söndag, december 08, 2013

Rörliga bilder - Jatte Eriksson på Konstgillet i Boden.



Just nu pågår en utställning på Bodens konstgille med målaren Jatte Eriksson från Luleå. Bilden här ovan är hämtad från utställningskatalogen.

Jatte är en välrenommerad konstnär med en lång meritlista och när jag besöker utställningen förstår jag genast varför; det här är ett måleri av högsta klass som är i paritet med våra främsta konstnärer.

I dagens moderna konstliv är det snarare konstnären själv som är konsten, snarare än det objekt som han eller hon har skapat. Som konstnär gäller det att synas och höras och skapa en kontext runt verket så att det därigenom får en betydelse på marknaden. Konstnärsskapet innebär ett slags varumärkesbyggande och det gäller att utnyttja illusionen på bästa sätt, till sin egen fördel. Det verkar ibland som om en del bildkonstnärer idag pratar mer i tv än vad de målar tavlor. Och det är väl samma sak med många författare.

Inget fel i det. Men Jatte tillhör nog den gamla sortens konstnärer där verket får tala för sig själv. Där målningen, så fort den torkat, är helt upp till betraktaren. Det märks tydlig på vernissagen. När Lena försöker intervjua honom om tankar och föreställningar som han har kring tavlorna, får hon inga riktiga svar, bara vaga hänvisningar till att det är upp till var och en.

Det ger mig som betraktare en stor frihet, och jag skapar min egen historia till varje målning. Utställningen med alla dessa i huvudsak röda landskap, målade i horisontalperspektivet, har en apokalyptisk tydlig ton av hot, förödelse och utsatthet över sig. Små människor och hus hukande mot en hotande himmelsk katastrof.

När jag ställer mig framför bilderna upplever jag dem inte som statiska objekt. Istället sätter de sig i rörelse och de övergår plötsligt till att bli filmer, där scenerna växlar beroende på hur jag rör mig i förhållande till dem. På långt håll är målningarna globala, jordens klimat håller på att förbränna allt levande eller så är en stor meteorit på väg att krossa oss alla, levande och döda. På det här avståndet associerar jag till filmen Melancholia av Lars von Trier. Människornas tillvaro innan den slutliga utplåningen.

Jag går närmare målningen och upptäcker de enskilda människorna och de ensliga husen. Människornas utsatthet bara genom att befinna sig på en liten planet i ett stort universum, kämpande mot naturkrafter och för överlevnad. På det här avståndet ser jag också motståndet, kampen och den mänskliga styrkan. Jag tänker på filmen Stalker av Tarkovsij även om den är i svartvitt. Stalkern arbetar som vägvisare och leder en författare och en vetenskapsman in i den mystiska Zonen, en plats där många underliga företeelser sker och ett felsteg kan betyda döden. I en bunker i Zonen sägs Rummet finnas, ett rum som sägs uppfylla alla ens innersta önskningar.

På den närmaste nivån i min filmiska rörelse mot målningarna, med ögonen någon decimeter ifrån, förvandlas allt till ett inre landskap. En inre värld som är befolkad av känslor av alla de slag, från lugn och glädje till rädsla, ångest och otrygghet. Och alla dessa döda som vi saknar och som flyger omkring i våra minnen samtidigt som vi ser den älv där vi en gång fiskade tillsammans. Och dessa utmaningar och svårigheter som vi vänder ryggen och låtsas som om de inte fanns. Och den Gud som vi anropar men som aldrig svarar med annat än tecken som tyder på att han aldrig har funnits. Jag tänker på Ingmar Bergmans film Viskningar och rop. Tre systrar är tillsammans, en av dem, Agnes är döende. Ingmar ville att alla interiörer skulle vara röda för att visa att själens insida är "en fuktig hinna i röda nyanser".

Jag som betraktare, tycker att ni ska gå och se Jattes målningar i Boden, det återstår en vecka av tiden. Ta chansen att kombinera en konstutställning med möjligheten att se flera filmer utan att behöva betala en enda biobiljett.

*******

Andra bloggare om , , ,

Inga kommentarer :