tisdag, mars 04, 2014

Poul Perris samtal med partiledarna

Det är klart att Poul Perris, i sitt program Nyfiken på, i sina samtal med partiledarna försökt att få grepp om personen bakom, vad som varit avgörande för den politiska åskådningen och det politiska engagemanget. Detta verkar ha upprört många journalister som anser att det politiska samtalet måste alltid ske i skjutjärnsform, där frågor ska peppras fram och ingen ska ha mer tid än 30 sekunder att formulera ett svar. De har en sån övertro på sin egen "avslöjande" förmåga att om någon som till exempel Jimmy Åkesson får ett större utrymme så har till och med SVT svikit sitt uppdrag och numera verkar för rasism i samhället.

Om det vore som dessa belackare tycker så skulle väl deras snabba och kritiska frågor redan ha gjort att folk genomskådat SD för länge sedan. Partiet skulle vara marginaliserat och ligga på 1 procent eftersom massmedia redan avslöjat deras retorik. 

Som om livet vore som Debatt eller Agenda. Där två åsikter ställs mot varandra och högljutt kastas mot den andre i en tävling om vem som kan komma med argumentet som fäller motståndaren. Är inte sådana debatter en form av tourneringar som hölls i Collosseum just innan Romarriket föll? 

Jag tycker att den kritik som kommit mot programformen uttrycker en tydlig nedvärderng av folkets tankeförmåga. Att lyssna på en människas reflektioner kring sitt liv, sin uppväxt och sina bevekelsegrunder är det material som vi alltid använder för att bedöma en annan människas karaktär. Men tydligen gäller det inte politiker. Det verkar som det politiska ska sväva högt över det personliga, att politiker är tomma i sig, och det bara är deras aktuella politiska budskap som gäller. En slags maskiner i reklammakarnas och spinndoktorernas värld.

När man ser den amerikanska serien House of cards, som beskriver det politiska spelet på hög nivå inser man att politik är mer personlig än man kan tro. Drivkrafterna för att engagera sig i en fråga har alltid en inividuell och personlig grund som ibland är långt mer viktig än politikens resultat. 

Programserien Nyfiken på har gett mig en otroligt stor inblick i de enskilda partiernas kärna. Stefan Löfven var den mest genuina människan av alla, där hans uppväxt och erfarenheter var starkt överensstämmande med ett starkt engagemang för utsatta människor och  ökad rättvisa. Jonas Sjöstedt var inte långt efter även om hans engagemang vara mera på det intellektuella planet.  Fredrik Reinfeldt var på en ytlig sport och tävlingsnivå, där att vinna röster verkade vara en kompensation för förlorade basketmatcher. Björklund är en typisk fyrkantig militär där repression alltid är bästa lösningen på alla problem och därför valde han folkpartiet i en röd bruksmiiljö för att ge alla på käften. Åsa Romson och Annie Lööf liknade varandra. Deras politiska intresse väcktes i gymnasiet bara för att det är roligt att diskutera olika åsikter, men båda saknade helt kopplingar till personliga erfarenheter.  Jimmy Åkesson satt och ljög ihop en bra historia som skulle passa hans åsikter, men egentligen är han helt omedveten om sina djupa bevekelsgrunder. Han var den person som skulle få sitta kvar i Perris fåtölj under en tre års terapi kring det som hände i hans familj när den svårt handikappade brodern föddes. En sådan terapi skulle förskona oss andra för hans nationalistiska offerroll som appellerar så många rädda svenskar. 

En gång i tiden så ville Arne Tammer ge oss en kvart om dagen för att få en vältränad kropp. Numera är den tiden nere i 7 minuter workout, som sprids över världen i populära appar. Och det verkar om om det politiska budskapet bara får förpackas i 30-sekundersintervaller för att fungera i den journalistiska diskursen. Allt annat verkar kännas hotande. Enligt mig är det en felaktig uppfattning och det har Poul Perris på ett förtjänstfullt sätt visat.



Inga kommentarer :