lördag, september 28, 2013

Trivsam vernissage idag!

















Att ha vernissage på en akvarellutställning i Överkalix samma dag som höstens stora loppmarknad äger rum i Sporthallen är att ta en viss risk. Men glädjande nog kom ändå ca femton personer till min vernissage och även besökare från Luleå och Kalix dök upp. Tack alla ni som kom!

Vernissagen inleddes av Roger Melin, bibliotekschef, som presenterade mig och utställningen. Sedan hade vi ett samtal kring mina bilder. Roger ställde frågor och även publiken deltog intresserat så jag fick breda ut mig med långa svar precis som jag gör här på bloggen.


















Samtalet kom att handla om det konsumtionssamhälle som vi lever i och som kräver att vi aldrig ska vara nöjda med det liv vi lever, vardagslivet, utan istället längta efter nya saker, resor till främmande platser och sökande efter nya upplevelser.  Den omgivning som vi har runt omkring oss större delen av året försvinner ur vår blick, vi blir blinda för det fantastiska miljöer som finns i vår absoluta närhet.

Många åker på kurser i Mindfulness eller Meditation, där de under en helg lever skild från sitt vardagsliv för att i grupp uppleva nuet och medveten närvaro. Men det blir som lätt som en charterresa, en tids vila och omväxling,  som inte får någon påverkan i vardagen.

Min utställning handlar väldigt mycket om Norrbotten, eller det Norrländska. Jag har målat en OK- mack, som lyser upp i den kalla och mörka vinterkvällen. Att ha bensin i tanken är en av de viktigaste som finns för en norrlänning med tanke på det långa avstånden, det är säkert mycket viktigare för överlevnaden än att ha en nära vän. För oss är en OK-mack en oas, ett vattenhål i det kalla snölandskapet, som lyser upp som en hägring.

Eller långtidsparkeringen av jaktbilarna. Alla de gamla Volvos som i oktober körs in på en parkering, avregistreras och står där under hela vintern, snöar över och hindrar plogningen och irriterar grannarna, tills det blir augusti och den måste göras ordning igen, och bromsbanden har rostat fast och måste slås lösa med en slägga. Och sedan rullar den i skogen i september under älgjakten. Varje bil bär ett års drömmar.

Det enda jag vet om min konstnärliga verksamhet är att alla motiv som jag behöver finns inom min närmaste omgivning.

*******
Andra bloggare om , ,

onsdag, september 25, 2013

Finn fem fel på bilen

Jaha då är Bilprovningen också privatiserad och konkurrensutsatt!

Nu gäller det att välja den "bästa" bilprovningen, det vill säga den som hittar minst antal fel på bilen. För naturligtvis så måste ju de privata företagen locka kunderna på nåt sätt. Precis som de privata skolorna konkurrerar genom att sätta för höga betyg, kommer de privata bilprovningarna att konkurrera genom att se genom fingrarna. För vem vill åka med bilen till en tråkig statlig institution som knackar med stålhammare på underredet så att rosten kommer fram, när man istället kan mötas av en besiktningsman expert på kundbemötande och som hellre är trevlig och lismande än kontrollerande och tråkig.

Men snart kommer undersökningarna som säger att privata bilprovningar godkänner fler bilar än den statliga och att det är ett allvarligt problem som ingen hade räknat med. Trafiksäkerheten hotas och politikerna ställer upp sig på rad och säger att detta är upprörande och nu måste "kvaliteten" säkras inom hela branschen. En ny statlig myndighet, Bilprovningstillsynsmyndigheten måste tillsättas med kontor i centrala Stockholm, 135 anställda akademiker utbildade i regelstyrning och kontroll. Många kan rekryteras direkt från Socialstyrelsens avdelning för regler och behörighet. Det har ingen betydelse om någon på tillsynsmyndigheten kan något om bilar, det räcker om man kan granska dokument.

De dokument som ska bli underlag för tillsynsmyndighetens granskningar ska produceras noggrant av alla företag som utför Bilprovningar, även den statliga bilprovningen som aldrig tidigare fuskat men för rättvisan skull, det gäller alla.

Därefter kommer varje besiktningsman att utbildas i dokumentation. Nu räcker det inte längre att bara pricka i besiktningsprotokollet med ettor och tvåor, nej, varje punkt ska utvärderas tillsammans med kunden med en nöjdhetsindex för att kunna bedöma den upplevda kvaliteten av själva besiktningen. Varje bil bör generera en rapport på minst 20 sidor som skickas in till tillsynsmyndigheten. Varje år utsätts dessutom varje bilprovning för en flygande besiktning utförd av personal på de lokala tillsynskontoren som tillskapats i varje region. Hur dessa oanmälda besök ska utföras finns reglerad i en särskild föreskrift.

Tillsynsmyndigheten kommer att årligen att växa med många fler akademiker då nya lagar ständigt kommer till varje gång en nybesiktad men trafikfarlig bil upptäcks rullande på E4 och där företaget trots anmaningar inte följt myndighetens beslut om utveckling av kvaliteten.

Samtidigt i Agenda står politikerna från både opposition och allians och tävlar i att hylla kvalitetskontrollerna som nu äntligen ska få ordning på det problem som aldrig funnits tidigare innan privatiseringen men som nu alla är överens om kommer att lösa det hela.

Men privatiseringen i sig, den vill ju folk ha nu. Titta på kundnöjdhetsindex! Tänk på valfriheten! Tänk på alla akademiker som äntligen fått jobb!

*******
Andra bloggare om , , ,

tisdag, september 24, 2013

Upplyst - utställning i Överkalix

lördag den 28/9 kl 13.00 är det vernissage på min utställning i Överkalix bibliotek med akvareller under temat Upplyst. Utställningen finns där till den 18 oktober.


Vardagslivet. De dagliga rutinerna; att vakna halvt outsövd, tvinga sig upp ur sängen för att inte komma för sent till jobbet. Stå huttrande och vänta på bussen, komma till jobbet och stämpla in och det är fortfarande flera dagar kvar till fredag. Tråkigt rutinarbete som man hållit på med många år och där entusiasmen försvann redan på 90-talet. Det känns kallt, tråkigt och grått. Livets november, vardagslivet.

Och vi försöker överleva på olika sätt. Vi ser framåt i tiden, ser vardagen som en transportsträcka som vi helst kunde vara utan: bara jag får semester och får åka på den långa resan eller tänk om jag skulle vinna pengar, då kan jag säga upp mig och bara lämna allt. Elle om jag i varje fall fick träffa nya och intressanta människor som kunde ge mig energi, inte bara alla dessa energitjuvar som rånar mig varje dag på allt jag har.

Men vi kommer inte undan. Ingen kommer undan vardagslivet där större delen av våra liv pågår. Och dessa liv utspelar sig inom ett relativt begränsat utrymme, i ett vardagslandskap där vi rör oss tryggt och säkert. Vi tar inte någon större notis om det. Vanan gör oss blinda inför det som dagligen finns runt omkring oss. Till slut märker vi det inte ens. Eller så tråkar det ut oss bara. De fula sjuttiotalshusen, de översnöade lekplatserna, de trasiga cykelställena, de parkerade husvagnarna.


Vardagslandskapet räknas inte till det sevärda.

Norrbotten är en mörk plats på vintern men trots det så lever vi i en alltmer upplyst tid. Gatubelysningen lyser upp våra vägar och gator, tv-ljus vibrerar ut genom fönsterrutor, strålkastare lyser från bilar och i trädgårdar syns ljusslingor.

På vinterhalvåret är vi utelämnade till det artificiella ljuset. Men när mörkret ligger som tätast en sen och kall januarikväll kan skenet från staden reflekteras i molntäcket och upplevas som om det artificiella ljuset får eget liv. Det uppstår ett rödaktigt skimmer på himlen som påminner om en solnedgång och tillvaron glimmar till för ett ögonblick.

I reflektionen av det som är upplyst på konstgjord väg framträder bilden av riktigt liv. Där uppstår ett vinterljus som finns för sig självt, för sin egen skull. Natthimlen speglar staden och kastar på samma gång ett nytt ljus över vardagslandskapet, såväl bildligt som bokstavligt.

*******
Andra bloggare om ,

torsdag, september 12, 2013

Lyckliga så in i norden

FN har i en rapport undersökt lyckan i världens alla länder. De fem nordiska länderna dominerar i listan över lyckliga länder med Danmark på första plats, Norge tvåa, Sverige femma, Finland sjua och Island på nionde plats.

Det slog mig när jag såg listan att det är tydligt att främlingsfientlighet har en stark koppling till lyckan. I Danmark har Dansk Folkeparti sedan 1995 kunnat driva landet mot en alltmer invandrarfientlig inriktning. De ligger på första plats. På andra plats i främligsfientlighet ligger nu Norge som troligtvis får Fremskrittspartiet i regeringställning. Och på femte plats, med Sverigedemokraternas ökade stöd, ligger Sverige.

Norge, som är näst lyckligast i världen, med ofantligt mycket pengar i oljefonden, med höga löner och en fantastisk välfärd, är oroliga för att invandringen ska föröda landet? Hur kommer det sig att så stor del av befolkningen Norge kan få en sådan ogrundad och orimlig rädsla?

Lyckliga och rika människor som lever bland andra rika och lyckliga människor verkar var en farlig grogrund för allsköns främlingsrädsla. Eftersom alla har sina materiella behov tillgodosedda och allt annat kan de köpa sig som t.ex vänner, sjukvård, hjälp med barnen, så behöver de aldrig känna sig beroende av andra.

Och att vara beroende av andra, det är väl det som gör oss mänskliga. Om jag behöver andra förstår jag också att andra behöver mig. Det är grunden för solidaritet med invandrare och flyktingar. I våra nordiska länder, där vi är rika och lyckliga, frodas numera oberoende och individualism. Samtidigt växer rädslan för De Andra, de som inte passar in normen, de som inte klarar sig själva, de behövande.

Kanske är det så att främlingsfientligheten inte bara ökar hos de som lever i utanförskap, fattigdom och som har tappat tron på samhället. Utan även i den ekonomiskt förmögna delen av befolkningen, de som tror att de alltid kommer att klara sig själva men känner ett odefinierat hot mot sin egna privilegier.

Därför är ett land som Sverige, där vissa blir rikare och rikare och andra får det allt sämre, den miljö som Sverigedemokrater trivs bäst i. Ojämlikheten, där finns grogrunden.

Minskade ekonomiska skillnader och ökad jämlikhet i landet är en medicin som behövs.

******

Andra bloggare om , ,

måndag, september 09, 2013

Om inköp av olika slag

Det finns två ytterligheter när det gäller att köpa nya saker, i varje fall vid lite större investeringar. En del är väldigt spontana, går in på affären och säger att jag ska ha en tv, eller en tvättmaskin. Och så låter man försäljaren peka ut en lämplig version, betalar och åker hem.

Själv skulle jag vilja höra till den gruppen men tillhör tyvärr den andra ytterligheten. Jag lägger ned lika mycket energi på att köpa en tv som en ungkarl gör för att hitta en kvinna som han kan gifta sig med. Lika mycket energi som kommunen lägger ned på att göra en kravspecifikation vid inköp av ett fjärrvärmesystem till ett bostadsområde. Lika noga beräkningar som man gjorde innan borrningarna i Hallandsåsen inleddes.

När vi köpte tvättmaskin höll jag på att förlora förståndet. Jag läste allt som gick att läsa på nätet om testerna, recensionerna och diskussionerna i alla forum. Sedan gick jag över till den tekniska sidan, lärde mig olika uppbyggnader på motorer, upphängningar av trummor, material och hållfasthetslära. Inte bara var och hur maskinerna tillverkades utan även kvaliteten på underleverantörernas produkter.

Under tiden tvättade min väldigt tålmodiga fru för hand. Hon var väl rädd att ställa så stora krav i samband med inköpet att jag skulle bryta ihop.

Men det blev en väldigt bra tvättmaskin. Dyrast är inte alltid bäst.

Senaste fyra månaderna har jag köpt en ny tv. Det är inte längre "tv-apparater" som vi pratar om. Det är nåt slags hybrider mellan tv, dator, radio och stereoanläggning. Det är så många parametrar så även om man läser Råd och röns testprotokoll av 350 tv-apparater så vet man inte vad det är för skillnad. Eller likhet.

När vet man när en försäljare ljuger? Alltid säger vissa, men jag tror att det beror på kunden. Om du kommer in som man i min ålder med jeans som saknar passform och ställer en dum fråga, då är jag det offer som försäljaren väntat på hela dagen. Han sätter klorna i mig på ögonblicket och övertygar mig om att köpa den tv som affären bestämt att män i min ålder ska luras på, för de har ju ingen susning om någonting överhuvudtaget. Men om jag ställer en någorlunda insatt teknisk fråga, till exempel om det finns crouding-tendenser på skärmen, då skärper de till sig en aning. Man kan få ganska riktiga svar. Jag fick efter en diskussion med en försäljare på Elgiganten honom att erkänna att ingen av alla försäljare på affären själva kör Smart-tv, eftersom de fortfarande är för dåliga. Och det gjorde han framför hundratals skärmar av moderna Smarta tv-apparater. När han sa det visste jag att han pratade sanning.

I konsumismen finns en inbyggd längtan efter att blir bedragen. Vi vet att vi blir lurade av reklam och försäljare men utsätter oss ändå för att bli offer. Sociologen Markus Arvidson som forskat om sol-och vårare svarar på följande fråga i DN: Finns det då några varningssignaler som tyder på att en bedragare är i farten?
Ja, om ett erbjudande låter för bra för att vara sant är det oftast så.

Så är det oftast när man går på en affär som säljer elektronik. Själv går jag många gånger på olika affärer för att utröna marknaden och genomskåda försäljningsknepen. Men sen köper jag aldrig där. Det gör jag på nätet. Tji fick ni!

*******
Andra bloggare om , , ,

söndag, september 01, 2013

Empatitestet

Det finns ett enkelt empatitest som du kan använda på din omgivning. Till exempel om du träffat en ny partner och funderar på om det är någonting för dig. Eller om du har ett företag och är på väg att nyanställa, och vill veta de sökandes empatiska förmåga.

Först måste du skaffa dig en allvarlig skada av någon form. Du kan till exempel falla olyckligt och bryta vänster arm. Och sedan berättar du för den person du vill testa, att du brutit armen.

Den mest empatiska personen svarar då som sin första tanke, Ojojoj vad ont det måste ha gjort. Det är höjden av inlevelseförmåga och man ser i personens ansikte till och med lidande i ansiktsuttrycket.

Den mindre empatiska personens första tanke är på sig själv, på en liknande händelse som inträffat för honom, Ojojoj jag minns när jag bröt foten 1987, vad ont det gjorde ! Här är alla hemska händelser som inträffar för andra personer bara en utgångspunkt för associationer till ett eget lidande.

Den oempatiska personens första och enda reaktion är glädje, Ojojoj vilken tur att det inte hände mig ! Sedan går samtalet vidare runt i en cirkel för att inte igen beröra det olyckliga, på sin höjd får man en kamratlig klapp på den skadade armen, med ytterligare smärta som följd.

När jag träffar empatiska personer får jag hela tiden en känsla att det är något fel på mig, något som är beklagansvärt. Det är som lidandet måste utökas ytterligare genom långa samtal och frågor om hur det känns och andra s.k inlevelsefrågor. Jag tycker därför bäst om helt oempatiska personer. Då flyttas fokus från min brutna arm till dennes glädje och lycka över att han ramlat hur många gånger som helst och aldrig brutit något. Och att det beror på att han tränade karate när han var ung. Om det är någon som kan ramla så är det han!

Och visst är det roligare att prata om trevliga saker än djävulskap och elände. Jag trivs bäst med mina kompisar som tillhör den tredje kategori, man slipper så mycket lidande och får igen så mycket skadeglädje. Av någon konstig anledning är alla mina bästa kompisar män, men det kan ju bero på andra saker också.

Vi människor är så strömlinjeformade. Om någon en gång har sagt att empatiska förmåga är bättre än att vara utan, då tror alla det. Och alla vi som inte passar in i mallen vi får försöka anpassa oss. Hur många av oss kämpar inte med att försöka hålla koll på alla runt om oss hur de mår, om de hänt dem någon och ställa dom rätta frågorna.

Jag brukar ha några frågor på lager till folk som inte ännu förstått att oempatiskt är bäst. Du ser trött ut, har du mycket att göra? Det är en riktigt klassiker, alla är ju trötta och har mycket att göra, så säger man det någon gång då och då då upplevs man väldigt inlevelsefull. En annan fråga är, var du borta i fredags? Den kan vara vansklig men i mer än hälften av gångerna så stämmer den in, i varje fall om man arbetar kommunalt. Det visar att man är uppmärksam och ser folk omkring sig.

Det finns hos de flesta en överdriven tro att själsligt penetrerande är att föredra. Helst skulle jag vilja leva resten av mitt liv bara med glada, självupptagna  och oempatiska människor. De som inte  håller på och rotar i andras olycka.

********
Andra bloggare om ,