tisdag, januari 21, 2014

Om barns rättigheter

En av de värsta ord jag vet är "vuxenvärlden". Som om vi vuxna lever i en värld fylld av förnuft, klara gränser och klokskap, till skillnad från barnen och ungdomarna och "deras" värld. Det ligger något väldigt förlegat bakom ett sådant synsätt. Som om barnet är något ofärdigt och ofullgånget tills vi vuxna skulpterat om det till något välfungerande, som sedan kan få inträdesbiljett till våran "mogna" vuxenvärld.

Det här synsättet speglas bland annat i alla som "förfasar"sig över barn och ungdomarnas sätt att leva. Vuxenvärlden har ju redan facit och av någon konstig anledning är det alltid på det sätt som dessa vuxna levde själva som barn. Se bara hur bra det gick för mig! Men om man skrapar lite på ytan så kommer fram både den allvarliga mobbningen som förekom på skolorna, att det ansågs som nödvändigt att slå barn både i hemmen och i skolan och hur barn kränktes av vuxna i de flesta sammanhang.

Det är faktiskt så att det varit kvinnornas kamp för sina rättigheter mot den patriarkala makten som sedan har medfört att barnens rättigheter sedermera har stärkts. Före 1920 var mannen förmyndare för kvinnan i äktenskapet. Män hade länge laglig rätt att disciplinera sin fru, till exempel genom aga. Så sent som 1965 kriminaliserades våldtäkt i familjen.

Och först 1979 infördes uttryckligt förbud mot barnaga i föräldrabalken. Barnkonventionen antogs 1989 och utgör en del av folkrätten. Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad

Den värsta representanten för vuxenvärlden enligt mitt sätt att se är psykiatrikern David Eberhard, som skrivit boken "Hur barnen tagit makten". I den boken beskriver han förhållandet mellan föräldrar och barn som en maktrelation. Han menar att tidigare hade de vuxna makten, de bestämde det mesta och "uppfostrade" barnen. Numera, menar han,  har uppfostran blivit ett skällsord och vuxna vågar inte längre säga emot sina barn. Dessutom är de flesta  curlingföräldrar som lyssnar på experter och oroar sig för faror och tänker för mycket på skydd och stöd.

Före 1920 kunde man ha bytt ut orden "föräldrar och barn" i hans resonemang med "män och kvinnor". Då hade "mannen makten, bestämde det mesta och hade rätt att uppfostra sin fru". Men numera är det inte ok. Och det är inte heller ok att behandla barn med olika maktmedel längre. Vi har faktiskt kommit en bit på väg till att inse att barnen också är människor med egna rättigheter.

Idag kan man se barn och föräldrar som diskuterar helt öppet, man ser barn protesterar och som uttrycker sina åsikter. När jag ser det blir jag glad. Äntligen börjar relationen mellan vuxna och barn att närma sig ett förhållande som bygger på respekt för varandra och där föräldern mera har en funktion av att vara vägledare än en människa med oinskränkt makt.

Själv växte jag upp på den tiden då barnet saknade egna rättigheter, och tystnad vid matbordet var en förutsättning för att undvika olika former av repressalier. Vi kunde bli slagna både hemma och i skolan. Så såg den "makt" ut som Eberhard så gärna vill ha tillbaka.

Uppdarering
Läs Lars H Gustafssons inlägg om nannyprogrammen i Tv 4!

******

Andra bloggare om ,

5 kommentarer :

Elisabet. sa...

Jaha, här skulle jag läsa om Belinda Olsson och Martin Ingvar, men här var det nåt helt annat.
Jag ska säga som det är: jag tyckte oerhört mycket om B O:s program och kände igen mig i det mesta, dvs, jag känner sällan igen mig i det allra yttersta av yttersta, men det törs man ju knappt säga högt.

Ingela sa...

Problemet som Eberhardt talar om finns. Men det handlar inte om makt utan om ansvar. Det ser från mu utkikspunkt ut som så att inte alla föräldrar tar det ansvar det innebär att vara förälder. Det betyder bland annat att man då och då får lov att fatta beslut som går emot barnets vilja. Men det behöver inte innebära att man inte har resonerat om saken och lyssnat till barnets argument. Man sätter som vuxen ramarna och vet ibland bättre, framför allt har man lite längre perspektiv.

Det största problemet med detta är inte att de här barnen är besvärliga, utan att de får det besvärligt. Deras sociala kompetens räcker inte till för att kunna fungera bra ihop med andra vilket leder till ständiga konflikter och misslyckanden. Det tär på krafterna och självbilden och är förödande om man inte kommer tillrätta med det tillräckligt snabbt.

Men det handlar inte om att barnen tagit nån makt som de inte borde ha. Det fattar väl vem som helst. Problemet är helt och hållet orsakat av de vuxna. Alla barn som kan "uppföra sej" gör det. Det är de som inte kan som mísslyckas med det.

Sven sa...

Elisabet: Nytt avsnitt ikväll. Jag har en annan åsikt ;)

Ingela: Ja, du har helt rätt i det du säger, mer nyanserat än mig. "Alla barn gör rätt om de kan", så tror jag också att det är. Och att det krävs av föräldrar att sätta ramar för barn.

Och att det inte handlar om makt, utan ansvar.

Tack för en klok kommentar!

Ingela sa...

Lite onyanserad var jag nog ändå. För det finns föräldrar som gör allting rätt men ändå blir det svårt för barnet att hålla sej inom ramarna, det kan rentav bli riktigt jobbigt.

Det finns såna familjer också och andra orsaker till utagerande beteenden och svårigheter att fungera socialt. Olika funktionshinder t.ex. även om jag personligen tror att somliga bokstäver används lite för frikostigt.

Det jag tyckte till om i förra kommentaren var just det där uttrycket att barnen "tar" makten.

Sven sa...

Ingela: Har uppdaterat llite och tagit bort en mening om störande barn . Nyanserat :) Och lagt till en länk från Lars H Gustafsson, lite på samma tema.