fredag, december 26, 2014

Annandagen



I dag är det en annan dag, inte just denna dag. Juldagarna är speciella, de följer sina mönster, men de är alltid annorlunda än förra årets, traditionerna till trots. Mycket händer på ett år, men det händer också allt mindre, i varje fall i mitt liv. Det är väl åldern. Men jag låter också rutinerna ta över allt mer, till skillnad, tror jag, mot många andra. Jag vill uppleva allt mer inåt och allt mindre utåt, är inte längre så beroende av att det händer nya saker, i verkligheten.

Mitt liv blir alltmer drömlikt. Reser hellre jorden runt med hjälp av resebroschyrer, reseskildringar och Google maps än att jag beställer verkliga flygbiljetter. Tycker att det är lättare att uppleva något i kända marker och försöker fylla mitt liv med hemmaplanslösningar. Och jag läser hellre kokböcker om goda maträtter, och låter det stanna där, än jag utsätter mig och andra för att försöka laga dem. Ingen kan överträffa fotot på maträtten i den moderna kokboken.

Jag läser romaner om människor som har intressanta liv, jag läser om historiska händelser och kulturella analyser av krig och politiska skeenden medan jag dricker mitt kaffe i lugn och ro hemma i min fåtölj.

Jag drömmer om långa strapatsrika vandringar i fjällen, i Sarek, med tält där jag vadar över vattenstrida jokkar eller gör pilgrimsvandringen Santiago de Compostela. Alla äventyr paketerar jag framför teven i form av dramatiserade filmer där allt händer, naturfilmerna, reseskildringarna, äventyrsfilmerna, allt det som jag också kommer att göra någon dag. Men det får bli en annan dag.

Det är så härligt att ha allt kvar, allt det som jag vill se och uppleva. Man vill ju ha något att se fram emot nästa år också. Och massor av promenader och utflykter ska det bli, var så säker.
.
Jag kommer att göra slag i saken, det lovar jag.
Men inte idag.
Det får bli en annan dag.

**********

fredag, december 19, 2014

Kollegor på stan



Det pågår två insamlingar utanför Smedjan just nu, frälsningsarmén och en rumänsk tiggare. Jag frågade frälsningssoldaten, som håller grytan kokande, om han brukar ta det han samlar in och gå över till henne som tigger på andra sidan gatan och ge henne det direkt. Nej, så går det inte riktigt till, sa han, vi ger pengarna till fattiga luleåbor. Men vi ser varandra som kollegor.

Och faktiskt, jag tror att det kommer att bli flera kollegor i framtiden.

Den "kristne" demokraten Göran Hägglund, har så här i jultider, förslagit att asylsökande flyktingar ska få mindre ersättning. Idag har de ju 71 kr/dag i matbidrag, som inte höjts sedan 1994, och ryktet säger att Hägglund tänker sig sänka det betydligt, kanske ner till 30 kr det vill säga ungefär som vad en grillad korv med bröd kostar. Han vill också sänka etableringsersättning som en asylsökande kan få om hen går i ett program hos Arbetsförmedlingen. Etableringsersättningen motsvarar försörjningsstödet, det vill säga det som kallas existensminimum. Hur mycket den kristne Hägglund vill sänka den ersättningen är fortfarande oklar.

Men huvudsyftet är precis som hos de "svenska" demokraterna, att förhindra att flyktingar från kriget kommer hit. Göran vill alltså stänga alla former av inbjudande krubbor och stall här i Sverige som på minsta sätt kan påminna om Betlehem för 2000 år sedan. Ingen ska tro att flyktingar med skägg är välkomna hit.

Så inom kort kan vi till raden av frälsningssoldater, som samlar in pengar till fattiga luleåbor, rumänska fattiga som samlar in pengar till sina barn, också räkna in asylsökande flyktingar, som inte längre kan klara sig på det tillfälliga stöd som samhället, för dem utgivit. Men det har väl inte längre så stor betydelse,  de ska ju bara stanna tillfälligt, sen få de åka hem igen.

*********

fredag, december 12, 2014

Om behovet av fastan



Jag har svårt att se fram emot det klassiska julfirandet. Att äta massor av god mat, dricka julmust, få dyra julklappar och se Kalle Anka klockan tre. Idag frossar vi ju hela året, jag vet inte hur mycket god mat jag satt i mig under det här året, hur många goda glas vin jag druckit och hur många saker jag köpt åt mig själv och andra.

Det var en hel annan sak på den tiden när man var överlycklig för att få en läsk på julafton, den och så den man fick till påsk. Hur ska vi hantera julen idag, frosseriets höjdpunkt, när vi frossar kopiöst hela året? Vem kan bli glad över en skinksmörgås längre? Kalle Anka när man kan se tecknat varje dag hela året? Julmust när vi har mys med godis, läsk och chips varje fredag?

Jo, jag tror att vi måste återupprätta bristen, frånvaron av det goda. Jag föreslår att december i fortsättningen blir en fastemånad, typ ramadan, där vi bara får äta mat som vi inte gillade i skolan. Alltså, från den 1 till 23 december, så äter vi gröt till frukost, spenatsoppa med ägghalva till lunch och leverkaka till middag. Samma meny hela månaden. Bara vatten till maten, ingen läsk, inget vin eller öl.

Dessutom ska teven var stängd hela månaden, biograferna igenbommade och inga julkonserter. Inget roligt under hela månaden.

Och så efter en lång fastemånad så blir det julafton! Tänk frukosten med löjrom, kalvsyltan och den gravade laxen. Ingen havregrynsgröt längre! Tänk julmiddagen med skinkan, lutfisken, pajerna och sillen. Ingen leverkaka! Och så på eftermiddagen, att slå på teven som stått svart och mörk under en hel månad, och Kalle Anka springer omkring igen, vad vi kommer att skratta!

Det svenska folket har förlorat förmågan att fasta, att begränsa sig. Vi sväller över alla breddar och konsumismen har inga gränser. Och ju mer vi konsumerar desto mer missnöjda blir vi, eftersom vi för länge sedan förlorat kontakten med våra grundläggande behov.

Julen kan bara bli en betydelsefull jul igen för oss om vi inför en månatlig fasta.  Att införa en begränsning av våra omättliga begär.

********


onsdag, december 10, 2014

När landet krympte till en sjaskig lägenhet

Det har hänt något med Sverige det senaste veckorna. Fascister i vår riksdag tilläts fälla en socialdemokratisk regering medans borgarna stod skrattande och såg på.  För Lövfen hade under ett helt år, under en hel valrörelse sökt samarbete över blockgränserna, sträckt ut handen för att hålla SD utanför en vågmästarroll. Men nej, ingen tog emot handen från den andra sidan. När sedan det totala avvisandet resulterade i en rödgrön regering så sa alliansen att det var därför man inte ville samarbeta.

Det var så fräckt, att helt skamlöst vända på logikens lag om orsak och verkan. Och där var det en gräns som överskreds. Nu finns det nog ingen återvändo, fascisterna kommer att få stöd från borgerligt håll, precis som hänt så många gånger tidigare i historien.

I helgen var jag till Umeå och lyssnade på poeten Bruno K. Öijer, som läste dikter på sitt karaktäristiska och magiska sätt. En av dikterna i hans nya bok "Och natten viskade Annabel Lee", beskriver det som hänt i Sverige de senaste veckorna. Landet har förvandlats till en sjaskig lägenhet.

DUMHETEN

dumheten
har bara ett ansikte
människans
och mot dumheten kan du inte slåss
dumhet kan varken besegras
eller stängas av
den sprider sitt våld
flinar mot dej överallt i samhällsmörkret
och det råder brist på allt i världen
men inte på dom
som villigt särar på pannbenen
och låter sig våldtas av all skamlös dumhet
den känner inga gränser
färdas snabbare än jordklotet
och kan få ett helt land
att krympa till en sjaskig lägenhet
där idiotin rinner längs väggarna
och kräver att få bli sedd
kräver att bli hyllad och älskad av alla

*******

söndag, november 30, 2014

Jag, rik och oskyldig svensk

I filmen Magnolias slutscen regnar det grodor från himlen i en sådan omfattning att folk får söka skydd. Det är väldigt otäckt och jag kan aldrig glömma den scenen. När något något sådant händer, övernaturligt och oförståeligt så tänker man gärna på bibliska berättelser. Gud har ju flera gånger utsatt människan på de mest obehagliga sätt, försökt dränka alla, skickat gräshoppor på syndare och hotat att paddor ska översvämma Egypten. Allt för att vi ska ta vårt förnuft till fånga.

Nu när vi gemensamt genom utsläpp av koldioxid förstör jordens klimat sker det så långsamt att vi inte märker av det i vardagen. När vi åker bil till stormarknaden för att konsumera upp våra återstående resurser så är det ett led i den förstörelsen men det tänker vi inte på. Vi vet det, vi känner till konsekvenserna men eftersom det inte syns just nu så lever vi som om det inte finns.

Men tänk om förloppet vore lite mer drastiskt, som i filmen Magnolia. När jag trycker ner gaspedalen börjar det regna och ju fortare jag kör desto mer öser det och när jag kommer till rondellen så börjar vägen översvämmas och framme vid Mjölkuddsbanken har vattnet stigit så att vägen ligger helt under ytan. I en sådan situation skulle jag tvingas släppa upp gaspedalen, stanna bilen, stänga motorn och genast sluta sprida koldioxid. Och plötsligt skulle vattnet börja sjunka undan, och jag skulle få uppleva det som Noa fick se när syndafloden upphörde. I en sådan direktrespons av naturen skulle vi förstå och reagera genom att direkt upphöra med den pågående miljöförstöringen. Men tyvärr, responsen från jorden kommer när det är för sent, och det passar inte oss människor eftersom vi har svårt att idag göra något som någon annan tjänar på om 100 år.

Vi har svårt att föreställa oss problem som kommer att uppstå långt fram i framtiden. På samma sätt har vi svårt att känna empati med människor som lider men som bor långt bort. Ta fattigdom till exempel. Alla vi i Sverige vet att det finns fattiga i världen, till exempel i Rumänien där många inte har mat för dagen, sjukvård eller riktiga bostäder. Och sämst har romerna som bor där. Vi vet att det är så, vi läser om det i tidningen och vi kanske suckar när vi tänker på det, men det ligger ändå tillräckligt avlägset för att inte beröra oss och vår situation. Det är väl deras sak. Vad kan jag göra.

Men nu har Sverige blivit en plats för tiggare, det vill säga fattiga människor som vi vet har funnits, men som vi inte tidigare sett, och som nu finns mitt framför ögonen på oss. Som om det vore en biblisk hemsökelse Gud skickat för att visa att även vi är syndare och fyllda av skam. Och man kan verkligen säga att han har lyckats. Många svenskar känner sig obehagliga till mods, när de får se lidande varje dag utanför sin egen affär, vilket är betydligt svårare än att läsa om fattigdom i tidningen. Och många blir upprörda och kräver åtgärder för att lösa problemet. Men förvånande nog är det många som ser själva tiggeriet som problemet, inte fattigdomen i sig.

Därför är det bra att de kommit hit för att upplysa oss om sina förhållanden. Inte bra att de är fattiga och måste tigga till sina barns uppehälle, absolut inte det, men bra för oss. Vi kan inte längre distansera oss, de berör oss. De är här för att vi ska ta vårt förnuft till fånga.

För när tiggare fyller våra gator så gör det att vi förstår att fattigdom finns i Europa och det är en skam för oss alla.

Därför bör vi vara tacksamma för alla illavarslande tecken som skakar om oss, som kräver att vi tänker efter, eftersom det hjälper oss att ta rätt beslut. Oberoende om det gäller miljön eller fattigdom. Så har Gud alltid jobbat.

"Jag, fattig, syndig människa....... har icke älskat min nästa såsom mig själv." säger vi i Syndabekännelsen.

Men vi tänker  "Jag, rik, oskyldig svensk.....älskar min nästa bara om de är precis som jag själv"

*********



torsdag, november 27, 2014

Uppföljning av "Hur mycket är ett glas"

I augusti skrev jag ett inlägg,"Hur mycket är ett glas" Jag hade varit på Bishop Arms och tagit ett (två) glas vin och upptäckt att det fanns en vit linje som märkte ut var gränsen går för "ett glas vin". Jag blev glad eftersom jag hädanefter slipper oroa mig för jag ska få för lite i glaset, nu var det standardiserat.

Men sen började jag fundera på om Bishop Arms satt strecket på rätt ställe? Finns det riktlinjer för hur mycket ett glas vin är? Ja, det visade sig att i Sverige är det bestämt att ett glas vin är 15 cl medan det i England är ca 18 cl. Men hur mycket får man i glaset då på Bishop Arms, en engelsk krog i Sverige?

Så jag bestämde mig för att undersöka frågan och redovisa resultatet. Jag hann inte göra det före valet som jag lovat men igår så besökte jag krogen och hade då med mig utrustning: en liten burk fyllt med 15 cl vatten.

Forskningsmaterial: En burk med 15 cl vatten

Så det var bara att köpa ett glas vin, som denna gång var fyllt exakt till strecket, varken mer eller mindre. Jag drack upp innehållet (gott!) och hällde sedan i 15 cl vatten från burken. Och......heureka!!....det saknades faktiskt en rejäl bit upp till strecket på glaset, enligt ögonmått motsvarande ca 3cl.

Glaset med 15 cl vatten, en bit kvar till strecket
Jag kan därför med säkerhet gränsande till visshet, (som Leif brukar säga),  meddela Luleås växande befolkning att Bishop Arms följer den engelska standarden, ett glas vin är 18 cl!!

Nu kan ju det här tyckas vara en liten fråga i ett världsperspektiv. Men säg inte det! Frågan om mängden i glas kan ha stor betydelse och till och med behandlas i Sveriges domstolar. Se denna artikel från Dagens Nyheter. Den krogen i Sollentuna skulle man gärna vilja vara stamgäst hos!

lördag, november 22, 2014

Att vara hemma

Förr så fanns det ett uttryck " hemma är där jag hänger hatten" . Det var naturligtvis sett ur ett manligt perspektiv och jag vet inte om det fanns någon kvinnlig motsvarighet. Det skulle i så fall vara: "hemmet är där jag diskar och sköter om en man". Men det fanns väl ingen anledning att beskriva vad som var en kvinnas hem, kvinna och hem har ansetts som rena synonymer.

Men idag är det inte många män som har hattar. Ett hem idag har fått helt andra betydelser. Hela det sociala fältet, umgänget och kommunikationen mellan människor är flyttat från den fysiska platsen till nätet. Till och med inom en familj sker allt större del av kontakterna via sms, mejl och Facebookinlägg.
Samtidigt håller gränserna mellan det privata och offentliga att suddas ut. Vi lägger upp bilder från vår vardag som hela världen kan se och vi bygger hus med så stora fönster att hela kvarteret kan se oss när vi går i kalsongerna inomhus. Författarna skriver inte längre fiktion utan bara om sig själva, vad de gör på dagarna i sina skitliv precis som vi andra, vilka tvättprogram det använder och vad de tycker om sina närmaste bekanta, antingen benämnda med sina verkliga namn elller som Hugo Rask.

Idag är inte "Hemmet" där vi hänger hatten eller diskar och sköter en man, utan det ställe där vi automatiskt kopplas upp på Wifi.

För när jag kommer till vårt hus, redan på bron så kopplas jag upp till mitt eget Wifi och jag känner hur jag anknyter till hela mitt sociala liv som finns runt omkring mig. Nu kan jag utan laggning ha en nära kontakt med min fru när hon sitter på övervåningen och gör ett inlägg på Facebook och jag kan kommentera det och sedan bjuda ner henne på en kopp kaffe. Och nu kan det plinga i plattan och mitt kära barnbarn vill prata en stund på Facetime under tiden som hon lägger ett pussel på köksbordet i Göteborg.

Men som lulebo har jag inte bara ett hem, utan ett hem på de flesta större orter i hela landet. Alla MAX restauranger har nämligen gratis Wifi och om man som jag, har knappat in lösenordet på Max i Luleå, och kommer till en annan stad, så kopplas jag automatisk in på deras nät redan när jag står i kön för att köpa min hamburgare. Det är härligt när jag tar min första tugga i hamburgaren och plockar upp telefonen och den bekanta trekantiga Wifisymbolen på skärmen lyser upp tillvaron och talar om för mig, Sven, nu är du hemma igen. Trots att min hatt fortfarande ligger kvar på hatthyllan i radhuset på Porsön.

torsdag, oktober 30, 2014

Mattias på Lillan en kväll i oktober



Onsdag kväll i slutet av oktober. En kamrat ringer mig och undrar om jag vill följa med till Lillan och lyssna på ett samtal med Mattias Alkberg. Efter en viss tvekan bestämmer jag mig för att anta erbjudandet. Jag brygger lite kaffe i en termos och tar med mig, man kan aldrig veta om det går att få en riktig kopp kaffe på ett kulturevenemang.

När jag kommer in på Lillan strax före sju är det redan nästan fullsatt. Sätter mig vid ett bord tillsammans med min kamrat bjuder honom på en kopp kaffe. Och så börjar föreställningen.

Jag är helt oförberedd på vad som komma skall. Det är i en talkshow kallad ”Vi tar ditt liv” som består av en serie samtal med kända Luleåprofiler, där publiken får ta del av dennes bakgrund, liv och historia. I kväll är det som sagt Mattias Alkberg som ska intervjuas av Kerstin Wixe.

Först kommer en skådespelare in på scen och det är till min glädje Nora Bredefeldt, som jag känner sen tidigare och som växt upp på Porsösundet. Hon gör en helt suverän introduktion av vad som ska hända under kvällen och lyckas med sin närvaro fånga och engagera publiken på bara några minuter. Vi får tillsammans lära oss hur vi ska applådera och räkna ner från fem till 0 inför alla inslag på scenen. Enkla medel men väldigt effektivt för att skapa en gemenskap bland oss alla. Nora presenterar ytterligare två andra skådespelare, Philip och Vilde, alla tre från Lule Stassteater och så kvällens musiker, Björn Sjö, även han en känd luleprofil.

Det hela går ut på att Mattias intervjuas utifrån sin livsbana, om sin familj och uppväxt, särskilda minnen från livet och om hur det kommer sig att han blev musiker och poet. Han berättar om viktiga händelser under livet, både positiva och negativa, och vad som har påverkat och format honom till den person han är idag.



Efter en stunds intervju stannar det hela upp, skådespelarna tar över och genom improvisationsteater dramatiseras Mattias berättelse. De är helt fritt kring det minne som han nyss berättat och det görs på ett fantastiskt kreativt sätt. De använder ständigt olika stilar; punk, balett, buskis, opera etc som utgångspunkt för sina korta skådespel och tillsammans med Björns Sjö:s musik skapas härliga visualiseringar av Mattias berättelser. Det är stor humor, glädje men också allvar och en väldig värme.

Jag blir starkt påverkad av föreställningen. Mattias Alkberg är verkligen en människa som kan formulera viktiga saker om livet och skapandet. Allt han säger känns så äkta och är uttryckt utan skyddsnät och utan förbehåll, och han väjer inte för det som varit svårt och det han fått kämpa med i livet. Allt han gjort inom musiken och poesin har djupt politiska och etiska dimensioner, och han har ständigt undvikit kommersialism till förmån för kvalitet och konstnärlig integritet.

Samtidigt är det så kul att han äntligen börjat få den uppskattning i Sverige som han är värd, som visat sig bl.a. genom spelningen på Dramaten i vintras och Bergman-stipendiet i somras. Det blir så uppenbart den här kvällen, att en av Sveriges främsta inom musik och poesi bor i Luleå. Och här trivs Mattias: "Det är så fult här i Luleå, kallt och så lite folk, så det är lika bra att man gör nåt vettigt av situationen" Det vill säga i Mattias fall, skriver, spelar och ger ut skivor!

********

lördag, oktober 25, 2014

Dagens fönster



Vissa motiv är uttjatade när det gäller akvarellmåleri. Gamla rödmålade hus, spröjsade fönster, ladugårdar, lador etc är pittoreska motiv som jag numera brukar undvika. Istället söker jag mig vanligtvis till mer osnygga och osedda delar av omgivningen. Men den här gången bryr jag mig inte, och dagens akvarell är ett fönster i ett gammalt hus, en solig sommardag.

Kanske som ett försök att bemästra flera dagars ständig blåst, snö och regn.



********

fredag, oktober 17, 2014

DOBSOM överdragsbyxa



Det finns en sak som är helt nödvändigt för att man ska överleva vintern i en arktisk stad som Luleå, och det är Dobsom överdragsbyxa. Jag vet att många sörlänningar knappt hört talas om denna en av mänsklighetens stora uppfinningar, men för en Lulebo är Dobsom-byxan helt enkelt skillnaden mellan ett drägligt, skönt liv och rena helvetet. Att i 20 graders kyla vandra på Storgatan i Luleå, där det trots kylan alltid blåser, är omöjligt med bara långkalsonger under jeansen. Nej, man måste ha en fordrad överdragsbyxa, som gör det möjligt att ha flera lager av värmande luft runt stjärten.

Det finns flera olika täckbyxor och överdragsbyxor att köpa på marknaden, både dyrare och billigare än Dobsom, men ingen har ännu lyckats kopiera Dobsoms geniala konstruktion. För det första är vadderingen inte för tjock, utan byxan är rätt tunn. Det är naturligtvis en kompromiss mellan kylavvisningseffekten och bekvämligheten, och där har byxan hittat den perfekta kombinationen: smidig att röra sig i och samtidigt tillräckligt varm. När man köper en överdragsbyxa är det därför viktigt att köpa Dobsom Original, inga kopior duger, det medför bara besvikelser.



Det bästa med byxan är ändå de två långa dragkedjorna på varje sida, hela vägen från midjan ner till ankeln. Det gör den utomordentlig lätt att ta på och ta av. Det gör ingenting om man tagit på sig skorna i förväg, det är bara att öppna kedjorna tillräckligt så kan man dra på sig dem över skorna. Likadant är det när man efter utevistelsen ska ta av byxorna, bara att öppna dragkedjorna helt på varje sida och allt glider av så himla enkelt.

De flesta äkta Lulebor har en Dobsom överdragsbyxa i garderoben. Själv har jag fyra stycken. Det är nödvändigt eftersom varje vinter när sönerna kommer hem från Göteborg och Stockholm, så kommer de, som vi brukar säga häruppe, oklädda. När de ska göra den obligatoriska promenaden runt Porsön vet jag att frågan kommer: har du en överdragsbyxa att låna farsan? Ja, säger jag, här har du en Dobsom, men kom ihåg adressen.

Luleå vill ju som många andra städer att kommunen ska växa, att folk utifrån ska flytta hit, stanna här, föda upp barn och betala skatt. Och vi har ett universitet dit många unga studenter kommer varje år och vi håller tummarna att de ska stanna här efter utbildningen. Men tyvärr, jag tror att det bara är en liten procent av de inflyttade som blir kvar någon längre tid. Det behövs bara några promenader mitt i vintern uppefter Storgatan i 20 graders kyla och nordlig vind, i jeans, i bästa fall med långkalsonger men utan överdragsbyxan Dobsom, så beställer de flesta en hemresa till södra Sverige.

Jag kommer därför att lämna in ett medborgarförslag till kommunfullmäktige. Mitt förslag är att varje nyinflyttad och varje ny student vid Luleå Universitet, får en Dobsom överdragsbyxa i present av kommunen. Den överlämnas vid en särskild ceremoni ute på Porsöfjärden en dag i oktober när första isen lagt sig. Jag är säker på att andelen som blir kvar i Luleå kommer att öka dramatiskt.

*********

Andra bloggare om , ,

onsdag, oktober 15, 2014

Klasstorlekarnas omvända U-kurva

Det verkar vara en allmän åsikt att om man minskar klasstorlekarna i skolan så blir resultatet bättre. Socialdemokraterna är i färd med att göra reformer inom det området.

Men vad finns det för grund för påståendet att mindre klasser är bättre än större? Finns det forskning som talar för det eller är det politikernas egna nostalgiska föreställningar om att det är den lilla byaskolan som är det bästa för barnen. Naturligtvis är det logiskt att tro att ju färre elever en lärare har desto mer tid blir det för varje elev och desto bättre resultat. Men det är bara en halv sanning.

Den engelska författaren Malcom Gladwell belyser den här frågan i sin bok David och Goliat. Det är väldigt många länder som satsat på mindre klasser. Till exempel gjorde USA en stor satsning mellan 1996 och 2004, där en kvarts miljon nya lärare anställdes, och kostnaderna per elev sköt i höjden med 21%. Men, ett stort antal studier har visat att för de flesta länder som precis som USA satsat på mindre klasser, så har inga signifikanta effekter kunna fastställas. Inga mätbara effekter, miljoner till ingen nytta! Endast i några enstaka länder har minskningen av klasstorlek haft betydelse och förbättrat skolresultaten, till exempel Grekland, Island och Israel. Mycket märkligt.

Det har alltså satsas stora summor på att minska klasserna men i de flesta fall till ingen nytta. Förutom i några enstaka länder. Hur kan det komma sig?

Gladwell gör en genomgång av studierna kring klasstorlekens betydelse och kommer fram till att det handlar om en s.k omvänd U-kurva.



Om man har väldigt stora klasser och minskar dessa, så förbättras skolresultatet men bara till en viss nivå. Kurvan planar ut, vänder och när elevantalet minskat till en för låg nivå då börjar resultaten sjunka.

Om man minskar antalet elever i stora klasser, över 25 elever, då blir det positiva effekter. Till exempel i Israel har man en regel att om klassen blir mer än 40 elever så halveras den och delas i två klasser med 20 i varje. Det förklarar varför minskning av klasstorlek gav effekter där.  I toppen på kurvan kan man säga att det finns ett optimalt spann på antalet elever i en klass, och det är  mellan 16 och 25 elever. Det innebär att minska en klass till exempel från 25 till 20 så ger det ingen positiv effekt på skolresultaten, och det var just det som hände i USA. Minskningen av elevantalet skedde hela tiden inom spannet på U-kurvans topp, just i det spann som inte har någon betydelse.

Enligt den omvända U-kurvan blir resultatet sämre och sämre ju mindre klasserna blir från en viss nivå (15 elever). Om klassen blir för liten, börjar eleverna att uppträda "som syskon i baksätet på bilen". Det finns helt enkelt för lite alternativ att välja kamrater och ingen kan komma undan översittare. En väldigt positiv sak verkar vara den mångfald som uppstår i en större klass, att det finns flera av av varje "sort". Om man är elev, särskilt om man är en svag elev, behöver man andra elever omkring sig som ställer samma frågor och brottas med samma problem, så att man känner sig lite mindre isolerad och lite mer normal. När det är för få elever i ett rum minskar chanserna att barnen är omgivna av jämlikar.

Slutsatsen är att det behövs många olika och intressanta röster i ett klassrum, och ju fler elever, både lika och olika, desto större variation blir det i diskussionerna. Energin i en tillräckligt stor grupp gör att läraren avlastas och eleverna får hjälp av varandra. Men som sagt, till en viss gräns, och det antalet verkar vara 25.

Frågan är hur socialdemokraterna kommer att göra. Kommer de att använda symbolpolitik och sänka elevantalet inom spannet 16-25 och därigenom riskera att slänga pengar i sjön?

Vore det inte en mycket bättre reform att helt upphöra med det fria skolvalet, så att den skadliga uppdelningen av elever mellan skolor, där de resursstarka samlas i vissa skolor och de andra blir kvar i sina områdesskolor. En segregering som skapar klasser som blir homogena, som saknar den viktiga mångfalden, och därför leder till sämre skolresultat, inte bara för de svaga eleverna utan även för de mer begåvade eleverna.

********

fredag, oktober 10, 2014

Överlevnadsgruppen

Från början levde människan i en överlevnadsgrupp, ca ett femtiotal personer i varje grupp, skriver Erik Rosell i senaste Socionomen. Han hänvisar till etnologen Åke Daun och hans forskning. Att försvara sig mot fientliga grupper, vilda djur och skaffa föda var gruppens gemensamma uppgifter. Så levde människan i miljoner år och detta jägarsamhälle var helt beroende av samarbetet i gruppen för överlevnaden. När något av förutsättningarna, jaktbyten eller vattentillgången minskade, flyttade gruppen till ett nytt ställe. Själva sättet att överleva bestämde var man skulle bo.

När vi människor blev jordbrukare och bofasta, följde sättet att leva i mindre grupper vidare i den lilla byn. Det fungerade bra eftersom platsen för arbete och boende fanns på samma ställe. Man bodde i olika gårdar, men man kände grannarna och man arbetade tillsammans på fälten.

I och med industrialiseringen började närheten mellan arbete och boende att långsamt brytas upp , men på många sätt kunde överlevnadsgruppen återuppstå i nya former, främst i bruksorter och arbetarkvarter i storstäderna. På bruksorter bodde arbetarna samlat, först i arbetarlängor, senare i egnahemsområden, och alla arbetade på samma ställe, fabriken eller sågverket. När jag växte upp i bruksorten Husum, kände vi i stort sett alla grannar. Och det var inte bara så att alla grannarna arbetade på samma arbetsplats som min far, utan de var ofta också släktingar på nära eller längre håll.

Man kan säga att bruksorten var uppbyggd av överlevnadsgrupper i form av nätverk av grannar, som umgicks, stöttade varann och hjälptes åt med det mesta. Att gå runt till varandra på spontanbesök, prata en stund eller låna något till hushållet, ja det var sådant man höll på med. Och kvinnorna handlade varje dag på Konsum, inte för att man behövde det, utan syftet var främst socialt, att träffas och utbyta de senaste nyheterna. Gruppen gav också trygghet, jag minns till exempel att man ofta gick med s.k listor, det vill säga insamlingar till familjer som drabbats av sjukdom eller olycka.

Men det fanns också nackdelar med denna starka gruppkänsla. Att vara främlingsfientlig eller i varje fall skeptisk i förhållande till de som finns utanför gruppen, de andra, är troligtvis något som vi har med oss från människans långa historia. Den överlevnadsgrupp som vi levt i, som jägare, som jordbrukare eller som arbetare i en bruksort, har ju handlat om vår försörjning. Att få konkurrens om jaktmarker, jordlotter eller arbetstillfällen från andra grupper, har naturligtvis aldrig setts med blida ögon.

I dagens post-industriella samhälle har våra långvariga traditioner av att finnas i överlevnadsgrupper helt raderats ut. De stora industrierna finns inte längre kvar och bruksorterna har övergetts av storkapitalet och lämnat nedlagda industrier och arbetslöshet efter sig. Arbetarstadsdelarna i storstäderna är gentrifierade och husen är övertagna av den kulturella medelklassen.

Idag arbetar min granne på en helt annan arbetsplats än vad jag gör, och det finns inte längre en koppling mellan arbete och bostad. Om man behöver hjälp så vänder man sig till någon professionell, eller någon man känner, även om den bor på något annan område. Grannkontakternas betydelse har minskat drastiskt och istället har vi blivit mer försiktiga i våra relationer med dem.

Nu när möjligheterna  är begränsade att tillsammans med grannar bilda överlevnadsgrupper, så försöker folk ändå återupprätta trygghet och gemenskap på något sätt. Ingen kan nämligen leva helt ensam utan ett fungerande och stödjande nätverk.  Man kan se att det finns i huvudsak två olika vägar som många väljer.

Den ena vägen; en önskan att samhället ska återgå till 50-talet, innan urbaniseringen och industrinedläggningarna slagit till. När vi levde i en trygg avskild värld där det främmande fortfarande fanns utanför våra gränser. Det är en hopplös och omöjlig väg, men där har vi nog många som röstade på sverigedemokraterna.

Den andra vägen; att på virtuell väg återupprätta det tidiga industrisamhällets gemenskap på gruppnivå. Detta har just nu 66 % av svenska folket gjort genom att samla sina vänner på Facebook. Där träffas man flera gånger per dag, pratar om vardagsbekymmer, vad man gör, ska göra och vad man planerar till middag. På Facebook sker nutidens dagliga möten mellan människorna i digitala överlevnadsgrupper, bestående av nära vänner på ca femtio personer. Facebook har ersatt det tidigare folkhemmets dagliga möten på Konsum.

Det vore därför intressant att undersöka sverigedemokraternas väljarkår, hur många av dessa som är med i Facebook. Jag gissar att de flesta tillhör den övriga gruppen, de 34 % som inte är med.  Och som även där känner sig utanför.

******

fredag, oktober 03, 2014

Att lyssna på varandra



Vi lever i en väldigt visuell tid, det gäller att se och synas. När man träffar sin partner spelar synen en stor roll, och många blir kära vid första ögonkastet. Ibland kan man se nyförälskade par sitta på en parkbänk eller på ett fik, och de sitter ofta bara och tittar varandra djupt i ögonen. Utseendet, särskilt ögonen, är viktiga attribut om man ska lyckas på kärleksmarknaden. Att bli sedd, betraktar vi som den yttersta formen av bekräftelse och att inte bli sedd, som ett avvisande och en negligering.

Samtidigt så har människan lätt att se det som är nytt och spännande, men svårare att lägga märke till det vi ser varje dag. Vardagslivet gör oss smygande alltmer blinda för det vi har framför ögonen dagligen. Till exempel, att resa fram och tillbaka till jobbet varje dag gör lätt att man tappar uppmärksamheten på omgivningarna, så att man bara med hjälp av tunnelseende tar sig från a till b. De vackra höstfärgerna på träden vid sidan om vägen kan gå en helt förbi.

Att leva i en relation under en väldigt lång tid, i mitt fall i mer än 35 år, blir naturligtvis en utmaning när det gäller den visuella biten. Att se varandra i stort sett varje dag i så många år tar en allt längre och längre bort från det första ögonkastet. Det blir lätt att missa att frun varit till frissan, skaffat sig en helt ny frisyr och lagt in ljusa slingor. Och det kan kännas som om jag själv inte är riktigt sedd när hon berömmer min nya skjorta som jag redan haft på mig flera gånger det senaste halvåret.

Ett långvarigt äktenskap kan därför inte vila på synen enbart. Den tidiga kärlekens fokusering på utseende, att se och bekräfta varandra med ögonen, övergår så småningom till kärlek byggd på hörselsinnet.

På lång sikt hamnar de flesta par i en gemensam ljudmiljö, där relationen i huvudsak består i att lyssna på varandras ljud som produceras av själva livet. De ljud som vi skapar genom att finnas i hemmet - att vakna, kliva upp, äta, duscha, städa, laga mat, sova - blir det kitt som håller ihop äktenskapet.

Om jag kommit hem före min fru så hör jag henne när cykeln bromsar in framför huset. Sedan låser hon cykeln, jag hör själva nyckeln skramla till, sedan öppnas dörren och hon kliver in i huset. Ytterdörren gnisslar en aning, jag måste smörja den. Det dunsar till när hon släpper cykelväskan på golvet. Om det dunsar två gånger så har hon handlat en matkasse också. Sen ropar hon hej, jag svarar hej utan att titta upp, hon tar av sig ytterkläderna, garderoben i hallen öppnas och stängs. Skorna ställs in under skohyllan, tofflorna har en hård sula, stegen hörs tydligt.

Stegen i trappan, stolen i köket som dras ut, toalettbesöken, när hon låser är det det stora, vattenkokaren sätts på i köket och jag ropar gör te åt mig också, tidningen som prasslar vid köksbordet, diskandet, att tömma och fylla diskmaskinen, sätta på den och den väsnas i två timmar och 14 minuter, telefonsamtalen med mamman, hur har du det idag, ljudet när hon öppnar toalettskåpet, klirrar med tandborstmuggen, tandborstningen, spottet ut i handfatet, bortsköljningen.

Och alla ljud som vi delar på under varje natts sovande, snusande, snarkningar, mummel i sömnen, knaket i sängen när vi vänder oss. Katten som väcker oss tidigt på morgonen med sitt jamande.

Dessa ljud hör jag halvt omedvetet, de finns där som en gemensam bakgrundsmelodi till vårt förhållande, som vi båda ständigt lyssnar på, jag på hennes ljud, hon på mina. Det är ljud som gör att jag känner mig bekräftad, att hon finns i huset och att hon lever med mig.

När hon inte är hemma är det väldigt tyst. Det kan kännas skönt ett tag, ensam i lugn och ro, en slags vila. Men om det blir flera dagar i sträck blir det svårare. Tystnaden påminner mig om en slags kärlekslöshet, och jag känner mig alltmer ohörd. Sådana gånger är det väldigt skönt att höra den speciella dunsen när hon är tillbaka och kliver upp på bron, och det skälver till i en aning i plåttaket.

*********

onsdag, september 17, 2014

Luleå är ett föredöme



Den eminente statsvetaren Katarina Barrling gjorde en intressant analys på valvakan i Svt. Hon menade att det idag finns en vertikal dimension som skär rakt igenom vänster-högerskalan. På ena sidan har vi jämställdhet, miljö, identitet och självförverkligande. På andra sidan, nationen och säkerhetsfrågor. Fi och SD är starkt identifierade till dessa två separata vertikala rörelser.

Den feministiska rörelsen är post-materialistisk. Många har det materiellt bra, känner sig trygga och bryr sig inte så mycket om ekonomi och säkerhet, och tar därför ett steg vidare, mot utveckling av ett mer jämlikt och mjukt samhälle. På andra sidan finns de som inte känner sig lika säkra, och den otryggheten leder till en röst på SD. Därför finns det en klyvning i landet, där dessa två dimensioner dragit till sig många röster, men på grund av helt motsatta värderingsgrunder.

Man kan nog konstatera att de ökade ekonomiska klyftor som blivit resultatet av Alliansens åtta år har gett denna uppdelning av landet. Det är arbetslösa, huvudsakligen män, på en alltmer utarmad landsbygd som röstat på Sverigedemokraterna med utgångspunkt från två frågor, rädsla för invandringen samt politikerförakt/missnöje med etablissemanget. Den andra dimensionen, feminism, antirasism och identitet har gått fram i storstäderna, i Stockholm fick Fi 7,2 procent. Tydligare kan det inte bli.

På riksplanet har de rödgröna misslyckats med att fånga båda dessa dimensioner. Löfven satsade på jobben, jobben, jobben och missade den postmaterialistiska rörelsen. Och genom att inte ha något som helst intresse, precis som moderaterna, för integrationsfrågor fick SD ett fritt utrymme. Vänsterpartiet satsade på nej till vinster i välfärden men lyckade inte formulera något riktigt ja till något annat. Från höger till vänster missade man de två dimensionerna.

Det är med stor glädje man kan konstatera att Luleå socialdemokrater lyckats mycket bättre än de på riksplanet. S behåller egen majoritet i kommunen, visserligen ökar SD till 4 procent men det är betydligt måttligare än i landet i stort. Dessutom lyckade inte Fi ta sig in i kommunfullmäktige, vilket man kan tolka som att de inte behövdes. Varför denna  socialdemokratiska framgång för Luleå kan man fråga sig, vad har Luleå som inte landet har?

Jag tror att det beror på att Luleå framgångsrikt satsat på fyra saker:

För det första har kommunen stått emot privatiseringshysterin och har till exempel avvisat alla privata alternativ inom vård och omsorg. Samtidigt har kommunledning satsat stort på att utveckla och modernisera arbetsmarknaden efter nutidens förutsättningar. Facebooks etablering i kommunen kan ju sägas vara ett exempel på en post-materialistisk investering, det handlar idag om sociala relationer, inte längre bara om stål.

För det andra har Luleå under lång tid prioriterat integrationsfrågor. Bland annat har Solveig Eriksson, forne chefen för invandrarservice, haft en stor betydelse för alla dessa fina projekt som bedrivits för utrikesfödda, särskilt på Hertsön där olika projekt avlöst varandra. Och kommunledningen har ständigt visat ett stort engagemang när det gäller inkludering av minoriteter som romer, finsktalande etc.

För det tredje, strävan efter jämlikhet, har fått en stor plats i Luleå de senaste åren. Kommunen har tagit in den sociala dimensionen i all kommunal planering. Det finns inte längre bara planer för avlopp och husbyggande, det finns också program som till exempel Alla jämlika, som slår fast alla barn och unga i kommunen ska växa upp under jämlika förutsättningar. Det här innebär att kommunens förvaltningar tillsammans ska arbeta för att jämna ut skillnader mellan olika grupper, olika bostadsområden, när det gäller ekonomiska och sociala förhållanden.

Till detta kan läggas en fjärde dimension; arbetet för ökad jämställdhet mellan könen, lyckade satsningar på att motverka våld i nära relationer, stödet till Luleå Pride, öppenhet inför HBTQ-frågor etc. Här har kommunledningen varit drivande på många sätt. Luleå har förändrats av detta. Staden är ingen hård stålstad längre, utan öppen, tolerant, kreativ och feministisk.

Därför, det första Stefan Löfven borde göra är att besöka sina socialdemokratiska kollegor i Luleå, och lyssna på dem som ett föredöme. Det räcker nämligen inte längre att bara tänka på höger och vänsterskalan, även de vertikala dimensionerna måste hanteras.

********

Andra bloggare om , , ,

onsdag, september 10, 2014

Politisk värmebölja


Flykting från varmare länder

Den sommarvärme som vi går och längtar efter större delen av året, låg still över oss i flera veckor i sommar. Det är konstigt att när värmen äntligen kommer till oss i norr och stannar en längre period, då känns det nästan som det vore fel på något sätt, nästan som en slags kränkning av våra gränser från främmande makt. Något utländskt, ofta kallar vi den ryssvärme, ibland något medelhavsaktigt.

Det är betydligt enklare när det som vanligt är kallt häruppe så att vi kan resa till ett annat varmt land, och stanna där en vecka eller så. Då har vi bättre kontroll, hur länge vi utsätts för värmen har vi bestämt redan när vi bokade charterresan. Vi svenskar gillar nämligen att ha kontroll på det mesta.

Man kan ju fundera på om rasistpartiet sverigedemokraterna haft draghjälp av sommarens extrema värme, att många otrygga människor på landsbygden känt en slags omedveten upplevelse av att vi redan är invaderade av utländska och främmande element. Jag hörde två kvinnor samtala utanför Coop i Kalix, efter sex veckors ständig värme, och de var överens om hur FRUKTANSVÄRT det var med denna värme, de fick ingenting gjort, de kunde inte sova på nätterna, och benen var svullna över alla gränser. När jag hörde deras retorik så kände jag igen den från sverigedemokraterna, ungefär som de upplever invandringen.

Det gör mig orolig att september fortfarande är så varm även här uppe i norr. Hur ska det gå med valet nu? Jag hoppas på en riktig köldknäpp innan söndag, så folk röstar vänster som de gjorde förr, innan klimatförändringarna.

Jag är övertygad om att folk blir höger av värmeböljor, man tar lätt på livet och tror att var och en kan klara sig själv och bara sitta och pimpla vin på uteserveringar. Vänster blir man av kyla och umbäranden. En dag mitt i januari när det är 30 grader kallt då är solidariteten och behovet av gemenskap som störst. Varför lägger vi inte valdagen i januari? Då skulle det bli andra bullar.  Och man förstår ju varför Alliansen är helt ointresserad av åtgärder mot uppvärmningen av klimatet, de vill ju inte motverka sig själva.

Min kompis på jobbet brukar säga, tänk häst, inte zebra när du hör hovar klappra förbi utanför fönstret. Det är hans sätt att påpeka att man inte ska tänka det värsta, utan det mest troliga alternativet. Det är lätt att tänka zebra inför det här valet när man tänker på rasisterna och nazisternas som tagit allt större plats i samhället.

Men jag väljer att tänka häst: det troligaste alternativet är att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen och de kommer att rida in i huset som värsta polisinsatsen och skrämma sverigedemokraterna på flykten. Och faktiskt, det är lika bra att de flyr till något varmare land på en gång, för sådana flyktingar vill vi inte ha här.

********
Andra bloggare om , ,

fredag, september 05, 2014

Den evige sonen

Karl-Ove Knausgård skriver i Min kamp nr 6 om vad det betyder att vara far. Hamlet, Jesus, Kafka, Proust var alla söner, aldrig fäder. Det var alltså något med det att vara människa som de inte kände till, och kanske inte heller förstod. Men vad är det att vara far, frågar sig Knausgård. Jo, faderskapet bygger på en förpliktelse, att välja att finnas på plats, det vill säga, man måste helt enkelt bestämma sig för att vara hemma.

Längtan bort och den klassiska manliga drivkraften att åka iväg och "utforska" världen, att så att säga söka det gränslösa, är inte längre möjligt om man vill bli en far. Det hemmet gör är att sätta gränser, och en gränslös far är ingen far, utan en man med barn. En gränslös man är ett barn, det vill säga "den evige sonen".

Den evige sonen tar eller får, han ger inte, och det gör han för han inte är hel, och inte sin egen. Det betyder att han saknar inre ro, har ingen inre tyngd, så som vuxna människor har.

När jag för en tid sedan såg Ruben Östlunds film Turist tänkte jag på passusen i Knausgårds bok. Pappan i filmen beter sig som en far, men är egentligen fortfarande en son som inte lyckats hela sig själv, som inte accepterat förpliktelsen att försaka sin egoism till förmån för familjen, barnen och hustrun. Han lever ett falskt liv, både i yttre och inre mening.

I det yttre visar han det genom att vid en katastrofsituation ta sin mobil och springa iväg för att sätta sig själv i säkerhet, utan att stanna kvar och skydda sin familj. I det inre visar han på en uppenbar splittring, där han gör sig själv till ett offer, och objektifierar sina gränslösa drag, sin feghet, sin otrohet, sin inre rädsla och svaghet. Även i sin självbekännelse, trots att den är ackompanjerad av en våldsam arkaisk gråt, upplever man hans ohederlighet, oförmågan att på ett genomgripande sätt ta ansvar för sig själv.

När jag i veckan såg debatten mellan Gudrun Schyman och partiledaren i rasistpartiet sverigedemokraterna så var det tydligt, det var en vuxen människa och en son som möttes. På ena sidan en människa med tyngd, allvar och som kan ta ansvar för andra människor. På andra sidan, en tonåring som är bra på att käfta emot, även om det så skulle behövas en lögn. En förlorad son som aldrig borde få återvända till riksdagshuset.

*****
Andra bloggare om , ,

lördag, augusti 30, 2014

Mindre valfrihet

Liberalerna förespråkar valfrihet, det vill säga om folk bara får välja utifrån sin egennytta, sin egoism, då kommer de att göra bra val och bli nöjda. Sen om detta sker på en marknad, där var och en väljer utifrån sina egna preferenser, då blir det en stabil och fungerande marknad.

Men hur är det egentligen med valfriheten, hur väl fungerar den egentligen och kan folk i alla lägen göra val som är bra för dem?

När jag cyklar till jobbet varje dag tillhör jag den skara av oss vuxna som har cykelhjälm. I Luleå väljer majoriteten cyklister att inte ha hjälm, trots att alla vet att det idag är farligare och förenat med större risker att cykla än att åka bil. I bilen sätter numera de flesta på sig bältet. Men på den tiden det var frivilligt var det samma sak där, bara en bråkdel satte på sig bilbältet, man körde hellre ihjäl sig än att man använde den livförsäkring som hängde vid sidan om sätet. Till slut tog staten tag i frågan, upphävde valfriheten, och lagstiftade om bilbälten och lade till böter vid olydnad. Nu har i stort sett alla på sig bältet, även vid kortare sträckor.

Jag tror ingen förälder skulle skicka ut sina småbarn idag på cykel utan hjälm. Men däremot så väljer de att riskera att barnens föräldrar blir allvarligt skadade, utan att ha en tanke på vilka konsekvenser det kommer att få för barnen.

En del väljer att inte ha hjälm för att det ser töntigt ut, andra för att de är rädda att förstöra frisyren. Sådana intellektuellt djupgående analyser brukar ligga bakom varför folk väljer som de gör.

Jag tror inte på valfrihet, hellre mera likriktning och statlig styrning. Högre skatt på gruvbolag som de inte kan välja att slingra sig ur. Poliser som sätter stopp för nazister istället för att välja att sikta in sig på vanligt folk som demonstrerar emot rasism. Ingen valfrihet i vård och omsorg mellan kommunala och privata alternativ, endast ett alternativ, det kommunala. Inget fritt skolval. Ett, och endast ett, statligt apotek. Halverad sockerkonsumtion genom läskförbud. Färre alkoholtillstånd och mer restriktioner. Förbud mot SUVar i tättbebyggt område. Hjälmtvång när man cyklar.

Men det finns ett val som jag vill ha kvar: Att kunna välja en rödgrön regering.

******

Andra bloggare om

torsdag, augusti 28, 2014

Hur mycket är ett glas?



Jag har tidigare skrivit om 2-regeln, som jag tillämpar kring alkohol. Om jag dricker något alkoholhaltigt till middagen eller på puben så finns det en begränsning, endast två enheter per dag. Alltså, vin, öl, eller snapsar, det spelar ingen roll, två glas är de högsta tillåtna antalet, då är ransonen slut för den dagen.

Om man lever efter 2-regeln blir man extra uppmärksam på mängden i varje glas. Det är ju inget problem när jag är hemma och själv häller upp ett glas vin, då fyller jag bara upp så nära kanten jag kan. Men om jag äter på en restaurang eller beställer ett glas vin på krogen, då kan slumpen spela en stor roll hur mycket kyparen häller upp. Ibland tycker jag att det blir tillräckligt mycket men ofta, alldeles för lite. Och man kan ju inte direkt säga till, att jag vill ha mer.

Igår när jag gick på Bishop Arms och tog ett (två) glas vin blev jag glatt överraskad. På vinglaset fanns nu en vit linje som märkte ut var gränsen går för "ett glas vin". Hädanefter behöver jag inte oroa mig att jag ska få för lite, det är standardiserat. Utmärkt.

Men sen började jag grubbla, hur många centiliter ska det egentligen vara när man köper ett glas vin? Har Bishop Arms satt strecket på rätt ställe? Finns det riktlinjer?

Jag hittade en artikel i Svenska Dagbladet.

I Sverige har alkoholforskare bestämt att ett glas vin ska vara exakt 15 cl. Det blir alltså fem glas per flaska. I England däremot räknas 17,5 cl som ett standardglas.

Restaurangansvariga utgår ofta från hur många glas de kan få ur en öppnad flaska. De som är generösa räknar aldrig med mer än fyra glas per flaska – vilket betyder runt 18 cl per glas, alltså ungefär som engelsmännens mått. Men de flesta krogar vill helst klämma in fem glas per flaska.

Så nu funderar jag på Bishop Arms vita linje. Är det 15 eller 18 cl i glaset. Jag måste undersöka det. Nästa gång jag går dit tar jag ett mätglas med mig och kollar upp det hela. Jag kommer att redovisa resultatet innan valet.

********

Andra bloggare om

tisdag, augusti 26, 2014

Stipendiestugan



Våra söner Jonas och Anders driver tillsammans bok-och skivbolaget Teg publishing. De ger ut ett antal prominenta artister och författare; Mattias Alkberg, Po Tidholm, Erik Holmstedt, Könsförrädare, Maria Eriksson, Pernilla Berglund, Björn Åkerstrand mfl. Och nu i september kommer Annika Norlin att ge ut sin bok Texter på förlaget. Se henne här i senaste Babel.

I våras fick jag idén att våran stuga i Ryssbält, som ligger ensligt i Norra Norrlands kustland, skulle kunna vara ett bra ställe för skapande arbete, ett avskilt rum för kreativt skapande. Så hädanefter är vår stuga också en Stipendiestuga. Författare eller musiker som är kopplade till Teg publishing har möjlighet att vistas i stugan en eller två veckor, för att koppla av eller för att skriva ett mästerverk!

Tegs förste stipendiat, poeten Pernilla Berglund från Umeå, har nu bott i stugan förra veckan. Tyvärr så regnade det en hel del så det blev väl inte så mycket utevistelse för henne men å andra sidan blev det mycket tid till att färdigställa kommande böcker. Jag ser verkligen fram emot hennes nästa utgivning.

******
Andra bloggare om , , , ,


fredag, augusti 22, 2014

Strategin är klar men den kommer inte att uttalas

Hur ska man tolka Reinfeldts sommartal? Har han plötsligt, efter att ha gett 130 miljarder i skattesänkningar, blivit någon slags humanist som värnar om flyktingar så att man nu måste börja höja skatterna istället,  för att "rädda" välfärden. Maciej Zaremba, i dagens DN, tolkar hans tal som om Fredrik Reinfeldt blivit en ny Olof Palme, som pratar om solidaritet med de utsatta i omvärlden. Och att socialdemokraterna inte förstått hans storhet och starka solidaritet.

Hur dum får man vara? Har inte Zaremba, som i övrigt brukar vara klok, efter 8 år genomskådat Moderaternas politiska strategi, som innebär ett ständigt taktikspel i syfte om att förändra Sverige allt längre högerut, utan att berätta om det! Jobbskatteavdraget var till exempel en skattesänkning av enorma mått, det vill säga traditionell högerpolitik, men Moderaterna beskrev det som ett sätt att "minska utanförskapet", ge folk "incitament för att arbeta". Dräneringen av resurser till välfärden som skett under Alliansen har därför skett under en väl formulerad täckmantel.

Att skapa täckmantlar för sina verkliga syften, det är det som Reinfeldt är expert på. Det som går hem hos opinionen det säger man, det som inte går hem hos opinionen det säger man inte. Så är erfarenheten efter 8 år.

Hur kommer det sig då att Reinfeldt plötsligt säger något som han vet många inte vill höra? Eftersom Sverigedemokraterna har 10 procent av väljarna så vet vi ju att det finns många väljare som tror att det är kostnaderna för invandringen som är orsaken till den försämrade välfärden. Trots att det egentligen är privatiseringar där vinster gått till rikskapitalister samt 130 miljarder i skattesänkningar.

Naturligtvis finns ett syfte. Alla andra partier, från M till V, har hela mandatperioden motsatt sig SD:s uppfattning att invandringen kostar samhället stora summor. Man har hela tiden visat på allt positivt som invandrare tillför samhället, vilket även innebär ett ekonomiskt plus. Reinfeldt har satt en tydlig gräns mot rasism och främlingsfientlighet. Men nu säger han plötsligt samma sak som SD: Invandringen kommer att kosta så mycket att det kommer att drabba den svenska välfärden.

Förutom Zarembas artikel finns i dagens DN en helsida reklam från Sverigedemokraterna. Det är inte förvånande att de citerar från sommartalet. Så här skriver man:

Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade: "Jag kan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen."

SD drar sedan sin slutsats av det som Reinfeldt sagt, att det är dags för en mer kostnadseffektiv flyktinghjälp i krisområdets närhet, för att kunna prioritera välfärden här hemma.

I veckan kom också Alliansens utspel kring regeringsfrågan. Den något diffusa kontentan är att Alliansen kommer att sitta kvar även om det rödgröna blir större än dem, om de rödgröna inte kan visa på vilka partier som ska ingå i en regering, med tillräcklig majoritet för att få igenom en budget.

Naturligtvis är det utomordentligt tydligt vilken strategi moderaterna har anammat denna gång, som döljs med språkets hjälp. Man säger en sak men syftet är ett annat. Först kom moderaten Cecilia Magnussons debattartikel om att förbjuda tiggeriet, en uppenbar idé i Sverigedemokraternas anda. Sedan kom Reindfeldts sommartal där han plötsligt, efter fyra år, ger Sverigedemokraterna rätt i att invandringen kommer att kosta så mycket att vi inte har råd till välfärdssatsningar. Ett tal som faller väl in i och nu används i Sverigedemokraternas propaganda. Sedan kommer veckans diffusa krav från Alliansen kring regeringsfrågan.

Slutsatsen är klar: Alliansen har bestämt sig för att regera vidare med stöd av Sverigedemokraterna. Men som vanligt, de kommer inte att säga det, det kommer att heta något annat.

onsdag, augusti 13, 2014

Olika former av tiggeri

S-politikern Nils Harnesk bedriver organiserat tiggeri för att stödja sig SJÄLV inför valet. Man kan skänka tio kronor eller mera.



Men det är inte sånt här organiserat tiggeri som moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson, 52, skriver om i en debattartikel i dagens DN. Hon vill ju bara förbjuda det tiggeri som sker på gatan, inte det tiggeri som pågår på nätet och Facebook.

Om nu mot förmodan moderaterna får igenom förslaget om att förbjuda gatutiggeriet kan ju därför Harnesk fortsätta att tigga på nätet helt lagligt. I och för sig, jag tycker att han borde ta sina insamlade kampanjmedel och ge dem direkt till den rumänska kvinnan som sitter utanför Kvantum och tigger. Hon samlar ju faktiskt inte in pengar bara till sig själv, utan till hela sin familj.

******

torsdag, augusti 07, 2014

När människan blev humankapital

Röd kurva: arbetslöshet, blå kurva: a-kassa. 

När moderaterna bytte betydelsen på "arbetaren", från att ha varit en representant för arbetarklassen till att bli synonymt med "en som har ett arbete" rubbades maktbalansen i landet. Nu var det inte bara vårdbiträden, gruvarbetare och fabriksarbetare som var arbetare, utan även direktörer, bankmän och kapitalister betraktades som arbetare. Samhället delades därefter upp i två grupper; de som arbetar, som är värdefulla för tillväxten, och de som inte arbetar, som icke är önskvärda. De som inte arbetar betraktades som "utanför" samhället i det s.k utanförskapet, arbetslösa, sjuka, pensionärer och funktionsnedsatta. "Arbetarna" fick sedan stora skattesänkningar medan utanförskapet fick stora försämringar av sina ersättningar (se diagram ovan)

Samtidigt gjorde nyliberala ekonomer en omdefiniering av den klassiska konflikten mellan arbete och kapital, den konflikt som varit aktuell sedan Marx dagar. I ekonomiska termer döpte man helt enkelt om arbetaren till humankapital. Plötsligt blev nu även människan kapital precis som allt annat kapital, och den klassiska konflikten arbete/kapital försvann med ett enkelt pennstreck.

Och nu började den omfattande förändringen av synen på den arbetande människan, numera humankapitalet. Varje människa är ett varumärke, en slags entreprenör, som investerar i och förvaltar sig själv. Att gå en utbildning är en investering i sitt humankapital, att skaffa sig ett bra cv är en utveckling av sin anställningsbarhet, att sälja sig själv vid en anställningsintervju är viktigare än kompetens. Följaktligen blir arbetslöshet inte längre ett strukturellt problem utan den beror enbart på den enskilde, som inte tillräckligt satsat på sig själv. En arbetslös är en person som inte lyckats här i livet, som inte tagit vara på chanserna och som inte investerat tillräckligt i sitt varumärke.

Alliansen försökte därför minska arbetslösheten, inte genom att satsa på jobbskapande åtgärder, utan på tusentals coacher som direkt skulle lära humankapitalet, det vill säga de arbetslösa själva, hur man gör sig anställningsbar. Det enda resultat som kom ut av allt detta, var att numera ses arbetslöshet som ett individuellt problem, som ett personligt problem hos individen.

Det tydligaste exemplet på det är ungdomsarbetslösheten, där skulden för den hamnat på ungdomarna själva. Eftersom de inte får jobb måste det bero på något speciellt fel hos ungdomarna "nuförtiden". Exemplen på dessa fel har varit många: de tar inte vilka jobb som helst, de har för stora krav, de är lata, de vill bara ha bekväma jobb. Eller så är en hel generation bortskämd och bortklemad av för lite krav i hemmen eller i skolan. Samtidigt som dessa myter sprids i samhället börjar en underklass bildas i storstäderna där massor av ungdomar arbetar under väldigt dåliga arbetsförhållanden, med usla löner och dessutom saknar de oftast möjlighet att få egna bostäder.

Det gjorde mig väldigt ledsen när jag kom i kontakt med Stefan Löfvens app "En jobbigare morgon". Det här ett tydligt exempel på att socialdemokraterna fallit alliansen i armarna och svalt deras liberala mytbildning. Underförstått påstår Löfven att ungdomar är lata och inte vill kliva upp på morgonen. Varför måste han annars väcka dem med moraliska tillrop, att de kommer att få det jobbigare nu, men bättre sen?



******

onsdag, augusti 06, 2014

De fredlösa

Det finns en del som anser att vi borde ta debatten med Sverigedemokraterna. Genom att avslöja deras lögner, missförstånd och felaktiga beskrivningar av invandringen så ska folk till slut genomskåda dem och sluta rösta på dem.

Socialdemokraten Shapoor Azad skriver till exempel i en debattartikel att vi borde sluta vända ryggen mot rasismen, och i stället titta rakt in i ögonen på den. Lyssna på deras tal, prata med dem i sociala medier och sätta strålkastaren på dem när de samlas på gator och torg. Att vi inte lyssnar på sverigedemokrater, tystar ner dem och vänder ryggen mot dem hjälper inte.

Jag har svårt att förstå hur en sådan debatt skulle se ut. Det handlar ju faktiskt om rasister som inte erkänner människans lika värde, som har vedervärdiga värderingar och som förlägger allt ont hos de "andra", det vill säga de som inte ingår i ett idealiserat vi, den svenska vita nationen. Menar verkligen debattören att vi skulle sätta oss ner vid samma bord som sverigedemokrater och låta dem dra ner oss så djupt att vi måste sitta och argumentera för att alla människor är lika värda?

Nej, glöm det. Det har man nu försökt i flera år. De flesta debatter som jag sett på tv, mellan Jimmy Åkesson och de andra partiledarna, har han vunnit. Han lyckas oftast framställa sig själv som en underdog, en representant för vad vanligt folk "egentligen" tänker och tycker medan de andra politikerna framstår som en maktelit. Dessa etablerade politiker klarar inte av att dras ner på sverigedemokraternas debattnivå. De blir frustrerade och hittar inga vettiga motargument, vilket får dem att istället blåsa upp sig själva och framställa sig som moralisk överlägsna. Och det är då som Jimmy Åkesson går segrande ur striden, när det blir uppenbart att det han sagt om det uppblåsta etablissemangen verkligen stämmer. Och då vinner han röster hos människor som känner sig underlägsna, drabbade av den ekonomiska politiken som lett till ökade klyftor i samhället.

Men vad ska vi göra då? Ja, vi måste protestera mot sverigedemokraterna på alla sätt som är möjliga. Naturligtvis måste vi säga emot och debattera med alla personer som öppet driver rasistiska uppfattningar. Men det kommer aldrig att ge resultat eftersom rasism inte bygger på förnuftsargument utan på känslor, främst av rädsla, hat och aggressioner.

Istället ska vi ska ge sverigedemokraterna det värsta och mest effektiva behandling som funnits i Sverige sedan medeltiden. Vi utlyser alla sverigedemokrater, både deras politiker och de som röstar på partiet, till "fredlösa". Att vara fredlös innebär att du är "ingen", du står utanför den mänskliga gemenskapen, ingen ser dig, talar till dig eller låtsas om att du finns.

Vi ska också ta ifrån dem namnet. I fortsättningen kommer vi inte att kalla Jimmy Åkesson vid namn, utan bara benämna honom som partiledare. Partiets namn kommer alltid att uttalas med prefixet rasistpartiet. Rasistpartiet sverigedemokraterna. Partiledaren för rasistpartiet sverigedemokraterna, de fredlösas parti.

Att bli nonchalerad är det mest obehagliga situation som en människa kan hamna i, och hon gör allt för att få komma tillbaka till gemenskapen igen. För en sverigedemokrat skulle det betyda avbön, och ett löfte om att aldrig, aldrig mer värdera andra människor lägre än sig själv. I så fall får hen komma in i värmen igen.

tisdag, juli 22, 2014

Med hunden lefver Sickan sällan i godt förhållande

"Kattens af naturen medfödda roflystnad, ilska och lömskhet äro egenskaper, som föga gifva efter för eller fullkomligt låta sig besegra sig genom tämjandet. Han kan egentligen betraktas endast såsom ett vagabondiskt husdjur och är i detta hänseende en fullkomlig motsats till hunden. Kattens lömska och falska natur förnekar sig sällan, allraminst då han emellanåt, under sina smygjagter efter råttor och småfoglar, liksom för att stilla sitt rofbegär, låter den framlysa i hela sin vederstygglighet. Men oaktatadt detta, är dock katten genom sin renlighet och sitt lekfulla, inställsamma väsende ett ganska behagligt och omtyckt husdjur. Med hunden lefver han sällan i godt förhållande".

Anders Lindén, Berättelser om djur, Stockholm 1900.



******

Andra bloggare om , ,

onsdag, juli 16, 2014

Kollektiv ignorans

På mitt jobb har de som sköter köket, fyller och tömmer diskmaskinen, semester just nu. Till råga på allt har diskmaskinen gått sönder. Så den här veckan har vi som fortfarande jobbar bara satt ner våra kaffekoppar i diskhon eller ställt dem på bänken. Efter några dagar har det bildats ett berg av staplad disk på bänken. Ingen av oss tiotal som jobbar i korridoren har känt något personligt ansvar för att ta hand om det hela och diska upp.

Ett sådant fenomen kallas för kollektiv ignorans. Vi människor är funtade så. Om vi är en grupp på ca 10 personer och alla ser att det behövs göra någonting men ingen har en uttalad uppgift att göra det, så undviker de flesta att stiga fram. Vi förväntar oss att någon annan ska agera, och avvaktar bara. Men det gäller inte alla, ett par av dessa tio kan inte låta bli att agera och ta tag i situationen, trots att ingen annan gör något.

Och mycket riktigt. I morse hade någon diskat upp och gjort rent på bänken. Jag försökte efterforska vem det var som trotsat den kollektiva ignoransen, men ingen visste. Typiskt tänkte jag, att den personen inte brydde sig om att ens skryta.

Om jag får ett mejl med en fråga som bara är riktat till mig så svarar jag naturligtvis så fort jag kan. Men om samma mejl skickas till tio personer samtidigt - "är det någon av er som kan svara på den här frågan"- så så är det oftast bara någon enstaka som svarar. Som om jaget försvinner in i ett anonymt vi.

Att människan fungerar så är inte konstigt. Att gömma sig i en grupp är tryggt och där kan vi känna oss skyddade, precis som fisken i stimmet. Att kliva upp och agera kan vara farligt, vi utmärker oss och kan få kritik, göra fel osv.

I kommunala verksamheter finns en uttalad önskan att alla medarbetare ska ge exakt samma service till medborgarna. Det ska inte vara någon skillnad om du som kund kommer till tjänsteman x eller y. Och det är väl en vacker tanke med det, att den som vänder sig till kommunen ska få likvärdig hjälp och stöd oberoende vilken människa man möter. Men samtidigt innebär det att anställda i offentliga organisationer avpersonifieras, de ska vara "undersköterska", "socialsekreterare" eller "handläggare", och alla fullgör uppgifter enligt "fastlagda rutiner". Om man går in på en kommunal hemsida och söker efter namn på enskilda tjänstemän, så är det är nästan helt omöjligt att få fram det. Organisationer beskrivs i fyrkantiga rutor, inte i form av människor.

Jag tror inte att det är bra. Det finns risk att den kollektiva ignoransen förstärks. För alla vet ju att vi människor är lika men vi är bra på olika saker. En person är social och lätt att prata med men kanske sämre på att hålla ordning, en annan är kanske lite distanserad men noga med att följa regler. Det har betydelse, det är bara att acceptera.

Jag tror att vi måste tänka om. Socialtjänsten måste bestå av människor med namn, ansikten och av kött och blod. Och dessa människor är som folk är mest, det vill säga bra på olika saker. Men beslut om insatser eller stöd ska naturligtvis inte skilja sig beroende på vem det gäller, de måste vara rättvisa och gälla lika för alla.

Och det ska inte vara någon skillnad om du möter någon av de åtta personer av tio som aldrig skulle ta tag i disken som fyller diskbänken, eller om du möter den som utan att någon bett honom eller henne, diskar upp efter andra. När det gäller själva jobbet måste alla ha ett uttalat uppdrag och för det måste var och en ta sitt personliga ansvar.

*******

onsdag, juli 09, 2014

Om ordens valörer

I begynnelsen var Ordet, står det i Bibeln. Och så är det väl, att det var språket som gjorde oss till människor. Vi lever sedan dess i en fiktiv värld och vi omger oss av en verklighet som vi själva benämner. Hur vi med ord beskriver världen påverkar vår upplevelse av den, och nya ord förändrar vårt sätt att se på tillvaron.

Ordet "arbetare" hade sedan 1800-talet betecknat en representant från arbetarklassen. Arbetare och lägre tjänstemän räknades till lönearbetare, som i stort sett saknade makt och inflytande över produktionsmedlen. Överklass, borgare och näringslivets direktörer tillhörde den klass som hade den ekonomiska makten och som stod i motsättning till arbetarna. Mellan dessa klasser fanns de avgörande konflikterna i samhället.

När Moderaterna i början av 2000-talet inledde sitt arbete med att forma de nya moderaterna så definierade de om ett antal ord i vårt traditionella vokabulär. Om det kan man läsa i Aron Etzlers klargörande bok Reinfeldteffekten. Ordet  "arbetare"gavs i moderaternas ordlista en reviderad betydelse, nämligen att arbetare i fortsättningen  skulle beteckna alla som "hade ett arbete". Det var en genialisk omskrivning och löste med ens upp klassperspektivet. Plötslig räknades även kapitalister, direktörer, egna företagare, miljonärer inom finanssektorn etc som "arbetare". De traditionella konfliktlinjerna i samhället suddades ut och nu kunde moderaterna börja kalla sig själva för ett arbetarparti. Ett parti för alla som arbetade.

Som en naturlig följd av denna omskrivning, gjordes ytterligare en språkligt nykonstruktion. De som inte arbetade skulle inte tillhöra detta nya arbetarkollektiv, utan de stod utanför, ja, utanför det verkliga samhället. Det innebar att sjukskrivna, arbetslösa och förtidspensionärer nu befann sig i det s.k. "utanförskapet".

Och anledningen till att dessa personer befann sig "utanför" berodde på dem själva. De arbetslösa var slöa, hade för hög ersättning, ville inte flytta eller så kunde de inte skriva ett bra cv. Sjukskrivna kunde egentligen börja jobba trots sin sjukdom, i varje fall en del av dagen. Och ingen fick vara sjuk mer än under en viss förutbestämd tid. De som tillhörde "utanförskapet" var inte önskvärda i samhället, de skulle bort eller i varje fall minska i antal till ett minimum.

Det var bara de som arbetade som var värdefulla. Så värdefulla att  de skulle få en belöning i form av en stor skattesänkning varje år. De som stod utanför däremot, skulle bestraffas med lägre ersättning för att de (självmant) ställt sig utanför.

På så sätt delades Sveriges befolkning upp i en majoritet som räknades som värdefulla och en minoritet som räknades som belastande och överflödiga. Det var denna uppdelning, som spräckte Sveriges långvariga tradition av att se människor som lika värda.

De människor som plötsligt befann sig utanför gemenskapen, som blev beskyllda för att vara slöa och arbetsskygga, de som var sjukskrivna eller hade förtidspension, kände naturligtvis att klimatet hårdnade för dem. Dessutom minskades deras ersättningar varje gång som de andra fick sina skattesänkningar. Och även de som hade arbete, särskilt de med lägst löner och minst makt i samhället, började känna sig otrygga när de plötsligt, vid sjukdom eller arbetslöshet, också kunde hamna utanför trygghetssystemen.

Vems är felet att allt blivit sämre frågade de?  Jo, det är invandrarnas fel, svarade Jimmy Åkesson. Det är de som borde ställas utanför, inte ni.

Och så fick vi tre grupper i samhället med olika värden.  Arbetarna - de högt värderade, utanförskapet - de lågt värderade, och invandrarna - de föraktade.

Att sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 var alltså ingen slump. Det var en följd av en begynnelse. Och den begynnelsen var en medveten förvanskning av några väl valda ords betydelser.

******
Andra bloggare om , ,

måndag, juni 30, 2014

2-regeln

Idag var det varmt när jag cyklade till jobbet. Det har inte varit så de senaste veckorna, en kall nordanvind har legat på. Uteserveringarna i Luleå har stått tomma.

Det är något speciellt med uteserveringarna här uppe i norr. Det är ju väldigt trevligt att sitta ute och ta en öl när det är varmt och soligt. Det känns nästan som om man vore utomlands. Men vissa somrar, och som de senaste veckorna, står stolarna och borden tomma och spottar oss nordbor i ansiktet. Vad trodde ni? Att ni skulle kunna sitta ute som om ni vore sörlänningar?

Nåja, idag var det fullt på lunchen av gäster som satt utefter gågatan, så vi får känna oss lite kontinentala. I kväll är det säkert fullt på färjan och folk kan fotografera solnedgången över norra hamn och lägga ut på Facebook. Och ta en öl. Härligt!

Att ta en öl betyder för de flesta att dricka tre-fyra öl. Vi uttrycker ju oss så när det gäller alkohol, vi underskattar alltid konsumtionen. När vi säger att vi tar ett glas vin så betyder det minst tre glas vin. Samtidigt som uteserveringarnas täthet har ökat så har också alkoholdrickandet gått samma väg. I varje fall när det gäller oss vuxna, medelålders och äldre. Ungdomar däremot, har halverat sin alkoholkonsumtion det senaste 10 åren. Det är en extrem minskning och det är inte heller så att de börjat knarka istället, användningen av narkotika har minskat de tre senaste åren.

Troligtvis är det tillgången till internet och sociala medier som är största orsaken till att drickande bland ungdomar minskat. De behöver inte dricka sig fulla för att våga bjuda upp på en dans längre, nu räcker det med att skicka en fråga via Facebook och sedan kan man chatta på avstånd och skapa kontakter. Internet är den bästa drogförebyggande insatsen som någonsin funnits!

Men tyvärr verkar det inte fungera på vuxna. Vin och öl är numera i centrum i alla sammanhang när vuxna ska ha det bra. I dessa semestertider är "vinglas i solnedgång" ett av de vanligaste motiven på Facebook, eftersom vin kopplas till allt som är positivt; ledighet, semester, resor, bastu, grill, samvaro, firande, njutning etc etc.

Vuxna har ju alltid förfasat sig över ungdomen som dricker, bråkar eller bara är allmänt ohyfsade. Men nu har det vänt. Nu är det ungdomen som måste oroa sig för den äldre generationen, som har blivit helt fixerade av alkohol och supande. Dessutom är det ungdomen som tänker på framtiden, de röstar på miljöpartiet för klimatets skull, och på Fi för jämställdhetens skull. Många äldre däremot fortsätter att rösta på gammelpartierna som bara ser till den personliga plånboken, att den är tillräckligt tjock så att de har råd att springa in på systembolaget flera gånger per vecka.

Jag har därför tänkt minska min egen användning av alkohol. Som en protest mot min egen generation. Än så länge är jag inte beredd att bli nykterist, inte än i alla fall. Däremot ska jag begränsa intaget så att den kväll jag dricker aldrig någonsin ger en påverkan dagen efter i form av trötthet eller sänkt energinivå. Min son berättade att i England så finns uttrycket "two is a beer and three is a night out". Det betyder i klartext att "ta en öl" är att dricka två öl, men att dricka tre öl innebär att man har en utekväll.

Så jag har infört två-regeln. Om jag dricker öl så är det ok att dricka två. Det innebär att stanna upp precis på den nivå då alkoholen har den där korta men positiva effekten. Sedan är den dagens ranson slut. Jag kan också dricka två glas vin, eller två whisky, men aldrig samma dag. En enkel regel som jag nu haft en månad ungefär.

Om jag fortsätter så här, och samtidigt röstar på Fi eller miljöpartiet, kanske jag kan få inträde i ungdomsgruppen igen. Som en seniormedlem.

söndag, juni 15, 2014

Utställningen som Henrik Kruusval missade

Foto:Lars Teglund

Idag avslutar jag min konstutställning på Porsön Pizzeria. Det har varit ett väldigt kul projekt och en det blev en satsning som gick hem. Det var fullsatt på vernissagen och sedan har massor av människor sett tavlorna i samband med att de ätit pizza. Projektet blev även omskrivet i tidningen och jag blev intervjuad i TV24.

Nu är ju uppmärksamheten ingen slump, jag har ju haft sönerna i Teg publishing i ryggen, de kan det här med marknadsföring. Det gäller tydligen att skapa något som lockar, i det här fallet var det inte konsten som var huvudsaken utan själva mötet mellan konst och pizza. De roligaste var när Jonas skickade ett personligt brev till Henrik Kruusval på Landet runt och bjöd in honom till vernissagen! Tyvärr kom han inte, men jag är så glad för alla andra som kom; lulebor, porsöbor och f.d porsöbor. Tack alla!

För mig har mötet med familjen Fathi, de som äger och driver pizzerian, varit väldigt spännande och givande. Det har verkligen känts som om det är två helt olika världar som mötts; akvarellen som är något immateriellt och egentligen bara en form av skapad illusion och pizzan, en konkret maträtt som har sitt fastlagda recept och struktur. Men någonstans finns naturligtvis beröringspunkter, kokkonsten och måleriet är skapande verksamheter och båda kan ge upplevelser i magen, antingen i form av mättnad eller en känsla. Och sakta men säkert, efter en lång och trevande inledning kom utställningen att bli något som kändes som något gemensamt för mig och familjen Fathi. Vi har delat glädjen över hur lokalen blivit finare och mer inbjudande när det funnits tavlor på väggarna.

Jag har upptäckt vilken fantastisk familj det är som driver pizzerian på Porsön. Det är ett imponerande slit att hålla öppet alla dagar utom en, från förmiddagen till sent på kvällen, och baka pizza efter pizza i ett oändligt antal. Jag förstår inte hur de orkar och herr Fathi uttrycker också att han är mycket, mycket less. Men de har en gemensam dröm som driver dem; döttrarna ska få hög utbildning och bli läkare eller advokater. Belöningen kommer i nästa generation.

Själv börjar jag nu på nästa konstprojekt. Ett tag funderade jag på om jag skulle måla av alla pizzor som finns på Fathis meny och ställa ut dessa målningar på ett galleri på Söder i Stockholm. Ett nytt möte mellan pizza och konst, fast åt andra hållet. Men så blir det inte, det blir något helt nytt.

Återkommer om ett år ungefär och då ska fan i mig Henrik Kruusvall också komma!

*******
Andra bloggare om , , , ,

söndag, juni 08, 2014

Normaliseringar som pågår

Ja, nu är sverigedemokraterna uppe i 10 procent av befolkningen. Det är lika mycket som andelen svenskar med alkoholproblem.  Och precis som med alkoholmissbrukare är de flesta dolda, det är bara några som syns på stan som uttalade rasister, de flesta andra kan finnas var som helst utan att man märker det. Det kan vara en granne, släkting eller någon arbetskamrat som är dold sverigedemokrat eller alkoholmissbrukare utan att man vet om det.

Ibland kan man misstänka att någon har alkoholproblem om denne på alla fester super mer än de flesta och slocknar i förtid i något hörn. En sverigedemokrat kan man känna igen på att hen plötsligt börjar prata om det oerhörda med att man inte längre får kalla en chokladboll för n*boll, trots att det var helt okej på 50-talet. Sådana frågor upprör sverigedemokrater mer än fattigdom och offer för krig och orättvisor.

Nu när det är så vanligt med alkoholmissbruk och sverigedemokrati, så verkar många tänka att det är lika bra att normaliserade det hela. Att dricka vin till lunch och middag varje dag har gjorts till något normalt och ingen höjer på ögonbrynen längre när folk sitter på en uteservering och pimplar öl mitt på en tisdag. Skillnaden mellan alkoholmissbrukaren och en vanlig svensk är snart nog försumbar. 

På samma sätt är det med nazismen. Förr ansåg skolverket att nazismen inte fick predikas i skolorna för det följde inte skolans värdegrund, människornas lika värde och en demokratisk människosyn. Nu har man ändrat sig. Nazism och rasism räknas som en åsikt bland andra och skoleleverna är tvungna att sitta ner och lyssna på sådana uppfattningar. 

Och precis som med alkoholkonsumtionen så anpassar sig svenskarna och normaliserar det hela. Fler och fler dricker mer och mer. Och allt fler anammar rasistiska och främlingsfientliga åsikter. Till och med sveriges television börjar undra om inte invandringen gått för långt.

Normaliseringen av sverigedemokraterna pågår just nu bland många i befolkningen. Jag ser fler och fler män med "nazi haircut", det vill säga det hårmode som Himmler införde, snaggat på sidorna och en stor kalufs uppe på huvudet. Till och med småbarn får den frisyren när föräldrarna får bestämma.

Samtidigt fylls våra städer av bilar gjorda för krig. Jag tänker på de enorma suvarna som invaderar gatorna med sina pansarliknande konstruktioner. Stora huvar, grillar med massor av skyddsplåtar, en mankhöjd likt en lastbil och så dessa små flak med utrymme för soldater med sina automatvapen. Varje gång jag ser en sådan bil med flak i stan så tänker jag på sverigedemokraterna och den normaliseringsprocess som fortgår framför vår ögon.

När Jimmy Åkesson kom till Luleå var det inte hans tal jag blev rädd för, det lyssnade jag inte på, inte heller den lilla talkören som stödde honom brydde jag mig om, utan det var den svarta skåpbilen med tonade rutor som sakta gled in på torget som skrämde mig. Här kommer en rasist glidande i en bil som allt fler svenskar trånar efter, bilar som signalerar hot och aggressivitet.

Så är det med normaliseringsprocesserna. Plötsligt ser ingen något konstigt i att folk kör omkring med jeepar mitt i stan av den sort som används i krig världen över. Ingen tycker det är konstigt att dricka öl och vin mitt på ljusa dagen. Ingen tycker det är konstigt att barn har samma frisyr som Himmler. Sakta förskjuts vi åt det håll som trots allt bara tio procent av befolkningen befinner sig i.

fredag, maj 30, 2014

Mannen med däcket



I Ryssbält finns en man som går omkring och drar ett stort traktordäck efter sig på byavägen. Han har också blytyngder runt handlederna och fotlederna. Däcket är inte litet, det är säkert nästan två meter i diameter och det krävs mycket ansträngning för honom att komma framåt. Särskilt eftersom vägen, som brukligt är här på landsbygden, saknat alla former av underhåll de senaste 8 åren. Det är gropar och sprickor, det vill säga utomordentliga brister för att göra träningen mer effektiv.

Det finns nämligen inga gym i byn, inga spinningslokaler eller tyngdlyftningshallar, så medborgarna får helt enkelt klara sig själva bäst de kan. Mannen med däcket visar vägen. Vi människor har det för lätt och bekvämt idag, vi måste tukta kroppen på nåt sätt, annars får vi ont i ryggen och axlarna.

Förr fick vi ont i kroppen och blev tidigt utslitna på grund av för mycket kroppsarbete, nu får vi ont av för lite kroppsarbete. Aldrig är det riktigt bra. Att ha det jobbigt är inte bra men att ha det lätt är ännu värre.

Mannen med däcket är sinnebilden för det moderna samhället. Ju mer bekvämt vi ordnar för oss, ju mer maskiner som gör allt det tunga jobbet, ju mer vi åker i bekväma bilar, desto sämre mår vi. Vi blir fetare och fetare, får ondare och ondare och måste mot vår vilja tvingas till ett gym för att stå i fruktansvärda maskiner med spakar och plattor som om vi vore tillfångatagna av Aliens från yttre rymden. Och dit måste vi gå på den lilla fritid som vi har kvar när arbetsgivaren tagit sitt..

Förr så hade man det tungt på jobbet och fick vila på fritiden. Numera så har man det för lätt på jobbet så man måste ha det tungt på fritiden, i varje fall tre gånger i veckan i tortyrkammarna med vikter, tyngder och rep. Förr cyklade man till jobbet, nu får man cykla en mil i källaren på kvällen.

Är det så att den s.k utvecklingen bara är en chimär, att vi har det lika illa idag som på medeltiden, ingenting har hänt det har bara förflyttat sig från det ena stället till det andra. Från det tunga arbetet på åkern, ut på byavägen där man får gå omkring och dra stora traktordäck efter sig. Från något meningsfullt, att odla till uppehället, till något helt meningslöst.

Det var 53 personer som röstade på SD i den här valkretsen, ungefär 9 procent. Idag har jag funderat mycket på om han som drar traktordäck tillhör den gruppen. Men jag är nästan säker på att han inte tillhör den skaran. Jag tror inte att sverigedemokrater ids ta eget ansvar genom att ta på sig blytyngder runt handlederna och fotledarna, sätta spännband i traktordäcket och dra det fram och tillbaka i byn flera kilometer. Det är kanske där det stora felet ligger, sverigedemokrater är för lata och bekväma.

Det är möjligt att vi borde satsa på att bygga fler gym på landsbygden för att locka in sverigedemokraterna dit. Det är kanske bristen på gym som är själva orsaken till deras valframgångar? I storstädernas gymtäta distrikt har ju SD låga siffror, varför har ingen lyft den frågan?

Stefan Löfven var ju inne på det här i valrörelsen, att ungdomarna har det för lätt, även de måste plågas lite mer. De måste tvingas upp tidigt på morgonen, före klockan sex och gå i mörkret till ett jobb. Men han tänkte väl inte på att många jobb idag är ju för lätta, det är ju på fritiden de måste plågas. Löfven borde ha gjort en träningsapp istället, där ungdomar uppmanas att gå omkring och dra traktordäck efter sig tre timmar i veckan. Då skulle de inte orkat oroa sig så mycket för framtiden, för klimatet eller bristen på jämställdhet.

En sådan träningsapp i mobiltelefonerna skulle också fått stor betydelse för landsbygdens folk, de som saknar egna gym. Säkert skulle andelen sverigedemokrater ha minskat betydligt. Kanske något att tänka på till nästa val.