måndag, februari 25, 2013

En långsam en snabb

I helgen såg vi två filmer.

Den första var Hitchcocks klassiker från 1972, Frenzy. En mördare och våldtäktsman som härjar i London och som stryper sina offer med slipsen. Han kallas slipsmördaren. Det är en gammal film och det är svårt att utstå den manliga jargongen som är full av sexism och dåtidens könsroller. Men det är en annan sak som jag fastnar för i filmen, och det är det extremt långsamma tempot. Varje scen är utdragen och övertydlig. Storyn är inte alls svår att förstå och polisens bevis mot först en oskyldig man och sedan mot den rätte mördaren är övertydlig. Trots det finns ett långt avsnitt där polisen är hemma och äter middag med sin hustru då han i detalj beskriver vad polisen tagit reda på och hur allt hänger ihop. Vi får alltså höra samma historia flera gånger, som om jag som åskådare vore en idiot. Naturligtvis är polisens hustru redan tidigt klar med att den förste mannen är oskyldig, långt före polisen, bara pga av sin kvinnliga intuition.

Den andra filmen var Skyfall, den senaste James Bond-filmen. Där är hastigheten på filmberättelsen naturligtvis uppskruvat till det högsta som överhuvudtaget går att visa utan att det ska bli helt obegripligt. Det är action av senaste snitt och det smäller i var och varannan scen. Bond kör motorcykel genom folksamlingar i en övernaturlig jakt och hans springer på tågtaket och slåss med boven, blir skjuten och faller en kilometer ner i en fors, men överlever. Filmen slutar naturligtvis med att ett helt hus sprängs i luften och en helikopter rasar ner och störtar i samma hus. Det exploderar och brinner och folk dör i stora mängder.

Jag kan absolut inte känna något för Skyfall. Jag blir inte rädd eller uppjagad, inte ens underhållen. Jag går och lägger mig innan hela slutscenen är avslutad, jag bryr mig inte om hur det går. För mig är den helt misslyckad som film betraktad, trots att den måste ha kostat mycket pengar.

Frenzy däremot, gör mig obehaglig till mods. Jag dras in i filmens otäckheter och jag kommer aldrig att glömma den hemska scenen när mördaren på ett lasbilsflak full med potatis försöker räta ut fingrarna på ett stelnat lik. Hitchcock hade en sjuk fantasi men han skapade filmiska mästerverk, låt vara med en väldigt långsamt tempo. Kanske är det mitt nya intresse för långkok som även börjar slå igenom inom andra områden än kokkonsten.

torsdag, februari 21, 2013

Om det osynliga hotet

I Sverige lever vi i en rätt skyddad del av världen. Vi blir inte utsatta för tsunamis, fruktansvärda orkaner eller jordbävningar. Att allt ska vara normalt, där ingenting särskilt händer och allt flyter på som vanligt, det förutsätter vi helt enkelt. Det ska bara fungera.

Men det är ändå inte riktigt perfekt i detta nordiska paradis. Det finns fortfarande störningsmoment som vi inte rått på. Till exempel förkylningar och influensor. De drabbar oss fortfarande lite ostrukturerat och vi har ännu inte fått bort alla smittor och smittorisker. Det är absolut inte bra!

De flesta tar varje förkylning som en personlig kränkning. "Hur kan jag, en oskyldig svensk människa, drabbas av baciller eller virus bara så där mitt i allt?" Var ligger felet egentligen?

Tidningarna tar upp dessa viktiga frågor regelbundet och det görs kartläggningar av smittoriskerna som finns i vardagen. De går omkring i städerna, de allmänna toaletterna, affärerna, tunnelbanorna med plasthandskar och vita tops och tar prover på alla handtag och ytor. Vet du om att under en nagel ryms lika många bakterier som antalet invånare i Sverige? Att kaffeautomaten sprider virus i hela arbetsorganisationen? Vet du hur smutsig din mobiltelefon är egentligen?

Det verkar nästan som hela svenska folket fått nog av att det överhuvudtaget finns baciller och bakterier. Det heter inte längre bara vanlig magsjuka, utan man sätter ihop de tre värsta ord man kan tänka sig: vinter-kräk-sjuka. Vinter-kräk-sjukans utbredning över landet följs på bästa nyhetsplats och kartor över smittans utbredning är lika vanliga som väderkartorna.

Ett tag på jobbet trodde jag att vi hade flera alkoholister i korridoren. Ofta när jag gick förbi toaletterna så luktade det inte bajs, som det borde göra, utan det luktade alkohol. Jag var helt säker på att någon gick dit och tog sig en sup då och då, och jag hade mina misstankar. Men en dag kom den som jag misstänkte mest ut från toaletten samtidigt som jag gick förbi, och hen hade naturligtvis händerna fulla med sprit.

Hur ren kan en svensk bli? Ja, risken är att han blir så bakteriefri att så fort han glömmer handspriten hemma kommer han att dö av en vilsen stafylokock som överlevt utrotningsförsöken. Något immunförsvar har han inte längre.

Nä, nu måste jag gå och ta mig en dusch.

******
UPPDATERING lördag den 23/2


måndag, februari 18, 2013

Plötsligt händer det!



Jag lever ett vanligt medelklassliv. Allt förväntas fungera; huset, värmesystemet, bilen, matlagningen och löning på fredag. Det är trygghet upp över öronen, och denna trygghet har blivit så stark inom medelklassen att det gör något med oss. Till exempel behöver vi inte hjälp av varandra längre, från grannar och vänner. Vi klarar oss själva och det vi inte rår på det lejer vi bort. Det är det nya honnörsordet: det går ju alltid att leja bort. Renovera, tapetsera, laga bilen, köpa mat, städa, ja, de mesta kan vi leja bort.

Vi har därigenom förlorat de materiella problemens sammanhållande funktion. När en granne ringer på,"du, jag håller på att byta generatorn i bilen, har du en stor skiftnyckel ?" och man får lämna allt och hjälpa honom resten av kvällen liggande på cementgolvet i ett kallt garage. Eller när en annan granne ringer på och vill ha hjälp med bogsering av bilen som stannat på en skogsbilväg utanför Råne. Eller det som var vanligt förr, att gå till grannen och låna mjöl, mjölk eller ägg. Det händer aldrig numera, alla har redan köpt ingredienserna enligt receptet i Annas Matkasse.

Ingen behöver hjälp längre av närmaste grannen. Vi lever i våra trygga bubblor och vi hälsar på varann när vi går till jobbet på morgonen och när vi kommer hem på kvällen.

Men plötsligt händer det!

Söndag morgon klockan 9.32 hördes ett fruktansvärt brak i vårat radhus på Porsön. Något allvarligt hade hänt, och när jag öppnade ytterdörren såg jag förödelsen; den tunga våta snön hade rasat från taket och tagit med sig brotaket rakt ner i backen. En fruktansvärt smäll! Det första jag tänkte på att det var tur att ingen stod därutanför, då hade det gått väldigt illa.

Och det var som hela Porsösundet vaknade ur sin Törnrosasömn! De två närmsta grannkvinnorna kom ut i morgonrock och beskådade eländet och vi hade ett väldigt trevligt samtal om livets förtretligheter. Den enes man hade skottat sitt tak tidigare och varit förutseende, till skillnad mot mig. Och min fru Karin fick äntligen bevis för att det inte är bara hon som såsar i morgonrock ända till 10-tiden på söndagsmorgon. Där ser du, sa hon till mig, det är inte bara jag! Jag vet inte om jag sagt något om det tidigare, men tydligen hade jag gett en liten anmärkning. Sedan kom Ulrika Vallgårda, fullt påklädd, och stannade en stund och sympatiserade med oss som plötsligt blivit brolösa.

Sedan kom karlarna. Från bilarna som stannade på vägen eller från rykten som redan spridit sig på Facebook. Karlarnas empatiska förmåga är en aning annorlunda än kvinnornas. Deras första tanke verkade vara: tur att det inte var vårt brotak! Och sedan nästa tanke: kommer min bro att hålla? Just den där andra tanken verkade vara lite jobbig och en ångest och oro spred sig över området, som en slags manlig dimma som är vanlig när hus och hem hotas av yttre hot. Männen for hem och jag ljuger inte om hela tjugo brotak skottades denna eftermiddag. Jag vet att en man fick rejält ont i ryggen. Han borde ha lejt bort skottningen.

Själv är jag helt obekymrad om att mitt brotak for i backen. Bron var gammal och ful och om den inte krossats under snömassorna hade jag säkert fått leva med den i många år till. Jag ser det som en fingervisning från högre makter att nu är det dags Sven, det behövs en ny bro.

Vi får se om jag gör den själv eller ber någon granne hjälpa mig.
Eller så lejer jag bort det.

lördag, februari 16, 2013

Kampsånger från Maria Eriksson



Igår släppte Maria Eriksson sin soloskiva "Stjäl det du behöver". På hemsidan beskriver hon sin pappa, socialist och socionom, som 1969 gick omkring i Stockholm och uppmanade till stöd för de strejkande gruvarbetarna i Kiruna. På den tiden ansågs det naturligt att stötta människor utanför sin samhällsgrupp. Det kallades solidaritet. Men idag är det en annan situation.

Maria skriver:
Jag ville skriva kampsånger som uppmanar till solidaritet och vi-känsla, men det gick inte, året är inte 1969 och det är andra kamper än gruvarbetarnas som utkämpas. Det finns inte längre ett tydligt vi och dom. Idag är den största fienden mitt ibland oss och den heter intolerans och fördom.

Jag tycker Maria Eriksson beskriver det så bra. Den tid då proggen var förhärskande, på 60 och 70-talen, då handlade det om kollektiv kamp mot kapitalismen. Det var Nationalteatern, Nynningen, Totta Näslund och Hoola Bandoola Band. På den tiden visste man vem som var för och vem som var emot. Idag är det betydligt svårare att ha någon uppfattning i politiska frågor, var och en försöker klara sig själv och sina aktieinnehav och fondandelar.

Nu när det är stor kris i Pajala där det privata gruvbolaget håller på att gå i konkurs så inte är det kamp man ser hos befolkningen. Författaren Mikael Niemi uttalar sig i Norrländska Socialdemokraten om situationen. Han säger att "jag har svårt att känna mig lurad, trots att jag till och med har en liten aktiepost"..."det är pengar som jag har råd att förlora och om allt försvinner är det en nyttig läxa"
Så talar den nutida individualismen, en nyttig läxa för vem kan man fråga sig.

Maria Eriksson skriver moderna kampsånger. Det handlar om medkänsla, gemenskap och önskan om jämlikhet och tolerans. Det är på det sättet som kampen måste föras idag. Hennes sånger är enkla och harmoniska, så långt ifrån proggens talkörer som man kan tänka sig, men om man ger skivan tid och lyssnar flera gånger så känner man den underliggande politiska kraften. Du kan lyssna på skivan på Spotify.

Här nedan en liveinspelning tillsammans med Mattias Alkberg och Jonas Teglund på gitarr.

söndag, februari 10, 2013

Om bristen på kunskap

Sverige börjar bli ett allt mer konstigt land. Många män avsätter en stor del av sin vakna tid till att hata och hota kvinnor på nätet. Kvinnor som syns i massmedia, tv eller som är feminister och kämpar för jämställdhet.

Dessa män anser att skulden för samhällets problem ligger hos kvinnor som syns, vågar ta plats och som vill ha ett bättre och jämlikt samhälle. Eller så lägger de skulden hos de som flytt krig, svält och tortyr och som kommer hit och söker asyl. De framställer det som om det är en "anstormning" av flyktingar och att det är bara en tidsfråga innan landet är erövrat av muslimer och islamister.

Samtidigt håller regeringen på att bit för bit plocka ner välfärdssystemen och låta pengarna överföras till den rika delen av befolkningen. Medelklassen blir alltmer förmögen och den ekonomiska ojämlikheten ökar med hjälp av jobbskatteavdrag, rutavdrag och urholkning av a-kassa och socialförsäkringssystem. Landsbygden håller på att utarmas och malmfyndigheter skänks bort till utländska företag som i sin tur lämnar kvar miljöproblem och arbetslöshet till de enskilda kommunerna.

Men de män som drabbas mest av minskade ersättningar, förlorade jobb och krossade framtidsdrömmar, de riktar inte sin frustration mot den borgerliga regeringens politik. Nej, istället ställer de sig bakom den. De röstar på Moderaterna och Sverigedemokraterna och sin uppdämda frustration över de försämrade förhållandena låter de gå ut över kvinnor och invandrare. Aldrig förr har begreppet "att slå nedåt" haft större relevans än idag.

Hur kommer det sig att de män som drabbas hårdast av ett politiskt systemskifte samtidigt stödjer det systemskiftet och låter sin vrede gå ut över helt fel grupper?

Jag tror att det beror på bristen på kunskap. Dagens kris inom tidningsvärlden leder till att det journalistiska materialet som bygger på fakta och genomlysning av samhällsutvecklingen blir alltmer utarmat. Massmedia blir snarare offer för pseudohändelser och lockas in på samma planhalva där Sverigedemokraterna trivs och där de värvar röster.

Om man ser på reaktionerna efter Uppdrag gransknings program om det fruktansvärda näthatet så utmynnade det i en twitterkampanj f ö r nätkärlek. Och det är typiskt sätt att hantera en politisk fråga idag. Att genom ytliga kampanjer visa att vi, det vill säga den lilla delen av medelklassen som har ett twitterkonto, vi är minsann människor med hög moral och som gillar kärlek mer än hat.

En annat typiskt exempel under hösten var när Norrbottens Kuriren hade sin kampanj Ett Norrbotten för alla, som skulle vara ett sätt att minska rasism och främlingsfientlighet, och samtidigt spred helt felaktiga uppgifter om invandringen på sin ledarsida. Jag är säker på att den ledaren påverkade mer än hela kampanjen, och det åt ett helt motsatt håll.

Dessa män som sitter ute i landet och hatar bakom sina tangenter, det är inte kampanjer de behöver. Det behöver kunskaper om de verkliga förhållandena. Upplysas om att samtidigt som de tittar åt fel håll så genomför en borgerlig regering en omvandling av det svenska samhället bakom deras rygg, från solidaritet och jämlikhet till ett samhälle med allt större ekonomiska klyftor. Och att det är just de som drabbas mest.

*******

Andra bloggare om , ,

tisdag, februari 05, 2013

Det luktar pengar



Det var inte så konstigt att Löfven använde uttrycket "det luktar pengar" när han var i Pajala. Som f.d Ångermanlänning är jag väl bekant med det uttrycket. Vi som levde i brukssamhället Husum under röken från sulfatfabriken, vi sa ofta att det luktade pengar när någon utböling påstod att det luktade skit och fisförnämt höll sig för näsan.

Det var ju naturligtvis ett slags försvar, hela samhället levde ju på fabriken, antingen direkt som arbetare där eller indirekt som entreprenör, och varför skulle vi då kritisera röken som bolmade över samhället? För visst var den besvärande, kanske inte lukten, den vande man sig vid, men däremot sotet som föll regelbundet och den gröna livsfarliga klorgasen som gick direkt upp i luften. Men som sagt, lite får man tåla om man vill ha jobb och trygghet.

Det var bara två veckor sedan då Löfven tog malmen i sina händer och tyckte att det luktade pengar. Sedan vet vi vad som hände, företaget Northland resources saknar 2,5 miljarder och står på konkursens brant. En stor mängd små aktieägare, många Pajalabor som satsat sina besparingar, belånat hus och hem, har förlorat alla sina pengar.

Orsaken till att aktien störtdök var en s.k "läcka", att information om penningbristen kom ut till allmänheten i förtid. Men troligtvis var det en medveten handling från någon med insider-kunskaper i syfte att slå ut alla småsparare, ta deras pengar och sedan låta något annat utländskt bolag köpa upp resterna för en billig penning. Tydligen ett vanligt sätt inom den internationella gruvnäringen.

Men ingen från företaget läckte informationen till Löfven för två veckor sedan. Att få honom att stå där och säga att det luktar pengar, måste vara det största angreppet mot socialdemokratin från det privata näringslivet sedan demonstrationen den 4 oktober 1983.

Löfven, det var inte pengar det luktade. Det var doften av den råa kapitalismen. Den kapitalism som Sverige inbjuder till landet och som vi skänker bort våra naturtillgångar till. Under den klassiska förevändningen: jobben, jobben, jobben. Jag hoppas att nästa gång du känner samma doft, tar ett steg tillbaka och reflekterar lite över ditt luktsinne, om det inte är på väg att leda dig åt fel håll.

********

Andra bloggare om , , ,

fredag, februari 01, 2013

Luleå, the capitol of winter!



Här brukar jag gå min lunchpromenad. Strax nedanför Hälsans hus, Bergnäsbron i kalldimma.



I januari har träden varit fulla med rimfrost. Det anses vackert.



Isskulpturen i stadsparken, i år en vitryggig hackspett. Känd över hela världen.



På kvällarna går jag gärna en promenad till Björsbyn. I mörkret. Ljuset.



Bilarna som fryser på parkeringen. Det ser jag varje dag.



Min utsikt från fönstret där jag arbetar på dagarna. Fantastiska solnedgångar på eftermiddagen.

Tack Luleå för att jag får framleva mina dagar här i kyla och snö!