en bra lärobok.

Men Lena Andersson missar en väsentlig sak när det gäller all inlärning och det är motivationen. Det är inte bara begåvning som leder till en stor idrottsman.  Ofta finns det en stark motivation som skapats ur idrottarens uppväxt, önskan om upprättelse för sig och sin familj, att överhuvudtaget bli n å g o n. Det är sådan motivation som får framstående idrottsmän att träna tusentals timmar mer än de medelmåttiga.

Tänk er sedan en svensk skolklass på 20 elever. Fem elever har växt upp med föräldrar som har högre utbildning, bra jobb och en diskussion runt middagsbordet som handlar böcker, kultur eller tekniska spörsmål. Dessa fem förstår redan första skoldagen kunskapens betydelse och de kommer att läsa, öva och träna för att få sin hjärna att fungera på bästa sätt. Tio av eleverna har föräldrar med varierande utbildningsbakgrund där de flesta gör sitt bästa att stödja barnen och uppmuntra dem i skolarbetet. Men motivation hos dessa barn varierar ändå utifrån individuella orsaker. De återstående fem elever kommer från förhållanden där skolan och teoretiska kunskaper inte står högt i kurs. Det kan vara utsatta familjer som har andra problem att hantera. Dessa barn saknar ofta motivation för skolarbetet första dagen de kommer till skolan.

Det Lena förordar är ojämlikhetens skola. Där lärarens enorma betydelse nedtonas till någon som bara ska förklara och förtydliga det teoretiska innehållet och sedan är det upp till varje elev att klara sig själv. Det kan på sin höjd gälla de fem eleverna som kommer från de goda förhållandena. Resten av eleverna, och särskilt de fem som kommer från torftiga miljöer, de behöver verkligen läraren. Läraren som skapar intresset, motivationen och förståelsen för kunskapens betydelse. Till skillnad mot idrottens värld, där e n ska vinna och få guldmedalj, ska a l l a elever i skolan klara sig och tillgodogöra sig förmågan att räkna och skriva. Även om alla inte behöver bli matematiker eller författare, så behövs den teoretiska kunskapen bland annat ur demokratisk synvinkel.

Överhuvudtaget är jag väldigt less på idrottsmetaforer som läggs som ett raster över alla samhällets områden. Det är ofta en förenkling och ett sätt att nedvärdera homo sapiens till en renodlad tävlingsidiot.

*******
Andra bloggares om , ,



3 kommentarer :

lennart sa...

Jag håller med dig till fullo.

Elisabet. sa...

Ja, jag tror också att vikten av en motiverad lärare betyder hur mycket som helst.

Försöker komma ihåg om jag har haft någon sådan ...? Jodå. Men det var inte många.
Eller så klickade vi kanske inte?

Sven sa...

Lennart: Bra, jag tänker på Gustav, han är nog en sån lärare som kan motivera och skapa intresse hos eleverna.

Elisabet: Jag kommer inte ihåg någon direkt lärare som hade betydelse....faktiskt...jo en historielärare som var en stor berättare, det kommer jag ihåg nu. Men jag läste nog läxor för att skammens skull, att inte behöva skämmas för att man svarade fel.