måndag, december 30, 2013

Ärende Falu Rågrut - bristande kvalitet.

Söndag den 29 december.
Mejl från mig till Wasabröd, Konsumentkontakt:

Hårt bröd, Falu Rågrut, är vårt älsklingsbröd. Men det senaste åren är brödet lite böjt när man tar ut det från paketet. Det innebär att när man smörar skivan så går den sönder, delas i två eller tre delar. Man tvingas smöra på baksidan istället, då går det bättre men det händer ändå ofta att skivan spricker. Så var det inte förr! Vad har hänt?
Vänliga hälsningar Sven


Måndag den 30 december
Svar från det italienska storföretaget Barrilla, ägare av Wasabröd:

Hej Sven,

Reklamation – Falu Råg-rut
Vi har mottagit Ditt mail och beklagar att höra att Du inte är nöjd med en av våra produkter.

Enligt mottot 
"Vi hjälper människor att leva bättre, genom att ge dem välbefinnande och matglädje i vardagen" arbetar vi mycket hårt på en daglig basis för att producera en hälsosam produkt av högsta kvalitet för Dig. För att uppnå detta mål, gör BARILLA inte bara kontinuerliga interna kvalitetskontroller, utan använder även oberoende institut för att regelbundet undersöka vår produktion och förpackningskvalitet.

För att kunna undersöka detta ytterligare, skulle vi uppskatta om du kunde skicka oss foton på produkten så att vi får se hur skivorna ser ut. Vi skickar några produktcheckar som gäller på våra produkter i butik (gäller ej på Lidl och Netto) som lite ersättning och tack för att du hört av dig, dina synpunkter är viktiga för oss i vårt arbete att ständigt förbättra oss.

Tveka inte att kontakta oss om du behöver ytterligare information.

Tack för din hjälp.
Med vänlig hälsning,
Konsumentkontakt


Måndag den 30 december

Mejl från mig till Barillas Konsumentkontakt:



Hej!
Tack för ert svar. Tyvärr så har mitt välbefinnande minskat de tre senaste åren, under den tid som Falu - Rågrut försämrats i kvaliteten. Brödskivorna är inte längre raka, utan svagt böjda direkt från paketet. Jag skickar en bild som bevisar detta. Det går inte längre att smöra dem utan att de spricker och går isär i två delar.

Jag är förvånad över att Er egen kvalitetskontroll inte upptäckt detta. Särskilt eftersom ni tydligen också använder er av oberoende institut. Är det verkligen säkert att ni inte tidigare fått en rapport om detta? Hur fungerar ert förbättringsarbete?

Ni har försatt mig i en situation där ni inte längre uppfyller ert motto, utan istället fått mitt liv att bli sämre. Att bli irriterad varje morgon innan jag går på jobbet kan inte överensstämma med ert värdegrundsarbete. Skicka gärna en rapport över de granskningar ni hittills gjort av brödskivorna.

Min fråga kvarstår: Varför har försämringarna uppstått och hur ska ni se till att brödskivorna åter blir raka direkt från paketet. Som de var förr.

Hälsningar
Sven


*******
Andra bloggare om , , ,

fredag, december 27, 2013

Välj bort valmöjligheterna

Livet består av ständiga val. Och varje gång man väljer något så väjer man också bort någonting annat. Det tillhör människans tragiska öde.

Till slut tvingas alla att göra de stora svåra livsvalen; vad man ska bli, vem man ska leva med, hur man ska bo. Det tar några år för de flesta, ibland ångrar man sig och får välja om. Men även i det lilla, i det dagliga livet väljer vi mellan olika alternativ. Det pågår ständigt.

Man kan säga att livet erbjuder oss en handske, antingen vänster eller höger. Om vi väljer den vänstra handsken får vi en varm vänsterhand medan den högra handen är kall och utsatt. Om vi istället väljer den högra handsken blir allt tvärtom. Det gäller att till viss del förneka den kalla handen, att intala oss att den varma handen vi valt ändå är den rätta.

Större delen av livet sitter vi och rättfärdigar oss själva och de val vi gjort. För om vi aldrig kan veta om vi gjort det rätta valet, är det lika bra att vi bestämmer oss för att vi ändå valt bästa. Det blir lugnast så, att inte ifrågasätta oss själva.

Sen finns det människor som inte har så mycket till val. Om man är arbetslös och ekonomiskt utsatt då är möjligheterna begränsade och det är situationen som väljer åt en. Socialdemokraterna löste den frågan en gång i tiden med att skapa ett folkhem.

Tanken bakom folkhemmet var att alla i samhället skulle få inte bara en handske utan två handskar, som höll den grundläggande värmen. Vi skulle inte behöva välja när det gällde grundtryggheten, det skulle vara en rättighet för oss alla. Staten skulle fördela de gemensamma resurserna så att de räckte till alla på ett någorlunda rättvist sätt.

Men på 80-talet började en annan idé få fotfäste. Den kan formuleras på följande sätt: den som får två vantar av staten och alltid är varm om båda händerna blir en lat jäkel. Vi kommer att föda upp ett folk som ligger på rygg och sträcker upp sina båda händer och bara väntar på att bli tillfredsställda. Det är inte bra för konkurrensen, och ja, det är till och med onaturligt; människan vill välja, det är så hon vill ha det.

Sedan vet vi vad som hände. Vi väljer som aldrig förr och ett av människans tragiska öden har blivit ännu mer tragiskt. I vissa skolor får barnen två handskar av god kvalitet, i andra sitter eleverna och fryser om båda händerna. Oberoende vilket tåg vi väljer så kan man ge sig fan på att det stannar efter spåret för att ett privat företag valt att skippa underhållet på sträckan. Och ringer man till en myndighet får man åtta olika val beroende på vilket ärende man har, och de tar emot mitt samtal så fort de väljer att svara.

Det fria skolvalet. Tre ord, varav det mittersta är mycket försåtligt. Som om vi blir fria genom att tvingas välja när det gäller den grundläggande tryggheten! Vem vilja välja en dålig skola? Vem vill välja ett dåligt sjukhus?

Konsumismen lever på de obegränsade valmöjligheterna. Vi kan aldrig bli riktig nöjda oberoende vad vi köper, det finns alltid en bättre vara, annorlunda eller till ett bättre pris. Dessa valmöjligheter håller på att dräpa vår jord genom det enorma resursslöseriet. Och det "fria" skolvalet leder till att våra barns skolresultat når bottennivåer. Privatiseringar inom vården raserar möjligheterna till en jämlik och bra vård och omsorg.

Tur att det nu snart är 2014.
Då får vi göra det stora valet.
Att välja bort alla dessa valmöjligheter!

Lyssna gärna här på Underklassmusik av Kartellen. Bra musik att ladda upp till.


tisdag, december 17, 2013

Om motstånd



Jag sitter i mitt lilla målarrum på andra våningen i radhuset. Det är trångt och långt ifrån en vad man skulle kunna kalla ateljé. Rummet är begränsat och ej optimalt, saknar bra ljus och möjligheter att sitta skönt. Och det är just därför helt perfekt för mig och mitt skapande. Jag är nämligen helt beroende av begränsning och motstånd för känna mig kreativ. Skapande kan för mig inte ske i en rik miljö, fulländad och skön. Det måste finnas inbyggda problem som måste lösas. Jag har till exempel endast två penslar och oftast målar jag bara med en av dem. Penslarna är gamla och slitna och en av dem har jag tvingas laga med ståltråd för att få den att hålla ihop.

Jag tror att begränsningen gör något med mig. Att bara måla de närmaste omgivningarna på Porsön; den natur som finns i slyskogen nere vid fjärden, de gångbanor som jag promenerar på, de parkeringar och hus som jag varje dag ser i ögonvrån. Om man sett något tusen gånger är det svårt att verkligen se det. Det är lätt att bli blind för det vi ser i vardagen när vi går till bussen, eller till ICA för att handla mjölk.

Men om man har lyckan att upptäcka det som finns inuti den omgivning som vi tar för givet, blir plötsligt allt magiskt och vibrerande. All vår natur är vibrerande av energier som väntar på att upptäckas av släckta ögon.

Två människor som lever i ett långt äktenskap. Man har tusen gånger tusen gånger sett varandra tills proteinerna i ögonbotten som tar emot ljuset slutat reagera och tillvaron blivit grå och tråkig. Det är livets stora utmaning att aktivera proteinerna igen, upptäcka att den andre inte är lika intetsägande som förväntat utan i ett visst ljus, i en viss rörelse, finns något där som aldrig funnits förr. En stor upptäckt, ett kreativt ögonblick mitt i vardagsbestyren!

Jag har svårt att förstå två olika aspekter av vår nutid som nästan är allomfattande. Den ena är nostalgin. Att ständigt leva i det förgångna och söka bland minnena hur det var när vi var barn och en ständig längtan och glorifiering av den tid som fanns när vi var unga. Och med en obligatoriska musikalisk låsning till just den musik som man lyssnade till som 16-åring. Det andra aspekten; det ständig sökande efter nyheter, nya upplevelser och resande till främmande platser. Och en slags perfektionism som gärna vill att allt ska vara bekvämt, enkelt och utan motstånd. Livets all-inclusive.

För mig är båda riktningarna två olika sätt att fly det som finns just nu framför oss, och som många av oss förlorat förmågan att verkligen se. Vi hinner kanske inte stanna upp och titta. Kanske borde vi stänga av teven och bara gå ut på bron och stå där en halvtimme och titta. Tomglo. Jag tror att det skulle vara en bra början.

Akvarellen här ovan innehåller ett av Porsöns viktigaste kännetecken, de lutande lyktstolparna. Eftersom delar av Porsön är byggd på sjöbotten skjuter och vrider sig leran under oss och ingen stolpe står rak någon längre tid. Tekniska förvaltningen har för många år sedan slutat räta upp dem och de står numera där som en påminnelse om att allt behöver inte vara perfekt. En sätt för naturen att göra ett tappert motstånd mot civilisationen.

Det lutande lyktstolparna. Lika betydelsefulla för Porsön som tornet är för Pisa.

********
Andra bloggare om , , ,


söndag, december 15, 2013

Isvind



Isen lade sig i november.....och den sydliga vinden började bryta upp den. Ett naturligt skådespel.

******

Andra bloggare om , ,

söndag, december 08, 2013

Rörliga bilder - Jatte Eriksson på Konstgillet i Boden.



Just nu pågår en utställning på Bodens konstgille med målaren Jatte Eriksson från Luleå. Bilden här ovan är hämtad från utställningskatalogen.

Jatte är en välrenommerad konstnär med en lång meritlista och när jag besöker utställningen förstår jag genast varför; det här är ett måleri av högsta klass som är i paritet med våra främsta konstnärer.

I dagens moderna konstliv är det snarare konstnären själv som är konsten, snarare än det objekt som han eller hon har skapat. Som konstnär gäller det att synas och höras och skapa en kontext runt verket så att det därigenom får en betydelse på marknaden. Konstnärsskapet innebär ett slags varumärkesbyggande och det gäller att utnyttja illusionen på bästa sätt, till sin egen fördel. Det verkar ibland som om en del bildkonstnärer idag pratar mer i tv än vad de målar tavlor. Och det är väl samma sak med många författare.

Inget fel i det. Men Jatte tillhör nog den gamla sortens konstnärer där verket får tala för sig själv. Där målningen, så fort den torkat, är helt upp till betraktaren. Det märks tydlig på vernissagen. När Lena försöker intervjua honom om tankar och föreställningar som han har kring tavlorna, får hon inga riktiga svar, bara vaga hänvisningar till att det är upp till var och en.

Det ger mig som betraktare en stor frihet, och jag skapar min egen historia till varje målning. Utställningen med alla dessa i huvudsak röda landskap, målade i horisontalperspektivet, har en apokalyptisk tydlig ton av hot, förödelse och utsatthet över sig. Små människor och hus hukande mot en hotande himmelsk katastrof.

När jag ställer mig framför bilderna upplever jag dem inte som statiska objekt. Istället sätter de sig i rörelse och de övergår plötsligt till att bli filmer, där scenerna växlar beroende på hur jag rör mig i förhållande till dem. På långt håll är målningarna globala, jordens klimat håller på att förbränna allt levande eller så är en stor meteorit på väg att krossa oss alla, levande och döda. På det här avståndet associerar jag till filmen Melancholia av Lars von Trier. Människornas tillvaro innan den slutliga utplåningen.

Jag går närmare målningen och upptäcker de enskilda människorna och de ensliga husen. Människornas utsatthet bara genom att befinna sig på en liten planet i ett stort universum, kämpande mot naturkrafter och för överlevnad. På det här avståndet ser jag också motståndet, kampen och den mänskliga styrkan. Jag tänker på filmen Stalker av Tarkovsij även om den är i svartvitt. Stalkern arbetar som vägvisare och leder en författare och en vetenskapsman in i den mystiska Zonen, en plats där många underliga företeelser sker och ett felsteg kan betyda döden. I en bunker i Zonen sägs Rummet finnas, ett rum som sägs uppfylla alla ens innersta önskningar.

På den närmaste nivån i min filmiska rörelse mot målningarna, med ögonen någon decimeter ifrån, förvandlas allt till ett inre landskap. En inre värld som är befolkad av känslor av alla de slag, från lugn och glädje till rädsla, ångest och otrygghet. Och alla dessa döda som vi saknar och som flyger omkring i våra minnen samtidigt som vi ser den älv där vi en gång fiskade tillsammans. Och dessa utmaningar och svårigheter som vi vänder ryggen och låtsas som om de inte fanns. Och den Gud som vi anropar men som aldrig svarar med annat än tecken som tyder på att han aldrig har funnits. Jag tänker på Ingmar Bergmans film Viskningar och rop. Tre systrar är tillsammans, en av dem, Agnes är döende. Ingmar ville att alla interiörer skulle vara röda för att visa att själens insida är "en fuktig hinna i röda nyanser".

Jag som betraktare, tycker att ni ska gå och se Jattes målningar i Boden, det återstår en vecka av tiden. Ta chansen att kombinera en konstutställning med möjligheten att se flera filmer utan att behöva betala en enda biobiljett.

*******

Andra bloggare om , , ,